Bretton 804

1952 började franska Bretton tillverka haspelrullar. Under femtio- och sextiotalen konkurrerade man med Mitchell mfl men sedan hårdnade konkurrensen och i början av nittiotalet upphörde tillverkningen. Modellen 804, en elegant rulle i mellanstorlek med snäckdrev i rostfritt stål och smidd mässingsbrons och den rostfria spolaxeln lagrad i två kullager, tror jag är årsbarn med mig, dvs från 1958.

Spolen är av plast och även backspärrsmekanismen är
tillverkad i plast och nylon vilket ger ett litet billigt intryck, särskilt jämfört med hur gedigna de övriga komponenterna är, men de verkar (med reservation för hur plastmaterial åldras) hålla. Själv minns jag från mina tidiga pojkår att franska leksaksbilar - väldigt fina - var av plast medan motsvarande från Tyskland och Storbritannien brukade vara av plåt eller gjutgods. Fast tidiga D.A.M. Finessa haspelrullar hade spole i "pansarbakelit".

Rullen levererades med två spolar. För att man lätt ska kunna skilja dem åt har vredet till slirbromsen olika färg.

Elegansen präglar såväl rullens exteriör som dess innanmäte. Det är svårt att sätta fingret på vad det är (je ne sais quoi, som fransoserna säger) men trots att konstruktionen är snarlik den i samtida rullar med snäckdrev så ser den här mekaniken slankare och mer... elegant ut.

Den smarta lösningen med en enda skruv som behöver lossas för att man ska kunna utföra en smärre underhållsservice kopierades av ABU när den första generationen Cardinal designades, men på brettonrullen är skruvskallen räfflad så att man normalt ska kunna öppna och stänga med bara fingrarna.

En ovanlig finess är att bygeln (även det utan verktyg) kan demonteras så att bara linföraren blir kvar. Resultatet blir en rulle med sk manuell pick-up.

Har man, som jag, en faiblesse för franska haspelrullar är en Bretton 804 definitivt värd att äga. Och att fiska med. Den mäter sig mycket väl med rullarna från Mitchell och Pezon & Michel (LuXor) och den fina snäckväxeln gör att jag nästan är beredd att de den försteg.

The best laid schemes o' mice an' men ...

Jodå, jag kom ihåg att beställa strömming. Så långt allt väl. Men i går morse blev jag kallad till arresten där en stackars yngling låsts in, misstänkt för ofog med en kniv. Och i morse ringde min ICA-handlare och meddelade att han inte fått någon strömmingsleverans. Så nu står jag utan agn till helgens planerade gäddmete, Fast, å andra sidan, eftersom det hela nu lutar starkt åt att jag i morgon ska företräda i jourdomstolen snarare än vara ute och fiska, så spelar det mindre roll. Kommer jag ut på söndag så kan jag ju alltid fiska efter havsöring. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, men har man planerat en fisketur och den sedan inte blir av så har man ju i alla fall haft glädjen av att se fram emot den och den kan ingen ta ifrån en.

Och, handen på hjärtat, de där turerna som går om intet, som man bara får uppleva i sina tankar, är ofta de bästa. Sällan eller aldrig drabbas man under dem av trassel, dåligt väder, surt kaffe eller att det inte nappar. Jag håller med Lundell: En inställd spelning är också en spelning...

En krok behövs

För att fånga en fisk krävs en krok. Tre krokar - en trekrok - tredubblar inte chansen att få fisk men tredubblar risken för att en krok fastnar där man inte vill att den ska få fäste. I en sjunkstock, i vass eller tång, i bryggan, i jackärmen, i tummen eller fiskekompisens tumme eller - om man lyckats undvika allt annat och faktiskt fått upp en fisk - nästan garanterat i håvgarnet. 

Två trekrokar sexdubblar inte chansen att få fisk men...

