Latmete 5

Själva lättjan i latmetet består i att man inte behöver hålla på att kasta och veva hela tiden utan kan sitta och varva ner, njuta av omgivningen och kanske röka ett stopp i väntan på napp. I sin lataste form innebär latmetet att man inte ens behöver hålla i spöt under denna väntan utan låter det sköta sig själv. För att undvika att utrustningen hamnar i vattnet om lyckan skulle vara framme bör spöt parkeras säkert. Här finns det många lösningar.

Om man regelbundet ägnar sig åt latmete så bör man äga några sk banksticks med klykor för spöt. Ett bankstick är helt enkelt en slags käpp, ofta i metall, med en spets i ena änden och en gänga i den andra. Spetsen trycker man ner i backen och i gängan monterar man en lämplig klyka (eller ett elektroniskt nappalarm). Klykor finns i många olika modeller men det man behöver känna till är skillnaden på en främre sådan (som är designad så att spöklingan kan vila i den medan linan löper fritt i en skåra under spöt) och en bakre (som idealiskt är utformad så att den greppar om spöhandtaget eller spöänden). 

Fiskar man från en brygga eller pir där man inte kan trycka ner ett bankstick så kan man istället använda ett trefotsstativ (tripod). Även dessa har en gängtapp i vilken klyka eller alarm kan skruvas fast.

Latmetar man från en sandstrand (efter tex plattfisk) så finns det olika modeller av rörformade spöhållare som trycks ner i sanden och i vilka man sedan ställer spöt upprätt. Man kan även själv tillverka sådana av en bit plaströr.

Vissa använder spöställ i vilka man kan placera flera (vanligtvis tre) spön. Själv är jag för lat för det. Att behöva hålla koll på ett spö är en fullt tillräckligt krävande syssla för mig när jag är ledig. Men fiskar man efter fisk som nästan aldrig nappar så kanske det är en idé?

Själv brukar jag lägga eller luta spöt över ryggsäcken medan jag väntar på napp. Gör man det så bör man dock inte lämna spöt eller ens släppa det med blicken annat än mycket korta stunder, i vart fall om man inte vill höra det plumsa ner i vattnet...

Naturligtvis så kan man även sitta och hålla i spöt. Det brukar jag göra när någon fisk har visat intresse för mitt agn (vilket jag ser på små rörelser i spötoppen eller linan), men även då är det lämpligt att stödja den främre delen av spöklingan mot någonting så att man kan hålla linan stram.

Fortsättning följer...

En inte särskilt märkvärdig rulle

Under åttiotalet kom grafiten - eller snarare ABS-plast armerad med icke närmare deklarerad halt av kolfiber - på bred front. Kvaliteten på dessa, i allt högre utsträckning tillverkade i Asien (och ofta nog utan att ursprungslandet heller deklarerades), varierade. Vissa stativ var rent smäck och skiktade och vred sig i alla ledder. Andra var mer rejält hopkomna och till dessa hör Daiwas.

Daiwa hade nu, sedan andra hälften av sextiotalet, skaffat sig renommé som en tillverkare av kvalitetsrullar jämbördiga med de från amerikanska och europeiska företag som Penn, Mitchell och ABU mfl. Precis som dessa redan hållit på med en tid började nu japanerna lägga ut delar av  sin tillverkning till andra länder, främst Sydkorea.

Från just Korea kommer den här rullen, SF Strike Force) 1355T. Rullen är typisk för sin tid. Tidstypiska är även de gimmickar man då började förse sina rullar med (snarare för att särskilja dem och stimulera försäljningen än för att de egentligen tillförde någon funktion), i det hör fallet en Auto Cast-tangent (som möjliggör att öppna bygeln med kasthandens pekfinger och faktiskt är en rimlig funktion för matchmete)och den (åtminstone för mig) obegripliga Accu-Set.

Samtidigt med övergången till plaststativ och asientillverkning skedde saker även inuti rullarna. Mest påtagligt kom huvuddrev gjutna i olika slags "gråmetall" (zink och/eller aluminiumlegeringar) kom att bli normen. Precis som plaststativen varierade även dessa högst betänkligt i kvalitet. Inga var naturligtvis jämförbara med de maskinskurna drev i mässing eller brons som tidigare använts i bättre rullar och vissa (många) var katastrofalt dåliga. Även i detta avseende lyckades Daiwa försvara sitt kvalitetsrykte.

