Min sportfiskeårskrönika 2019

Som sportfiskare bör man förvisso lära sig av motgångarna men sedan släppa dem. De lyckade fiskeäventyren bör man tvärtom ta fram ur minnets gömmor så ofta som möjligt. Med det förhållningssättet - låt oss gärna kalla det för konstruktivt självbedrägeri - blir tillvaron uthärdlig och man kan fortsätta att vara en glad istället för en bitter fiskare. Så 2019 var ett bra år.f

OK, havsöringfisket var kass men såväl abborre som gädda nappade i acceptabel utsträckning. I övrigt vill jag framhålla tre glädjeämnen.

1. Jag gjorde come-back som isfiskare (och ställde upp i min första pimpeltävling). Blir det is efter årsskiftet så står jag rustad och i så fall tänker jag örsöka överlista några litet större abborrar.

2. Det blev, äntligen, mer mete än tidigare säsonger och metet gav fisk. Jag ser fram emot metesäsongen 2020.

3. En  vecka vid Hardangerfjorden (i gott sällskap av Håkan och Anders) gav upplevelser, fisk och mersmak. 

2020 års fiske planerar jag att börja på nyårsdagen...

Gott slut, gott nytt och skitfiske 2020 tillönskas alla bloggens läsare! (Och tar ni det litet lugnt med firandet i natt så kanske ni också kan komma ut och fiska en stund i morgon. Det finns sämre sätt att börja ett nytt decennium.)

Uppesittarkväll

Till jultraditionerna hör att man sitter uppe kvällen före julafton Lämpligen kan man då passa på att serva en rulle. Gärna en julröd sådan.

God Jul!

Bra spön

Jag vill inte påstå att jag är "billig" när det handlar om vad jag är beredd att spendera på fiskeutrustning. Däremot blir jag rätt ofta positivt överraskad av hur bra relativt billiga prylar ofta kan vara. Ett bra exempel är ABU:s  budgetspöserie Devil. Varför man kallar ett spö för Devil begriper jag inte men annars så har jag inte mycket att invända.

De devilspön jag äger är ett 5´6´´ haspelspö klassat 2-10 gram och ett 6´6´´ spinnspö klassat 5-20 gram. Båda spöna har grafitklingor (ej specat vilken sorts grafit eller hur hög andel grafit det handlar om men jag misstänker att det är sk kompositspön, dvs en blandning av kol- och glasfiber) med närmast parabolisk aktion. Greppen är i fin kork och bekvämt grova och de övriga komponenterna - rullfästen och ringar - av god kvalitet. 

Det är glädjande att det fortfarande tillverkas så här bra fiskeredskap. Aktionen är, enligt min mening, precis som den bör vara för "allround" spinn- och haspelspön. När hela klingan arbetar får man goda såväl kast som drillningsegenskaper. Att sedan modet föreskriver stummare spön med mer toppaktion struntar jag i. Riktiga, rejäla, korkgrepp är en annan detalj som är old school och som jag uppskattar. Kork är ett bra material, varmt och gott att hålla om och det väger inte mycket. Den moderna spödesignen med sk split grips och EVA material (eller ingenting alls att greppa om framför rullfästet) är, enligt min mening, ett stickspår. De här spöna (och deras syskon) skulle jag rekommendera till vem som helst som vill ha ett bra spö för "vanligt spinnfiske".

Det drar ihop sig...

Nu är det dan före dan före dan för dan före dopparedan (om jag räknar rätt på ena handens fingrar...) och jag vet inte hur ni brukar göra, men själv brukar jag alltid försöka komma ut åtminstone några timmar för att kasta efter kustöring. Om vädret medger det blir det säkert något försök även under de sk mellandagarna men sedan är, helt plötsligt, fiskeåret 2019 slut. Dessbättre börjar då fiskeåret 2020 så det är ingenting att hänga läpp över.

Nyårskrönikor och nyårsföresatser är inte riktigt min likör och jag brukar undvika att sätta upp mål för mitt fiske (eftersom det ska vara avkoppling snarare än prestationsångest) men någon slags tillbakablick på det snart gångna året blir det säkert.

Ambassadeur 2500C - en liten tuffing

Ska man ägna sig åt ultralätt fiske med konstbeten bör man göra det enkelt för sig och använda haspelutrustning. Men för fisket en viktklass över UL, dvs vad som förr kallades Fiske 1, kan man utan vidare, om man så vill, använda en multiplikatorrulle. Det har kastats många små spinnare och tagits många Abborrar på Ambassadeur 5000 men i mitten av sjuttiotalet förändrades spelreglerna för det lätta multifisket när ABU släppte Ambassadeur 2500C - en rundgavlad, kullagrad rulle med alla Ambassadeurs adelsmärken men i mindre format.

