Strålande

TV-serien Chernobyl är "based on a true story" och vi är rätt många som följde denna sanna historia live via radio, TV och tidningar. Nu är det tydligen dags för en uppföljare och Strålskyddsmyndigheten vill ha in fisk från vatten i ett antal län för mätning av eventuell radioaktivitet. Tydligen är tanken att man ska frysa in och skicka fisk till myndigheten. Hmmm... Kanske lever man på myndigheten kvar i den tid då olyckan skedde? En tid då vi hade en riktig, fungerande och statlig post? En tid då man kunde räkna med att en försändelse nådde sin adressat följande dag. Om uppmaningen hörsammats lär ett gäng försändelser redan ha skickats denna varma sommar. Jag är inte avundsjuk på dem som ska öppna de väl tinade fiskpaketen...

Necessär

Häromdagen var jag i Herrvik på östra Gotland. I hamnen finns en inrättning - Herrviks Brygga - som serverar (bland annat) kaffe och våfflor. Herrvik är annars känt från sjörapporten och som fäste för det tynande gotländska yrkesfisket. 

Nå, jag köpte och avnjöt en våffla och en kopp kaffe men plockade även på mig den lilla plastasken till vänster. Den är ju som gjord för att rymma de mest nödvändiga fiskegrejorna. Det gör också min ask efter gårdagens besök på Biltema.

 

 

 

 

 

Bonka!

Grymhet, får man i Pyttans A-B och C-D-lära veta, är att med en stake knacka puckelryggar rake. Må så vara, men nu har från myndighetshåll utgått en uppmaning att saklöst slå ihjäl puckelryggade laxar -Oncorhynchus gorbuscha - om man skulle råka dra upp en sådan. Puckellaxen är nämligen (i likhet med alla vi som inte fanns här under den senaste istiden) en sk invasiv art och de som bestämmer har, i ett utslag av extremkonservatism, kommit fram till att som det är just nu råder ekologiska balans och alla förändringar är av ondo. Det är naturligtvis en idiotisk uppfattning och att bevara status quo ett hopplöst projekt. Någon beständig balans finns inte och har aldrig funnits. Det enda beständiga är förändringen och systemet (det är själva innebörden av ekologi) är självbalanserande. Att slå ihjäl fiskar och rycka upp växter är bortkastad möda, särskilt som man inte kunnat samla sig till åtgärder som stoppat den globala uppvärmningen. Vi kan gräva upp vresrosor och bonka puckellaxar allt vad vi orkar men Sverige, dess flora och fauna, kommer ändå att se annorlunda ut om hundra år än vad den gör idag. Men det handlar väl om sk signalpolitik (vilket är ett finare ord för skenåtgärder syftande till att ge intryck av att våra makthavare bryr sig och har läget under kontroll).

Juli

Fulla med spring lär mina ben aldrig mera bli men nu börjar det i alla fall spritta litet i dem. Av fiskelust. Och eftersom jag kommer att ägna just den här dagen åt att ta mig till Gotland för en tids ledighet så passar det ju bra.

Id, flundra (skrubba/skrubbskädda) och piggvar står på önskelistan men som vanligt kommer några timmar i lugn och ro (var man nu ska hitta det på ön i juli...) med ett spö och en horisont att göra mig mer än nöjd.

Juli är annars den tid på året jag brukar undvika Gotland, detta eftersom ön då är som allra minst just Gotland och istället ett allt mer kommersialiserat sommarland för lallande nollåttor med styrenheterna inaktiverade. Värst är nästan överfarten med Destination Gotlands ockerpriser på all förtäring och ändlösa reklamloopar på hundratals monitorer.  Å andra sidan så är det i stort sett lika illa i mina hemtrakter. Man får gilla läget. Eller vänja sig...
 

Väl infettad

För mycket och för litet skämmer allt, heter det. och när det handlar om att smörja fiskerullar stämmer det precis. Särskilt när det rör sig om gamla rullar som kanske legat oanvända i ett antal decennier stöter man inte helt sällan på exemplar vilkas ägare helt enkelt fyllt dem med fett, fett som sedan härdat eller stelnat och förlorat sina smörjande egenskaper och istället helt låser rullens mekanism. Så var litet återhållsam när du smörjer dina rullar och ta gärna bort gammalt fett inan du applicerar nytt...

 

Shrödingers strömming?

Jag vet för litet. Så mycket vet jag. Att vara medveten om att man inte vet allt och att man sällan vet tillräckligt är en viktig vetskap och manar till ödmjukhet. Ju mer jag lär mig desto mer medveten blir jag om hur mycket det är som jag inte har någon aning, för att inte tala om kunskap, om. Det hela är ungefär som fransk grammatik. Den är logisk och enkel, åtminstone tills man blir medveten om att de flesta verben är oregelbundna. Eller som med juridik. Nästan alla som läst översiktskursen om 10 högskolepoäng - propen, jöken eller jiken, kärt barn har många namn - tycker sig kunna det mesta men de betydligt färre som tar examen i ämnet känner sig betydligt mer osäkra. Det är litet som Dünning-Krügereffekten fast tvärtom. Själv tog jag min examen i juni -82 och har sedan dess arbetat heltid som jurist. Så nu vet jag nästan ingenting, men det är jag i alla fall medveten om.

