Behovsanpassning

När jag började fiska fanns det inga betesboxar. Däremot fanns det dragaskar i papp eller plast. Ofta använde man de pappaskar med plastlock i vilka bla ABU:s drag såldes och i en sådan ask, som lätt rymdes i byx- eller jackfickan, fick vad man behövde ha med sig i betesväg för en tur plats. Sedan kom dragaskar i hårdplast med fyra eller fem fack. Dessa dog ut när den första generationen mjukplastbeten slog igenom eftersom ftalaterna i dessa reagerade med hårdplasten så att resultatet blev en enda gegga av bete och ask. Mot slutet av sjuttiotalet kom så boxar (Plano mfl) i "wormproof" plast och som (även de minsta modellerna) rymde fler drag än vad jag i början av min sportfiskekarriär ens kunnat drömma om att äga. Eller föreställa mig att jag skulle behöva.

Det här är vad jag släpade med mig idag. På bilden syns inte det enda drag - en Gladsax kustwobbler - jag använde under de ca två timmar jag fiskade eftersom det när bilden togs satt på spöt. Kort sagt så hade jag alltså med mig betydligt flera drag än vad jag använde. Eller "behövde".

Nu "behöver" man system bestående av plana lådor med fack i olika storlekar och väskor eller ryggsäckar i vilka ett halvdussin sådana ryms. Jag äger själv ett antal sådana och visst är de praktiska. I vart fall när det gäller att förvara all den onödiga utrustning man dragit på sig. När det handlar om praktiskt fiske fungerar fortfarande det gamla konceptet med en liten ask som ryms i fickan förträffligt.

Original och kopior

Landa Lukki

Ett av ABU:s mest framgångsrika och mest kopierade beten är skeddraget Toby som hängt med sedan mitten av femtiotalet (och alltså, strängt taget, är moget för pensionering) de efterapningar som är rena kopior så finns Sölvkrokens Odin (som är identiskt sånär som på att fenorna är annorlunda) och brittiska Landas Lukki som kom någon gång under åttiotalet. På Lukki är fenorna till formen likadana som på Toby men till skillnad från originalet, där fenorna sitter symmetriskt , har på Lukki en av fenorna flyttats föröver.  En liten men slående skillnad. Sedan finns ju alla de liknande drag utan fenor som fanns redan före Toby...

D.A.M. Quick 110N

ABU:s gamla UL-rulle Cardinal 33 är en kultrulle men D.A.M:s motsvarighet, Quick 110N, är inte sämre. Eller kanske ska man säga tvärtom, eftersom 110N kom året före Cardinal 33... Annars är de - precis som de större rullarna i samma serier - jämförbara med hög kvalitet på material och arbete, snäckdrev och backspärr som avlastar dreven. Förutom designen så är den stora skillnaden att den tyska rullen är frambromsad medan den svenska har bromsreglaget bak.

När en Cardinal 33 i hyfsat skick dyker upp här i Sverige brukar priset ligga runt tusenlappen eller högre men eftersom vi svenskar överskattar ABU och underskattar bland andra D.A.M. så kan man ofta få en fin 110N betydligt billigare. Och det är ett synnerligen gott köp.

Kustwobbler 3

Den första kustwobblern jag kom i kontakt med var Kalles träbit. Den täljdes av någon gotlänning och kunde inhandlas i den fiskebutik som då (förra hälften av åttiotalet) låg vid Peder Hardings väg. Ungefär samtidigt köpte jag några Jensen Flamingo, men det bete som fick mig att börja tro på kustwobblers var Gladsax. Bäst fungerade den gul/röda. 

Gladsax är fortfarande en mycket bra wobbler. Originalmodellen kallas numera för Gladsax Classic och finns i flera vikter. Själv tycker jag att 20 gram är den mest användbara. Och gul/röd är fortfarande en bra färg.

Glas- eller kolfiber?

Just nu sitter jag och tittar på en stavhoppsgala.Det finns stavar av såväl glas- som kolfiber. Armand Duplantis, som hoppar högst, använder glasfiberstav. Just saying...

Gäddan lurar i vassen - lura gäddan!

