Inte glas men ändå

Snart är det höst igen! Eftersom jag ogillar trängsel och jolm ser jag fram emot folktomma stränder, hög klar luft och kallnande vatten. Snart är det dags att åter ägna sin lediga tid åt att stå där och filosofera över varför havsöringen inte hugger.

I år ser jag särskilt fram emot att få testa det spö jag ropade in på auktion i vintras, ett 10´6´´ Lamiglas #8-9 som jag försett med en fighting butt (så nu är det 10´8´´). Balanserar fint en rulle som - på bilden - J.W. Youngs & Sons 1530 eller en Medalist 1498. Trots namnet Lamiglas är klingan av grafit men aktionen är mer åt glashållet, dvs old school.

Plastic Fantastic 12

Plast har präglat vår vardag så länge nu att plastprylar kan vara såväl klassiska som vintage. Det gäller i högsta grad wobblern Swim Whizz. Designad av Homer Leblanc lanserades den (på amerikamarknaden) 1956 som ett bete för muskelunge. Exakt när den importerades till Sverige känner jag inte till men jag misstänker starkt att "gäddprofessorn" Leif Engström var inblandad. Hur som helst så var han ansvarig för att här i landet popularisera Swim Whizz som gäddbete. Värre saker kan man ha på sitt samvete.

Fortfarande är en 15 centimeters Swim Whizz ett säkert kort om det är gädda som ska fiskas och de färger som syns på bilden ovan är bra utgångsbud om fisket bedrivs längs ostkusten. Den gäddfärgade nederst är förmodligen det bete jag fångar flest furusundskrokodiler på och en gång har jag tvingats tömma den på vatten, låta torka och sedan laga efter att en av de större helt enkelt punkterat den.

Kännmete 2

Den numera något skamfilade Svenska Akademien är måhända ingen auktoritet när det gäller fiske men dess ordbok får betraktas som en rikslikare när det handlar om det svenska språket. Ordet kännmete hittar man inte där men akademien tycks vara bekant med uttrycket (att) meta på känn och har följande att säga om detta:

KÄNN ɟän4, n. oböjl.

Etymologi

1) fisk. i uttr. meta (mete) på känn, meta (mete) med (kort, styvt) spö utan flöte men med tungt sänke (varvid man känner, då fisken nappar); jfr KÄNNA 8 a. SvJordbrB SötvFisk. 270 (1922). Om hösten, då man håller till på djupare vatten, metar man på känn. Landsm. 1926, s. 40.

Den troligaste förklaringen till att mete på känn enligt akademiens uppfattning uteslutande bedrivs på djupt vatten (med kort, styvt spö och tungt sänke) torde vara att det skrivits beklagligt litet, åtminstone fram till 1020-talet, om svenskt fiske och dess metoder. Så oavsett innehållet i SAOB är kännmete ett ord (googla gärna) och kan med fördel bedrivas även med längre spön, utan eller med lätt sänke och på grunt vatten eller som ytfiske. Så nu vet akademien och böoggens läsare det.

Kännmete

När jag var grabb metade vi ibland utan flöte och lätt eller inget sänke. Ofta var betet bröd eller mask men ibland knöt man på en fluga. Ofta fiskade man på fisk man såg från bryggan (eller varifrån fisket nu bedrevs) men ibland släppte man, på chans, ned sitt bete där man trodde att en fisk kunde stå gömd. Kännmete kallade vi metoden. 

I den fransktalande delen av kontinenten kallas samma metod, i vart fall när den bedrivs i strömmande vatten och efter öring, för toc. Att du antagligen inte hört talas om den beror på att den inte praktiseras i USA. Brittiska metare praktiserar ibland free-lining (och det gör man även här i Sverige, oftast med på ytan flytande bröd som bete efter id eller färna). Att jag vet att den kallas toc kommer sig av att jag köpte ett trevligt teleskopiskt metspö från franska Decathlon och när jag letade mig in på deras franska hemsida(tänk att man faktiskt kan ha nytta av sin knackiga skolfranska!) fann att spöt rekommenderades till just toc varpå jag grottade vidare tills jag utrönt att det betydde kännmete.