2500C hör till de modeller som fått en verklig kultstatus, först och främst i länder som Japan och Australien men på senare år har även vi svenskar förstått vilken juvel denna lilla rulle är och den har blivit mycket eftertraktad på begagnatmarknaden. Faktum är att rullen ursprungligen tillverkades bara några år (för att ersättas med 3500-modellen) men att ABU efter att den togs bort ur modellprogrammet gjort ett antal serier, främst riktade mot japanmarknaden, vilket innebär att det finns 2500C i ett antal olika färger och även med IAR. Rullen på bilderna i detta inlägg är en av dessa senare utgåvor (men tillverkad under det förra millenniet) och har (vilket jag föredrar) enkelvev med platt vevknopp kromad motvikt snarare än den dubbelvev med runda vevknoppar ursprungsversionen hade. En annan detalj jag uppskattar är att rullen har några diskreta jack i ena gaveln vilket gör mig mer obekymrad när jag tar ut den på fiske än vad jag är med de exemplar jag har som är i "mint condition"...

Rullen har synnerligen goda kastegenskaper men för dem som ägnar sig åt UL-fiske med multirulle är en 2500C i standardskick oftast bara utgångspunkten för en trimningsorgie som slutar med att lager, evighetsskruv, linspridare och spole är utbytta mot sk eftermarknadsdelar till ett sammanlagt pris som väsentligt överstiger rullens.

Själv tycker jag (eftersom jag, som sagt, håller mig till haspel när det handlar om det allra lättaste fisket) att en 2500C är en trevlig rulle till lättare spinnfiske efter abborre, gädda och havsöring. Då nöjer jag mig med en väl rengjord och smord rulle i standardskick med, förslagsvis, 0,26 mm monofil nylonlina på spolen.

Slaget om Vallgraven

Ni som såg min lilla aptitretare (eller teaser, som det heter på nutidssvenska) om Slaget om Vallgraven och kanske kände igen den gamla vasaborgen i Vadstena (eller Vasstena som invånarna uttalar det) har naturligtvis (eller åtminstone kanske?) undrat. Över vad det handlade om. Inte? Hmmm...

Nå, om nu någon undrar och/eller bryr sig så kan jag berätta (ni som varken undrar eller bryr er kan sluta läsa nu och klicka över till något ännu mer meningslöst) att det handlade om att tre deltagare på diskussionsforumet sportfiskeforum.se fått kontakt och bestämt att träffas IRL för en liten fisketävling. I vallgraven i Vasstena. Och det gjorde vi. Och det var kanon. Succé. 

Visserligen var vädret sk*t och ingen av oss fick någon fisk (även om Håkan yrade om att han haft ett "nafs") men det var hur kul som helst. För så är det. Hur läckert det än ser ut när man ser sådant som Pike Fight på tuben så går det inte upp emot att själv vara där. Utan ackompanjerande rockmusik och utan häftiga båtar men med ett spö i näven och goda kamrater omkring sig. Fiske. Det är vad det handlar om.

Alla vann.

Min första popper

När jag började sportfiska i slutet av sextiotalet hade jag aldrig hört talas om ytbeten. Ordet popper kände jag inte till. Det tror jag inte många svenska sportfiskare gjorde, men jag och förmodligen de flesta av dem hade en eller flera poppers i fiskeväskan. Denna popper var (är) ABU:s förträffliga wobbler Hi-Lo. De flytande versionerna (min var en 18-grammare för det här var på den tiden då det varken behövdes vedträstora beten eller Gig Game-utrustning för att fånga stora gäddor, långt innan professor Engströms bok var skriven).

Ställer man skeden i det bakre läget på en flytande Hi-Lo så har man en popper och den fiskas hem på samma vis som en sådan. Den bästa metoden är att kasta ut den och sedan låta den ligga i ytan så länge man har tålamod. Därefter stramar man upp löslinan och gör ett försiktigt ryck så att Hi-Lon åstadkommer litet plask, kanske rentav ett saftigt plopp, i ytan och flyttar sig en halvmeter eller så. Sedan väntar man igen, så länge man har tålamod till. Det får gärna ta flera minuter att fiska hem ett kast. Tanken är att imitera en döende fisk som kan uppföra sig just så.

Har man inte det tålamod den ovan beskrivna metoden kräver kan man flytta skeden ett snäpp och fiska men wobblern - långsamt och gärna oregelbundet - i eller alldeles under ytan. Idealet är om man kan se wobblern eller de svallvågor den åstadkommer i ytan.

Testa gärna ovanstående någon kväll i sommar. Hi-Lo kan fortfarande fånga såväl gädda och gös som abborre.

Fiskerelaterat plastsskräp

27 procent av all plast som återfinns i strandsskräpsdata från våra hav kommer från fiskerelaterade produkter, enligt Havs och Vattenmyndigheten, HaV. 

