Es ist unser in die luft!

 

Om det har med åldern att göra vet jag inte, men oavsett klimatförändringen så känns vintrarna allt tyngre och tyngre. Kyla, snö och is men framförallt bristen på dagsljus gör mig allt tröttare för varje år, men nu känns det som om ännu en vår är om inte här så i vart fall i faggorna. I går visade termometern 12 plusgrader och i skymningen kunde jag njuta av fågelsång som sipprade in via det på glänt stående köksfönstret.

Även i Trondheim är det, av bilderna från herrarnas femmil att döma, vår snarare än vinter och hur spåren kommer att vara i morgon när damerna ska åka ska bli spännande att se. Eller inte. För nu, äntligen, har fiskesuget börjat ge sig till känna och mycket talar för att jag packar ränseln redan i kväll och kanske kokar morgonkaffet ute det fria. Frågan är om jag i så fall är vid något av mina öringställen eller om jag ska fresta gäddan med den vobblare jag bytte krokar på medan jag tittade på Poromaas kamp med norrmännen.

Stoppa idiotin!

Stekt strömming med lingon och riktigt, hemgjort, potatismos är kanske det godaste man kan äta? Jag tror det. Så att gå omvägen via malning till fiskmjöl i Danmark för utfordring av sjuka och giftiga laxar i norska kassodlingar för att få fram en dyrare men inte lika god produkt är ren idioti. Alltså är det så man gör...

Huruvida de som är satta att styra över oss är idioter vill jag inte uttala mig om, men uppenbarligen anser de den pågående, ovan beskrivna, idiotin - som i sin tur bygger på en definitiv utfiskning av Östersjön - vara en god ordning så jag har mina misstankar...

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/25wkmB/timbro-vara-hav-dor-satt-stopp-for-tralningen

 
 

Nytt under solen...

 ...sägs ingenting vara och vad vet jag? Solen sägs vara 4,6 miljarder år gammal och själv är jag bara 66.

 

Det här betet är, hur som helst, nytt för mig och jag tycker att det ser lovande ut.

 

edit.   Men litet lattjo verkar konstruktionen. För om spinnarskeden, viket man väl får tro att den gör, roterar så kommer ju kroken att snurra med samma varvtal.

Dubbelenkel

Krokar är, om inte ett rent elände så i vart fall, ett nödvändigt ont. Nödvändigt därför att det måste finnas något för fisken att fastna på. Ont eftersom krokar saknar omdöme och urskillningsförmåga och därför fastnar i allt möjligt. Så långt möjligt bör de därför undvikas men med färre än en krok är det svårt, för att inte säga omöjligt, att fiska.

Mitt favoritbete har länge varit jiggen. Utan sk stingers. Bara en enkelkrok som sticker upp från betets rygg och därför fäster bra i fiskens överkäke men går fri från bottnen. Men åtminstone större beten av jiggtyp - som det på bilden ovan - har ofta en trekrok monterad under buken, dvs som gjort för att fastna i vad för slags elände som nu kan ligga på bottnen. Den kroken tar jag saklöst bort. (Har jag sagt att jag avskyr trekrokar?) 

Men... kanske ändå att det är bra att ha en krok även där? Fast en gädda hugger ju normalt tvärs över betet och då borde den ju fastna i den krok som sitter på ryggsidan? Nå, inför vårvinterns eventuella försök på gädda så har jag kompromissat med min övertygelse och ersatt trekroken med en enkeldito. Grundtipset är att detta kommer att leda till att jag ganska snart blir av med betet. Skulle så inte ske så får jag väl se på vilken krok de gäddor jag får upp sitter fast.

Kastpilkar

Långsmala skeddrag och kustvobblare i all ära, inget annat drag kastar så bra som kastpilken. Fiskar bra gör den också. Och nu finns det även en utomländsk term för kustfiske med kastpilk, nämligen shore jigging, så att man inte behöver förklara på töntig svenska hur man tog den där blanka öringen. Särskilt om man vill använda så lätta don som möjligt kommer kastpilken till sin rätt. På bilden ovan ses ett urval i vikter 10-20 gram.

