Das alte Jahr vergangen ist

Om några timmar ska jag gå upp, packa ränseln och ge mig ut på årets oåterkalleligen sista fisketur. Das alte Jahr vergangen ist. Och i morgon börjar det om igen (även om jag nog, med hänsyn till väderprognosen, nog passar tills på söndag).

2021 var ett fint fiskeår. Pandemin ställde till det en del men det blev, förutom fiske på hemmaplan, avstickare till Lysekil/Skalhamn (x2), Ödeshög och Gotland (x3). I Älvkarleby blev vattnet så varmt att fisket stoppades innan jag och grabbarna hann dit men det hoppas jag ta igen nästa år (då vi kanske får mer normala temperaturer?).

Ännu mera brasfiske

Kort sagt så har vädret denna julhelg inte lockat mig ut på fiske utan har jag föredragit stugvärmen där jag pysslat med mina fiskegrejor och läst. Ni som har minnen från det förra årtusendet kanske erinrar er att det då inte bara var på internet man läste utan att det även fanns cellulosabaserade analoga minnesenheter, sk böcker. Själv är jag så gammal att även om jag uppskattar de möjligheter nätet erbjuder så läser jag fortfarande helst text tryckt på papper.

1999 utkom den bok jag just nu ägnar mitt intresse. Den heter Stockholms bästa ädelfiskevatten och är skriven och illustrerad av Nicolas Jändel. Boken består av vad som väl närmast kan beskrivas av ett antal artiklar som har det gemensamt att de handlar om sportfiske efter fiskar med fettfena i vatten i Stockholms län.

Således handlar det om allt från laxfiske i Strömmen via kustfiske efter havsöring till fiske av regnbåge i olika P&T-vatten. Det sistnämnda har jag hittills aldrig ägnat mig åt och känner mig inte särskilt lockad, men jag ska läsa även de kapitlen.

Det i Jändels bok jag direkt kastade mig över är de avsnitt som handlar om mitt favoritfiske, kustfisket efter havsöring. Där fann jag en del matnyttigt. Intressanta är även författarens reflektioner över utsättningarna av smolt och hans beskrivning av hur fisket i Stockholms ström uppkommit och utvecklats.

Olympic No 460

Nyligen utnämnde jag Pfleuger Medalist till den kanske mest klassiska flugrullen. Sådant kan man alltid diskutera, men att den genom åren blivit flitigt kopierad och efterapad är ett faktum. 

Den största Medalisten, fyratummaren 1498, är min favorit men frågan är om inte japanska Olympics kopia No 460 slår den på fingrarna. Fast en ren kopia är det inte, dvs delarna är inte utbytbara mellan rullarna. Tex så har spolaxlarna olika diameter så man kan inte använda medalistspolar i Olympicen eller vice versa.

När rullen sitter på spöt känner man ingen skillnad och man måste titta rätt noga för att avgöra vilken av rullarna det är.

Vevbeten

Tomten kom i år med några fina vevbeten. För så bör väl det som på utrikiska kallas crankbaits heta på svenska? Crank översätts i alla fall till vev och bait till bete. Sedan kan man ju, oavsett vilket språk man som sportfiskare vill använda, fundera över varför just små wobblers ska kallas vevbeten.

Någon vev sitter inte på dragen utan benämningen ska nog förstås som att det inte är fråga om ryckbeten, dvs att de är avsedda att vevas snarare än ryckas in. Vevbeten skulle alltså, om den tolkningen är korrekt, ha en sk inbyggd rörelse eller gång. Att man sedan likaväl kan släpa dem efter en båt eller, för den delen, rycka eller knycka under hemtagningen för att framkalla ytterligare rörelse är en annan sak.

Att kidsen (ungarna, dvs alla fiskare under femtio bast) inte säger rycka utan jerka (uttalas jöörka) har jag uppfattat men jag är inte klar över vad de säger när de vevar hem sina drag. Crankar de då? Och gör de i så fall det även om betet skulle råka vara en spinnare? Eller ett simbete...