Kanske var vi föregångsmän (eller pojkar), jag och mina kompisar då för ett drygt halvsekel sedan? Men förmodligen inte. Säkert har det fiskats på detta vis i hundratals, ja kanske tusentals, år. Rimligen måste ju metet ha uppfunnits först och tillbehör som sänken och flöten först senare. Sensmoralen (om det nu finns en sådan) i min lilla betraktelse är att man inte ska krångla till det i onödan. Det är ju annars lätt gjort när det finns så mycket fin utrustning att tillgå. Ju enklare desto bättre är en regel som nästan alltid håller streck när det gäller fiske. Visst är det kul med avancerade tackel och sådant som sänken och flöten behövs ibland men det finns ingen anledning att komplicera sitt fiske med dem när de mest är i vägen.

Det trevliga metspöt heter Caperlan Riverway V500 och finns i längderna 450 resp 550 cm (och är dessutom justerbart i längsled, dvs kan fiskas kortare). Metoden som sådan kräver dock ingen specialutrustning (förmodligen ännu ett skäl till att man inte hör talas om den).

Fiber

Hoppstavar görs av två olika material, kolfiber eller glasfiber. Precis som fiskespön. Vilketdera som är bäst kan man diskutera. Odiskutabelt är att den som hoppar högst i världen (och sedan några minuter är såväl världsmästare som innehavare av det nya världsrekordet 6 meter 21 centimeter), Armand Duplantis, använder glasfiber.

Med kolfiberstav klarade ingen att hoppa 6 meter.

Det går åt helvete

Östersjön är, åtminstone globalt sett, ett litet problem. Dessvärre är det så, att de politiker som inte klarat av att förvalta detta lilla innanhav knappast är bättre skickade att hantera just globala problem. Som, tex, den pågående klimatkrisen. Så vi kan lugnt se fram emot att alla de konsekvenser politikerna vid sina stora konferenser varnat för och försökt ge intryck av att de vidtar kraftfulla åtgärder för att avvärja kommer att drabba oss och det förr och kraftigare än vi anar. Vi är torsk, lika torsk som den som en gång simmade i Östersjön, där också vilket nu även erfarna politiska kommentatorer börjar inse. Men precis som ryssarna låter sig ledas av Putin (och därför inte kan undgå ansvar för vad som pågår i Ukraína) låter vi oss ledas av narrar och är därför medansvariga för det helvete som redan håller på att drabba oss. I det korta perspektivet är bensin- och elpriserna viktigare för oss än att isen smälter i Grönland och långsiktigt tänkande är vi inte kapabla till, vare sig som politiker eller väljare.

Churchill lär ha sagt att det starkaste argumentet mot demokratin är ett fem minuters samtal med en väljare. Han lär också ha sagt att demokrati ät det sämsta styrelseskicket, bortsett frön de övriga kända. Men problemet är inte demokratin, det är mänskligheten. Att vara mänsklig är ju att vara ofullkomlig men det borde finnas gränser för hur usla vi är.

Surt

Om surströmming kan man tycka. Eller inte. Oavsett om man hör till den skara som uppskattar denna särpräglade delikatess bör man bekymras över att surströmmingstillverkningen tycks vara på väg att gå i graven. Detta då det helt enkelt, efter decennier av närmast systematisk misskötsel av Östersjön, inte länge finns tillräckligt med tillräckligt stor strömming. Det som skett och sker är kriminellt men eftersom de ansvariga är vår politiska ledning kommer naturligtvis inget ansvar att utkrävas.

Valår

Att Östersjön är körd vet vi men den och de få fiskar som fortfarande simmar där försörjer i alla fall byråkrater. Förmodligen fler sådana än fiskare? 

Ytterst ansvariga är naturligtvis de politiker som varit inblandade i vanskötseln de senaste decennierna. I höst ska de återigen vädja om vårt förtroende. Av mig får de fingret.

 

Välljud

Finns det, för en sportfiskare, något ljud man hellre vill höra än det slirbromsen ger i från sig när en stridbar fisk drar ut lina? Det ljudet är ingen självklarhet. Bortser vi från det förbehållet att man för att få njuta av det först måste lyckas få en fin fisk att nappa så är det ju så, att slirbromsen i sig är i princip ljudlös. För att den ska generera det knarrande ljud vi eftertraktar måste rullens konstruktör lägga till en knarrfunktion. 