Jag har ingen anledning att ifrågasätta HaV:s uppgift men jag misstänker, mot bakgrund av egen erfarenhet (tusentals timmar tillbringade på stränder) att den helt övervägande delen av dessa fiskerelaterade produkter är yrkesfiskets avfall. Själv har jag genom åren (det senaste dryga halvseklet) stött på några linrester, fem (5) kustwobblers i plast och någon enstaka förpackning (som en gång innehållit ett drag). Skräpet har jag plockat upp och kustwobblerna har jag "återvunnit". Jag har aldrig sett ett spö eller en rulle legat slängda på stranden. Däremot har jag vid ett tillfälle sett ett avbrutet spö (utan rulle) nedkört i en papperskorg.

Under samma tid har jag sett otaliga fisklådor i frigolit, nätflöten, bojar, fiskenät, telnar och annat yrkesfiskeafall. Det skulle vara intressant att få veta hur mycket av det skräp HaV granskat som härör från sport- respektive yrkesfiske. Detta sagt så används det för mycket plast av oss sportfiskare och jag har flera gånger påpekat att man inte ska kasta plast i vattnet.

Lägg på linan rätt på din Mitchell!

Dagens avsnitt ur det gamla instruktionshäftet behandlar, ingående, hur man lägger lina på spolen.

Klonk-klonk eller sammetsmjukt? Välj själv!

Ibland (rätt ofta) får jag signaler om att jag inte är ensam om att uppleva att den mekaniska kvaliteten på rullar ofta var bättre för. Idag saxar jag följande ur ett inlägg på ett fiskeforum:

" I våras köpte jag en Penn Battle II 2000. Den låter inte "tick-tack" utan "klonk-klonk" i ojämn rytm. När man fiskar med den känns det som om bygeln ibland slår i spöklingan, men det gör den inte. Jag har demonterat rullen och släden till spolens uppläggningsrörelse glappar betänkligt. Tillverkningsslarv eller för generösa tillverkningstoleranser. I alla fall är klonket oerhört störande när man vevar in betet.

En dag när jag inte är för lat ska jag lägga rullen i ett paket och skicka in den som garantiärende.

Samtidigt har jag en uppsättning rullar från 70- och 80-talen som går sammetsmjukt. Med modern CNC-teknik borde det inte vara omöjligt att få tll likvärdig kvalitet."

Och jag håller med. Visst borde det med modern teknik gå att få till rullar som håller samma kvalitet som rullar från sjuttiotalet? Det gör det förstås, men dagens konsumentprodukter görs inte för att hålla utan för att gå sönder så att de behöver bytas ut inom en inte alltför lång tid. Dessbättre kan man välja själv vilken sorts rulle man vill ha och de från sjuttiotalet som fortfarande går sammetsmjukt är ju, bevisat, hållbara. Det är stor skillnad på drev i stål och mässing eller fosforbrons jämfört med de tråkiga (billiga) gråa zink- och aluminiumlegeringar man fuskar med nuförtiden. Det är även skillnad mellan snäva toleranser och billiga kullager. Dessa skillnader märks med tiden.

Ambassadeur Black Max 6600W

En rundgavlad Ambassadeur som sticker ut är Black Max 6600 W. En tuff, svängstabyggd, rulle med stativ i ett stycke aluminium (One Piece Aluminum Frame), tre kullager, knarr, bredare spole än vanliga 6000/6500/6600-modeller (därav W som i wide?), synkad linspridare och sk power handle. En trevlig kamrat vid tex kustfiske. Den tvåstifts centrifugalbromsen trivs, liksom jag själv gör, bäst med monofil nylonlina. Rullen på bilderna är fylld med 0,33 mm Pro Logic Bulldozer Mainline, en FC-överdragen nylonlina som jag blivit väldigt förtjust i.

Femtiotalsfångster

Den ovanstående tabellen är hämtad ur Fiskeboken (Tiden, 1961) och återger de under åren 1950-59 största inrapporterade fiskarna till en av dåvarande Sportfiskareförbundets tidning Sportfiskaren anordnad tävling. Vikterna står sig rätt så väl jämförda med vad som fångas nuförtiden och ett sådant torskfiske som vi hade då lär det dröja innan vi får uppleva igen.

Generella riktlinjer

Den här sidan ur Handbok i Haspelspinn (W&W, 1958) är intressant.

Vad som på den tiden ansågs vara "medeltungt spinn" betraktas idag som lätt fiske, det som då var "lättspinn" anser de flesta idag var ultralätt och dåtidens "tungspinn" skulle många nutida gäddfiskare betrakta som väl klena don att jaga de slemmiga med.