Säg inte nej

Julhelgen har bjudit på minusgrader och inget fiske har det blivit. I morgon ska det också vara kallt men svag vind och sol (!) så kanske? Isen har börjat lägga sig i innerskärgården men enligt SMHI är det fortfarande öppet vid Kapellskär. Så, kanske?

Magnum 140/200

Design kan vara väldigt olika saker. Ofta handlar det om att få saker att se märkvärdigare ut än vad de är. Det är dålig design. Ibland handlar det om att ett föremåls form fått styras av hur det ska användas och ofta nog är dessa ändamålsenligt formade föremål även estetiskt tilltalande. Skönhet ligger, förvisso, i betraktarens öga och i mina ögon är det lågmält funktionella oftast även estetiskt tilltalande. Vissa saker ser, helt enkelt, "rätt" ut.

När British Fly Reels Ltd formgav sina Magnum laxflugrullar - 140D och 200D - blev det rätt. De här rullarna är inte designade för att dra blickarna till sig utan för att sitta på ett spö och göra vad de ska. Just därför har resultatet blivit, åtminstone i mina ögon, väldigt tilltalande.

140- och 200-modellerna skiljer sig åt endast vad avser spolens bredd och de flesta delarna är alltså desamma. Det är enkelt att ändra från höger- till vänsterhandsvevning. Slirbromsen fungerar bra men är inte lika kraftig som på mer moderna laxrullar men å andra sidan är spolen utformad så att man kan bromsa med handen.

Rullarna tillverkades av BFR och såldes under namnen Leeda och Cortland. Exakt under vilka år produktionen var igång har jag inte lyckats utröna men jag gissar att den upphörde 2004 sedan Orvis, som köpt BFR, stängde fabriken i England för att lägga sin tillverkning i Kina.

Ett vitt julelände

Det där påhittet med en vit jul har jag aldrig riktigt förstått finessen med. Halt, kallt och jävligt - ska det vara något att stå efter? Och i värsta fall lägger sig viken i öringvikarna så att jul- och mellandagsfisket spolieras. Dessvärre tycks -den globala uppvärmningen till trots -detta elände ha drabbat oss i Roslagen i år igen. Det är bara att bita ihop och härda ut.  På lunchen idag for jag i alla fall ut till Kapellskär för att kolla isläget och det var fortfarande öppet vatten men nu väntar några lugna dagar med flera minusgrader så det är fara värt att det ser annorlunda ut på julafton... 

Nå, det är som det är och blir som det blir. Nu tar jag i alla fall julledigt. Faller andan på kanske det blir något inlägg och i annat fall  önskar jag er som följer eller ibland läser min blogg en GOD JUL och ett SKITFISKEÅR 2022!

edit. Allt är inte elände. Vi har just passerat vintersolståndet så nu blir dagarna allt längre i ungefär ett halvår. Sedan vänder det igen...

Brasfiske, igen

Väderprognosen för dagarna fram till jul ser inte särskilt inbjudande ut så min julgädda får nog en nådafrist. Det finns ju annat att äta och annat att göra än att stå ute i snöglopp med ett spö i näven. Till exempel att förbereda kommande kampanjer.

2022 ska, det är i alla fall det luftslott jag just nu bygger, bli laxens år. Redan har jag en komplett (blir en utrustning någonsin det?) utrustning för laxflugfisket och jag ägnar mig åt att läsa in mig på teorin och att lära mig olika flugmöster. Kastövningarna är med hänsyn till väderleken pausade.

Dags att återuppta en tradition?

Kuopio ska jag besöka nästa gång jag är i Finland. Jag gillar Finland. Nu är det, främst på grund av den sk pandemin, några år sedan jag överhuvudtaget var utanför rikets gränser. För rätt många år sedan utgjorde det som idag heter Finland den östra riksdelen. Mycket har hänt sedan dess.

