Mina Måste 4

Under mitt första decennium som sporfiskare betydde fiske på större djup än några få meter antingen tunga drag eller extra sänken. Så kom jiggarna. Och med jigg menar jag ett bete på en enkelkrok med uppåtstående krokspets och blyhuvud. Jiggen kunde (kan) vara klädd i hår, fjäder eller ha en kropp av mjukplast.

Det var med mjukplastkropparna som jiggen som bete slog igenom här i Sverige. Numera tycks, oklart varför, ordet jigg ofta användas som synonym med mjukplastbete (men det anser jag vara inte bara fel utan idiotiskt).

Det jiggbete som banade vägen var den naturtrogna fiskimitationen Vibrotail. Ungefär samtidigt dök det mjukplastbete som säljs under namn som grub, twister, curly tail och många fler upp och snart hade vare fiskebutik med självaktning en sk jiggbar där man kunde plocka på sig olika krokar och kroppar. 

En lagom stor gul curly tail (eller som jag brukar säga slingerbult) och en jiggkrok med runt huvud på 7-12 gram (beroende på djup och andra förhållanden) kom att bli mitt och många andras förstahandsval när vi skulle ut och jaga abborre över djupare bottnar eller djupbranter (för det är ju inte alltid den simmar i ytan och jagar spinnare). Gulingen fångar även annan rovfisk och många gäddor, torskar (på den tid det begav sig) plus en och annan gös har huggit när jag doppat den. Definitivt ett Måstebete.

Norsk fiskelycka

Norge har fina fiskevatten. Bättre - det är bara att erkänna - än vad vi har i Sverige. Här är det ofta svårfiskat medan det där bara verkar vara att kasta ut, kroka och hala in. Så varför norrmännen skulle behöva bra drag är en smula gåtfullt. Det verkar onödigt på något vis. Men man kan skaffa sig litet norsk fiskelycka även på hemmaplan genom att använda något av dessa fina beten.

Den tanken slog mig när jag städade bland mina fiskegrejor och sorterade mina drag för lättare fiske. Av skeddragen stod det Sölvkroken på baksidan på överraskande många. Hade jag tvingats gissa så skulle jag antagligen gissat att ABU dominerade men då skulle jag ha gissat fel. 

Mina Måste 3

Mitt tredje Måste är även det ett skeddrag. Det kompakta Sölvkroken Spesial är tillverkat i tjockt gods vilket gör det lättkastat men dess breda form gör det ändå tillräckligt bärigt för att kunna fiskas hem i måttlig fart även på grunt vatten. Det här är en design som hängt med i runt nittio år men som fortfarande är lika bra och svår att överträffa.

Själv gillar jag de minsta storlekarna som är perfekta för lätt spinnfiske i såväl sött som salt vatten. Vill man packa med sig lättast - i flera bemärkelser - möjlige fiskeutrustning för en resa så räcker det långt med ett sortiment Spesial kompletterat med några Mepps Aglia # 3 (mitt första Måste).

Produktutveckling?

Utveckling är ett positivt värdeladdat ord. Det är liksom självklart att allt med tiden blir bättre och bättre. Fast vi som passerat livets middagshöjd vet ju att det inte är så. Själv har jag en T-tröja med texten Old Guys Rule och devisen The older I get the better I was. Och så är det ju. Onekligen. Det var bättre förr. Jag var bättre förr.

Att vi människor småningom degenererar, blir allt skröpligare och till slut ger upp är en sak. Kanske blir vi bättre generation för generation? Fast det är tveksamt. Nu tål ju folk ingenting. Inte ens mjölk och bröd. Och var och varannan har ju numera en bokstavsdiagnos (eller flera). Själv växte man upp på en diet av DDT, kvicksilver, tobaksrök och orenade avgaser utan att ta skada. Och hut fick man lära sig att veta. 

Att mekaniska saker med tiden nöts sönder är också oundvikligt. Men ännu vet ingen hur gammal en Ambassadeur kan bli. Det gäller åtminstone de äldre årgångarna. Men utvecklingen går ju framåt och jag vill inte utesluta att de senare, kinatillverkade, modellerna har sk inbyggd livstidsbegränsning.