Teaser

Så mycket bättre

På diskussionsforumet fiskesnack har min blogg (och min person) uppmärksammats. Visserligen har tråden mest kommit att handla om annat men Exxet har skrivit följande - Men om vi ska hålla oss till trådens ämne, så visst finns det mycket kul i gammal fiskeutr. Som jag sa så höll jag ofta med Herr Oldschool i sak men inte i större betydelse. Jag fiskar själv enbart med gamla 8-9 och 10000 Ambor i mitt norgefiske. Det är rullar gamla rullar en från 60 några från 70 och någon från 84. De är alla i princip som nya. Spön däremot finner jag absolut ingen glädje eller fördel med gammalt. Materialframstegen har gett så otroligt mycket bättre spön idag. - som jag håller med honom om. 

Precis som Exxet gör med mig så håller jag med honom i sak men inte i större betydelse. Vad han nu menar med det. Själv menar jag att man med dagens material och teknik KAN bygga otroligt mycket bättre spön idag än vad man kunde när glasfiber var förhärskande men att man, dessvärre, inte alltid gör det.

Istället för att varsamt utveckla spöbyggandet och ta till vara de möjligheter de lättare och starkare materialen ger så har man det senaste dryga decenniet, åtminstone av utbudet på den svenska marknaden att döma (och jag äger ett ansenligt antal fullt up-to date spön) spårat in på att dels jaga vikt och dels eftersträva så snabb aktion som möjligt. OK, de spöna är kanske på många sätt, eller åtminstone på det stora hela, bättre än vad spön var under glasfibereran men de skulle kunna vara så mycket bättre. Detta sagt så använder även jag oftast moderna, eller relativt moderna, spön även till mina "gamla" rullar. Men det händer att jag fiskar med inte bara gamla glasfiberspön utan även med spön av splitcane eller stålrör, inte för att de är bättre utan för att det är intressant att ha referenser till hur sportfisket tedde sig förr. För även för hundra år sedan sportfiskades det här i landet och många riktigt fina fiskar drogs upp. Kanske var de prestationerna större än vad det är när lika stora fiskar idag lokaliseras med ekolod och winschas upp med superstarka flätlinor och obrytbara kolfierspön? Hur som helst så är jag så funtad att jag tycker att det är intressant med olika perspektiv på saker och ting och att veta varifrån man kommer är väl så viktigt som att ha en uppfattning om var man är eller vart man är på väg.

Håll din Mitchell smord!

Det här lilla häftet vet jag inte om det följde med rullen (Mitchell 300), om det såldes separat eller både och. Hur som helst står detatt häftet kostar 20 cent vilket talar för att det åtminstone kunde köpas separat. Utgivare är Charles Garcia & Co, Inc som hade den amerikanska mitchellagenturen när det begav sig. 

Vikten av att hålla rullen smord betonas. För weekendfiskaren räcker det, enligt Garcia, med en snabbsmörjning en gång i kvartalet och en fullståndig rengöring och rundsmörjning en gång om året. Undrar just om någon av alla de Mitchell 300 som lämnat den franska fabriken verkligen vårdats SÅ ömt... Eftersom åtskilliga gamla mitchell jag renoverat varit proppfulla av gammalt fett så antar jag att ägarna nöjt sig med att med jämna mellanrum trycka in litet fett genom smörjporten men hoppat över den årliga servicen.

Gamla favoriter 19: Kviddspinnaren

Kvidd är som alla (?) vet ett annat namn på elritsa, den lilla i främst strömmande vatten levande karpfisk som är ett begärligt byte för i samma vatten levande rovfiskar. Eller predatorer som det tydligen numera heter. Arjon hade i sitt betessortiment en alldeles förträfflig spinnare som hette Kviddspinnaren. Själv ägde jag en och den var nog - Droppen, Reflex, Aglia, Comet, Wipp och övriga får ursäkta - min allra bästa abborrspinnare.

I vart fall den nedre är en Kviddspinnare från Arjon. Den övre är jag osäker på, den kan vara en efterapning, men den ser bra ut den med.

Varför den hette Kvidd är en smula oklart då dess mest utmärkande drag var att kroppen var utformad som en fet larv. 

Allt kommer, sägs det, till den som har tid att vänta och nu, cirka fyrtiofem år efter att jag satte bort min Kviddspinnare i Toftan är jag tjugofem kronor fattigare och två Kviddspinnare rikare. I sommar får abborrarna se upp! Jag är beväpnad med två beten som är giftigare än alla jiggar, crankbaits och annat som tänkas kan.

Röd rulle av årsmodell -83

Åttiotalet är ett underskattat decennium. OK, det var inte lika bra som sjuttiotalet och kan heller inte mäta sig med sextiotalet men, på det stora hela, var det ett bra årtionde och avsevärt mycket bättre än åtskilliga som kom senare.