Att gäddan lurar i vassen är ett faktum. Vass, eller annan liknande vegetation som krokar ofelbart fastnar i, är perfekta gömställen för den typ av bakhåll gäddan praktiserar som jaktmetod. För spinnfiskaren är det ofta svårt eller omöjligt att fullt ut använda sig av denna kunskap eftersom, som sagt, hans krokar ofelbart fastnar om han vågar sig på att fiska på sådana ställen. Så medan gäddan lurar i vassen fiskar spinnfiskaren på säkert avstånd från densamma. Kanske, som han uppfattar det, alldeles intill vasskanten men alldeles för långt för att någon gädda ska idas attackera hans drag.

En lösning på problemet stavas m-e-t-e men det drar sig spinnfiskaren för in i det längsta. Ett annat sätt att tackla situationen är att använda vasskyddade drag. Det finns gott om vasskyddade skeddrag, men ett bättre betesval i grunda och vegetationsrika vatten är en flytande wobbler. Hur en sådan konverteras till vasskyddad framgår, förhoppningsvis, av bilderna.

Varför LRF?

LRF, inte Lantmännens Riksförbund utan Light Rock Fishing, vet jag vad det är. Den som inte vet det kan läsa på British Sea Fishing.co.uk att det är (min översättning) "ett slags fiske där fiskarna använder mycket små krokar och beten för att fånga de små fiskarter som finns runt de brittiska öarna". Det är väl i sin ordning, men om man bor och fiskar här i Sverige så är det väl rimligare att rikta in sitt fiske på de arter (stora som små) som finns längs våra kuster? Och i så fall kan vi väl, lämpligen, löpa linan ut och kalla det, om vi använder lätta don, små beten och krokar och jagar småfisk, lätt kustfiske? Eller blir det hela mindre intressant om vi talar svenska?

Resespön 2: Fladen Warbird Travel

Fladen Fishing har sedan några år tillbaka en trevlig serie resespön till rimliga priser. Serien omfattar tre spön, samtliga fyrdelade. Det lättaste spöt är en sjufotare klassad 2-12 gram, mellanspöt även det en sjufotare men för beten 5-30 gram och det grövsta spöt mäter åtta fot och är avsett för betesvikter 10-40 gram.

Spöna är snygga och välbyggda. Designmässigt lutar de litet åt LRF-hållet. Komponenterna ger intryck av att vara av god kvalitet. Spöringarna verkar vara Fladens tolkning av Fujis Concept. 

Fladenspöt överst i bild

Toppöglan och de översta ringarna är minimala vilket möjligen har någon fördel (oklart vilken och hur stor) men åtminstone en påtagligt nackdel, nämligen att det blir problematiskt om man - som jag - vill skarva på en slaglina av nylon eller FC när man har PE-lina på spolen, detta då en skarvknut lätt "fastnar" eller åtminstone bromsas i de tränga ringarna.

Kastegenskaperna är goda och bortsett från att jag inte är övertygad om finessen med de pyttesmå spöringarna så har jag inget att anmärka. Är man på jakt efter hyfsat billiga resespön är de här värda att beakta. 

Varför man skulle vilja ha ett billigt resespö? Jo, därför att saker man har med sig på resor har en förmåga att försvinna (eller förolyckas i flygbolagens bagagehantering) så åtminstone jag undviker att ta med min dyraste kamera etc när jag är på resande fot. Dessbättre är Fladens resespön bättre än vad prislappen ger en rätt att förvänta sig av dem.

https://www.youtube.com/watch?v=yqwfviut8y0&t=250s

edit. Via SMS fick jag av min fiskekompis Henke frågan, om åttafotsspöt har vettigt långt bakhandtag och mitt svar på den frågan är: Ja. Vettigt såtillvida som ändbutten hamnar i höjd med armbågen vilket är någon slags minimum för att man ska kunna utföra riktiga tvåhandskast och tillräckligt för en åttafotare med den klassning spöt har.

Mina Måste - en (program)förklaring

Utgångspunkten för Mina Måste är de utrustningar jag rekommenderat för den (nybörjare) som vill ha grejor som lämpar sig för "det vanliga" fisket. Vill man vara minimalist så nöjer man sig med en (haspel)utrustning som klarar beten 5-30 gram*. Mina rekommendationer är mycket specifika, dvs jag föreslår inte bara ett bete utan även en storlek och en färg. Rekommendationerna är baserade på min egen erfarenhet som är både omfattande och otillräcklig och jag gör inte anspråk på annat än att ge de bästa råd jag kan.

