Gamla jaktmarker

1982-85 bodde jag i Visby och fiskade mycket vid hamnen där. Min mor bor där sedan 25 år tillbaka och henne besöker jag gärna. Fisket är inte längre vad det en gång var, men det är inte jag heller. Det är dessbättre fortfarande lika skönt, nu som då, att stå på stranden och blicka ut över Östersjön med ett spö i näven.

D.A.M. Quick Microlite

1961 släppte Deutsche Angelgeräte Manufaktur sin UL-rulle med snäckväxel och linförare i wolframkarbid. Svårt att förbättra det konceptet och rullen är lika bra idag som för, snart, sextio år sedan och står sig väl även i konkurrens med dagens utbud. Vev och bygel som är fällbara in mot vevhuset och tryckknapp på spolen är rullens övriga finesser men framförallt är det den oslagbara precisionen i tillverkningen och materialkvaliteten som gör denna rulle till en klassiker och kultrulle.

ABU kom inte med sin motsvarande rulle - Cardinal 33 - förrän 1975.

Plast i havet

Plast har blivit ett miljöproblem. Vi har Det stora stillahavssopområdet (Great Pacific Garbage Patch) och skär och öar på västkusten som blivit sophögar. Haven lär redan innehålla mer plast än fisk och även fisken innehåller mer plast än vad som är nyttigt för den. Eller oss. Så plast i havet är absolut förkastligt. Ändå kastar vi sportfiskare mer och mer plast, mjuk som hård.

Är våra plastbeten ett egentligt problem? Å andra sidan så gick det ju när jag började med kustfiske alldeles utmärkt att fiska med ett sortiment beten av metall och trä. Och hår- och fjäderjiggar fångade lika mycket fisk som dagens mjukisbeten gör. Så kanske är det dags att börja tänka sig för?

Maskpinnen

Ett spö jag kanske inte verkligen behövde men som i alla fall är väsentligt olikt alla andra spön jag äger är Ron Thompson Specialist Worm Stick. Så när ett dök upp till mycket rimligt pris så nappade jag. Nu har jag testat underverket men då nappade ingenting.

Spöt är ihopsatt 17 fot (518 cm) långt och består av fyra delar (vilket innebär att det demonterat tar samma plats -på längden - som en tvådelad niofotare). Jag gissar att det är tänkt för norskt älvfiske med mask som agn men själv kommer jag att använda det till kustmete. Man skulle naturligtvis kunna använda det som bombardaspö eller kasta drag med det men det blir snabbt tröttsamt att hantera en sjuttonfotare på det viset och jag är alldeles för bekväm (gammal och trött) för att ägna mig åt sådana övningar.

Ett fint och välbyggt spö är det. Klingan, i sk 30 T kolfiber och vackert blå - har toppaktion och är klassad för kastvikter 15-35 gram. Högkvalitativa komponenter, no name men av fujistuk, och korkgrepp. Spöt levereras i ett påkostat fodral. Eller två fodral, för spöt ligger i en spöpåse av sammetsliknande tyg som ligger i en slags spöväska.

Utan att riktigt veta varför

Tre ungefär lika långa och tunga wobblers med ungefär samma form, men visst de de väldigt olika ut? Den övre har högre rygg och större volym än de båda andra. Jag skulle gissa att volymen är ungefär tre gånger så stor som den nedersta wobblerns. Den i mitten är i mitten även volymmässigt medan den nedersta är tunn som en sticka. Har det någon betydelse?

Naturligtvis bör wobblern med störst volym ha högst luftmotstånd vid kast och flytta mest vatten vid hemtagning. Men hur uppfattar fisken de olika wobblerna med sitt synsinne? Ser de, som jag gör, en betydligt större bytesfisk när de får den övre wobblern i sitt synfält. Själv skulle jag, utan att riktigt kunna förklara varför, utan vidare kunna tänka mig att kasta efter havsöring med den tunnaste wobblern men inte med den grövsta. Omvänt skulle jag utan vidare använda den grövsta som gäddbete men i det sammanhanget rata den tunnaste.

Varför?

Varför ids tillverkarna av PE-linor ens förse förpackningarna med uppgift om linans diameter? I kväll spolade jag lina på två likadana spolar. På den ena spolade jag Daiwa J-braid X8 med uppgiven diameter 0,08 mm. På den andra spolade jag Fireline med uppgiven diameter 0,10 mm. Jag fick på den första spolen, som jag grundat med ett varv gängtejp,  rum med cirka 100 meter lina. På den andra rymdes 200 meter plus ca 25 meter 0,20 mm nylon som backing. 

