Läsefrukter

En treklöver böcker om haspelfiske utgivna i slutet av femtiotalet.

Vintern är det sk brasfiskets tid. Brasfiske är sådana fiskerelaterade aktiviteter som kan utövas hemma i stugvärmen. En sådan är att lära sig mer om sin hobby genom att läsa. Dagens sportfiskare ser kanske hellre på videoklipp på nätet men vi som är Old School envisas med våra cellulosabaserade analoga minnesenheter, dvs böcker. 

De tre böckerna på bilden ovan har jag köpt på antikvariat. De har det gemensamt att de utkom i slutet av femtiotalet och att de behandlar det, enligt vad som står i dem, då nya haspelfisket/haspelspinnet.

Åberopade man vad som står att läsa i dessa böcker på något av dagens diskussionsfora om sportfiske skulle man antagligen bli idiotförklarad. Här står nämligen, svart på vitt, att läsa hädelser som att små beten är mer effektiva än stora, att 0,20 mm heldragen nylon (som då hade en ungefärlig brottstyrka strax under två kilo) är en lämplig allroundlina och att det är mer sportsligt att fånga stor fisk på lätta haspelredskap än med grövre don.

Men jag känner mig hemma. De här böckerna är mer eller mindre årsbarn med mig och det är de värderingar som kommer till uttryck i dem som präglade min uppväxt (även som sportfiskare) och det är, som bekant, svårt att lära gamla hundar att sitta.

Fast den 0,20 mm lina jag nyligen köpte en femkilometerspole av ska hålla för 5,79 kilo (vilket är betydligt mer än vad en 0,35 mm grov lina beräknades hålla för 1958, i vart fall om man ska lita på Nils Färnström och hans källor).  Nå, det kan jag leva med.

I den (från amerikansk engelska) översatta boken "Haspelspinn i söt- och saltvatten" ("Fresh and salt water spinning") av Eugene Burns återfinns den här listan som sägs ge "haspelspinnaren ett rätt väl avvägt urval av beten:

Små spinnare från 1 1/2 till 3 g med lätt nedslag i grunt vatten.
Små vobblers med samma vikt för samma ändamål.
Små tunnbladiga vobblande skeddrag, 7 g, för snabbt och djupt vatten.
Tjockbladiga vobblande skeddrag, 7 g, för snabbt eller djupt vatten.
Ytgående elritsor, ca 7 g, för ytfiske.
Belastade bucktails eller jiggar, 10 g, för saltvatten.
Ett urval belastade ögonflugor och abborrflugor.
Ett urval torr- och våtflugor för plastkulefiske.
Lätta vobblers och ledade beten från 3 till 10 g för allroundfiske.

Med den listan i åtanke framstår Färnströms rekommendation som fullt rimlig.

Nå, den svenska utgåvan av Burns intressanta bok ger ett lätt schitzofrent intryck när det kommer till de bilder/fotografier av den svenska marknadens utbud av spön och rullar för haspelfiske för här handlar det plötsligt om betydligt rejälare doningar, bla D.A.M:s Super Quick som ju är en legendarisk rulle för saltvattensfiske men som jag inte tror någon någonsin fyllt med 0,20 mm lina...

Håller linan?

En vanlig missuppfattning (särskilt bland nybörjare i fiskets ädla konst) är att man för att fånga en fisk på tio kilo behöver en lina som håller för minst tio kilo. Så är det naturligtvis inte. Vad fisken väger uppe på torra land är helt irrelevant (såvid man inte får för sig att lyfta fisken i linan för då brister den om fiskens vikt överstiger linans brottstyrka).

I vattnet är fisken i princip viktlös, dvs dess densitet är densamma som det omgivande vattnets. Den påfrestning linan utsätts för med en fisk på kroken beror på vilka krafter fisken och fiskaren utsätter den för (och hur rullens slirbroms är inställd).Här gäller Newtons tredje lag*, dvs den som säger att varje kraft en kropp applicerar på en annan kropp ger upphov till en lika stor motkraft.

Är linan tunn och klen och fisken stor och stark så finns en risk för att linan brister, nämligen om fiskaren antingen själv drar så hårt i linan, mot fiskens motstånd, att linans brottstyrka överskrids eller om fiskaren (som ju kontrollerar skeendet eller i vart fall hur slirbromsen är inställd) tillåter fisken att utsätta linan för en sådan påfrestning. Låter man bli att göra detta så håller linan. Då är det ingen ko på isen alldeles oavsett hur stor och stark den fisk som nappat är. Inte förrän all den lina rullens spole rymmer dragits ut är det någon risk för att linan ska gå av.

