Nedräkning

Trettio dagar har november och idag skriver vi den 29:e. Här i Visby rådde snöyra för någon timme sedan och hemma i Roslagen lär vintern ha börjat. I fjol blev det aldrig någon pimpelis. Hur det blir den här vintern får vi se. Is i spöringarna blir det säkert om inte landis sätter P för kustöringfisket. Mycket är det, hur som helst, inte kvar av fiskeåret 2021. Förmodligen blir det mest brasfiske, men det är inte att förakta.

Nollgradigt

Visbykusten är förrädisk. De branta sk pallkanterna ger upphov till såväl bränningar som underströmmar och idag fann jag för gott att inte riskera livhanken genom att vada ut i vattnet nedanför Fridhem. Där är det meterdjupt bara någon meter från stranden och åtminstone varannan av de vågor som, trots landlä, rullade in var mer än meterhöga.

Istället åkte jag till Tofta där förhållandena var betydligt mer inbjudande. Mycket skarv vilket väl, rimligen, betyder att där också var gott om fisk? Mitt Aventik switchspö fungerar bara bättre och bättre, särskilt tillsammans med den Maxcatch switchlina som sitter på en av BFR Lamina 95-rullens spolar. Jag tror att jag hittat en favoritutrustning...

When Tomorrow Comes

Väderprognosen för i morgon är någon enstaka grad över nollan, 5-6 meter per sekund ostlig vind och mulet. Inte idealiskt men OK och bättre får jag inte under mina få gotlandsdager denna resa. Alltså byts söndagens sovmorgon mot tidig revelj och morgon/förmiddagsfiske på pallen utanför Fridhem (mellan Visby hamn och Högklint).

Spöt, neoprenvadarna och min nyförvärvade byfånekeps ligger i fiskeskodan. Rullen är uppe i lägenheten eftersom linan ska förses med en ny tafs. 

Jag är redo!

Min Black Week

Handskar använder jag sällan, det gäller generellt men särskilt när jag fiskar.  Orsaken är inte så mycket att jag tycker det är obekvämt som att jag är utrustad ned varma händer. Med stigande ålder använder jag allt oftare särskilt i kallt och blåsigt väder, huvudbonad. Annars är det viktigaste vad man har på fötterna.

Nu slumpade det sig så, att i fiskeskodans baklucka låg endast en av mina Sunderland fiskehandskar. Den andra ligger förmodligen hemma i hallen, men eftersom den är i Norrtälje medan jag befinner mig på Gotland utgör förhållandet något av ett problem. OM jag, vilket jag tänker göra, ger mig ut i novemberrusket för att göra ett försök på öringen, för i så fall vill jag nog ha något på händerna.

Kort sagt så blev det i går ett besök på Jaktia där ett par fiskevantar av torgmodell inhandlades. Till ordinarie pris. Butiken var annars full av varor till rejält bedsatta priser så jag fyndade en Chevalier byfånekeps i stl 62 (jag är tjockskallig) till halva dess ordinarie pris och en fluglina (Vision Kust 100) som var nedsatt med 40 %.

Linan fär vila i sin förpackning ett tag men kepsen och vantarna hoppas jag få använda i helgen.

Visby i slutet av november

I morgon tar jag kvällsfärjan från Nynäshamn till Visby för att hälsa på min mamma några dagar. Neoprenvadarna och switchspöt jag skrev om i mitt förra inlägg får följa med.

Visby är en fin stad när sommarvansinnet är över. Särskilt fin är sträckan norr om hamnen ut till Snäck, i vart fall om man är ute efter havsöring.

För säkerhets skull kanske jag garderar med ett haspelspö och några kustwobblers. Det kan ju blåsa på ön, särskilt så här års.

Ingen regnbåge

I förra helgen togs, enligt välunderrättad källa, en smällfet regnbåge på fluga i vattnet runt Väddö. Peter har sedan dess såväl haft oavbruten lyssning på djungeltelegrafen som utgjort en länk mellan (eller ska det vara i?) densamma och mig. Och Joel. Det som förmedlades var, i korthet, att en odlingskasse på ålandssidan av Ålands hav för en tid sedan ska ha brustit och att vattnet på väddösidan nu formligen kokade av förrymda regnbågar.