Nå, i Kuopio (eller i alla fall i dess omedelbara närhet) föddes 1810 Wilhelm von Wright (mellanbrodern av de tre konstnärsbröderna von Wright) och när han sedermera avled (i Bohuslän) kunde han bland annat titulera sig fiskeriinspektör. Om fåglar och fiskar kunde han mycket och själv är jag lycklig ägare till praktverket Svenska Fåglar i tre halvfranska band i folioformat som till övervägande delen består av utsökta planscher avbildande alla (då) kända svenska fåglar. Wilhelm var, som sagt, även expert på fiskar och det är han som är upphovsmannen till bilden av en gädda här nedan.

Gäddan är en av de många saker vi och finnarna har gemensamt. Här i landet har vi dessvärre mer eller mindre slutat att äta gädda till förmån för skitprodukter som norsk odlad lax och pangasius men i Finland lever förnuftet och traditionen vidare. I Åboland fångas fortfarande varje år en julgädda som levereras till tasavallan presidentti (som förr alltid hette Kekkonen och var en ivrig sportfiskare) men även mindre uppsatta medborgare äter julgädda. Precis som man förr gjorde här. Åtminstone i Roslagen där jag bor.

Nu var det tänkt att jag skulle fira jul med min gamla (88 år ung) mor i Visby men med hänsyn till den ökande smittspridningen beslöt vi att vi föstår bättre än rikets handfallna regering och ställde resolut in den övningen. Så nu sitter jag här i Roslagen medan skinkan och all den andra julmaten finns på Gotland. Så, vad göra?

Jag överväger starkt att ta ledigt någon av dagarna före jul för att ge mig ut och fiska gädda. Nappar det så får det bli julgädda för min del. Det är definitivt nyttigare och, strängt taget, godare än all fläskmat och översockrad sill (och, Gud förbjude,  gravad norsk odlad lax) man annars brukar trycka i sig. Skulle fiskelyckan svika så har jag ingredienser till en skaplig Janssons frestelse hemma, så julen är redan räddad.

Avkoppling för den kontemplative

Wikipedia kan vara litet hursomhelst men det här köper jag rakt av:  "Kontemplation (av latinets contemplatio, 'betraktande; övervägande') innebär att låta sinnet helt upptas av djupa tankar under längre tidsrymd." Vad det har med fiske att göra? Jo, det är vad fiske handlar om och det är inte jag som säger det utan det är Isaac Walton. Att Walton skrev "The Compleat Angler" känner väl de flesta (?) sportfiskare till men betydligt färre kan på rak arm återge bokens undertitel: "The Contemplative Mans Recreation."

Kontemplation kräver lugn och ro och det är också vad fisket bör erbjuda. Ännu ett argument för att dårarna bakom Pike Fight och liknande avarter är fel ute. Värst är det när man (dessbättre händer det sällan) konfronteras med sådana vilseförda stressnissar IRL ute vid fiskevattnet. Med erfarenhet lär man sig att ta även sådana företeelser som napp, tuffa drillningar och stora fiskar
- vare sig de landas eller går loss - med upphöjd ro. Det är inte nödvändigt att skräna, tjoa och högljutt svära när man fiskar. Riktiga fiskare gör inte det, vare sig de har läst Walton eller inte.

1498

Visst, det finns äldre flugrullar och flera kända brittiska tillverkare som Hardy Brothers och J.W. Young & Sons, men fråga är om inte den mest klassiska flugrullen är amerikansk och såpass modern som från skarven mellan 1920- och 1930-talen. Jag talar om Pfleuger Medalist. Rullen har genom åren tillverkats i flera storlekar och modeller men alla med samma robusta mekanik. De USA-tillverkade rullarna är de mest eftertraktade.

