#1! - Kandidat 2

Min andra kandidat blir en spinnare och inte vilken spinnare som helst. Mepp´s Aglia torde vara såväl den mest sålda som den mest kopierade spinnaren och förklaringen till det är att den är... bäst? 

Mest användbar är Aglian i storlek 3 som väger 6,5 gram. Tillräckligt tung för att, med rätt utrustning, medge hyfsat långa kast. Tillräckligt liten för att en bäcköring ska ta den, perfekt till abborre och tillräckligt irriterande för att utlösa gäddhugg. Kort sagt så hugger all rovfisk på spinnare (och det även om de, som den gula mjukplastjiggen,  knappast imiterar någor som naturligt ingår i fiskens meny).

Vad gäller färgen så får det bli koppar med röda prickar. Den har alltid fungerat bra för mig. Rött lockar alltid abborre och i fjällvatten är koppar och rött ett säkert kort.

Tysk grundlighet

Den här videon är intressant. OM du använder det tyska ljudspåret. Det för amerikaner innehåller ungefär hälften så mycket information och en del hårresande fel. Till exempel får de som lyssnar på engelska veta att en viss vobblare har två tums djupgående (vilket man ju ser är orimligt) medan des som lyssnar på originalljudet får veta att djupgåendet är två och en halv meter... 

Så damma av skoltyskan och ge Uli Beyer en chans att dela med sig av sina kunskaper om hur man fiskar med vobblare. 

#1! - Kandidat 1

Nu är det dags för nomineringen av kandidater och jag börjar med en mycket stark sådan, en gul single tail twister - eller slingerbult - monterad på en sjugrams jiggskalle. Med det här betet vet jag att jag kan fånga fisk i så gott som alla vatten. Det kan fiskas i ytan, på bottnen eller i frivattnet. 

Det här är det bete som inledde mjukisarnas segertåg här i landet. Varför just den gula färgen vet jag inte, men den fungerar även om den inte liknar något som, såvitt jag vet, simmar i svenska vatten. Visst, man kan lika gärna välja en vit eller chartreusefärgad slingerbult eller om man nu råkar ha någon annan färg man tror benhårt på, men för min del blir det en gul.
 

There can be only one!

Jag vet, det är en lika meningslös som omöjlig fråga, men ändå. Jag kan inte låta bli... Så, nu kör vi! OM du bara fick använda ett (1) drag för fiske i svenska vatten, vad skulle du välja? Och med ett (1) så menar jag ett: En modell, en storlek och en färg. Inga variationer, inget fusk!

Eftersom det handlar om så mångsidigt som möjligt användbara beten går naturligtvis alla specialbeten - hur bra de än må vara - fetbort. 

Nej, här handlar det om ett (1) drag med vilket man/du kan fånga fisk var än du råkar dig befinna dig i vårt avlånga land. Så tänk noga efter! Och jag har ytterligare en förutsättning, nämligen att betet ska fungera med min favoritutrustning. Det innebär att betet inte får väga mer än 20 gram. 

Själv har jag inte ens kommit fram till vilka beten jag vill nominera men på bilderna här ser ni några tänkbara kandidater från skeddragskategorin. Men att #1 är ett skeddrag är långt ifrån säkert. Era synpunkter - i kommentarsform - är naturligtvis mer än välkomna!

Varvet runt

Jag var väl i åtta-nioårsåldern när min pappa lärde mig att kasta med sin haspelutrustning. När han bedömde att jag kunde hantera den på ett godtagbart sätt fick jag låna den för att ensam - det här var under oändliga sommarlov på östra Gotland - cykla iväg på spännande äventyr. På den tiden var inte allt så förtvivlat farligt och att ungar gjorde saker på egen hand var helt normalt. Och, nej, jag hade varken cykelhjälm eller flytväst...

Utrustningen i fråga bestod av en Mitchell 304 haspelrulle och ett Arjon Super Six enhands spö i massiv glasfiber (sexkantigt som ett splitcanespö, därav namnet). Det tyngsta draget var ett 15 grams ABU Favourite Vass (och det var nog maxgränsen för vad spöt orkade kasta).

Under de nu närmare sex decennier jag ägnat mig åt haspelfiske har mycket hänt och även om min pappas utrustning (numera min) alltjämt är fullt användbar så måste jag erkänna att det idag finns bättre grejor att tillgå. Min egen utrustning har svällt över alla rimlighetens gränser men fortfarande gäller att jag, åtminstone när det handlar om haspelspinn, bara kan använda ett spö (och en rulle) i taget. Och de fiskar jag kan fånga är desamma som de var på sextiotalet.

 

Fortfarande duger ett lätt enhandsspö och en liten rulle till det mesta av det fiske jag ägnar mig åt. Med en sådan utrustning kan jag kasta efter gädda och abborre eller efter havsöring. Och beger jag mig till västkusten är samma utrustning perfekt även till öringen där liksom den är närmast optimal för fiske efter makrill och näbbgädda. Den duger även fint till att brotta upp de krabbtorskar som börjar bli alltfler utanför Gullmaren eller till att meta gylta. Skulle jag hamna vid en sjö eller ett vattendrag med öring, röding och/eller harr är samma utrustning fortfarande perfekt och den duger även till fiske efter id, mört, braxen och andra sk fridfiskar (om det fortfarande är så man kallar icke predatorer?).