Bortsett från regnbågslarmet och den upphetsning detta skapat (hos Peter) var det ungefär som det brukar när vi denna lördag sammanstrålade på stranden. Vi hade alltså en skön eftermiddag i det relativt milda novembervädret, fick ingen fisk men snackade en hel del om sådan.

För min del var behållningen i övrigt av turen den nyponsoppa jag fyllt termosen

med. En smak som väckte barndomsminnen från sextiotalet och just den här dagen godare än kaffe. Jag kunde också glädjas åt att det nya, billiga, kinesiska switchspö jag nyligen fått levererat fungerade alldeles utmärkt tillsammans med den likaledes nyförvärvade, billiga, switchlinan. Såväl spöt - tio fot av märket Aventik All Times Switch - som linan - Maxcatch Switch - är klassade 5/6 (enligt tvåhandsklassningen, vilket som jag förstår saken ska motsvara 7/8 enligt AFTMA-klassningen av linor för enhandsspön).

Jag gillar kork och att ha ett undre grepp istället för bara en fighting butt och ett långt främre grepp ökar, som jag ser det, spöts användbarhet. Vid enhandskastandet söker sig spöhanden, i alla fall min, automatiskt till den punkt på greppet som ger bäst balans. En extra finess med det bakre greppet är att rullen och linan kommer upp från sanden när man ställer ifrån sig spöt.

Aventikspöt har en trevlig, djup, aktion och med spö/lina-kombinationen åstadkom jag fina enhandskast. Mina försök till speykast var mindre imponerande men det berodde mer på min bristande förmåga än på utrustningen och får bli något att träna på medan jag väntar på napp. Man kan ju inte bara snacka sk*t, röka pipa och dricka kaffe. Eller nyponsoppa.

"Don´t worry"

När jag som liten grabb började att fiska med konstbeten var alla TV-program i svart/vitt. Det fungerade bra. Bröderna Cartwright och Helgonet var faktiskt mer spännande då än vad de är idag när jag kan se dem i färg på youtube. Även när det handlade om drag så var färgskalan betydligt mer begränsad än vad dagens utbud är. Förutom metallfärgerna (silver, koppar och guld) så erbjöds zebra samt blå-, grön- och brunmålade varianter. Och så fanns ju, förstås, röd/vita wobblers. Faktum är att det räckte. Och ser man till de bytesfiskar som kan stå på våra rovfiskars meny så är ju variationen rätt begränsad. Därför har jag svårt att se behovet av alla de mer eller mindre fantasifulla färgsättningar som erbjuds dagens konsumenter av sportfiskeutrustning (och jag misstänker att det mer handlar om att hålla konsumtionen i gång än om att hjälpa oss att fånga fisk...).

På ett flugfiskeforum hittade jag det här (gamla) citatet av en dansk fiskare: "I can't say this enough but don't worry to much about fly patterns. I have caught sea trout on everything. It's more the movement through the water." Själv skulle jag vilja gå ännu längre och säga att det som har störst betydelse inte är hur ens bete ser ut eller hur det rör sig i vattnet utan att det befinner sig där och helst på ett ställe där det finns fisk.

Men det är roligt med nya och färgglada drag och flugor, det medges. Och vårt sportfiske är ju, strängt taget, inte något vi ägnar oss åt för att vi behöver det, så varför skulle vi bara äga den utrustning vi verkligen behöver? Precis som jag fiskar för mitt höga nöjes (och välbefinnandes) skull så kan jag ju välja vilken fluga jag knyter på tafsen utifrån vad som roar mig och sedan koncentrera mig på att försöka presentera den där det simmar en hungrig (eller i vart fall huggvillig) öring. För fisken vet inte om det den erbjuds är en Chillimps eller en Wooly Bugger och jag tror inte heller att den bryr sig.