*Man får inte ta de siffror som står på ett spö för annat än en rekommendation. Med ett välbyggt sju-åtta fots spö klassat 5-25, 7-28 eller 10-30 gram klarar man det mesta "vanliga" spinnfisket och Mina Måste kan kastas med ett sådant spö.

Makrill med lingon

Norska lingon kallas för tyttebär. Hur mycket lingon det finns i fjordarna är jag inte klar över, men tyttebärskrokar är ett oemotståndligt bete för bland annat makrill. Man kan köpa färdigknutna häcklor med tyttebärskrokar eller lösa krokar att använda som upphängare.

Det som gett tyttebärskroken dess namn är förstås den röda färgpricken och att rovfisk gillar rött vet väl alla? Det är därför många skeddrag är försedda med en liten röd plastfena vid kroken och det är därför som röda prickar på spinnarskeden är ett förstahandsval vid abborrfiske. 

Däremot är rött ganska värdelöst på några meters djup eftersom det röda ljuset inte tränger ned särskilt långt i vattnet. Men både makrill och abborre jagar ofta tämligen ytligt.

Mina Måste 1

Ett av de bästa beten som finns för rovfisk är skedspinnaren. En av de allra bästa spinnarna är klassikern Mepps Aglia. Den mest mångsidigt användbara storleken är # 3 (6,5 gram). Åtminstone för abborre och ädelfisk är kopparskeden med röda prickar den bästa färgen. Så den får bli ett av mina Måste-beten.

Reagera

När några sjuka almar skulle fällas för ett halvsekel sedan gick stockholmarna man ut huse. För almarna syntes, man behövde inte ens ge sig ut i vildmarken för att se dem. Värre är det med livet under vattenytan. Så länge inte vattnet luktar illa och det blänker när solen skiner så är det nästan ingen som reagerar. Men vi som fiskar vet och vi har ett ansvar för att reagera, så att det hörs, när vi ser att något är fel. För inga andra gör det. Så heder åt Captain Jeff som tar sin del av ansvaret för vad som händer där han bor. Fast där luktar det tydligen illa också...

Thunderstorm at sea

Förr, inte alltför länge sedan, sändes i P1 när nattens program var slut vågskvalp. Från en gotländsk strand. Det är bland det bästa som någonsin sänts så naturligtvis har det tagits bort. Så nu får man leta vågskvalp på annat håll om man vill lyssna på sådant hemma. Det här är kanske väl mäktigt men... mäktigt.

Galenskap och spigg

Galenskap sägs ju vara att upprepa samma sak om och om igen och hoppas på ett annorlunda resultat. Kustspinn efter havsöring ligger oroande när den definitionen. Särskilt en säsong som denna när vi drabbats av ihållande västliga, dvs frånlands, vindar. Var öringen nu söker sin föda är oklart, men inom kasthåll från land tycks det inte vara.

Och OM den nu finns där, VAD äter den? Det enda jag sett simma där är spigg. Så att kasta tobis- och strömmningsliknande drag kanske inte är det smartaste? Man kanske skulle försöka hålla galenskapen på avstånd genom att nästa gång locka med något spiggliknande?

Klimatet?

I fjol var det nu som den sista isen försvann vid min kust. Hittills i år har det inte varit någon. Jag vet att det är skillnad på klimat och väder, men en mild vinter är det onekligen. Kanske oroande, men jag trivs rätt bra utan snö och is Och vem vet? Snart kanske Golfströmmen vänder och då är en ny istid inte långt borta. Den som lever får se.

Händig hemma

Jag är en återkommande kund i den lilla sybehörsaffär jag passerar på min promenad till eller från kontoret mest varje dag. 

Senast jag tittade in hittade jag små plastögon (med rörlig pupill) i små påsar à 20 kr. En droppe superlim och så hade jag "pimpat" ett vassdrag. Andra saker jag ofta köper i sybehörsaffären är plastpärlor i olika färger och storlekar. Urvalet är större och priserna lägre där än om jag köper pärlor i fiskebutiken.