Ibland blir man trött.

Hur starka linor vill vi ha?

En av utmaningarna i det vi kallar sportfiske är att landa en fisk som är så stor och stark att den, om vi inte håller tungan rätt i mun skulle kunna slita av linan. När jag lärde mig fiska var det en realitet. Den starkaste lina jag använde, 0,35 mm Damyl, höll ca 5,5 kilo. Annars använde man den tunnaste lina man bedömde skulle komma att hålla för det fiske man tänkte bedriva. När jag började med UL var den klenaste lina jag använde Dogger 0,12 med en angiven brottstyrka väl under två kilo.

I veckan köpte jag en PE-lina i dimensionen 0,06 mm och med en angiven brottstyrka om 6,4 kilo, dvs bra mycket starkare än den Damyl jag på sjuttiotalet brottade upp grova gäddor (av vilka den tyngsta renderade mig en ABU guldnål). 0,06 mm. 

Var tar sporten vägen när man bara kan wincha in sin fångst utan att behöva fundera över om grejorna ska hålla? 

Havsöringwobbler?

Den här helgen blev det inget fiske. Rester av en förkylning i kombination med typiskt novemberväder fick mig att stanna hemma. Men naturligtvis har jag plockat litet med fiskegrejor. De här Zalt Zam Z 9 Medium vet jag inte vad de är tänkta till men de bör kunna funka som kustwobblers. Vikten är 18 gram (perfekt) och medium antar jag står för långsamt sjunkande eller suspending? Hur som helst så har jag plockat bort de trekrokar som satt på när jag köpte dem (för x år sedan) och monterat Owner Siwash krokar i storlek 1.

Nästa helg, kanske?

LRF

"Man kan nog säga att det började med en idé i Japan. I Japan är sportfiske väldigt populärt men deras hav är i mångt och mycket utfiskade, så man började fråga sig själva: varför fiska efter stora fiskar långt från land som kanske inte finns, varför inte fiska efter de arter som lever nära land och som vi vet finns?"

Citatet ovan är hämtat från den förträffligga bloggen Light Rock Fishing som handlar om företrädesvis svenskt LRF (Light Rock Fishing). Oavsett om man nu vill kalla det man sysslar med för LRF, något annat eller ingenting särskilt så speglar det en inställning till vår sport som inte bara japanerna tvingats ta till sig. De fina torskar jag fångade i gotländska vatten på sjuttio- och åttiotalen är nu bara fina minnen och jag börjar bli för gammal och Östersjön för trött för att jag ska kunna hysa något realistiskt hopp om att få uppleva det fisket igen. Detsamma gäller det fantastiska gäddfiske jag under samma tid fick uppleva i Lauviken liksom, för den delen, de grova abborrar som också kunde fångas där. Lika illa är det, mer eller mindre, längs hela vårt lands långa kust. 

Så, varför fiska efter stora fiskar som inte längre finns? Om man inte vill sluta fiska så är det mer givande att rikta in sitt fiske på de fiskbestånd som faktiskt finns. Småflundror, tånglakar, simpor, smörbultar och annat. Har man en bra dag kanske man får ihop till en värmande soppa. Sådan lär man ju kunna koka på en spik...

Förkortningen LRF passar bra som benämning på detta fiske, men jag utläser den Lagom Realistiskt Fiske

Lbs, kilon och diameter

Tydligare än på den här etiketten kan det inte bli. Brottstyrkan för linan anges till 6,4 europeiska kilo. 6,4 kilo är litet drygt 14 lbs vilket också anges för asienmarknaden. I USA är den här linan, enligt etiketten en 4 lbs dito. Varför man använder detta befängda sätt att ange en linas diameter är oklart men att man gör så ett faktum. Så löänge det bara handlade om monofila nylonlinor var det ganska enkelt att hålla reda på. Då visste man att 4 lbs betydde 0,20 mm men när jänkarna översatt det hela till PE-linor så har åtminstone jag gett upp att hitta spår av reda i galenskapen.