Shame on you

Hurra vad duktiga och handlingskraftiga vi är, nu har vi avvärjt cementkrisen! Ungefär så säger Baylan och Bolund sedan regeringen givit miljön och grundlagen fingret och gett Cementa ett nytt tillstånd att fortsätta sin kalkbrytning på norra Gotland.

Ur Aftonbladet saxar jag:

"Enligt Per Bolund har man kunnat ge tillståndet sedan miljökonsekvenserna kunnat undvikas.

– För att mildra effekterna ska Cementa täta sprickor i väggarna för att minska grundvattenomledning, sa Bolund."

Tätat sprickorna? Hmm... det låter bekant på något vis. Vad det inte det man gjorde i Hallandsåsen? Med Rhoca Gil. Och som av en händelse kunde TT idag meddela följande:

"i Hallandsåstunneln läcker gifter

Tunnelvattnet från Hallandsåstunneln innehåller giftiga PFAS-kemikalier, som även hittats i flera av Båstad kommuns grundvattentäkter, rapporterar P4 Kristianstad.

De uppmätta nivåerna i grundvattentäkterna ligger under den svenska åtgärdsgränsen (90 nanogram per liter) för PFAS i dricksvattnet, men miljöchefen i kommunen uppger för radion att man nu ska gå igenom analyssvaren för att värdera hur de ska gå vidare med ärendet.

Sedan tidigare har kommunen ställt krav på Trafikverket om att utreda möjligt läckage av PFAS från tunnelbygget, enligt P4 Kristianstad.

Bygget av järnvägstunneln kantades många skandaler och stod klar först 2015 – 18 år försenad. Under många år stoppades byggnationen på grund av en miljöskandal med tätningsmedlet Rhoca Gil, som ledde till att grundvattnet och bäckar förorenades.

(TT)"

Att sossarna är ett betongparti visste jag men att miljöpartiet, åtminstone dess högst betalda delar, fjärmat sig så långt från sitt ursprung är, faktiskt, något överraskande. Jag röstade på dem en gång men "fool me once...".

I hatten

Hatt bör en fiskare ha. I nödfall kan det gå med en keps (men i så fall inte av baseballmodell utan en snygg, klassisk, keps). Hatten värmer när så behövs och brättena skyddar mot såväl sol som regn. Dessutom kan man lyfta på den för att salutera en överlägsen motståndare. Fiskar man med fluga kan hattens brätten rädda en från att kroka sig själv i örat.

Själv brukar jag inte dekorera min hatt med drag eller flugor. I vart fall inte avsiktligt. Däremot brukar jag sätta flugor som varit i vattnet i hatten för att torka innan de sorteras in i flugaskarna. Ofta glömmer jag hatten i bilen efter fisketuren och det har jag nu gjort några gånger på raken. Det är därför den på bilden ovan ser ut som en julgran. Nu är emellertid hatten och flugorna uppe i lägenheten och ordningen på väg att återställas

Jag - en laxfiskare?

Det där med bucket lists är inte min grej. Detta sagt så finns det ju (dessbättre) en del man vill uppleva innan man trätt in i saligheten (eller var f*n man nu hamnar, jag har mina aningar...). När det handlar om mitt fiske så har jag hittills nästan uteslutande fiskat hemmavid. Eftersom jag, bortsett från några norrlandsår på åttiotalet när jag var i början av min yrkeskarriär, småbarnsfar och familjeförsörjare med i stort sett ingen tid att ägna åt fiske, aldrig bott i närheten av någon laxälv har jag inte ännu själv upplevt det laxfiske jag som tonåring läste om i Gerald V Kuss böcker.

Morfar är jag och pipa röker jag så jag bör ju vara en god bit på väg...

Nu bor jag en dryg timmes bilkörning från Älvkarleby. Kanske inte någon riktig laxälv men där har man i alla fall chansen att få en rejäl klump på kroken. De senaste åren har det blivit några besök där men hittills ingen lax. Hittills med spinnfiskegrejor men nu när jag börjat med flugfiske så...