 

Så idag fiskar gubben ofta och gärna med ett femfots spö med klinga av massiv kolfiber - ett Fladen Fishing Maxximus Shadow klassat för kastvikter upp till 20 gram - och en liten haspelrulle - en bakbromsad Shimano Exage 1000 RCDH med sk fightingbroms och fylld med åttakardelers #8 (0,14 mm) PE-lina - dvs en moderniserad version av de grejor min pappa en gång satte i mina pojkhänder. 

Shadowspöt - som enligt tillverkaren ska vara så gott som obrytbart - ser ut och känns som ett UL-spö och kan även användas som ett sådant men samtidigt har den nedre delen av klingan en enorm ryggrad. Detta, i kombination med den lilla rullens fina och under drillningen justerbara slirbroms och PE-linans draghållfasthet ger utrustningen kapacitet att brotta upp även stora och starka fiskar.

På betessidan är kastvikten en begränsning men inte något som bekymrar mig. Visserligen kan större beten ibland vara effektiva men min PB-gädda tog jag på ett 15-grams Kaleva så jag vet att jag med drag upp till 20 gram kan lura det mesta till hugg. Idag har jag, förutom de skeddrag och spinnare som fanns redan på sextiotalet, tillgång till mjukisbeten med jiggskallar och andra tackel, hårdplastbeten typ Rapala Minnow och en massa varianter som då ännu inte sett dagens ljus.

 

Ytterligare sex decennier vill jag för egen del inte ens hoppas på och någon mer dramatisk materialutveckling under min återstående tid som fiskare har jag svårt att se. Så med min nyss beskrivna utrustning kan cirkeln betraktas som sluten. Tänk om jag haft de här grejorna som grabb... Å andra sidan så känner jag mig litet som grabb på nytt varje gång jag är ute och fiskar. Särskilt med en såhär lätt och läcker utrustning och den är definitivt vad jag skulle sätta i händerna på en grabb eller tjej som står i begrepp att börja fiska.

 

Fredagsbio: GÄDDA

I kväll visas en svensk klassiker, nämligen filmen Gädda av Jan Olsson och Christer Mattsson. Nostalgi för oss som var med när det begav sig (dvs på åttiotalet) men säkert (?) intressant även för yngre tittare.

För att nu inte juniorerna ska gå i taket citerar jag ur Pär Lindbergs kommentar till filmen: "Kommentar angående huggkrok: Anders och jag var tidigt ute med catch and release för gädda. När filmen spelades in var det nästan inga gäddfiskare som återutsatte sina gäddor. De stora gäddorna klubbades ihjäl. Ibland åts de upp men ibland slängdes de efter att ha visats upp för grannar med stora ögon i hemmakvarteret Det gillade inte Anders och jag som ville att gäddorna skulle få leva vidare. Vi använde huggkrok som vi så försiktigt som möjligt krokade igenom den tunna skinnet i gäddans käke, vilket på den tiden ansågs som den skonsammaste metoden att landa gäddor som skulle återutsättas. Man behövde heller inte ta i gäddorna och skadade då inte deras slemskikt. Håvarna som fanns då var små och hade håvnät med vassa knutar som skadade gäddornas slemskikt när de sprattlade runt i nätet. Vår metod fungerade relativt bra och vi återfångade flera gäddor som vi återutsatt och som var i god kondition vid återfångsten. Men sedan många år använder vi håv vid med skonsamt, knutlöst håvnät eller med håvnät i gummi i stället för huggkrok, vilket absolut är att rekommendera."

 

Utan att veta säkert antar jag att det är samme Christer Mattsson som stoltserar med IGFA-rekordet i linklassen 6 lbs för gädda.

IGFA World Records

Christer Mattsson

Total number of records:

1

Total current records:

1

Total number of species:

1

Total number of countries:

1

Date of first record catch:

19-Sep-1998

Date of last record catch:

19-Sep-1998

Heaviest record catch:

16.24 kg (35 lb 12 oz) Pike, northern

Heaviest multiple to one:

35 lb 12 oz Pike, northern on 6 lb line

Line Class World Records (Conventional Tackle)

Line Class

Common Name

Weight

Location

Catch Date

M-03 kg (6 lb)

Pike, northern

16.24 kg (35 lb 12 oz)

Reslegylet, Karlshamn, Sweden

19-Sep-1998

Rätta mig gärna om jag har fel.

 

Som bonus ett avsnitt, även det från åttiotalet, av TV-programmet Naturrutan ägnat åt efterleksfisket på gädda.

 

 

 

 

Botten!

Att fiske med bottentrål överhuvudtaget är tillåtet är varken mer eller mindre än en skandal. Och en katastrof. Uppe på torra land gnäller folk över ett eller annat kalhygge (om det råkar vara beläget så att det syns från någon trafikerad väg...), vindkraftverk och annat som syns och stör någons sinne för estetik. Vilken reaktionen skulle bli om något så enormt miljöförstörande som bottentrålning förekom där andra än dykare kan se det vore ntressant att få uppleva.

Men att det inte syns är ingen ursäkt! Kunskapen finns men våra politiker - till deras eviga skam! - tillåter svineriet. TILL OCH MED I VÅRT MARINA NATURRESERVAT GULLMARSFJORDEN!

Mitt politikerförakt känner snart inga gränser.