Fast bättre, rent tekniskt och prestandamässigt har de väl ändå blivit? Jag är skeptisk. Precis som jag själv så var nog Ambassadeur på sin topp under sjuttio- och (möjligen) åttiotalen. Bättre rulle än en 5000 av sjuttiotalsmodell (som den på bilderna) finns nog inte.

Mina Måste 2

Jerkbeten, gummibeten och tailbeten i all ära, men skulle man kunna göra en sammanställning över alla storgäddor som genom tiderna fångats i vårt avlånga land så är jag övertygad om att det klassiska skeddraget skulle vara vad som lurat de allra flesta. 

Ett mer klassiskt skeddrag än Utö är svårt att finna. Det är också svårt att hitta ett mer effektivt gäddrag. Min favorit är den äldre varianten i något tunnare plåt än vad ABU använder i sina drag. Skillnaden är inte jättestor - ett 7,5 cm långt ABU Utö väger 25 gram medan den version jag gillar väger 23 gram - men gången på dragen skiljer sig åt. Bete gör fortfarande sina utödrag i den tunnare plåten och åtminstone förr så fanns det flera svenska tillverkare. Modellen och namnet är så gamla att ingen äger dem. 

Silver med förgylld insida är den färgkombination jag tagit mina flesta gäddor på (men det kan delvis bero på att det är vad jag använt mest).

Fladen Vantage Predator

Det heter inte rovfisk längre, det heter predator. Eller om det ska vara Predator, En gång var jag bra på svenska men det börjar bli svårt att hänga med. Predatorer är, tror jag, större, vildare, farligare och allmänt häftigare än vanliga rovfiskar som gös, gädda och abborre. Därför behövs häftigare utrustning än de gamla Fiske 2-prylarna.

Nu har det emellertid en antydan till verklighetsanpassning börjat ske. På det språk som förut var mitt modersmål tror jag att  fenomenet kallas downsizing och det betyder, enkelt uttryckt, att man inte längre behöver fullt lika tung utrustning för att fiska gädda och att det faktiskt går an att använda haspelrulle. Vem vet, om några år kanske det till och med funkar att använda heldragen nylonlina? Igen...

Hur som helst så anses nu spön som inte kastar tyngre beten än uppåt 80 gram vara fullt användbara och ett trevligt sådant är åttafotsversionen av Fladens Vantage Predator. En mycket välkastande klinga med brett register i en snygg grön färg, trebenta keramiska (SIC?) ringar, korkgrepp och ett vettigt rullfäste. Även en vettig prislapp. 

0,28 mm

Den Mitchell 304 (då min fars) med vilken jag lärde mig fiska hade två spolar. Den ena var fylld med tunn lina, förmodligen 0,20 mm, som jag ratade och den andra med 0,30 mm nylon. Just 0,30 mm var den då förmodligen mest använda lindimensionen. När jag gav mig gäddfisket i våld kom jag att mest använda 0,35 mm nylon, då på en ABU 333 och senare på en Cardinal 66. Den linan var tillräckligt stum för att fästa mothuggen och tillräckligt stark för att dra loss de dyra dragen när de någon gång gick fast i en blåstångsruska. Av det senare skälet passade den även utmärkt när det handlade om fiske efter den då vanligt förekommande torsken.

Numera fiskar jag inte torsk. Inte för att jag inte vill utan för att det är meningslöst. Gädda fiskar jag ibland. Gör jag det med samma beten som då (dvs sådana som väger under 30 gram) räcker numera 0,30 mm mer än väl eftersom dagens nylonlinor är starkare än dåtidens. Dessutom kan man idag välja hurpass elastisk lina man vill ha. Annars är det oftast 0,25 mm nylonlina som fyller min haspelrulle eftersom den dimensionen passar mitt fiske efter havsöring. Tillräckligt tunn för långa kast med drag i 20-gramsklassen och tillräckligt stark såväl för fisk som tång. Skulle jag få för mig att göra några kast efter gädda så ids jag oftast inte byta lina.