Resesepön: Reliant SX2 903-4+

När min fiskekompis Joel köpte sig ett havsöringspö valde han ett Reliant. Modellbeteckningen på det kan jag inte, men det är ett fint och välbalanserat spö så när jag fick korn på sk resespön av samma märke blev jag nyfiken. Med resespön avses vanligen flerdelade eller teleskopiska spön med en transportlängd (dvs längd i isärmonterat eller ihopskjutet skick) som medger att de packas i en resväska. Reliants resespön hör till den förra kategorin, dvs är flerdelade.

En annan sak som fångade mitt intresse är att Reliants resespön anges vara speciellt avsedda för kustfiske efter havsöring, dvs just det fiske jag helst ägnar mig åt. Spöt med den något otympliga modellbeteckningen SX2 903-4+ är allt annat än otympligt. Det är femdelat (vilket väl är vad som avses med 4+) men själva klingan är fyrdelad och den femte delen utgörs av den undre/bakre delen av handtaget som är skarvat med en fiiffig kombination av spigotholk och skruvgänga. Detta medför att spöt har ett tillräckligt långt bakre handtag, något som inte alltid är fallet när det handlar om resespön.

Transportlängden är ca 60 cm och ihopmonterat är spöt 9´3´´. Klingan har en rapp toppaktion och är av tillverkaren klassad för betesvikter 7-28 gram. Det borde innebära att spöt arbetar bäst med beten 18-23 gram och det förefaller stämma. Med ett 25-grams genomlöpsdrag kunde jag fortfarande ladda klingan fullt utan att den protesterade men när jag hängde på en 30-grammare kände jag att det var bäst att hålla igen en aning. Något så lätt drag som 7 gram hade jag inte med mig men med den 13-grammare som var det lättaste jag kunde uppbringa fick jag fortfarande långa och fina kast.

Med en haspelrulle i 3000-storlek och vikt strax under 300 gram är balansen i spöt perfekt. Det känns lätt och känsligt. Kastegenskaperna är goda och när jag använde spöt så märkte jag inte av att det var flerdelat, dvs det fungerade minst lika bra som ett konventionellt, tvådelat, spö i samma längd. Drillningsegenskaperna fick jag dessvärre inte tillfälle att testa men det finns ingen anledning att anta att de inte ska vara goda.

Tygpåsen i vilken spödelarna förvaras bär en svensk flagga men en dekal på rullfästet säger att spöt är "Made in Korea". Allt ser snyggt och prydligt ut och passningen i holkarna är god. Klingan anges vara av en 30/40 tons grafitblandning. Korken förefaller vara av hög kvalitet och detsamma gäller spöringar och rullfäste. Prislappen för spöt ligger strax under 900 kr och för de pengarna får man ett trevligt spö. För den havssöringfiskare som står i begrepp att köpa ett spö i den prisklassen och vill ha ett lättransporterat spö är Reliant SX2 903-4+ ett intressant alternativ.

edit. För den som vill ha ett något kraftigare spö finns SX3 902-4+ klassat för betesvikter 14-35 gram och i övrigt identiskt med SX2.

Tillrättaläggande

Gör inte så här!

Det är mitt fel

Här kan man varken spinna, meta eller pimpla.

I fjol bet jag i det sura vinteräpplet och bejakade isfisket. Jag ställde till och med upp i en pimpeltävling. Och i höstas såg jag smått fram emot att få axla skryllan. Nu ser vi resultatet. Jag har jinxat pimpelfisket. Men det kan jag leva med, för i helgen ska jag ut och försöka på havsöringen ingen.

Skrivna regler

Det talas ofta om oskrivna regler, och sådana finns. Dessutom finns det skrivna regler, ofta kallade lagar. En sådan lag som det, om man ägnar sig åt sportfiske, är bra att känna till är fiskelagen (1993:787).