Det nya yrkesfisket

I såväl den gamla sportfiskebalken som i de etiska regler Sportfiskarna en gång i tiden stod för angavs tydligt att en sportfiskare inte på något sätt ska fiska i (ekonomiskt) vinstsyfte. Amatörismen var en självklar del av det som kallades sportfiske och än idag finns otaliga sportfiskeklubbar som fortfarande heter amatörfiskeklubb.

Det traditionella svenska yrkesfisket sysselsätter allt färre personer. Insjöfisket och det småskaliga kustfisket är mer eller mindre dött. Samtidigt försörjer sig allt fler, helt eller delvis, på vad de och Sportfiskarna kallar sportfiske. Det kan vara professionella sportfiskeguider, sponsrade ”tävlingsfiskare” eller till och med förbundsanställda.

Jag säger inget om att det finns de som försörjer sig eller tjänar pengar på att fiska med spö och rulle. Men sportfiske är det inte.

Gammalt eller nytt, bryr sig gäddan?

Jag befinner mig i (förhoppningsvis) slutfasen av årets höstförkylning och har nu, med stånk och stön, återgått i produktiv verksamhet. Under de dagar jag legat hemma har jag bland annat upptäckt en trevlig sportfiskepodd - Fiskekompisen - fiske räddar liv -och ett av de första avsnitt jag lyssnade på var det här. 

I inlägget ges en intressant och väsentligen korrekt beskrivning av hur det gick till när det moderna gäddfisket tog över marknaden och det tycks, vilket alltid varit min uppfattning, väsentligen ha varit en producent/leverantörsstyrd "revolution". Tydligen var de första "jerkbetena" på den svenska marknaden muskybeten av typen Suick och sedan kom de svenska jerkbetena och snart därefter de tunga gummibetena.

Visst, om man tröttnat på sin gröna eller röd/vita Hi-Lo eller sitt Atom så kan man ju alltid testa med ett modernt tailbete. De lär fånga fisk de också. Och man måste ju inte välja de största och tyngsta varianterna.

I USA fiskar man fortfarande gädda (northern pike) med samma Fiske 2-utrustning som vi använde här för tjugo år sedan och det fungerar där. Det gör det naturligtvis här också. I andra halvan av podcasten fiskas det gädda med såväl en gammal som en modern utrustning och det verkade vara jämnt skägg. 

Visst fungerar tailbeten, jerkbeten, stora gummifiskar och andra nymodigheter men de är, strängt taget, inte nödvändiga för ett givande gäddfiske. Och fortfarande så har ingen större gädda spöfångats här i landet än de Georg Lööf tog på en Mepps sommaren -73...

Modern vintage

Alla vet vi att svensktillverkade ambassadeurer är runda och byggda i metall och att plastiga lågprofilare som säljs under samma namn är ihopsatta någonstans i Asien. Annat var det förr. Det är den här magnetbromsade grafitrullen - Ambassadeur 522 - ett fint exempel på. Rullen är från slutet av åttiotalet och för fotograferingen monterad på ett Caster Colorit Super Zoom. 

Förutom materialet och magnetbromsen stoltserar rullen med en keramisk linspridare som är frikopplad vid utkast. Colorit Super Zoom är en lyxversion av Caster Colorit Zoom med skinnklädda grepp. Något tungt kanske, men ändå ett läckert spö som kan sägas representera höjdpunkten i ABU:s sverigebaserade glasfiberspötillverkning.

Fiske på simpor

Jag är ingen konstsamlare men jag har i min ägo en tuschteckning av Albert Engström. Den föreställer en kolingliknande karl som står vid ett hål i isen med ett pimpelspö. På isen ligger några fiskar. Förutom Engströms signatur kan man på bladet läsa "Tjuvfiske på simpor".

Tjuvfiske är naturligtvis förkastligt och det tänker jag inte ägna mig åt. Däremot lurar jag på att börja fiska simpor. Under norgeresan i somras fick jag smak på det finlir som kallas LRF och för det fisket tycks mig simpor vara ett utmärkt objekt.

Steg ett blir att läsa in sig på dessa fiskar som jag ärligt talat inte vet mycket om. Jag har som grabb fångat simpor men vilken sorts, eller vilka sorter, varken hade eller har jag någon aning om. Så jag tror att jag börjar med att ta reda på vilka simparter som finns i mina vatten och lära mig hur de ser ut. En lagom vintersysselsättning (brasfiske) och framåt vårkanten lär det väl vara dags att börja pricka av dem. 

https://assets.artdatabanken.se/pdf/10214_2002019.pdf