Om just SF 1355T har jag annars inte mycket att berätta. Den är en tämligen enkel men väl fungerande rulle. Min köpte jag, begagnad men i mycket gott skick, för några tior. Jag har smort upp den och spolat på färsk lina och använder den till ett av mina teleskopiska metspön. Där fungerar den precis lika bra som vilken som helst nyare rulle skulle ha gjort.

Flötmete 1

Att jag hittills i min metepropaganda mest uppehållit mig vid bottenmete beror på att vi svenskar, när vi hör ordet mete mete oftast tänker på ett bulligt, röd/vitt flöte. Och visst, man kan meta med flöte också. Ibland är det mer effektivt än bottenmete, men framförallt är det något oförklarligt tilltalande i att sitta och titta på ett flöte i vattenytan. Särskilt när det sjunker...

Nu finns det betydligt bättre flöten än de bulliga röd/vita och många andra sätt ett flöte kan indikera napp än genom att sjunka, men vi tar det sedan. Man måste ju börja någonstans. För den inbitne spinnfiskaren kan en god början vara att skaffa ett bulligt rödvitt flöte, gärna en glidande modell. Den norska klassikern Andersduppen, till exempel. Levereras med för litet sänke och för stor krok (men det kan vi också ta senare) men det funkar. Tillsätt bara mask. Och ett flötesstopp eller en stoppknut.

Fördelen med andersduppenkonceptet är att det är lättkastat och trasselbefriat. Flötet är nämligen urholkat så att sänke, krok och mask befinner sig inne i flötet vid (eller i vart fall i början av) utkastet. Så är det i alla fall tänkt att fungera, men det är bättre att placera sänket åtminstone några decimeter ovanför kroken och då försvinner ju poängen med det urholkade flötet. Men, som sagt, mer om det senare...

Fortsättning följer...

Smart!

Vissa spön saknar den där lilla öglan, vanligen placerad alldeles framför handtaget, som man kan fästa en krok i (tex när man ska förflytta sig med ett färdigriggat spö och inte vill att tacklat ska trassla in sig i någonting). Det är nu inget större problem. Saknas öglan kan man fästa kroken i den nedre spöringen eller runt rullens bygel, Man kan naturligtvis också montera en ögla i efterhand. Eller så skaffar men den lilla mojängen på bilderna (som jag upptäckte för en tid sedan). Vad den heter vet jag inte, den kostade nästan ingenting och jag hittade den på tradera. En smart liten pryl är den, hur som helst.

FUSK

I det senaste numret av förbundsorganet återfinns en artikel om fusk vid mätning av fiskar i samband med fisketävlingar. Eftersom förbundet är direkt inblandat i sådana är frågan naturligtvis brännande. I inledningen till artikeln talas om hur deltagare i sådana tävlingar är angelägna att "bygga sina varumärken" genom framskjutna placeringar. Det blir ju lätt så när pengar är med i bilden. Artikelförfattaren avslutar med att diskutera hur man ska komma till rätta med problemet.

För mig är det ganska enkelt. En sportfiskare fiskar aldrig för vinnings skull. Detta var förr en hederssak och en självklarhet och de etiska reglerna för sportfiskare innehöll också en skrivning om detta. I min värld ska ett sportfiskeförbund hålla respektavstånd till företag och vinstintressen men vårt förbund tycker annorlunda och har städat undan de i sammanhanget besvärande etiska reglerna. 

Somt var bättre förr.

Glöm de sportfiskeetiska reglerna, det har förbundet redan gjort

Våren 2014 ifrågasatte jag på forumet fiskesnack varför Sportfiskarna avskaffat (eller i vart fall gömt undan) sina etiska regler för sportfiskare. Forumets dåvarande administratör svarade att orsaken var att förbundet höll på med en översyn av reglerna som (tydligen av förbundets aanställda) börjat upplevas som daterade. Dryga sex år senare undrar jag om denna översyn fortfarande pågår eller om man helt enkelt valt att kasta reglerna överbord. Eller... jag undrar inte längre utan är ganska säker på hur det förhåller sig med den saken.

Roddymatic 810A

I början av sextiotalet kunde man för 18 kr 50 öre (motsvarande runt tvåhundra kronor i dagens penningvärde) bli ägare till en Roddymatic 810A haspelrulle. Rullen var, anges det på förpackningen, konstruerad och designad i USA men tillverkad i Japan.