En paragraf som det dessvärre ofta syndas emot är 25 §. Själv minns jag (och kommer aldrig att glömma) en vårdag vid Hallshuk. Jag och mina söner hade börjat fiska av grundvattnet, först från land och sedan börjat vada för att successivt närma oss pallkanten. Då hör vi plötsligt motorljud, smällande bildörrar och höga röster. Ur två stora SUV:ar dräller ett halvdussin "sportfiskare", av dialekten att döma 08:or. De joggar ner till stranden, kliver i vattnet bredvid oss för att sedan plaska förbi oss och ställa sig precis på pallkanten. Vårt fiske och mitt annars så jämna humör var helt förstörda. Grabbarna fick mer eller mindre handgripligen hindra mig från att skära upp däcken på SUV:arna (och det grämer mig fortfarande att jag inte gjorde det). Det är bland annat för att hindra sådana (över-)reaktioner som reglerna i 25 § bör följas. 

Om förhållandet mellan de fiskande

25 §   Den som fiskar skall visa hänsyn till andra som vistas i området. Fiske skall bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras.

Om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, skall de få fiska i den ordning de kommit till platsen.

Det egna fiskeredskapet skall användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap.

Efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande.

Första-fjärde styckena skall även tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser. Lag (1996:1076).

26 §   I vatten där varje svensk medborgare har rätt att fiska får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap eller en vattenbruksanläggning, om redskapet eller anläggningen har märkts ut på föreskrivet sätt.

Gotlandspilen prop

De gånger jag flugit till eller från Gotland har det varit med propellerplan. Så när jag hittade ett genomlöpsdrag med namnet Gotlandspilen slog det mig att det skulle kunna förses med en propeller. Eftersom de senaste försöken att locka upp havsöring ur vattnet misslyckas kräva uppenbarligen radikala åtgärder. Utöver det som ses på bilderna använde jag en stump 0,35 mm FC-lina och ett lekande.

edit. Vid praktiskt fiske visade sig ovanstående idé inte vara så lysande. Betet såg visserligen lockande ut i vattnet men efter färre än tio kast var FC-linan påtagligt försvagad. Den tålde helt enkelt inte den snabbt roterande propellern. 

En gäddräpare?

Att kustwobblern Vicke är ett av mina favoritbeten när jag är ute efter havsöring är väl känt för den som troget läser den här bloggen. Genom åren har det även blivit en hel del gäddor som gapat över mitt drag. Så att Vicke i 20- och 30-gramsversionerna fungerar även för gäddfiske vet jag.

För några år sedan dök en 60-gramsversion av Vicke upp. Troligen siktade man på de moderna gäddfiskare som skyr små och lätta beten men lyckligtvis så stannade man vid 60 gram. Naturligtvis är den här wobblern utrustad med en extra trekrok under buken. Själv gör jag på samma sätt som med de mindre vickewobblerna, dvs tar bort trekrokarna och nyper fast en Owner Siwash i den aktre öglan. Vill man skoja till det med en jiggkropp på kroken så kan man, om man så vill, kalla resultatet för ett tailbete.

För en landfiskare är det ofta kritiskt att kunna kasta långt och det kan man med Vicke 60 gram. Om även 60-grammaren fångar fisk? Det ska jag snart ta reda på. Vattnet ligger öppet och långtidsprognosen lovar fortsatta plusgrader.

Vad f*n får jag för pengarna?

Min Yokozuna Cobra 4000 och jag har nu avverkat ännu ett bompass så rullen har ännu inte fått bekänna färg. Men trevlig att kasta med är den och jag är inte särskilt orolig för att den inte ska fungera när en fisk nappat. Slirbromsen är visserligen enkel men av beprövad modell. Eftersom jag fiskar med 0,25 mm nylonlina och relativt lätt spö så är jag inte i behov av någon överdriven bromskraft. Annars har ju slirbromsens kapacitet, som kan anges i siffror (lbs eller kg) blivit det senaste försäljningsargumentet. Allt som kan kvantifieras - dvs uttryckas i siffror - används på detta sätt och det fungerar varje gång. Folk är inte så dumma som man tror. De är mycket dummare. Det vet man på marknadsföringsavdelningarna och det är därför det säljs rullar med 12 kullager. Det kanske bästa exemplet är dimensions- och brottstyrkeangivelserna för PE-linor, siffror som väl (?) de flesta inser i bästa fall är närmevärden men som de ändå grundar sina köpbeslut på. 

Till vänster: Yokozuna Cobra 4000. Till höger: Mr. Charles Big Guy 2000.