Nyss skulle jag fylla en D.A.M. Quick Finessa 330 med lina. Jag tänkte att jag skulle välja en lina som passar till "allt" eller, åtminstone, det mesta. Mitt val föll på 0,28 mm. Närmare bestämt Ron Thompson DynaLink i den dimensionen av vilken jag har en sk bulkspole som rymmer ett inte närmare känt antal kilometer av den linan. Den  känns lagom smidig, relativt (för en monofil nylonlina) stum och har en deklarerad brottstyrka om 16 lb/7,3 kg. Den starkaste 0,35-linan jag använde förr (dvs på sjuttio- och åttiotalen) hette Elbe Expert och angavs hålla 8 kg vilket för den tiden var nästan osannolikt bra och mer normal brottstyrka för en lina i den dimensionen låg runt 6 kg, så 7,3 kg lär räcka mer än väl. Till det mesta om än inte till allt.

En film

Den här filmen vill jag dela med mig av. Särskilt intressant är reflektionen över sporten i sportfisket i dess början.

Everything looks better in black and white

Bilderna är från fjolårets augustivecka i norska Rosendal vid Hardangerfjorden. Om exakt fem månader är jag på väg dit igen. Underbar miljö, och vad gäller resan dit instämmer jag med Karin Boye - det är vägen som är mödan värd - men i det här fallet finns det verkligen mål och mening med färden. Jag har bara varit där en gång och det var kärlek vid första kastet. Så länge jag kan kommer jag att återvända.

Självuppfyllande profetior

Fiskejournalen presenterade för en tid sedan en sammanställning - enligt vad som sades baserad på en genomgång av uppgifter från storfiskregistreringen - av de tre mest effektiva gäddbetena. Den gamla Hi-Lowobblern kom trea efter två sk jerkbeten. På youtube hittade jag den här filmen i vilken sägs att det i princip finns fem olika typer av gäddbeten, nämligen wobblers, jerkbeten, gummibeten, spinnerbaits och tailbeten. Skeddrag nämndes inte ens.

En gammal sanning är att de enda beten som fångar fisk är de som är i vattnet, dvs att man bara kan få hugg på de drag man faktiskt använder. Att jag på den tiden då jag fiskade gädda fick de allra flesta på skeddrag kan naturligtvis förklaras av detta. I vissa situationer använde jag wobbler eller Mörrumspinnaren och fick då fisk även på dessa. Nuförtiden händer det att jag använder gummi- eller tailbeten och då får jag ibland gädda.

Så vad visar egentligen Fiskejournalens sammanställning och vad kan man dra för lärdom av youtubeklippet? Förmodligen handlar det mest om vilka beten som nuförtiden säljer bäst, används flitigast och därför fångar mest fisk. Hade man gjort en motsvarande genomgång av uppgifter från ABU:s drömresetävling Record-fisken på sjuttiotalet så är jag rätt övertygad om att man skulle hitta Hi-Lo och några skeddrag, gissningsvis Atom och Mörtblänk eller Flamingo, i topp eftersom dessa var de då mest populära gäddragen.

Många som det senaste decenniet börjat fiska riktat efter gädda har fått lära sig att det är stora jerk-, tail- och gummibeten som gäller om man vill ha stor fisk och köpt utrustning anpassad för att kasta sådana beten. Med den utrustningen är det svårt att kasta ett Kaleva, Professor eller Utö som väger 23 gram eller mindre och spöt är för okänsligt för att man ska kunna fiska ett skedrag effektivt. Detta är naturligtvis ickeproblem eftersom dessa fiskare i princip inte använder sådana beten utan vet att det, som sägs i youtubefilmen, det finns fem olika typer av beten för gäddfiske (och att skeddrag inte är en av dessa).

En annan gammal sanning är att en hungrig gädda hugger på i princip vad som helst som presenteras framför dess nos. Den sanningen är förklaringen till många fångster.