1983 var inget dåligt år. Internet föddes. J-O Waldner tog (sitt första) VM-guld i pingis och Stenmark tog (inte sin första) världscupseger i slalom. Frk Häggkvist vann den svenska melodifestivalen med låten "Främling" men på USA-lista låg en massa bra låtar. Vi svenskar började äta saker som räkor med guacamole i avocadoskal. PC:n hade just uppfunnits men var fortfarande en marginalföreteelse och mobiltelefonhelvetet var ännu avlägset.

Vissa saker är röda. Ska vara det. Så är det bara. En gul Ferrari är en styggelse. Röda rosor är vackra. För en Ambassadeur är rött den rätta färgen. Visst, svarta, gröna eller förkromade ambor gör inte ont i ögonen att titta på men riktigt rätt är det inte. När Ambassadeur på femtiotalet gjorde sitt segertåg över sportfiskevärlden fick den smeknamnet the Red Reel, dvs den röda rullen

Så när ABU 1983 tog det stora steget att frångå den traditionella designen med runda rullgavlar och släppte modellerna 1000 och 2000 så behöll de den klassiska röda färgen. De kullagrade C-modellerna var svarta. Samtidigt kom magnetbromsade rullar med liknande design men 1000 och 1000 C hade samma centrifugalbroms (och samma bussningar respektive kullager) som sina rundgavlade släktingar.

Designen hände samman med att ABU, gissningsvis för att öka kastlängderna, frångick det gamla konceptet med sk synkroniserad linspridare. På 1000-serien står linspridaren stilla när spolen är frikopplad, dvs vid kast, precis som på de flesta moderna lågprofilrullar. 

För att få mindre vinkel på linan och därigenom lägre friktion placerades linspridaren på ett större avstånd från spolen eller, om man så vill, längre fram. Med de relativt smala spolar dessa rullar har fungerar det hela alldeles utmärkt, särskilt om man är noga med att se till att linspridaren är någotsånär i mittenläget när man kastar.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                  

Sjödränkt ek

Sjödränkt ek (även kallad svartek) är benämningen på ekvirke som legat i havet i kanske sekler. Eller millennier. För ekvirke är hållbart. Den som undrar varför den sjödräkta eken även kallas svartek har antagligen inte sett regalskeppet Vasa. Hursomhelst så är den sjödränkta eken såväl sällsynt som eftertraktad = dyr. Så när jag, som tioårig grabb, hittade en alldeles svart och väldigt tung stock begravd i sandbottnen utanför badstranden i Ljugarn och mina föräldrar ansåg att det nog var just sjödränkt ek var det ingen diskussion om saken. Den skulle bärgas.

Bärgningen tog större delen av dagen och kostade blod, svett och tårar men upp kom den. När den kommit ur vattnet var den alltför tung för en tioåring så min pappa måste ha ryckt in och att han släpade upp det tunga eländet till vår SAAB herrgårdsvagn (en beige djungeltrumma) tar jag till intäkt för hans ärliga uppsåt. För hade han insett att det var en ruttnande sliper jag hitta så hade han nog låtit den ligga. Ligga fick den göra på tomten i flera decennier men någon sjödräkt ek var det alltså inte fråga om.

I förfjol blåste en av ekarna på tomten sönder och en bonde med traktor och motorsåg anlitades för att ta hand om stormfället. Veden levererades i somras och travades av mig. Det är högt energiinnehåll i ek så det är perfekt att ladda med en ekklabbe i kaminen. Den brinner länge och avger mycket värme. Men nu hade ju mamma innan vi blev med ekved beställt ett lass björkved så vedboden var redan tämligen välfylld och jag fick trava ekveden i det sk skjulet.

Så slog det mig att virket i vedtraven är som gjort för att tälja wobblers och andra beten av och senast jag var nere på ön tog jag med mig två klabbar hem. I vinter, kanske redan i jul, ska snidas beten. Kustwobblers, jerkbeten och vanliga hederliga wobblers. Kanske sk tailbeten. Så åtminstone en del av den sönderblåsta eken kommer att bli sjödränkt. Åtminstone då och då. 

Vad är lågprofil?

Det är roligt när ni som läser här kommenterar det jag skriver. Johny A kommenterade mitt inlägg om Ambassadeur 522 & 523 med att han föredrog klassiska runda rullar framför lågprofilare på vilket jag genmälde att 522 & 523 inte var lågprofilrullar. Detta ifrågasatte Johny.

Utan att påstå att jag har rätt så ser jag på saken på följande sätt. Förvisso är 520-rullarna marginellt lägre än runda ambassadeurer i motsvarande storlek men det handlar fortfarande om rullar byggda för de på den tid de designades vanligen använda nedsänkta rullfästena och rullfoten är därför den del som sitter längst ned på rullen. 

En "riktig" lågprofilrulle är konstruerad för ett rakt rullfäste och designad för att sitta så lågt som möjligt på spöt. Därför sitter rullfoten högre och vev/drev lägre. Det är alltså, som jag ser det, inte rullens höjd om man ställer den på ett bord utan hur mycket den sticker upp när den sitter på ett spö (med rakt rullfäste) som gör den till en lågprofilare. Var och en får naturligtvis tycka som han vill men nu vet ni i alla fall vad jag menar när jag talar om lågprofilrullar.