Från säl till spigg. Rädsla urholkar sälen.

På dörren i mitt pojkrum, i slutet av sextiotalet, satt Hans Arnolds sälaffisch. På uppdrag av vilken organisation han tecknat den minns jag inte, men det handlade om att rädda den då, i Östersjön, utrotningshotade gråsälen. Det här var på den tiden då kvicksilver, DDT, PCB och diverse andra (miljö)gifter hotade inte bara sälen och havsörnen utan i stort sett allt liv i vårt innanhav.

Själv var jag redan då inbiten fiskare, fågel- och djurintresserad och engagerad i miljöfrågan. Den stora debatten om miljöförstöringen hade just börjat i spåren av Rachel Carsons bok men man betade fortfarande utsäde med kvicksilver och avgasrening på bilar var inte ens påtänkt. Radioaktivt avfall hade vi dock, inom ramen för det svenska atombombsprogrammet, börjat producera.

Ett barndomsminne är hur min mor på kvällarna, i sommarstugan på Gotland, när vi barn lagt oss att sova sprayade - helt enligt anvisningarna på förpackningen - rakt ut i sovrummets luft med ett preparat som (om jag minns rätt) hette US 622 Sov Utan Surr. Det fungerade skitbra. Knappt hade hon slutat spruta innan den sista surrande insekten dråsade ner på golvet och jag och min lillasyster somnade som (ursäkta) klubbade sälar. Så min kropp marinerades från tidiga år i saker som folk idag - som varken tål att dricka mjölk äta bröd eller passiv rökning - skulle dö på fläcken av. inte så att jag tror mig vara odödlig men den hysteriska oro som idag råder över allt som inte är garanterat hälsosamt och befrämjande för en lång pensionärstillvaro är mig främmande. 

Under de senaste decennierna har jag vant mig vid att i stort sett varje gång jag fiskar vid kusten se havsörn och även säl ser jag inte helt sällan. Som ett kvitto på att miljön nu inte är fullt lika bemängd med gifter är det glädjande. Som fiskare är jag dock något kluven vad sälbeståndets explosionsartade återkomst beträffar. Inte så att det i sig är något större problem, men eftersom våra politiker bestämt att Östersjön ska nyttjas för industriell bottentrålning efter varenda jävla fisk som kan ätas, malas ned till fiskmjöl eller på något annat vis omvandlas till pengar - och kärleken till sådana är, som bekant, roten till allt ont - så har ju de stackars sälarna tvingats invadera skärgårdsvattnen där de, i konkurrens med den skarv samma politiker bestämt att vi ska omhulda (för politikerna inser inte att man måste välja mellan industritrålning och mat åt innanhavets predatorer) gått så hårt åt de fiskar som är stora nog att gapa över att resultatet blivit... spigg.

Det är nog tur för spiggen att skärgårdsvattnen är mer eller mindre omöjliga att tråla i. Annars hade väl de med blivit föda åt den norskodlade fullaxen... Det var inte en spigg Arnold avbildat på sin affisch. Annars var han ju mest verksam inom skräckgenren och så långt är det ju rätt (även om jag inte tror att ens hans rika fantasi kunnat föreställa sig det elände våra makthavare kokat ihop).
 

När passerar vi tre grader?

Tja, då var de alltså klart. Det går åt helvete med klimatet och det haussade Parisavtalet är inte längre värt pappret det är skrivet på. Idag utfärdade nämligen president Tump ett dekret (presidential order) av innehåll att USA, som ju är världens största ekonomi (och därmed en av de största miljö- och klimatbovarna) kliver av avtalet. övriga avtal med USA är därmed inte heller värda pappren de är skrivna på vilket bör stämma Kristersson till eftertanke. Hans äckliga krypande inför Erdogan för att vi nu ska vara i militärallians med turkarna och ett Trumplett USA hade han kunnat bespara sig. Och oss. Men frågan om vi - planetens mänsklighet - klarar att innehålla det sk 1,5 gradersmålet kan vi glömma. Den gränsen är passerad och vi lär innan Trumps mandatperiod löpt ut ligga närmare 2 graders ökning.