Själv gillar jag den största modellen , 1498, som lanserades 1958. Den är i lagom storlek för linor i AFTM-klass 9/10 och passar perfekt på ett switchspö. Det blir en skön blandning av gammalt och nytt och tänker man ge sig ut på vådligare fiskeäventyr kan man, förslagsvis, lägga på PE-lina som backing för att ha litet säkerhetsmarginal om något stort och långrusande skulle ta ens fluga. Jag gissar att Medalist är såväl den mest tillverkade som flitigast kopierade flugrullen. Att den dessutom varit i produktion - fram till slutet av 1970-talet i Akron, Ohio, USA och därefter i Asien (Kina, Japan och Hong Kong som ju på den tiden var en brittisk koloni) - gör inte saken sämre.

När tillverkningen upphörde har jag inte forskat i men nu har i alla fall Pure Fishing, som ju köpt upp de flesta av de gamla fina namnen, återlanserat Pfleuger Medalist. Hittills har jag bara sett den nya (gissningsvis kinatillverkade) rullen på bild så om den har annat än namnet och en ytlig likhet gemensamt med den gamla fina rullen vet jag inte. Ännu. Men förr eller senare kommer jag nog att plocka upp en, om inte annat så för att tillfredsställa min nyfikenhet. Eftersom jag inte har några förväntningar (andra än att man försöker tjäna pengar på de varumärken man förvärvat) så kommer jag inte att bli besviken. Fast det är jag, på ett sätt, redan eftersom den nya rullen bara finns i de mindre storlekarna. Men det kanske är lika så gott...

En klantskalles bekännelse

Det är lätt att som nybegynnare bli en smula förvirrad av det här med olika klumpar, spetsar och tafsar men den här gången handlade det om ett enkelt misstag. När jag kom hem efter gårdagens bompass/kastövning och plockade isär min utrustning insåg jag att jag kastat (eller åtminstone försökt att kasta) med en helt annan klump än den jag trodde att jag hade på rullen. Enkelt nog när de har samma färg... Problemet var att den klump jag råkat få med var av scandimodell och inte den skagit jag tänkt mig. Den hade förmodligen fungerat om jag inte kopplat ihop den med en spets som var avsedd för skagitlinan. Den kombination jag hade gick teoretiskt inte att kasta med så nu är jag rätt nöjd med de rullkast jag trots allt lyckades få till.

The Ocean Prince

Ingen is hade, kunde jag konstatera, lagt sig under de senaste dagarnas köldknäpp. Tre andra fiskare, med haspelspön, var på plats när jag anlände men ingen hade fått eller fick något. Själv var jag mer inriktad på att öva rullkast med tvåhandsspö och klumplina. Det gick... sådär. Jag kunde lägga ut klumpen med tip och tafs men skjutlinan hade jag ingen större användning för.

Dessbättre är det många månader kvar innan laxsäsongen börjar och till dess ska jag väl ha fått ordning på prylarna. Apropå prylar...

...så gillar jag verkligen min Hardy Ocean Prince Two. Tillverkad i mitten av åttiotalet men till för några timmar sedan oanvänd. Nu är jag ingen expert på flugfiskeutrustning men det här måste helt enkelt vara den kanske bästa laxrulle som någonsin gjorts. En suverän broms och backspärr på veven som gör att den står still när spolen slirar. Ingen vevknopp som kan slå knogarna blodiga när laxen rusar.

Rullen är otroligt välgjord och även om den väger en del så är den, särskilt jämförd med de pariserhjulsliknande modeller som tillverkas idag, såpass kompakt att den ser rätt ut även på ett switchspö. Linkapaciteten är betryggande. Själv fick jag på 270 meter (en 300 yds spole) 30 lbs gel spun-backning, ca 50 meter 30 lbs dacron och runt 40 meter running line med plats kvar för valfri klump.

När det är dags för älven blir det nog ett längre spö än det elvafots switchdito jag viftade med idag och jag tror att några fot till skulle underlätta kastandet. Men vad vet en nybörjare som jag?

Bretton 809 - Ring my bell

Franska haspelrullar är jag lika förtjust i som franska ostar. Den här brettonrullen, avsedd för kustfiske, har vad som närmast är att betrakta som ett inbyggt nappalarm. Knarren och spolen är nämligen designade så, att när lina dras ut låter det som en ringklocka. Vid drillning av långrusande fisk är förmodligen öronproppar att rekommendera. Eller så ger man sig hän och njuter av upplevelsen.