Knepet är alltså att lära sig att reglera den kraft som linan utsätts för. Ett lärorikt experiment (som kräver en medhjälpare) är att rigga upp ett spö och sedan med detsamma dra (som man skulle göra mot en kämpande fisk) linan, vars ände är fäst i en lämplig våg, åt sig. Medhjälparen, som håller i vågen, ropar ut vilken dragkraft den registrerar. På det sättet lär man sig att identifiera tex hur 1,5 kg känns. 1,5 kg är löjligt litet jämfört med brottstyrkan hos de flesta linor som används. Men det känns (hävstångsverkan) rätt mäktigt i spöhandtaget.

*Newtons tredje lag säger att krafter alltid kommer parvis, och att varje kraft har en reaktionskraft.

Stora torskar intill strandkanten?

På höstar och vintrar kan stora torskar jaga intill strandkanten, under vår och försommar gör mindre torskar samma sak. Ibland syns stjärten vifta ovan ytan, då torsken står vertikalt på huvudet undersökande tångens djur.

Det är länge sedan jag åt torsk jag själv fångat. Det ovanstående citatet (från FiskBasen) ger mig inspiration. En stor torskstjärt viftande ovan ytan har jag aldrig sett trots att jag tillbringat mycket tid med att stå på stranden och titta ut över vattnet. Men man kanske ska lägga ut ett bottenmete?

Catch & Cook

Inom dagens sportfiske tillämpas (och påbjuds) ofta det som på svenska heter Catch & Release (C&R) och som väl enklast kan översättas till fånga och återutsätt. Det handlar alltså om att inte avliva och ta hem sin fångst utan så varsamt som omständigheterna medger det kroka av och släppa åter den. Men först måste den tydligen vara uppe på torra land i rätt många minuter för att vägas, mätas och fotograferas.

Officiellt motiveras C&R med fiskevårdande (beståndsvårdande) och etiska (det är fel att döda fisk) skäl men jag tror att det mer handlar om att man inte gillar att äta fisk eller åtminstone är för lat för att ta reda på den. Vidare handlar det om att kunna dra upp så många fiskar som möjligt utan att så att säga behöva ta konsekvenserna av sitt handlande. På vissa håll betraktas C&R som rent djurplågeri och det är, eller har i vart fall, av det skälet, varit förbjudet i bla Tyskland.

Old School är att ta vara på sin fångst och att inte ta upp  mer än vad man behöver. Bortsett från de enstaka fiskar som blir middag är detta förhållningssätt minst lika försvarbart ur beståndsvårdande och etisk synpunkt. Även detta kan uttryckas på modern svenska. Catch & Cook (C&C). Kanske kan det bli en ny trend? Att fiska tills man lyckats fånga en lagom fisk och sedan, istället för att äta medhavda mackor eller grilla korv, rensa och tillaga sin fångst och avnjuta den vid fiskeplatsen tillsammans med eventuella fiskekamrater. Eller så kan man ta ur den, äta sina mackor och sedan åka hem och laga fiskmiddag.

Semesterbilder

Den här gentlemannen bedrev bottenmete (oklar efter vad) med två stycken fyrametersspön med rullar i ca 6000-storlek.

För några år sedan var jag och flickvännen i Cadiz. Något fiske blev det inte för min del men som vanligt studerade jag de lokala sportfiskarna och deras förehavanden. Långa telespön med rejäla (men inte överdrivet stora) haspelrullar fyllda med nylonlina verkar vara den vanligaste redskapskombinationen. Inte alltför tunga grejor. Metoderna är olika former av mete, med eller utan flöte.

Den hör fiskaren bedrev ett synnerligen aktivt flötmete efter någon slags mindre fisk. Spöt var en fem-sex meter långt och få det hade han en haspel i mellanstorlek (ca 4000).

Glefs och Torsk

Sölvkroken Glefs, 18 och 28 gram

När jag rotade bland mina fiskegrejor fann jag några överlevare från den tid då jag fiskade torsk i Östersjön. Inte torskar men drag. Jag tror att de heter Glefs och är tillverkade av Sölvkroken. Det rör sig om de simplaste jiggar jag någonsin sett. Blyhuvuden i vikterna 18 eller 28 gram och en bit gummislang på kroken. De kastade långt och sjönk snabbt. Fastnade sällan i tången (men ofta i en gapande torskmun). Fiske och fiskeutrustning behöver inta vara så märkvärdigt. Med några Glefs och några Elbe Torsk kunde man en gång i tiden vara säker på att fixa torsk till middag. Dragen är lika bra nu som då. Det är något annat som fallerar.

Elbe Torsk, 28 och 40 gram

Get Your Old Tackle Out!

Även om jag genom decennierna "lyckats" samla på mig en orimlig massa fiskeprylar så är jag litet tveksam till att samla på grejor bara för samlandets skull. Jag tycker att man ska använda grejorna till det de är avsedda för, dvs fiska med dem. Att lägga flera tusen pengar på väggprydnader är inte riktigt min grej men det är alltid roligt att se gamla rariteter. Så håll till godo!