Fransk grammatik och svensk juridik är väl avgränsade kunskapsområden och all relevant information är känd och finns tillgänglig. Värre är det med, till exempel, Östersjön. Vi vet var den ligger, hur djup den är och annat sådant men när det handlar om hur den fungerar blir det snabbt, åtminstone för mig, uppenbart hur otroligt litet vi faktiskt, med någon rimlig grad av säkerhet, vet.

Ta det här med Sillgrisslorna, de som häckar på Stora Karlsö utanför Gotlands västkust. Jag vet inte mycket om dem annat än just det och att de lever på sill (som ju är de fångar den kallas strömming) och skarpsill. Jag känner även till (eftersom jag läst det på WWF:s hemsida) att sillgrisslan är en sk indikatorart vilket betyder att det vi lär oss om dem säger mycket om hur Östersjöns miljö och särskilt havet runt Stora Karlsö mår. Att Östersjön mår för j*vligt illa och att strömmingen är mer eller mindre utfiskad, det vet jag också. Bland annat eftersom jag läst om det på WWF:s hemsida, tex: "I takt med att fisket av strömming fortsätter på ohållbart höga nivåer hotas hela Östersjöns ekosystem". Alltså borde sillgrisslorna ligga rätt skrynkligt till. De är ju en indikatorart. Men kollar jag på WWF:s hemsida hur det står till med den saken så lyser det grönt. Nemas problemas.

 

 
 Så, i vart fall i min något enkelspåriga och fyrkantiga hjärna, är det någonting som inte stämmer. Att Östersjön är döende och att strömmingen är mer eller mindre utfiskad vet jag, dessbättre, av egen erfarenhet och inte bara utifrån vad jag läst mig till. Jag har ju, trots allt, ägnat en betydande del av min fritid de senaste dryga femtio åren åt att fiska i vårt innanhav. Så det jag lägger min panna i djupa veck över är vad - vilken kunskap - som ligger till grund för att utnämna den strömingsberoende men tydligen i högönsklig välmåga levande sillgrisslan, särskilt dess koloni på Stora Karlsö, till en indikatortart och att det vi lär oss om dem säger mycket om hur Östersjöns miljö och särskilt havet runt Stora Karlsö mår. Vore det så borde det ju utifrån vad vi kunnat iaktta om sillgrisslorna leda till slutsatsen att Östersjöns miljö och särskilt havet runt Stora Karlsö mår utmärkt. Att det är grönt ljus. Nemas problemas! Och eftersom grisslorna i princip livnär sig på strömming borde, rimligen och enligt all logik, detsamma gälla strömmingen. I Östersjön och särskilt havet runt Stora Karlsö.

Jag vet inte, men jag vet tillräckligt för att inse att det är någonting som inte stämmer. Nämligen att det inte kan vara rimligt att utifrån hur sillgrisslorna mår sluta sig till hur Östersjön mår OM strömmingen är motorn i Östersjöns ekosystem OCH vad sillgrisslan lever av i en verklighet där strömmingen är mer eller mindre utrotad men sillgrisslan ohotad.

Kanske någon som vet ännu mindre än vad jag gör kan upplysa mig? Någon som vet tillräckligt för att begripa att mer kunskap krävs har dragit igång ett intressant projekt för att klura ut vad det är sillgrisslorna (uppenbarligen) äter. Kanske kommer det att visa sig att strömmingen inte alls är utrotningshotad utan bara gömt sig i de svårtrålade vattnen runt Stora Karlsö? Enligt legenden var det ju där ett av Valdemar Atterdags med skatter nedlastade skepp förliste i juli 1361 så strömming vore ju inte den första silverskatten i dessa djup.

Men. mittåt, det kan inte vara på två sätt samtidigt. Det ska bli intressant att se vad segeldrönaren avslöjar. 

 

Vad kostar det?

Hur mycket, frågar du dig kanske, kostar det att bli en fullt utrustad metare? Jag gjorde en snabb marknadsundersökning och kom fram till att för mellan 70 och 150 kronor får man ett teleskopiskt glasfibermetspö i längd mellan 3 och 5 meter med lina, sänke, flöte och krok. 3 meter är lagom att sätta i händerna på en yngre metare. 4 meter tycker jag själv oftast är lagom. Längre spön än så (mitt längsta är 7 meter) ger förstås en större räckvidd men är tyngre och allmänt bängligare att hantera.

Här är ett axplock:

Biltema, 2,9 meter, 69:95.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wiggler (Dogger) 3 meter 78 kr, 4 meter 129 kr.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sportfiskeboden i Täby, 5 meter 149 kr.