Ett stickspår

Mycket har hänt sedan AB Urfabriken i Svängsta under kriget sadlade om från tillverkning av taxametrar till att göra fiskeutrustning, främst rullar. Record och senare Ambassadeur blev begrepp över hela sportfiskevärlden och är så än idag. Nu är de fortfarande begrepp men precis som ABU och alla andra fina namn är de i händerna på utomländska kapitalister som antagligen inte kan peka ut Mörrumsån på en karta. 

Dessbättre finns det fortfarande tillverkning av ambassadeurrullar i Svängsta och det rör sig då om rullar i den klassiska designen med runda gavlar. Sådana rullar tillverkas även på andra håll i världen och även dessa heter ABU och Ambassadeur så det gäller att ha ögonen med sig. Även asientillverkade sk lågprofilrullar med ambassadeurnamnet finns för den som vill ha sådana.

På vägen till dagens situation har det förekommit många ambassadeurmodeller som försvunnit medan de rundgavlade bestått. Rullarna på bilderna i detta inlägg representerar höjdpunkten på den variant som startade med Ambassadeur 1000 mfl vilka följdes av de magnetbromsade Mag-modellerna och så kom, till sist, de likaledes magnetbromsade 522 och 523, svängstabyggda, kullagrade, grafitrullar. 

Jag gillar dessa rullar. Grafiten är inte lika kall att greppa om som en rund metallrulle är när man står i snögloppet och hoppas att en öring ska hugga. Dessutom har dessa rullar en flytande linspridare, dvs vid utkast glider den fritt i sidled men kopplas in när man börjar veva. Detta ger bättre kastegenskaper än vad en synkroniserad spridare gör. Dock sakar rullarna IAR men eftersom jag ändå fyller dem med monofil nylonlina så spelar det mindre roll.

Suger!

En av flätlinornas egenskaper är att de transporterar en massa vatten till spöringarna. Man skulle kunna säga att de suger upp vatten. På sommaren är detta inget egentligt problem men när lufttemperaturen är under nollan reulterar det i isbildning. I spöringarna. Det suger. Och suger gör Joel. På bilden. Is ur spöringarna. Det är ett sätt att hantera problemet. Ett annat (och bättre) är att använda monofil nylonlina.

Gamla jaktmarker

1982-85 bodde jag i Visby och fiskade mycket vid hamnen där. Min mor bor där sedan 25 år tillbaka och henne besöker jag gärna. Fisket är inte längre vad det en gång var, men det är inte jag heller. Det är dessbättre fortfarande lika skönt, nu som då, att stå på stranden och blicka ut över Östersjön med ett spö i näven.

D.A.M. Quick Microlite

1961 släppte Deutsche Angelgeräte Manufaktur sin UL-rulle med snäckväxel och linförare i wolframkarbid. Svårt att förbättra det konceptet och rullen är lika bra idag som för, snart, sextio år sedan och står sig väl även i konkurrens med dagens utbud. Vev och bygel som är fällbara in mot vevhuset och tryckknapp på spolen är rullens övriga finesser men framförallt är det den oslagbara precisionen i tillverkningen och materialkvaliteten som gör denna rulle till en klassiker och kultrulle.

ABU kom inte med sin motsvarande rulle - Cardinal 33 - förrän 1975.

Plast i havet

Plast har blivit ett miljöproblem. Vi har Det stora stillahavssopområdet (Great Pacific Garbage Patch) och skär och öar på västkusten som blivit sophögar. Haven lär redan innehålla mer plast än fisk och även fisken innehåller mer plast än vad som är nyttigt för den. Eller oss. Så plast i havet är absolut förkastligt. Ändå kastar vi sportfiskare mer och mer plast, mjuk som hård.

Är våra plastbeten ett egentligt problem? Å andra sidan så gick det ju när jag började med kustfiske alldeles utmärkt att fiska med ett sortiment beten av metall och trä. Och hår- och fjäderjiggar fångade lika mycket fisk som dagens mjukisbeten gör. Så kanske är det dags att börja tänka sig för?

Maskpinnen

Ett spö jag kanske inte verkligen behövde men som i alla fall är väsentligt olikt alla andra spön jag äger är Ron Thompson Specialist Worm Stick. Så när ett dök upp till mycket rimligt pris så nappade jag. Nu har jag testat underverket men då nappade ingenting.