För klimatets skull

Det där med Catch & Release är något som kommit, åtminstone till det svenska sportfisket, långt efter det att jag hade formats som människa och fiskare och det är svårt att lära gamla hundar - för att inte tala om tjuriga gubbar - att sitta. En annan sak som blivit uppmärksammad, även om teorin var etablerad redan på sextiotalet, i relativ sentid är klimatfrågan och hur vi människor och våra aktiviteter bidrar till en global uppvärmning.  Idag står följande att läsa i Aftonsnabelns nätupplaga:

Stora fiskar har oväntad klimatpåverkan

Havets stora fiskar har en hittills ouppmärksammad förmåga att ta bort koldioxid ur atmosfären – om de får dö naturligt. Men detta urgamla kretslopp har brutits av fiskeindustrin, visar en ny studie.

När stora fiskar, som tonfisk, makrill och svärdfisk, dör en naturlig död i havet sjunker de snabbt ner till botten. Den mängd kol som de bundit under sin livstid kommer då att lagras i sedimenten i tusentals eller till och med miljontals år, beroende på djupet.

“Men om fisken fångas kommer detta kol i stället att släppas ut som koldioxid i atmosfären efter några dagar eller veckor”, säger Gaël Mariani, forskare vid Université de Montpellier i Frankrike, i ett pressmeddelande. (TT)

Vi måste, det är i alla fall min övertygelse, göra vad vi kan (och det även om andra kan göra mer och just det vi kan bidra med ter sig futtigt) för att hejda utvecklingen mot en klimatkatastrof. Visserligen kommer mänskligheten, förr eller senare, att gå under men det kan gärna få dröja ett tag och ske av någon annan anledning. Så OM du skulle lyckas fånga en riktigt stor fisk och den är oskadd: Låt den simma tillbaka.

Uppdateringar

Om det var ett tag sedan du tittade på min sida om gamla - vintage - haspelrullar så kan jag berätta att jag idag gjort en hel del uppdateringar. Även sidan om landfiske i Roslagen har fått en smärre översyn.

Plan B

Nu har jag beställt två kilo orensad strömming som förhoppningsvis kan avhämtas hos min lokala ICA-handlare på fredag förmiddag. Fiskarna kommer att lindas in i plastfolie och sedan styckfrysas för att sedan användas som bete (deadbait) vid senhöstens och vinterns gäddmete. Metar man, som jag oftast gör, med ett spö så brukar ett halvdussin strömmingar räcka till ett pass. Skulle de ta slut så kan man ju alltid, om man inte skulle lyckas fånga en mört, som nödlösning försöka med ett drag.

Dessbättre

Dessbättre lovar långtidsprognosen  stabilt gråväder och plusgrader (till och med tvåsiffriga sådana vissa dagar) så varken förrådsröjning eller isfiske är omedelbart överhängande. Istället lär det, mest beroende på hur det blåser, bli gäddfiske blandat med kustfiske efter havsöring. Det förra innebär att det också blir en del mete efter lämplig betesfisk. Hade man varit mer förutseende så hade man haft ett förrås av styckfrysta mörtar och abborrar, men det var man inte och hel strömming måste man numera beställa. Note to self: Ring butiken och beställ hel strömming.

Time out?

I går, när jag stod på en hal klipphäll i regnet och snålblåsten med det blöta greppet till ett havsöringspö i mina alltmer köldstela fingrar, kändes förra helgens soliga metepass som ett avlägset sommarminne. Nu är det höst, idag vintertid och nästa helg är vi redan inne i novembermörkret. En tuff tid att vara sportfiskare i eller kanske en chans att röja i förrådet, ordna upp bland prylarna och serva sina rullar?

Plötsligt händer det och nästa gång man fiskar kanske det är genom ett litet hål i isen...

Lågpris

Det blev förstås mycket snack när Håkan och jag tillbringade tre dagar tillsammans bakom våra spön, mest om fiske. Jag hade (på Dollar Store) plockat upp några färdiga mete-kit - ett för gös och ett för gädda - från Fladen Fishing till det synnerligen rimliga priser av 30 kr vardera. Vi var överens om att Fladen har en lågprisstämpel och att många seriösa sportfiskare inte vill befatta sig med deras produkter. Vi var också överens om att deras grejor oftast är helt OK och prisvärda, men att det naturligtvis blir snett om man jämför en fladenprodukt  med en motsvarande produkt från någon av de stora tillverkarna för det tre- eller fyrdubbla priset. Så nämnde Håkan ett spö frän Berkley och vi konstaterade att det företaget tillverkar såväl lågprisspön som betydligt dyrare sådana men ändå inte drabbats av lågprisstämpeln. Det där med vilken image eller profil ett varumärke har, får eller skaffar sig är uppenbarligen inte helt enkelt men som så mycket annat så handlar det mera om vad som ligger i betraktarens öga än om realiteter.