Och så finns det ju - fortfarande utan att skriva någon hinklista - rätt många mer intressanta laxvatten jag aldrig besökt, åtminstone inte med laxspö i näven. En annan sak jag inte ägnar mig åt är nyårslöften, men nästa år hoppas jag att få fånga en lax. På fluga. Och skulle jag inte lyckas med det så lovar (!) jag att ha roligt medan jag försöker.

En- eller tvåhändigt vid kusten?

Jag hade inte tänkt ge mig ut idag utan ta en rejäl sovmorgon, titta på skidskyttet och plocka litet i den allmänna oredan hemma. Men... ...i går hade jag lyckats välja alldeles fel lina till det Thomas & Thomas flugspö jag tagit med mig för att testa och det kändes angeläget att få känna på spöt med en mer passande lina. Dessutom skulle det vara nästan vindstilla just idag för att i veckan som kommer blåsa rätt friskt så...

...när det fortfarande var nästan två timmar kvar till solnedgången och jag ätit min frukost slängde jag ihop grejorna och gick ner till bilen för en sväng till Kapellskär. Spöt kändes bra med en vettig lina men den stora behållningen av turen var att en annan flugfiskare stod utvadad med ett kort tvåhandsspö. Det såg väldigt behändigt ut när han med speykast fiskade sig runt udden. Minimal tid för kastande och flugan i vattnet maximal tid. Det måste helt enkelt vara ett vinnande koncept. Jag satt en bra stund och studerade hans teknik.

God natt jord

Själv tror jag, som bekant, inte att våra politiker kommer att visa sig uppgiften att stoppa den pågående klimatkatastrofen vuxna (och inte att de duger till mycket annat heller). Visst, enklare sysslor och sedvanligt poserande klarar de av men när det krävs ledarskap och tuffa beslut så brukar det gå... ungefär som det gjort (gör) med Östersjön. Vi är, kort sagt, alla torsk. Ja, alla utom torsken, som är utrotad.

För några år sedan i Paris klappade regeringarna varandra och sig själva på axeln, för nu hade de visat handlingskraft och lyckats göra utfästelser som i vart fall skulle bromsa den pågående utvecklingen och något mildra dess effekter. Om de infriades, något vi nu kan konstatera att de inte gjort.

Uppenbarligen har de lärt åtminstone något av parisfiaskot och när de nu samlades i Glasgow - i en tid då situationen ter sig ännu mer prekär än vad den gjorde vid tiden för parisavtalet - gör de inte ens utfästelser som på pappret räcker. Och som med största sannolikhet heller inte kommer att infrias. Eftersom de definitivt inte kommer att överträffas så har vi alltså redan nu, om FN:s klimatpanel är rätt ute, facit: Det kommer att gå åt helvete.

Jag är inte förvånad.

Lördag vid kanalen

Dagen idag tog vi vara på och åkte inte hem förrän mörkret föll. Det gör det tidigt så här års så om man ska hinna med ett riktigt fiskepass får man avstå från att ta sovmorgon. Samtidigt är det inte skönt att vara alltför tidigt ute, åtminstone om man vill slippa att frysa om fingrarna.

Nappade gjorde det inte i kanalen denna novemberlördag. Själv insåg jag detta rätt snart och ägnade mig därför istället för att kasta bort tiden åt att koka kaffe, puffa på pipan och att göra upp en fin brasa till korvgrillningen.

Mest kastade, som vanligt, Joel. Han och Peter snackade flugbindning och kollade hur Joels senaste skapelser uppförde sig i vattnet. Fisken var, som sagt, inte lika intresserad.

Det var först när vi var på väg att åka hem, när skymningen föll, som det blev någon märkbar aktivitet i vattnet. Då började småfisken vaka och Joel såg även ett större vak som han menade var åstadkommet av en öring.

Ingen fisk men en fin fiskedag.