Min första egna haspelrulle var en ABU 333. Den har samma konstruktion av slirbromsknarren som ABU 444A och de tidiga cardinalerna och det är den i mitt tycke kanske mest välljudande slirbroms som finns. Att jag skriver kanske beror uteslutande på den franska kusthaspeln Bretton 809 med sin "ringklocka".

Konstyrktionen är enkel. Eftersom rullen är bakbromsad roterar spolaxeln när fisken drar ut lina. På axeln sitter ett kugghjul av nylon. På vevhusgavelns insida sitter en bit pianotråd som ligger an mot kugghjulet och när axeln roterar knäpper mot detta. Gavellocket fungerar som locket på en gitarr och förstärker ljudeffekten. Ett ljud som åtminstone jag aldrig tröttnar på att höra.

Luxor Relax

Om denna intressanta Paul Mauborgne-rulle har jag inte fått fram mer än vad jag visste när jag skrev om efterföljaren Crack Relax. Inte annat eller mera än att jag kommit över en i så gott som nyskick...

Daiwa PS 1600

Som samlare av fiskerullar får man en rätt god inblick i hur utvecklingen av sådana fortskridit genom åren. Från sjuttiotalet har japanska Daiwa varit det märke som kanske mest drivit på utvecklingen med ett brett modellprogram omfattande såväl billiga rullar som ruggigt dyra premiummodeller och fler modeller än vad någon kan hålla reda på.

Några närmare data om PS 1600 har jag inte lyckats finna men den ger intryck av att vara en enklare åttiotalsmodell. Roterande (men fortfarande liten) lintrissa, manuell bygelfällning och grisnosspole men ingen nedväxlad spolrörelse. En budgetmodell som bygger på SS Tournament, således. Fungerar hur bra som helst att fiska med om man skulle hitta en på någon loppis.

Plastic Fantastic 11

Mycket fiskliknande och försett med en (1) trekrok är det mjuka simbetet Storm Live Kickin' Shad ett klart alternativ till en mer traditionell wobbler för oss som jagar gädda med hyfsat lätt haspelutrustning. Den mindre versionen - 12 cm/25 gram - passar perfekt till en traditionell Fiske 2-utrustning.

Kasta mat i sjön?

Förr - när jag var barn - fick man lära sig respekt för mat. Lek inte med maten, hette det och historien om flickan som efter att ha trampat på brödet blev förstenad fick man berättad för sig. Mina föräldrars generation växte upp under krigsårens ransonering och deras föräldrar under villkor som vi som lever nu och året om kan köpa färska grönsaker nog har svårt att föreställa oss. Under sjuttiotalet blev det bättre. Och sämre. I skolbespisningen fick vi lära oss att kasta mat. Vad de får lära sig i skolorna idag vågar jag knappt ens tänka på.

Det moderna, brittiskinspirerade, metet har inslag som är knepiga att förena med vad jag fick mig inpräntat som liten grabb. Det handlar främst om att dra upp fisk utan att ha för avsikt att ta hem och laga till den och om att för att fånga denna fisk kasta mat i sjön, dvs om fenomenen catch and release (C&R) respektive mäskning.

Om C&R har jag tjatat färdigt men mäskning har jag inte tidigare skrivit om. Det handlar om att kasta ut lockbete i vattnet före och under fisket. Jag är kanske (?) knäpp men för mig tar det emot att kasta fullt tjänliga livsmedel i sjön bara för att sedan dra upp och kasta tillbaka några mörtar. I ukrainakrigets spår kommer en global spannmålskris att följa och den kommer inte bara att leda till hungersnöd i fattiga länder utan även till att priset på det ströbröd som utgör huvudbeståndsdelen i de flesta sorters mäsk för mete trissas upp. 

En annan viktigbeståndsdel i några populära mäsksorter är fiskmjöl. Fiskmjöl är vad som håller fiskeindustrin i bla Östersjön igång när man fiskat sönder bestånden av kommersiellt intressanta arter som torsk. Men är man bekväm med att använda spannmål som skulle kunna mätta hungriga medmänniskor till sitt  nöjesfiske och att stötta industrifisket så  ser jag inga som helst problem med att mäska. Det är bara att ösa på...