Det är en rulle helt - bortsett från vevhandtaget och vredet till slirbromsen - i metall. Den är av mellanstorlek och fungerar med andra ord till i stort sett allt en svensk sportfiskare (som inte ägnar sig åt lax- eller djuphavsfiske) kan råka ut för.

Företaget Roddy Fishing Tackle Engineers startades 1958 (vilket enligt min bestämda uppfattning var ett synnerligen bra år att börja sin tillvaro) och finns fortfarande men är såvitt jag vet inte representerat på den svenska marknaden.

D.A.M. Quick 2002

D.A.M. Quick 2000 hör till mina favoriter. Visserligen väger den dryga fyra hekto, men inte ett gram är dödkött och under ett tvåhandsspö är vikten betryggande snarare än besvärande. Den är en av de tuffaste haspelrullar som någonsin tillverkats. Några år senare, 1983, kom nästa modell. Stativ och drivlina var desamma men en ny, fällbar, vev och en ny spole utmärker Quick 2002. 

Spolen är i något slags plastmaterial (ABS?), har en annorlunda utformad framkant än metallspolen på Quick 2000 och vad D.A.M. kallar "petticoat design". Petticoat är engelska för underkjol och vad som avses är uppenbarligen att spolen har en inre fläns som man med litet fantasi kan kalla för just en underkjol. Tanken är att detta ska minska risken för att tunna linor letar sig in under spolen och snor sig runt spolaxeln och det verkar fungera. Detta och att spolens framkant inte är lika avrundad som den på föregångaren gör att jag vågat spola på såpass tunn PE-lina som 0.16 mm på rullen (som sväljer dryga 200 meter av den dimensionen). En annan skillnad jämfört med Quick 2000 är att asbestbelägget i slirbromsen bytts ut mot ett i teflon.

Linan jag lade på, eller snarare hur tillverkaren valt  att deklarera den, är en historia för sig. "LB-TEST" anges till 20 lbs/9,1 kg och "MAX BREAK" till 36 lbs/16,5 kg. Jag orkar inte ens bli trött...

Rosendal, trots allt

I augusti i fjol förverkligade jag en gammal dröm, att fiska i en norsk fjord. Tillsammans med Håkan hade jag en fantastisk fiskevecka i Rosendal, ett litet samhälle vid Hardangerfjorden, där vi hyrde en fjordhytte. Att det blev just Rosendal berodde på att Anders bor där och han agerade guide (och fiskekamrat) vilket starkt bidrog till att vår upplevelse blev så fin som den blev. Inte ens det beryktade vestlandsvädret (regn) ställde till det och regn hade vi bara en (1) dag och då bara under några timmar.

Vi bestämde oss tidigt under veckan för att detta måste upprepas och bokade på stående fot samma vecka nästa år, dvs i år. Så kom coronaeländet, norrmännen stängde gränsen och vi tvangs avboka (men bokade samtidígt in vår vecka 2021). Att vi inte kom till Rosendal i år var naturligtvis en besvikelse. Vi försökte få i hop en förlängd weekend på hemmaplan men då blev Håkan förkyld så även det äventyret fick ställas in. 

Nu laddar vi om. I mitten av oktober blir det en resa till Rosendal, trots allt. Men det blir ingen makrill, inga gyltor och inte heller någon knorrhane, för årets Rosendal ligger inte i Norge. Istället blir det en helg med höstfiske i Vätterns norra skärgård. Hoppas jag... Hursomhelst så har vi nu något att se fram emot och det är halva nöjet med en fiskeresa. Att planera, bygga luftslott och drömma. Blir resan sedan inte av så har man i alla fall haft den glädjen (och när man sitter hemma och tänker på kommande äventyr så brukar man sällan drabbas av de motgångar man ibland möter i verkligheten utan det nappar alltid, vädret är bra, inga rullar tappas i sjön och man har aldrig glömt håven hemma),

Den töjbara sanningen

När duPont på fyrtiotalet revolutionerade sportfisket med sin monofila nylonlina var en av denna linas fantastiska egenskaper som särskilt framhölls dess elasticitet. Just elasticiteten hos nylonlinan har genomdecennierna möjliggjort otaliga fantastiska fångster. Fiskar vilkas storlek och styrka jämförda med linans brottstyrka gjort att de utan vidare borde ha kunnat slita sig loss har fått ge sig.