Spöt är ihopsatt 17 fot (518 cm) långt och består av fyra delar (vilket innebär att det demonterat tar samma plats -på längden - som en tvådelad niofotare). Jag gissar att det är tänkt för norskt älvfiske med mask som agn men själv kommer jag att använda det till kustmete. Man skulle naturligtvis kunna använda det som bombardaspö eller kasta drag med det men det blir snabbt tröttsamt att hantera en sjuttonfotare på det viset och jag är alldeles för bekväm (gammal och trött) för att ägna mig åt sådana övningar.

Ett fint och välbyggt spö är det. Klingan, i sk 30 T kolfiber och vackert blå - har toppaktion och är klassad för kastvikter 15-35 gram. Högkvalitativa komponenter, no name men av fujistuk, och korkgrepp. Spöt levereras i ett påkostat fodral. Eller två fodral, för spöt ligger i en spöpåse av sammetsliknande tyg som ligger i en slags spöväska.

Utan att riktigt veta varför

Tre ungefär lika långa och tunga wobblers med ungefär samma form, men visst de de väldigt olika ut? Den övre har högre rygg och större volym än de båda andra. Jag skulle gissa att volymen är ungefär tre gånger så stor som den nedersta wobblerns. Den i mitten är i mitten även volymmässigt medan den nedersta är tunn som en sticka. Har det någon betydelse?

Naturligtvis bör wobblern med störst volym ha högst luftmotstånd vid kast och flytta mest vatten vid hemtagning. Men hur uppfattar fisken de olika wobblerna med sitt synsinne? Ser de, som jag gör, en betydligt större bytesfisk när de får den övre wobblern i sitt synfält. Själv skulle jag, utan att riktigt kunna förklara varför, utan vidare kunna tänka mig att kasta efter havsöring med den tunnaste wobblern men inte med den grövsta. Omvänt skulle jag utan vidare använda den grövsta som gäddbete men i det sammanhanget rata den tunnaste.

Varför?

Varför ids tillverkarna av PE-linor ens förse förpackningarna med uppgift om linans diameter? I kväll spolade jag lina på två likadana spolar. På den ena spolade jag Daiwa J-braid X8 med uppgiven diameter 0,08 mm. På den andra spolade jag Fireline med uppgiven diameter 0,10 mm. Jag fick på den första spolen, som jag grundat med ett varv gängtejp,  rum med cirka 100 meter lina. På den andra rymdes 200 meter plus ca 25 meter 0,20 mm nylon som backing. 

Ibland blir man trött.

Hur starka linor vill vi ha?

En av utmaningarna i det vi kallar sportfiske är att landa en fisk som är så stor och stark att den, om vi inte håller tungan rätt i mun skulle kunna slita av linan. När jag lärde mig fiska var det en realitet. Den starkaste lina jag använde, 0,35 mm Damyl, höll ca 5,5 kilo. Annars använde man den tunnaste lina man bedömde skulle komma att hålla för det fiske man tänkte bedriva. När jag började med UL var den klenaste lina jag använde Dogger 0,12 med en angiven brottstyrka väl under två kilo.

I veckan köpte jag en PE-lina i dimensionen 0,06 mm och med en angiven brottstyrka om 6,4 kilo, dvs bra mycket starkare än den Damyl jag på sjuttiotalet brottade upp grova gäddor (av vilka den tyngsta renderade mig en ABU guldnål). 0,06 mm. 

Var tar sporten vägen när man bara kan wincha in sin fångst utan att behöva fundera över om grejorna ska hålla? 

Havsöringwobbler?

Den här helgen blev det inget fiske. Rester av en förkylning i kombination med typiskt novemberväder fick mig att stanna hemma. Men naturligtvis har jag plockat litet med fiskegrejor. De här Zalt Zam Z 9 Medium vet jag inte vad de är tänkta till men de bör kunna funka som kustwobblers. Vikten är 18 gram (perfekt) och medium antar jag står för långsamt sjunkande eller suspending? Hur som helst så har jag plockat bort de trekrokar som satt på när jag köpte dem (för x år sedan) och monterat Owner Siwash krokar i storlek 1.

Nästa helg, kanske?

LRF

"Man kan nog säga att det började med en idé i Japan. I Japan är sportfiske väldigt populärt men deras hav är i mångt och mycket utfiskade, så man började fråga sig själva: varför fiska efter stora fiskar långt från land som kanske inte finns, varför inte fiska efter de arter som lever nära land och som vi vet finns?"

Citatet ovan är hämtat från den förträffligga bloggen Light Rock Fishing som handlar om företrädesvis svenskt LRF (Light Rock Fishing). Oavsett om man nu vill kalla det man sysslar med för LRF, något annat eller ingenting särskilt så speglar det en inställning till vår sport som inte bara japanerna tvingats ta till sig. De fina torskar jag fångade i gotländska vatten på sjuttio- och åttiotalen är nu bara fina minnen och jag börjar bli för gammal och Östersjön för trött för att jag ska kunna hysa något realistiskt hopp om att få uppleva det fisket igen. Detsamma gäller det fantastiska gäddfiske jag under samma tid fick uppleva i Lauviken liksom, för den delen, de grova abborrar som också kunde fångas där. Lika illa är det, mer eller mindre, längs hela vårt lands långa kust. 

