Elände, elände, elände

Jaha, så nu är sillen och makrillen också på väg att bli utfiskade. Som om det inte räckte med allt annat elände som fyller media för närvarande. 

Så här säger Inger Melander, havs- och fiskeexpert på WWF: "Vi ser nu återigen att det fiske som bedrivs inte är hållbart. Och tyvärr är både makrillen och den vårlekande sillen utsatta för alltför hårt fisketryck. Nu hamnar dessa på samma lista av överexploaterade arter som bland annat torsken och strömmingen i Östersjön."

Att WWF inte är ute och cyklar är nog, dessvärre, helt klart. Alla jag talat med (i lysekilstrakten) har klagat över tillgången på makrill de senaste åren och för något år sedan var det mer eller mindre omöjligt att få tag på stagg - småsill - och det är väl den årskull småsill som inte gick att få tag på då som nu är, eller skulle ha varit, vuxen men fortfarande inte går att få tag på.

 

Fakta: WWFs råd om makrill (Scomber scombrus)

Låt bli:

- Lin och spöfiske, notar/skotska snurrevadar, nät/garn, ringnot, trål/pelagisk trål. Nordostatlanten.

- Trål/pelagisk trål. Nordvästatlanten.

Fakta: WWFs råd om strömming och sill (Clupea harengus)

Bra val:

- Ringnot, trål/pelagisk trål. Skagerrak, Kattegatt, Nordsjön, östra Engelska kanalens östra del (höstlekande sill).

- Trål/pelagisk trål. Island, Islandssockeln.

- Ringnot. Nordvästatlanten (västra Newfoundland; Kanada).

- Trål/pelagisk trål. Irländska sjön.

- Tinor/fällor, trål/pelagisk trål. Rigabukten (Östersjön).

Låt bli:

- Ringnot, trål/pelagisk trål. Barents hav, Norska havet, Nordsjöns norra del, Islands och Färöarnas socklar, Grönländska sjön (norsk vårlekande sill).

- Nät/garn, trål/pelagisk trål. Skagerrak, Kattegatt, Bälthavet, Öresund, Arkonahavet (vårlekande sill).

- Trål/pelagisk trål. Irländska sjön, Keltiska sjön, farvattnen sydväst om Irland

- Oavsett fångstmetod. Östersjön (se undantag på grönt ljus)

 

Sill, som är bland det godaste som finns och något jag ser fram emot att få njuta av i påsk och makrillfisket som jag upptäckt på senare år. Nå, jag inbillar mig att min gamla mamma hur som helst kommer att lägga in sill till påsken och att vägra äta den skulle inte förbättra situationen för bestånden. Inte heller tror jag att de enstaka makrillar per år som jag tar på spö gör vare sig till eller från och att avstå från det nöjet medan det storskaliga trålfisket fortgår vore meningslöst självplågeri.

Den senaste eländesrapporten från WWF hittar du här.
 

Upplysningsvis

De flesta av de gamla, kända, märkena inom sportfisket ägs numera av konglomeratet Pure Fishing. Pure Fishing har sitt säte i Columbia, South Carolina, USA. ABU Garcia är, således, inte lägre "svenskt" liksom Mitchell inte längre är "franskt".

I dessa yttersta tider är det måna som väljer bort amerikanska märken. Till exempel går försäljningen av Teslas elbilar trögt för närvarande. Själv har jag slutat att gynna Mc Donalds och Burger King när jag är ute och far och när jag handlar livsmedel så undviker jag amerikanska varumärken.

Var och en gör som han eller hon vill men Pure Fishing är alltså amerikanskt och sedan får Du själv avgöra om Du vill, direkt eller indirekt, stödja Donald Trump och hans regim. 

 
 

Fredagsbildvisning

 Stillbilder. I svart/vitt. Av Hans Lidman. Antingen fattar ni eller inte. Håll till godo!

På gott och ont

Även den här gången handlar det om en sk invasiv art, nämligen den svartmunnade smörbulten. Vill man så kan man ju se den som ett problem men idén att allting ska förbli som det är just nu eller som vi är vana vid är en orimlig premiss. Den enda konstanten i vår tillvaro är förändringen. Om det må man tycka vad man vill men det (ursäkta...) förändrar inte saken.

Så den svartmunnade smörbulten är här för att stanna, åtminstone en tid. En ny art innebär en förändring av ekosystemet. På gott för vissa andra arter men negativt för andra. Dessbättre tycks den här lilla rackaren vara gefundenes fressen för de rovfiskarter i Östersjöns kustvatten - gädda, gös, abborre och torsk - som tagit så mycket stryk de senaste decennierna. Snart sagt allt som kan hjälpa upp de bestånden hälsar åtminstone jag med tillfredsställelse. Förlorare sägs bland andra skrubbskäddan vara. Hur stora dessa effekter är eller kan förväntas bli är oklart, dvs kommer - som allt annat - att visa sig.