Joelflugor

"Rockstar" (prototyp)

Att jag är begåvad med flugbindande fiskekompisar har jag berättat förut. Joel har de senaste veckorna helt gått upp i - jag tror att det är en adekvat beskrivning - sitt bindande av gäddflugor. Inte bara bindande, förresten. Nej, han håller på att experimentera med nya modeller och hur dessa uppför sig i vattnet. Hur som helst så är min mobil full av bilder och videosnuttar från honom och idag kommer jag att få se några av underverken i aktion. Kort sagt så är det flugfiske efter gädda som står på programmet. Med Joel. Och Peter, som också binder flugor.

Själv har jag fullt sjå med alla knutar fisket kräver. Min finmotorik, min syn och min självinsikt - "a man has got to know his limitations" som Harry Callahan uttryckte saken - gör att jag med varm hand överlåter flugbindandet åt de med flinkare fingrar och skarpare blick.

Höstrusket dröjer

Ännu har vi inte haft någon riktig höststorm och det är bara några enstaka nätter kvicksilvret dykt under nollan. De mest tydliga hösttecknen är de kortare dagarna och att träden avlövas. Men vi är en bit in i november så...

Fast man vet ju inte riktigt nuförtiden. Vädret har ju alltid varierat och väder och klimat är två olika saker, men ändå verkar det alltmer osäkert och svårt att förutse hur det - vädret - ska bli. 

Vädret och årstidsväxlingarna är viktiga för oss fiskare eftersom de är viktiga för fisken. Det är klimatet också. Regeringen har alltid varit dålig på att styra väderleken och jag är rädd för att politikerna är minst lika handfallna när det gäller klimatet.

Men långa perspektiv är deprimerande. Vi kommer alla att dö och solen kommer att slockna (fast först ska den, om jag förstått saken rätt, explodera). Hur vintern blir får vi se. Det är länge sedan isborren kom till användning. Jag tar en dag i taget men har redan börjat fundera över om det blir tjänligt fiskeväder den kommande helgen. 

Trålning

Trålningen borde förbjudas. Rättare sagt borde den aldrig ha tillåtits. Som fiskemetod. Hoppas att den kommer att visa sig lika effektiv när det gäller att samla in plastskräp som när det handlar om att fiska ut haven.

Ocean CleanUp

Per aspera ad astra

Om mitt fiske handlade om att få så mycket fisk som möjligt skulle jag antagligen ägna den mesta tiden åt bottenmete eller köpa en båt med ekolod och jag skulle definitivt inte lägga större delen av min fisketid på kustfiske efter havsöring. I vart fall inte när jag fiskar hemmavid längs den av säl och skarv härjade roslagskusten. Så vad gör jag? Jo, istället för att nöta på med mina, relativt framgångsrika, kustwobblers och genomlöpare så tar jag numera oftast med ett flugspö när jag ger mig ut. Det är inte det att jag inte vill få någon fisk, för det vill jag, utan det är för att min idé om sportfiske är att det i princip handlar om att göra det svårt för sig. När man sedan lyckas lura oddsen och fånga en fin fisk är den så mycket mera värd än dussin- eller hundratals lättköpta segrar.

Hur långt jag faktiskt kommit som flugfiskare (eller åtminstone kastare...) fick jag klart för mig när jag förra helgen gav min äldsta grabb en lektion. idag fick jag ytterligare ett kvitto på saken. Jag hade gett mig ut till Kapellskär (Skär-, Själ-, Sälholmen) mest för att få några timmar ute i solen och för att testa en nyförvärvad utrustning. När jag vadat ut och gjort några inledande kast så slog det mig att jag gjorde det, kastade, mer eller mindre utan att tänka på vad jag gjorde. Till och med dubbeldrag gjorde jag instinktivt och mina kast var, trots vindbyar, problemfria och hyfsat långa.