Så, varför fiska efter stora fiskar som inte längre finns? Om man inte vill sluta fiska så är det mer givande att rikta in sitt fiske på de fiskbestånd som faktiskt finns. Småflundror, tånglakar, simpor, smörbultar och annat. Har man en bra dag kanske man får ihop till en värmande soppa. Sådan lär man ju kunna koka på en spik...

Förkortningen LRF passar bra som benämning på detta fiske, men jag utläser den Lagom Realistiskt Fiske

Lbs, kilon och diameter

Tydligare än på den här etiketten kan det inte bli. Brottstyrkan för linan anges till 6,4 europeiska kilo. 6,4 kilo är litet drygt 14 lbs vilket också anges för asienmarknaden. I USA är den här linan, enligt etiketten en 4 lbs dito. Varför man använder detta befängda sätt att ange en linas diameter är oklart men att man gör så ett faktum. Så löänge det bara handlade om monofila nylonlinor var det ganska enkelt att hålla reda på. Då visste man att 4 lbs betydde 0,20 mm men när jänkarna översatt det hela till PE-linor så har åtminstone jag gett upp att hitta spår av reda i galenskapen.

Det nya yrkesfisket

I såväl den gamla sportfiskebalken som i de etiska regler Sportfiskarna en gång i tiden stod för angavs tydligt att en sportfiskare inte på något sätt ska fiska i (ekonomiskt) vinstsyfte. Amatörismen var en självklar del av det som kallades sportfiske och än idag finns otaliga sportfiskeklubbar som fortfarande heter amatörfiskeklubb.

Det traditionella svenska yrkesfisket sysselsätter allt färre personer. Insjöfisket och det småskaliga kustfisket är mer eller mindre dött. Samtidigt försörjer sig allt fler, helt eller delvis, på vad de och Sportfiskarna kallar sportfiske. Det kan vara professionella sportfiskeguider, sponsrade ”tävlingsfiskare” eller till och med förbundsanställda.

Jag säger inget om att det finns de som försörjer sig eller tjänar pengar på att fiska med spö och rulle. Men sportfiske är det inte.

Gammalt eller nytt, bryr sig gäddan?

Jag befinner mig i (förhoppningsvis) slutfasen av årets höstförkylning och har nu, med stånk och stön, återgått i produktiv verksamhet. Under de dagar jag legat hemma har jag bland annat upptäckt en trevlig sportfiskepodd - Fiskekompisen - fiske räddar liv -och ett av de första avsnitt jag lyssnade på var det här. 

I inlägget ges en intressant och väsentligen korrekt beskrivning av hur det gick till när det moderna gäddfisket tog över marknaden och det tycks, vilket alltid varit min uppfattning, väsentligen ha varit en producent/leverantörsstyrd "revolution". Tydligen var de första "jerkbetena" på den svenska marknaden muskybeten av typen Suick och sedan kom de svenska jerkbetena och snart därefter de tunga gummibetena.

Visst, om man tröttnat på sin gröna eller röd/vita Hi-Lo eller sitt Atom så kan man ju alltid testa med ett modernt tailbete. De lär fånga fisk de också. Och man måste ju inte välja de största och tyngsta varianterna.

I USA fiskar man fortfarande gädda (northern pike) med samma Fiske 2-utrustning som vi använde här för tjugo år sedan och det fungerar där. Det gör det naturligtvis här också. I andra halvan av podcasten fiskas det gädda med såväl en gammal som en modern utrustning och det verkade vara jämnt skägg. 

Visst fungerar tailbeten, jerkbeten, stora gummifiskar och andra nymodigheter men de är, strängt taget, inte nödvändiga för ett givande gäddfiske. Och fortfarande så har ingen större gädda spöfångats här i landet än de Georg Lööf tog på en Mepps sommaren -73...

Modern vintage

Alla vet vi att svensktillverkade ambassadeurer är runda och byggda i metall och att plastiga lågprofilare som säljs under samma namn är ihopsatta någonstans i Asien. Annat var det förr. Det är den här magnetbromsade grafitrullen - Ambassadeur 522 - ett fint exempel på. Rullen är från slutet av åttiotalet och för fotograferingen monterad på ett Caster Colorit Super Zoom. 

Förutom materialet och magnetbromsen stoltserar rullen med en keramisk linspridare som är frikopplad vid utkast. Colorit Super Zoom är en lyxversion av Caster Colorit Zoom med skinnklädda grepp. Något tungt kanske, men ändå ett läckert spö som kan sägas representera höjdpunkten i ABU:s sverigebaserade glasfiberspötillverkning.