 
 

Guldfiskarna invaderar!

Om man nu inte tror att Gud inom loppet av en arbetsvecka skapade oss och vår värld med alla arter som omger oss så har ju dessa arter, under årmiljonerna sedan vår jord var ett glödande klot först kommit till och sedan hittat hit. Till vad vi idag kallar Sverige.

De allra flesta av de arter vi kallar inhemska kom hit innan vi människor gjorde det men många har vi nog själva introducerat. Rudan, till exempel, importerades förmodligen under tidig medeltid men anses, precis som vi vita människor, vara inhemsk.

I en liten göl i skogen. ett kort stycke ifrån där min yngsta dotter och hennes sambo bor, simmar guldfiskar. Enligt bonden som äger skogen har de funnits där i många år men hur de hamnat där känner han inte till. En tämligen säker gissning är att det gått till på samma vis som när vi fick rudor i våra vatten. Någon har dumpat några guldfiskar i gölen. Därifrån lär de inte kunna sprida sig men det har guldfiskar gjort på flera andra ställen och nu är guldfisken en invasiv art. Om något eller några sekel kommer den nog att betraktas som inhemsk men till dess lär den få dras med invandrarstämpeln och bara betraktas som hemsk. Själv tänker jag försöka meta upp en nästa gång jag är på besök.

 https://www.havochvatten.se/arkiv/aktuellt/2025-03-10-akvariefisk-och-vattenslingor-i-ny-riskklassning-av-frammande-arter.html
 

Magneter och hopp

I söndags visade sig, när det kom till kritan, magneterna i min soffa utöva en starkare dragningskraft än det gryende fiskesuget. På marginalen kanske det var sändningen från skid-VM i kombination med gråvädret som fällde avgörandet, men det är nog mest dåliga ursäkter. Jag - min ömmande kropp - var helt enkelt för bekväm för att, när det kom till kritan, genomföra de vaga planerna på en fisketur. Men det finns fortfarande hopp och i morgon är en annan dag...

Apropå hopp så har jag funderat över varför man ibland ser havsöringar hoppa. Jag tänker nu på havsöringar vid kusten. Där handlar det ju inte om att forcera forsar och andra hinder under lekvandringen så orsaken till detta, rimligen kraftödande, beteende måste vara en annan. De vanligaste orsakerna till att fisk hoppar ur vattnet torde vara att undvika att bli uppätna (flyktbeteende) eller att få tag på något att äta (jaktbeteende). men vad skulle i så fall skrämma fisken inne på grundvattnet? I och för sig så finns där såväl (allt mindre och allt färre) gädda som säl men någon säl har jag hittills inte observerat i den vik där jag vanligen ser öring hoppa. Och vad skulle den kunna hoppas fånga ovan ytan som gör det värt besväret att hoppa, särskilt som det i det grunda vattnet finns andra, mer lättfångade, byten?

En teori (bland de som forskar om fiskar och deras leverne) är att fisk kan hoppa för att försöka göra sig av med parasiter. Teorin låter rimlig men själv har jag inte sett några parasiter på de fiskar jag lyckats fånga när och där jag sett dem hoppa. En annan teori - gissning - är att unga och levnadsglada fiskar hoppar bara för skojs skull (för att de kan) men det är väl bara ett annat sätt att säga att vi inte har en aning om orsaken?

Kommer jag ut i morgon får kikaren följa med (en av mina favoritkikare "bor" i FiskeSkodan). I går såg jag årets, för min del, första tranpar.
 

Es ist unser in die luft!

 

Om det har med åldern att göra vet jag inte, men oavsett klimatförändringen så känns vintrarna allt tyngre och tyngre. Kyla, snö och is men framförallt bristen på dagsljus gör mig allt tröttare för varje år, men nu känns det som om ännu en vår är om inte här så i vart fall i faggorna. I går visade termometern 12 plusgrader och i skymningen kunde jag njuta av fågelsång som sipprade in via det på glänt stående köksfönstret.

Även i Trondheim är det, av bilderna från herrarnas femmil att döma, vår snarare än vinter och hur spåren kommer att vara i morgon när damerna ska åka ska bli spännande att se. Eller inte. För nu, äntligen, har fiskesuget börjat ge sig till känna och mycket talar för att jag packar ränseln redan i kväll och kanske kokar morgonkaffet ute det fria. Frågan är om jag i så fall är vid något av mina öringställen eller om jag ska fresta gäddan med den vobblare jag bytte krokar på medan jag tittade på Poromaas kamp med norrmännen.