En i alla avseenden trevlig rulle med hög mekanisk kvalitet och en väl fungerande slirbroms. Och snygg!

Isläge okänt

I helgen som var höll jag mig hemma och helgen dessförinnan var jag på Gotland så det är nu några veckor sedan jag var ute vid mina vanliga ställen längs väddökusten och jag vet inte hur isläget är efter de senaste dagarnas rejäla köldknäpp. På söndag lovas hur som helst en (1) plusgrad, litet sol och svag sydlig vind vilket om inte direkt lockar så i alla fall gör ett försök möjligt. Så jag får väl plocka ihop flugutrustningen och ladda termosar medkaffe och nyponsoppa, dra på mig neoprenvadarna, trycka byfånekepsen över huvudet och ge mig ut. Om jag sedan får annat än en nypa frisk luft och is i spöringarna återstår att se.

Jag funderar på att ta med ett av mina nyförvärvade laxflugspön för att öva tvåhandskast. Vi får se hur det blir med den saken också.

Är detta vad som väntar mig?

Brasfiske

Den här helgen blir det, för första gången på länge, inget fiske för min del. Redan innan jag blev sittande i norrtäljepolisens arrest under lördagförmiddagen (för att biträda en anhållen klient) hade jag bestämt mig för att vädret inte inbjöd till utomhusaktiviteter. Istället ägnar jag mig åt att förbereda nästa års laxkampanj genom att läsa in mig på ämnet.

Så när jag postat det här inlägget ska jag värma en mugg glögg, skära upp en skiva stollen, sätta på en skiva musik och sedan parkera mig i soffan med Lax på fluga av Göran Claréus. Det verkar, faktiskt, just idag betydligt mer lockande än att ge sig försöka hitta öppet vatten för att sedan stå där i gråljuset och j*vlas med en ihopfrysande utrustning.

Nedräkning

Trettio dagar har november och idag skriver vi den 29:e. Här i Visby rådde snöyra för någon timme sedan och hemma i Roslagen lär vintern ha börjat. I fjol blev det aldrig någon pimpelis. Hur det blir den här vintern får vi se. Is i spöringarna blir det säkert om inte landis sätter P för kustöringfisket. Mycket är det, hur som helst, inte kvar av fiskeåret 2021. Förmodligen blir det mest brasfiske, men det är inte att förakta.

Nollgradigt

Visbykusten är förrädisk. De branta sk pallkanterna ger upphov till såväl bränningar som underströmmar och idag fann jag för gott att inte riskera livhanken genom att vada ut i vattnet nedanför Fridhem. Där är det meterdjupt bara någon meter från stranden och åtminstone varannan av de vågor som, trots landlä, rullade in var mer än meterhöga.

Istället åkte jag till Tofta där förhållandena var betydligt mer inbjudande. Mycket skarv vilket väl, rimligen, betyder att där också var gott om fisk? Mitt Aventik switchspö fungerar bara bättre och bättre, särskilt tillsammans med den Maxcatch switchlina som sitter på en av BFR Lamina 95-rullens spolar. Jag tror att jag hittat en favoritutrustning...

When Tomorrow Comes

Väderprognosen för i morgon är någon enstaka grad över nollan, 5-6 meter per sekund ostlig vind och mulet. Inte idealiskt men OK och bättre får jag inte under mina få gotlandsdager denna resa. Alltså byts söndagens sovmorgon mot tidig revelj och morgon/förmiddagsfiske på pallen utanför Fridhem (mellan Visby hamn och Högklint).

Spöt, neoprenvadarna och min nyförvärvade byfånekeps ligger i fiskeskodan. Rullen är uppe i lägenheten eftersom linan ska förses med en ny tafs. 

Jag är redo!