Nå, nu har jag (som Fälldin uttryckte det) dagtingat med mitt samvete och köpt på mig några påsar mäsk men det tar emot att knåda bollar och kasta det i vattnet så jag kör fegisvarianten och bottenmetar med feeder. Dessutom fredar jag resterna av mitt allt sämre samvete med att systematiskt ta vara på de brödrester som uppkommer i mitt lilla hushåll genom att innan de möglar torka dem och sedan mala eget groundbait (som ströbröd heter på modern sportfiskesvenska). Dessutom äter jag då och då den fisk jag fångat. Stekt mört ör alls inte dumt.

ABU 444A

"Haspelspinn" kom att bli en stor sak under femtiotalet och AB Urfabriken i Svängsta, som då var en framgångsrik tillverkare av multiplikatorrullar och annan sportfiskeutrustning mötte till att börja med marknadens efterfrågan på haspelrullar genom att under sitt varumärke Record sälja olika modeller tillverkade i Schweiz och Italien. Parallellt med detta arbetade man med att ta fram en egen haspelrulle och 1955 kunde man introducera ABU 444. 

Modellen blev mycket populär och genomgick under det första decenniet en rad, främst kosmetiska, förändringar. Den första versionen, lackerad med en blågrön hammarlack, följdes av bla en helsvart version. Efter ett decennium kom så Cardinal 66, följd av sina syskon 44, 77 och sladdbarnet 33) och samtidigt fick 444:an en rejäl ansiktslyftning och modellnamnet 444A.

Exteriört var den mest framträdande förändringen att ABU 444A fick samma färgschema - grönt vevhus och gräddvit spolkåpa - som cardinalserien. Från 444:an "ärvde" cardinalrullarna slirbromskonstruktionen med det ergonomiskt placerade reglaget och 444A fick nu samma bromsratt som Cardinal.

Mindre iögonenfallande var att ABU 444A, precis som Cardinal, fick en derinlagrad, roterande, linförare.

ABU 444A var - och är - en alldeles utmärkt rulle som sålde bra ända fram till det att Daiwa i mitten av sjuttiotalet genom sin silverserie revolutionerade synen på hur en haspelrulle skulle se ut och tillverkningen av ABU 444A gick i graven med decenniet.

Själv fiskar jag gärna med en ABU 444A som är den i mitt tycke kanske snyggaste haspelrulle ABU tillverkat. Den gör sig väldigt bra under korkgreppet på mitt favoritmetspö. Jag älskar ljuden från backspärren och slirbromsens knarr - ljud som förflyttar mig till en tid då mycket var bättre.

Miljöförstöring

Norrtälje är en charmig stad. Den rymmer många fina platser men det finns också många som skulle behöva en ansiktslyftning. Ån som flyter genom staden är en juvel med ett rikt fågelliv (och en hel del fisk men de är ju svårare att se). Kort sagt är det svårt att göra ån vackrare och de enda åtgärder som enligt min mening krävs är att det rensas och hålls rent.

Varje sommar genomförs ett konstprojekt kallat Konst i ån. Det går ut på att ån fylls med mer eller mindre njutbara "konstverk". Inte ens de bästa av dessa förhöjer upplevelsen av ån utan på det stora hela handlar det om en slags nedskräpning. Tänk om man istället använde samma resurser till att låta konstnärerna lyfta några av de mindre tilltalande delarna av stan?

I år belamras ån av ett åtminstone tankeväckande verk. Någon information om det har jag inte hittat. Kanske kommer det en skylt? Men vad det föreställer ser jag ändå. En holme som invaderats av skarv. Vackert är det inte, vare sig i skärgården eller i ån, men installationen är i alla fall tankeväckande.

Sommar och sol

De flesta av landets fiskare utöver sin sport främst eller endast under sommaren. Då är det behagliga temperaturer och mycket dagsljus. Själv har jag just avslutat en tvåveckors ledighet med ovanligt litet fiske. Eller egentligen inte, för jag fiskar inte mer på sommaren än under andra delar av året.

Mest fiskar jag vår och höst men på det stora hela är mitt fiske ganska jämnt fördelat över året. En stor del i i mitt fiske är att vara ute i naturen och strängt taget skulle jag nog lika gärna kalla mig fågelskådare eller friluftsentusiast även om fiskespöt är just min förevändning för att lämna inomhustillvaron.

Just på sommaren är det ofta så skönt att vara ute att ingen förevändning behövs, men en grinig novemberlördag är jag tacksam att fisket finns.