Nu ska jag inte skriva fler inlägg om rullen på ett tag. Jag återkommer när jag kan uttala mig om dess kvalitet i bemärkelsen slitstyrka. Men den verkar vara väl ihopkommen. De som följer min blogg minns kanske mitt inköp av andra kinarullar, Mr. Charles Big Guy 1000 resp 2000, för två år sedan. Dessa fungerar fortfarande och kan rekommenderas. Jag har absolut ingenting emot billiga kinatillverkade rullar, däremot tycker jag att det är trist när de säljs under varumärken som Cardinal, Mitchell och D.A.M. För när de gör det så kostar de mycket mer än när de säljs under varumärken som Yokozuna eller Mr. Charles. Och går det att sälja, som man får förmoda med vinst, en sådan här rulle för 130 kr så undrar åtminstone jag hur mycket av det man får betala för en kinarulle av motsvarande kvalitet som hamnar direkt i fickorna hos de som numera äger de nyss nämnda gamla namnen.

They are gonna dig it up so they can put bigger boats in...

Att fisket i innerskärgården numera är kass beror delvis på Östersjöns bedrövliga status men kanske framförallt på den ohejdade exploateringen. att med båt åka i innerskärgården är inte längre en naturupplevelse utan ungefär som att cruisa med bilen genom en villastad. Bryggor är nästan vanligare än vassruggar så att man istället för naturliga lekvikar numera måste anordna sk gäddfabriker är inte så konstigt och vid påsk börjar de som äger sjötomter slänga i sina båtar så att de kan skrämma iväg de fiskar som till äventyrs finns kvar.

Tydligen är det ett internationellt fenomen. Det finns, för de som är eller vill bli folkvalda, viktigare frågor. Precis som kanalerna i Florida är innerskärgården numera en trafikplats snarare än ett fungerande ekosystem.

Den kinesiska sumostormästaren 2

Nu har jag öppnat påsen, spolat lina på rullen och invigt den genom ett bompass efter havsöring vid Fjällboholmar, Väddö. Naturligtvis är det alldeles för tidigt att göra något uttalande om rullens kvalitet, men jag kan i alla fall säga att den ser mycket bättre ut och känns mycket bättre att hantera än vad man har rimlig rätt att förvänta sig av en rulle för 130 spänn.

När det gäller rullens utseende kan jag redan nu ge mitt omdöme. Den är snyggare än de flesta moderna haspelrullar jag sett och den sticker av på ett uppkäftigt sätt. Designmässigt slår den rullar som kostar tio eller tjugo gånger mer med hästlängder.

Det första som fångar ögat (i alla fall mitt) är det cirkelrunda vevhuset, en throwback till rullar som LuXor och C.A.P. De röda färgaccenterna är nästa sak och sedan rotorns och vevens design. Det här är en av de snyggare rullar jag sett och designen signalerar verkligen inte lågpris.

Är ni intresserade av innanmätet så kan ni kolla på den här franska bloggen. Jean-Paul är bättre både på att skruva och att plåta än vad jag är. 

Ett tips (om nu någon får för sig att beställa en sådan här rulle innan min utvärdering är klar): Rullen levereras i den påse jag visade i mitt förra inlägg. Extra distansbricka till spolen följer med men är monterad från fabrik. En god idé är att plocka bort den extra brickan innan man spolar på lina. Jag gjorde inte det och fick då en starkt konisk linuppläggning. På bilden ses hur det  blev när jag gjort om och rätt.

Sumostormästaren från Kina

Yokozuna är den högsta grad (stormästare) en sumobrottare kan uppnå. Sumo är nationalsport i Japan. Men den här påsen och dess innehåll kommer, via Spanien, från Kina. Därifrån kommer inte många rikishi (sumobrottare), så något är skumt här. Förklaringen är att påsen inte innehåller någon brottare utan en haspelrulle, närmare bestämt en Yokozuna Cobra 4000 som jag, av pur nyfikenhet, beställt från spanska waveinn.com. Att jag, tämligen impulsivt, valde att stilla min nyfikenhet på detta sätt bidrog rullens facila pris, 129 kr och 99 öre.

Kan man verkligen få en vettig haspelrulle för så litet pengar? Det ska jag snart försöka att reda ut.