Min Black Week

Handskar använder jag sällan, det gäller generellt men särskilt när jag fiskar.  Orsaken är inte så mycket att jag tycker det är obekvämt som att jag är utrustad ned varma händer. Med stigande ålder använder jag allt oftare särskilt i kallt och blåsigt väder, huvudbonad. Annars är det viktigaste vad man har på fötterna.

Nu slumpade det sig så, att i fiskeskodans baklucka låg endast en av mina Sunderland fiskehandskar. Den andra ligger förmodligen hemma i hallen, men eftersom den är i Norrtälje medan jag befinner mig på Gotland utgör förhållandet något av ett problem. OM jag, vilket jag tänker göra, ger mig ut i novemberrusket för att göra ett försök på öringen, för i så fall vill jag nog ha något på händerna.

Kort sagt så blev det i går ett besök på Jaktia där ett par fiskevantar av torgmodell inhandlades. Till ordinarie pris. Butiken var annars full av varor till rejält bedsatta priser så jag fyndade en Chevalier byfånekeps i stl 62 (jag är tjockskallig) till halva dess ordinarie pris och en fluglina (Vision Kust 100) som var nedsatt med 40 %.

Linan fär vila i sin förpackning ett tag men kepsen och vantarna hoppas jag få använda i helgen.

Visby i slutet av november

I morgon tar jag kvällsfärjan från Nynäshamn till Visby för att hälsa på min mamma några dagar. Neoprenvadarna och switchspöt jag skrev om i mitt förra inlägg får följa med.

Visby är en fin stad när sommarvansinnet är över. Särskilt fin är sträckan norr om hamnen ut till Snäck, i vart fall om man är ute efter havsöring.

För säkerhets skull kanske jag garderar med ett haspelspö och några kustwobblers. Det kan ju blåsa på ön, särskilt så här års.

Ingen regnbåge

I förra helgen togs, enligt välunderrättad källa, en smällfet regnbåge på fluga i vattnet runt Väddö. Peter har sedan dess såväl haft oavbruten lyssning på djungeltelegrafen som utgjort en länk mellan (eller ska det vara i?) densamma och mig. Och Joel. Det som förmedlades var, i korthet, att en odlingskasse på ålandssidan av Ålands hav för en tid sedan ska ha brustit och att vattnet på väddösidan nu formligen kokade av förrymda regnbågar.

Bortsett från regnbågslarmet och den upphetsning detta skapat (hos Peter) var det ungefär som det brukar när vi denna lördag sammanstrålade på stranden. Vi hade alltså en skön eftermiddag i det relativt milda novembervädret, fick ingen fisk men snackade en hel del om sådan.

För min del var behållningen i övrigt av turen den nyponsoppa jag fyllt termosen

med. En smak som väckte barndomsminnen från sextiotalet och just den här dagen godare än kaffe. Jag kunde också glädjas åt att det nya, billiga, kinesiska switchspö jag nyligen fått levererat fungerade alldeles utmärkt tillsammans med den likaledes nyförvärvade, billiga, switchlinan. Såväl spöt - tio fot av märket Aventik All Times Switch - som linan - Maxcatch Switch - är klassade 5/6 (enligt tvåhandsklassningen, vilket som jag förstår saken ska motsvara 7/8 enligt AFTMA-klassningen av linor för enhandsspön).

Jag gillar kork och att ha ett undre grepp istället för bara en fighting butt och ett långt främre grepp ökar, som jag ser det, spöts användbarhet. Vid enhandskastandet söker sig spöhanden, i alla fall min, automatiskt till den punkt på greppet som ger bäst balans. En extra finess med det bakre greppet är att rullen och linan kommer upp från sanden när man ställer ifrån sig spöt.

Aventikspöt har en trevlig, djup, aktion och med spö/lina-kombinationen åstadkom jag fina enhandskast. Mina försök till speykast var mindre imponerande men det berodde mer på min bristande förmåga än på utrustningen och får bli något att träna på medan jag väntar på napp. Man kan ju inte bara snacka sk*t, röka pipa och dricka kaffe. Eller nyponsoppa.