En god fiskekamrat

Håkan träffade jag för första gången den första augusti i fjol då vi tillsammans bilade till Rosendal vid Hardangerfjorden där vi hade en fantastisk vecka tillsammans med Anders (som har turen att bo där). Dessförinnan hade jag bara haft kontakt med Håkan via det numera nedlagda forumet sportfiskeforum.se.

Efter norgeäventyret (vars planerade repris i år gick om intet till följd av coronaeländet) har vi i våras (tillsammans med ytterligare en forumist) haft en trevlig weekend vid en liten sjö i Östergötland. Såväl där som i Norge nappade det bra. I går kväll kom jag hem efter en tredagarsövning vid Vättern som uteslutande ägnades åt gäddfiske. inte en fisk. Inte ett hugg. Inte ens ett litet pet. Håkans entusiasm och goda humör förblev dock obrutna och han var lika glad när vi anträdde hemresan (men inte bara därför) som när jag plockade upp honom på vägen dit. Snarkar gör han inte heller och snackar gör han lagom mycket.

Fiske handlar inte bara om att få fisk utan rätt ofta om att inte få någon. Att få fisk klarar alla av (även om vissa kan drabbas av storhetsidéer och påfrestande skrytsamhet. Färre klarar att, trots en helhjärtad satsning, inte få något utan att låta sig nedslås. Nu vet jag att Håkan hör till den elitgruppen av sportfiskare och är bland annat därför en god fiskekamrat.

Lika värdelöst

Håkan och jag har nu avverkat två av tre fiskedagar i norra Vättern med inriktning på deadbaitfiske efter gädda. Vi bor i en liten stuga vid Aspa bruk. I grannstugan bor två gubbar som också siktar på gädda men med an annan metod. De fiskar från båt med ekolod och använder gummi- och jerkbeten. Vi har när de på kvällarna passerat vår lägereld nickat åt varandra och bytt några ord. De har båda kvällarna sammanfattat sitt fiske med frasen "väldigt dött" och jag har svarat att vi inte fått någon enda över sju kilo. Kort sagt så verkar ingen av metoderna ha gett utdelning, men om en stund ska min kebabrigg med halvrutten strömming ner i vattnet...

Denna dag, inte ett liv...

Vi, Håkan och jag, hade samma framgång med vårt fiske som en gång farbror Melker men precis som honom hade vi en fin dag. Det var den första, till följd av morgontrötthet och sen avfärd något avkortade, dagen av årets rosendalresa. Eftersom ingen fisk ville ha något av det vi frestade dem med fick kvällsvarden bli korv och potatis. I morgon är en annan dag, med nya ark og farvestifter til.

100.000 and counting

 Idag passerade bloggens räkneverk 100.000. Någon läser, tydligen.

Roligt och rofyllt

Om man vill ägna sig åt rovfiskmete så kan man naturligtvis göra det lätt för sig och köpa betesfisk. Metar man gädda med död betesfisk fungerar strömming bra och är man förutseende så ser man till att ha ett förråd styckfrysta sådana. Annars, om man inte har bråttom och om man tycker att det är nöjsamt att meta mört och löja, så fångar man betesfisken på plats. Vissa dagar kanske det då inte blir något gäddfiske men fiskar gör man ju hela tiden och det är, åtminstone för mig, huvudsaken. Så även om jag har strömming i frysen börjar jag gärna mitt fiskepass med att meta efter småfisk. Det roar mig och det är vad mitt fiske går ut på.