Så kom PE-linorna och en återgång till det som gällt fram till andra världskriget. Stumma, spunna, linor. Det främsta försäljningsargumentet var brottstyrkan som var betydligt högre än för en nylonlina i motsvarande diameter. Men med detta var det något lurt, för även om linorna i någon mening var tunnare så fick man inte rum med mera lina på rullen. En rulle vars spole rymde 150 meter 0,30 nylon rymde bara 75 meter PE-lina med samma uppgivna diameter. Ville man ha 150 meter PE-lina fick man välja 0,15 mm och då var plötsligt brottstyrkan ungefär densamma som för den grövre nylonlinan.

De mest påtagliga skillnaderna var priset och att PE-linan var stum. Nu blev stumheten plötsligt en fördel. Det gick så långt att en hel generation sportfiskare lät sig övertygas om att det var mer eller mindre omöjligt att känna ett napp med nylonlina. Samtidigt gällde fysikens lagar på samma sätt som de gjort när nylonlinan gjorde sitt segertåg och de innebär bland annat att en stum lina smäller av direkt när den utsätts för en dragkraft som överstiger dess brottstyrka. Det går på en millisekund. En elastisk lina reagerar i samma situation med att ge efter. Även om den bara håller för fem kilo så kan man alltså belasta den med tio utan att den brister, för det gör den först när den nått gränsen för sin elasticitet (som brukar vara 15-30 %).

Många av oss som fiskar efter havsöring har svårt att avvara nylonlinans elasticitet. Öringen är en explosiv fisk och gör den ett ryck när man har den på kort lina så vill man inte att linan är stum, för då är det lätt hänt att något går sönder. Bland annat därför är det mer eller mindre praxis, om man fiskar med PE-lina, att skarva på en sk slaglina av nylon eller FC. Slaglinan brukar vara ca två spölängder lång. Detta medför även andra fördelar, bla att den dyra flätlinan utsätts för mindre slitage (mot stenar och annat).

Så, plötsligt, läser jag på Doggers hemsida under nyhetsfliken och vad finner jag? Jo, en superelastisk FC-lina. Superdyr är den också... 229 spänn för 50 meter gör den bra mycket dyrare än alla PE-linor jag känner till. 

"Asso Fluorocarbon High Stretch är ett flexibelt fluorocarbon, som  kan sträcka sig upp till 30-40% mer än en normal fluorocarbon lina. Denna högre förlängning möjliggör en optimal presentation av ditt bete. Detta är en lina som ska användas som tafs för fiske med flätlina."

Man har tydligen lyckats ta fram en FC-lina med ungefär samma elasticitet som en normal monofil nylonlina. Lysande! Själv har jag fortfarande några kilometer 0,28 mm nylonlina kvar på min bulkspole som jag köpte i vintras för ungefär vad 50 meter av den nya mirakellinan kostar. Den får duga åt mig. Och åt öringarna...

Just a Perfect Day

Vädret överraskade idag med att överträffa alla prognoser. Det fick mig att avbryta min sovmorgon redan vid lunchtid för att ge mig ut. Blåste småspik gjorde det, men nere på bryggan längs kanalen var det lä. Eftersom jag var mer inriktad på att sitta ute i solen och ha de gott snarare än att fiska så följde jag mina egna råd (här i bloggen) och riggade upp ett bottenmete med mask som agn. Jag lutade spöt mot ryggsäcken, stoppade pipan och satte mig på bänken för att... Genast var det någon som var på masken. Utan att fastna på min Aberdeen #6. Jag vevade in och kunde konstatera att masken var borta. Agnade på igen men höll nu spöt för att kunna ge mothugg och när jag gjorde det fick jag min misstanke bekräftad. Mört.

Nå, då var det ju bra att jag hade den krok jag valt så jag fortsatte och fick några abborrar, men hela tiden var masktjuvarna där så jag bytte till en mindre krok. Inga fler mörtar blev det men den lilla kroken gick ner i svalget på den sjätte abborren som högg. Eftersom jag blev tvungen att avliva den så tacklade jag om till flötmete (efter gädda) med den stackars abborren som agn.

Förhållandena var sådana att det blåste motströms vilket innebar att mitt tackel förflyttade sig nedströms i behagligt långsam takt och höll avståndet från bryggkanten. Detta medgav att jag successivt "bytte bänk" under den dryga halvtimme det tog att fiska av sträckan från där jag började till där bryggan upphör. Ingen gädda visade något intresse så när jag nått "ändstationen" tacklade jag om till jiggfiske. Det gav två abborrar (varav en i filéklass, men idag fick den simma vidare).

En riktig höst?