Naturligtvis fick jag ingen fisk. Det hade jag heller inte räknat med eller ens hoppats på. Vädret var alldeles för bra (strålande sol), platsen mest vald för att den var ett bra ställe att stå och kasta på och fortfarande är det väl varmt i vattnet.  Visst, chansen fanns (det gör den alltid när man har en krok i vattnet) men nu handlade det alltså om att kasta. Det är inte så litet av zen över flugfisket - man måste vara totalt närvarande och som ett med sin utrustning för att utföra ett bra kast - och jag mediterar hellre utvadad i vattnet med ett spö i näven än sittande på knä. 

Med totalt närvarande menar jag inte att man ska tänka på vad man gör, snarare tvärtom, utan att man ska gå upp i det man gör. När jag var yngre höll jag på med judo, en annan zenaktivitet, och där handlade det om att vara så inne i vad man gjorde att man aldrig behövde tänka. Om man i en match plötsligt, under någon hundradels sekund, började att tänka istället för att köra på autopilot ledde det oftast till att man efter en kortare luftfärd hamnade platt på mattan. Här är parallellen med flugkastandet uppenbar. Måste man tänka på vad man gör - är man inte totalt närvarande och ett med sin utrustning - kommer trasslet som ett brev på posten. I vart fall blir det inga långa och vackra kast. Uppnår man den totala närvaron så kan man ägna sitt medvetna tänkande åt annat som att spana efter fisk eller att njuta av omgivningen.

Som jag skrivit tidigare, idag gjorde jag ännu en insättning på mitt öringkarmakonto.

En livsfarlig lek

Ett återkommande glädjeämne är att så här års titta på de öringar som orkat sig upp i Norrtäljeån för att leka. Även om det till stor del handlar om odlad fisk så är det ju roligt att de har någonstans att återvända till för reproduktionen och att i alla fall några tappra få lyckas undvika sälar, skarvar, nät och annat elände. Mina krokar undviker de nästan alltid utan problem.

Varken minken eller uttern respekterar fredningstiden.

Men bara för att de nått sin destination är faran inte över. Visserligen är det inte som i Alaska där grizzlybjörnarna står i forsarna och festar på den lekvandrande stilla havslaxen men även i lilla Norrtälje lurar fyrbenta rovdjur. I ån förekommer såväl mink som (mer sparsamt) utter och de har så här års dukat bord.

+2, +3 eller dubbelt upp?

Det switchspö #6 jag testade för ett tag sedan kändes inte som om klingan laddade riktigt. Jag hade en Airflo WF7/8I på rullen och det var nog en för lätt lina. Buden om vilken lina man ska använda till switchspön om man väljer en AFTM-klassad sådan tycks variera. Jag hade bara hört "gå upp två klasser" men nu har jag även hört såväl de som rekommenderar att man lägger på tre som att man dubblar. Jag har en Cortland 444 WF11 och den ska jag pröva med och se vad som händer...

Är jag en idiot?

Det är inte ofta någon kommenterar vad jag skriver och mycket sällan jag raderar kommentarer, men nyligen hände det. Anledningen var inte så mycket vad den anonyme kommentatorn tyckte som det sätt på vilket han gav uttryck för det. Det han ogillade var min sida "Landfiske i Roslagen". Riktigt vad det var han hängde upp sig på framgick inte. Att han tyckte att man är idiot om man delar med sig av fiskeställen uppfattade jag men inte varför. 

När jag är ute och fiskar är jag oftast, om jag inte är ute med någon kompis, ensam. Ibland träffar jag någon annan fiskare men jag ser fler havsörnar än sportfiskare när jag är ute. Idag körde jag, i jobbet, förbi ett halvdussin av de ställen jag tipsar om på min sida och jag såg (faktiskt!) en fiskare. Och tre havsörnar. Så någon trängsel eller någon risk för att de ställen jag tipsat om blir sönderfiskade verkar inte vara för handen.

Märk väl att det jag ger tips om är ställen där man kan komma till att fiska från land och - om man är där vid rätt tillfälle och vet vad man sysslar med - har rimliga chanser att få fisk. Exakt när man bör vara där, var fisken står och hur man ska få den på kroken får man lista ut själv. Det är ju vad sportfiske går ut på.