Storleken och dess betydelse

Att stora fiskar helst hugger på stora beten är en ofta predikad "sanning" som stimulerar försäljningen av stora, tunga och dyra gäddbeten. Den har också lett till att många gäddor i olika storlekar (och de flesta tämligen små) fångas med utrustningar som snarare är dimensionerade för hälleflundra. Det hela har nu gått så långt att trenden bland hängivna gäddfiskare (förmodligen med belastninsskador) nu är downsizing, dvs en återgång till något lättare grejor.

För egen del ser jag gärna att även trekilosfiskarna, som ju är betydligt vanligare än sina artfränder med tvåsiffriga kilotal, ger god sport. Det gör de på vad som förr (när mycket var bättre) kallades för Fiske 2-utrustning, dvs spö, rulle och lina dimensionerade för beten upp till 30 gram i vikt. Och tro mig: Man kan fånga stora gäddor på drag i den storleken och tryggt landa dem med en sådan utrustning.

En klassiker bland gäddbetena i den traditionella viktklassen är Shakespeares wobbler S. Den finns i olika storlekar. På bilderna visas mellanstorleken, midi. Men betena på bilderna är oblyga kopior av originalet tillverkade av D.A.M.

Hemligheten med S är att den trots sin blygsamma storlek och vikt har en relativt stor volym. Den gör därför ett påtagligt avtryck när den rör sig genom vattnet och genererar tryckvågor och vibrationer som från en betydligt större fisk.

En liten detalj

Att det är de små, små detaljerna som gör det konstaterade redan den store tänkaren P. Ramel. Hans tes gäller även för sportfisket. En liten men av sportfiskare ack så ofta förbisedd detalj är kroken. Många nöjer sig utan att reflektera över saken med den krok det drag de köper har monterad från fabriken. 

I ämnet fabriksmonterade krokar och på temat att det var bättre förr har jag flera gånger nämnt den dubbelkrok som, med spetsarna uppåt, då (alltså förr, när det var bättre) var fabriksmonterad på kustwobblern Vicke. Numera levereras Vicke med en i fjäderring monterad trekrok som inte krokar fisken bättre men ofelbart fastnar i tång och annat vilket naturligtvis är bra för de som säljer wobblers men sämre för deras kunder. Själv har jag rutinmässigt bytt ut trekroken mot en enkelkrok (Owner Siwash i storlek 1). och är nöjd med den lösningen MEN nu har jag äntligen hittat en dubbelkrok som jag gillar. Gamakatsu Double 21 NS heter den och i storlek 4 passar den perfekt i baköglan på en 20-grams Vicke. Observera att den ska träs på öglan utan fjäderring och så att krokspetsarna hamnar uppåt, dvs på wobblerns ryggsida. Den monteringen gör att man effektivt undviker att fastna i bottenvegetationen och att krokningen oftast sker säkert i fiskens överkäke.

Mete är mete och spinn är spinn och aldrig mötas de två, eller?

Jodå, Kipling som jag travesterat i rubriken, var inte bara författare utan också sportfiskare och lyckligtvis har detta avsatt en rad fiskehistorier av hög litterär halt. Men nu var det inte om författaren till Djungelboken det skulle handla idag utan om den märkliga skiljelinje som i vårt svenska sportfiske upprätthålls mellan, å den ena sidan, mete med naturligt agn och, å den andra, spinnfiske med konstbeten.

Möjligen (troligen) stavas förklaringen ABU och speglar det inflytande detta företag och dess produkter haft på det svenska sportfisket. I andra länder (såväl på de brittiska öarna som på kontinenten och i resten av världen) är naturligt agn ofta ett förstahandsval även när det handlar om predatorfiske och fisket efter fridfiskar är större än vad det är här i landet). Jag grundar min misstanke på en livstids studium av Napp och Nytt. Inslaget av meteutrustning är knappast ens marginellt och tackel för spinnfiske med betesfisk får man leta efter förgäves. ABU ville helt enkelt att vi skulle förlita oss på en dyr Hi Lo-wobbler snarare än gratismört eller strömming när storgäddan skulle fångas och fisket efter sutare och braxen ignorerades totalt. ABU:s inflytande har varit både på gott och ont.