Det är svårt att veta nuförtiden, det där med vädret, menar jag. Om det har med klimatförändringen att göra eller om det bara är som det är. Hur som helst så är det nu, äntligen, normalt höstväder så kanske får vi en riktig höst? 

Förr var det höst rätt länge. En fin tid med bra fiske. De senaste åren har det mera varit som om sommaren hållit på ovanligt länge och sedan fick man plötsligt lägga på vinterdäcken och skrapa is från bilrutorna. Det var aldrig någon riktig höst och i fjol heller ingen riktig vinter. Trots att det var pinfullt med rönnbär... I år är det klent med sådana. 

Latmete 4

Egentligen behöver man bara kunna knyta ett sorts tackel för att kunna latmeta, nämligen ett pater noster-tackel med en kroktafs. Ett pater noster-tackel har ett fast sänke i linänden och en tafs från huvudlinan en bit ovanför sänket. I änden på tafsen sitter kroken med agnet.

Som alla andra tackel kan även pater noster-tacklet göras mer eller mindre komplicerat. Man kan använda trevägslekande, spridarbom och en massa annat. Jag kommer här att lära ut den allra enklaste varianten och till den behöver man lina (helst nylon), sänke (gärna ett 20-grams bombsänke) och krok. De enda knutar man behöver kunna är en knut att fästa kroken med och en sk four turn waterknot. Man kan naturligtvis använda andra knutar men nu skulle vi ju hålla det enkelt och det enda komplicerade med en four turn water knot är namnet.

Hur man slår en four turn water knot kan man läsa här. Bilden här intill kommer från den länkade artikeln.

Sitter nylonlinan redan på rullen så drar man ut en lämplig längd, säg en meter, genom toppöglan. Denna längd lägger man sedan dubbel (så att linänden kommer upp mot toppöglan igen.  Där slår man sedan en four turn water knot så att man får en halvmeterlång linögla. Kapa sedan linöglan så att du får två olika långa linändar nedom knuten. En lämplig utgångspunkt är att den ena linänden är dubbelt så lång som den andra. I den kortare av linändarna knyter du en ny, mindre, ögla att fästa sänket i. I den längre linändan (tafsen) knyter du fast din krok. Till det kan du använda samma knut som du brukar använda till dina drag eller beteslås.

Med det pater noster-tackel du nu knutit kommer du att presentera ditt bete liggande på botten. Är förhållandena sådana att du vill fiska med betet en bit ovanför botten så vänder du helt enkelt på steken, dvs fäster sänket i den länga tafsen och kroken i den kortare (och då får du ett tackel som liknar det son används vid drop shot.fiske).

Längden på tafsarna kan naturligtvis varieras. 

Latmete 3

Låt oss, innan vi går in på hur det jag kallar latmete, lyfta blicken. För det här är ingen udda form av sportfiske. Tvärtom vågar jag påstå att den är den internationellt, mest praktiserade metoden. Och en av de mest effektiva. 

Om något ät udda så är det snarare den närmast totala dominans som spinnfisket med (dyra) konstbeten har i vårt lilla land. Där jag brukar fiska kan man ofta känna igen en invandrare på att han latmetar. Skulle latmetaren visa sig inte vara invandrare så är han oftast en utländsk turist, Vi svenskar envisas med vårt spinnfiske och metar vi så är det oftast med toppknuten lina och flöte.

Närmar vi oss landets södra gräns blir bilden något annorlunda. Där har vi det sk pillemetet och tar vi klivet över till kontinenten så regerar latmetet. De utländska sportfiskarna är i majoritet när vi lämnat Sverige... 

Latmete 2

Bottenmete är en suverän fiskemetod. De allra flesta fiskar kan fångas med den, den kan bedrivas i alla typer av vatten och med i stort sett vilken utrustning som helst förutsatt att den består av spö och rulle. Idealiskt är naturligtvis ett för den fisk man vill fånga avpassat spö särskilt avsett för bottenmete och en haspelrulle, men vilken spinn/haspelutrustning som helst kan användas. Den inbitne spinnfiskare som får lust att prova på latmete behöver alltså inte rusa iväg och köpa nya grejor. De han redan har duger. Dock behövs metkrok, sänke, monofil nylonlina och agn (bete, dvs det man sätter på kroken för att få fisken att nappa).

Med metkrok menar jag en enkelkrok i lagom storlek. Lagom storlek är oftast så liten som möjligt, dvs den minsta krok som fungerar med det agn man tänker använda. Det är vanligen en betydligt mindre krok än vad den ovane metaren föreställer sig, gissningsvis en ungefär hälften så stor krok som den han spontant skulle välja. För mete med mask bör krokstorleken inte överstiga #4 (jag vet, det finns ingen standard när det gäller krokstorlekar och till råga på eländet så kör kineserna bakvänt, dvs ju högre nummer desto större krok, men köper du krok från Mustad, VMC, Owner etc så är de storlekar jag anger rimliga riktmärken) och kan du fästa masken på en krok #8 så är det desto bättre.

Kinesiska krokar i god kvalitet men med storleken angiven i omvänd ordning. Den mindre kroken

till vänster i bild motsvara en traditionell #10 eller #8 som är en lämplig utgångspunkt. Den större

motsvarar en traditionell #2 eller #1 och är onödigt  stor till abborrmete.

Blir man hela tiden av med sin mask utan att någon fisk fastnar på kroken så är det ofta(st) mört som är i farten. Vill man fånga mörten byter man till ännu mindre krok. Vill man inte ha mört så fortsätter man som förut. Annars så är ju ett tips att byta ställe (gärna till ett där det finns abborre).

Sänket var fram till för några år sedan så gott som alltid av bly. Bly är en giftig tungmetall och ett ämne man i största allmänhet bör undvika. De sänken som idag finns i butikerna är oftast blyfria (och tillverkade av järn eller någon zinklegering). För latmete är ett sk bombsänke (päronbly) lämpligt och har man ett sortiment i vikter från 5 till 40 gram är man väl rustad. Skulle  man vara utan sådana sänken kan man improvisera. Ett skeddrag (ta bort kroken!) kan tjänstgöra som sänke, så också en lagom tung mutter eller ett uttjänt tändstift. Och en sten kan man nästan alltid hitta

Har man redan nylonlina på sin rulle så är den detaljen avklarad. Har man PE-lina (flätlina, braid) på rullen så behöver man köpa en spole nylon i lämplig dimension (om vi fortfarande utgår från abborrmete så är 0,25 mm lagom).

Så, slutligen, agnet. Det är väl här vi har åtminstone en av förklaringarna till att så många är fast i fisket med konstbeten. För dragen finns ju alltid där. De ligger i sin låda och är bara att ta fram och knyta fast i linan när det är dags. Men metmask har man inte alltid till hands och har en burk mask blivit liggande i fiskeväskan så är förmodligen dess invånare sedan länge avlidna. Mete kräver, det är ofrånkomligt, ett visst mått av framförhållning. Mask kan plockas eller grävas men även köpas (om man är så lyckligt lottad att man har en sportfiskebutik på orten där man bor). Andra (vi talar fortfarande abborrfiske) tjänliga agn är räkor (kokta och frysta) och småfisk (tex löja) hel eller i bitar.

Mer om det som berörts ovan och om annat som har med latmete att göra följer...

Latmete 1

Sportfiske sägs vara en effektiv medicin mot stress och så kan det vara. Dessvärre finns det en av starka marknadskrafter underblåst trend i motsatt riktning. Youtube och sociala medier är fulla av actionfyllda videoklipp i vilka folk forsar fram i övermotoriserade båtar, från fiskeplats till fiskeplats, frenetiskt kastande efter olika "predatorer". Det hela ackompanjeras av hetsig rockmusik, höga utrop och svordomar. Man - i alla fall jag - blir trött bara av att titta.

Det handlar, naturligtvis, om marknadsföring. Man vill sälja på oss en livsstil innebärande att vi som sportfiskare konsumerar så mycket det bara går. Inteckna hemmet eller ta dyra blancolån för att köpa en aluminiumkryssare med dubbla utombordare och extra allt, trailer och SUV. När man väl lagt sig på den nivån ter sig kostnaden för spön, rullar, beten och annat som växelpengar.

Inget för mig, Visst får fisket gärna vara intensivt kortare stunder. Som när man har en skaplig havsöring på kroken eller när ett stim med jagande makrill simmar förbi. Men framförallt är det lugnet jag söker när jag ger mig ut att fiska och hög musik är inget jag förknippar med mitt fiske.

Nej, då föredrar jag det anspråkslösa latmetet. Latmete är en vedertagen benämning på bottenmete där man inte håller i spöt utan låter det vila i en klyka (eller lutat över ryggsäcken, liggande på bryggan eller...) alltmedan man latar sig i väntan på napp. 

Fortsättning följer...