Ofta när jag bottenmetat efter abborre har hugget kommit när jag vevat in tacklet. Är det mete eller spinnfiske med mask som bete? Och när jag släpar en räka efter min bombarda, spinnfiskar jag då eller är det rörligt mete jag ägnar mig åt? Och om jag låter en jigg hänga under ett flöte, vad gör jag då?

Crossover är ett populärt begrepp inom kultur och gastronomi men kan naturligtvis även appliceras på sportfisket. Hur som helst så är det dumt att låta sig fastna i ett fack. Ju fler verktyg man har i sin låda, desto större är chansen att något av dem är det rätta för det jobb man ställs inför men har man bara en hammare blir det jobbigt om man ska hugga ved.

Det osynliga flötet

Bottenmete är verkligen ett för gemene man främmande, för att inte säga helt okänt, koncept. Det fick jag bekräftat under dagens bottenmetepass vid kanalen. När jag höll på att knyta på en ny tafs stannade en praglad herre som ställde frågor om mitt spö (varför det var så långt), vad jag fiskade efter och en massa annat.

När jag agnat på och kastat ut stod han, tyst, i ungefär en minut och sade sedan: "Flötet syns knappt."

Funderingar bakom flötet 1

Innan vi fördjupar oss i flötmetets mysterier kan det vara lämpligt att vi gör klart för oss vad ett flöte är. Få om ens något av sportfiskets parafernalia - inte ens dragen - uppträder i så många olika skapnader som just flötet. Många av dessa för intill förväxling lika medan andra knappt företer några likheter. En genomskinlig plastkula är ju inte påfallande lik en peacock waggler och inget av dessa flöten är snarlikt den päronformade, oftast röd/vita, variant som svensken i gemen tänker på när han hör ordet flöte. Räknar vi sedan in kastdobbar, bombetter, bomdardor och allt vad de kallas i flötefamiljen så är det inte ens längre säkert att de flyter...

Så, varför alla dessa olika flöten? Det korta svaret på den frågan är att de är avsedda att fullgöra olika uppgifter i olika situationer. Vill man meta gädda med en mört på något hekto som agn så bör man välja ett annorlunda flöte än om man försöker få löjor att nappa på små degkulor. Och även om man är ute efter samma slags fisk och använder samma sorts agn ser kravspecifikationen för flötet annorlunda ut beroende på om det handlar om korthållsfiske med toppknuten lina eller distansfiske med kastspö, fiske i stilla eller strömmande vatten, fiske på grunt eller djupt vatten med många fler variabler som det här skulle föra alldeles för långt att räkna upp.

Vilket av alla de flöten som står till buds man ska välja beror på vad man ska använda det till, eller rättare sagt vad man vill att flötet ska fylla för funktioner. För ett flötes uppgift är långt ifrån bara att guppa i vattenytan och ibland ska det inte ens göra det. För att ytterligare komplicera metarens tillvaro är många av de krav han ställer på sitt flöte motstridiga så valet blir, i bästa fall, en begåvad kompromiss. För att göra detta val krävs kunskap och erfarenhet. Erfarenheten kan jag inte hjälpa till med, den måste man skaffa sig själv, men några ord på vägen ska jag försöka att bidra med.

Mete (liksom annat sportfiske) handlar om att presentera ett bete för fisken på ett sätt som får fisken att ta detta i munnen så att fisken fastnar på kroken och, om allt går väl, kan landas. Var fisken finns och hur den söker sin föda dikterar hur betespresentationen bör ske. Här är det dags att stanna upp ett tag, för nästan alltid behöver man för att kunna presentera sitt agn inte bara ett flöte utan även någon slags sänke. Det vore därför närmast meningslöst att diskutera flöten för sig och sänken för sig. Och när vi kommit så långt så kan vi ju ifrågasätta åtskillnaden mellan flötmete och bottenmete eller, för den delen, frilinefiske. Mer fruktbart är att ta den eftersträvade betespresentationen som utgångspunkt för att sedan fundera över hur vi bäst med eller utan flöten och/eller sänken ska åstadkomma den. 

Fortsättning följer...