Fredagsfilm

 I kväll flyger vi till Skottland.

 

 

Just nu...

...sitter jag och blickar ut över en upprörd Östersjö, närmare bestämt södra vågbrytaren i Visby hamn. Uppankrade i Kopparsvik ligger två LNG-båtar. Eftersom de enda fartyg som trafikerar hamnen och som skulle kunna motivera LNG-båtarnas närvaro är de gotlandsfärjor som drivs med naturgas. Men den officiella versionen är att Destination Gotland, bla som en reaktion mot Rysslands anfallskrig mot Ukraina, redan våren -22 påbörjat en utfasning av gasen till förmån för annat bränsle. Det är inte utan att jag funderar över hur den utfasningen gått och om jag fortfarande indirekt stöttar Putin varje gång jag gör en överfart.
 

Lösningen på Julnöt 1

 ????????????????????????????????????

 

 

 

 

 ????????????????????????????????????

 

På bilden till vänster ses Leif Engström med 14,6 kilos gädda fångad i september på en Rapala Magnum CD18 (Blue/Silver) med svärtad sked utanför Askö, Trosa skärgård. Trosaskärgården var på den tiden Leif fiskade där - under sextio-, sjuttio- och - åttiotalen - ett gott fiskevatten för bla gädda (precis som Furusundsskärgården, Gotlands ostkust och i stort sett alla vikar, fjärdar och sund längs vår östersjökust).

Det var då. Svaret på nöten är att diagrammen visar hur det nuförtiden är med bestånden av abborre och gädda i vattnen runt Askö. Vill du fördjupa dig kan du läsa mera här.

Men åter till bilden! Vilken höstdag! Vilken vacker fisk! Och åtminstone jag blir varm av att se ett gammalt hederligt ABU Atlantic med en röd Ambassadeur påskruvad. Den lilla båten imponerar kanske inte på dagens gäddfiskare men låg på sin tid i det svenska gädd- och sportfiskets absoluta framkant, utrustad som den var med elektrisk trollingmotor och (förutsätter jag även om det inte syns på bilden) ekolod. Det gäddfiske han utvecklade handlade mycket om att identifiera bottenstrukturer som höll grov gädda, dvs vad han kallade topo-fiske, och förutsatte båt (med ekolod).

Vad utrustningen beträffar är att nämna, att Leif gärna spolade spunnen dacronlina på sina rullar, dvs en - precis som dagens PE-linor - stum lina. Med tanke på hur pass relativt mjuka de långa glasfiberspön som fanns att tillgå på sextio- och sjuttiotalen var så krävdes en stum lina för att säkert kroka krokodilerna. Vidare poulariserade han stora beten, vobblare som Cisco Kid, Bomber, Rapala Magnum och ABU Killer i de största storlekarna. Hans bok Gäddfiskarens Specialknep, som kom ut -72, är dessvärre mer eller mindre omöjlig att få tag på idag men han delade gärna och gratis med sig av sina "34 tips som gör dig till en bättre gäddfiskare". De håller än idag. Däremot hjälper dessvärre inga tips i världen när fisken är slut...

Seasir Cast-XZ

 

 

Seasir XZ.

Hur, kanske någon undrar, går det med det där stort upplagda testet av lågprofilrullar? Jo, tackar som frågar, det pågår. Dessvärre är det lättare att köpa på sig rullar än att hinna fiska med dem i sådan utsträckning att man kan göra någon vettig bedömning av hur de håller. Så hittills har jag fått nöja mig med att sålla ut de hopplösa, dvs de som är värdelösa att ens kasta med, rullarna (och det har jag gjort). Däremot krävs det ju, om till exempel rullen Ping Tjing (fingerat namn) kastar lika bra som, säg, en ABU Garcia Revo4 X och ger intryck av att vara av jämförbar kvalitet, rätt omfattande prövning innan åtminstone jag är beredd att säga om rullarna är likvärdiga eller om den ena är bättre eller sämre än den andra.

Ett märke av vilket jag köpte tre olika rullar i somras är Seasir. Den billigaste av dessa - Mercury - imponerade inte särskilt på mig när den fick hänga med till Lysekil i somras men rullen ovan - Cast-XZ - ger, liksom Megacuda, ett betydligt mer förtroendeingivande intryck så de får kanske hänga med till Gotland över de stundande helgerna då det, förhoppningsvis, kommer att ges tillfälle att kasta efter havsöring.

Vad är detta? - Julnöt 1

Vi har redan passerat Lucia och snart är julen här. Till julen hör nötter, både av den ätliga sorten och den som kräver tankemöda och klipskhet. Här har ni en nöt, passande nog i juliga färger. Men vad visar diagrammen? Ditt svar kan du posta i kommentarsfältet.

Fredagsfilm

Den här fredagen ser vi först en svart/vit rulle om bassfiske i Mojaveöknen...

 

 

 

...och sedan en ännu äldre film om öringfiske i Minnesota.

 

 

Vicke, Gladsax eller Sandgrävling?

 

Sandgrävling och Vicke.

 

 

 

Rubrikens fråga kan översättas: Vilken är den bästa kustvobblaren? Eller är det någon helt annan? Eftersom det är jag som ställer frågan så är det min erfarenhet som ligger till grund och enligt den så är det någon av de tre nämnda som, när det handlar om kustspinn efter havsöring, som ligger i topp. Samtidigt vet jag att man bara får hugg på det bete man fiskar med och att det därför kan bero på att de tre i rubriken nämnda vobblarna är de jag oftast ger förtroendet.

 

Gladsax.

Gladsax var en av de första kustvobblare jag kom i kontakt med. De första var Kalles träbit, Jensen Flamingo och Fyns kustwobbler. Träbiten köpte jag i en sportfiskebutik som då, tidigt åttiotal, låg mellan Söderport och tingsrätten i Visby och jag vill minnas att jag även köpte åtminstone mina första Flamingo där. Fyns kustwobbler köpte jag inte utan täljde till själv utifrån en artikel (av Jens Ploug Hansen, vill jag minnas) i FiskeJournalen. Dessa tre vobblare kunde också förtjäna sina platser i rubriken men då hade den blivit väl lång.

Jenses Flamingo.

 

En in vobblare som liknar Sandgrävling men är något fylligare är Kungstobis och jag har i någon låda några kustvobblare av polska Salmos tillverkning som är väldigt lika Kungstobis. Eftersom jag är något av en samlare när det handlar om fiskeprylar så skulle jag kunna göra listan över fina kustvobblare betydligt längre, men här sätter jag streck. Och tre olika är, strängt taget, fler än vad man behöver. inte heller behöver man särskilt många färger och vikter. De allra flesta av mina fiskepass efter kustöring använder jag ett eller möjligen två beten. Fiskar jag med haspel är det oftast en 20-grams Vicke och när jag använder multirulle brukar 30 gram vara utgångsbudet. Oavsett vikt kör jag oftast med en grå/vit (silver?) med grön rygg och/eller en röd med svart rygg. Hugger inte öringen på någon av dessa så hugger den inte alls (och är troligen inte "inne").

Kalles träbit.

 

Nu lär väl de vobblare jag har räcka under min återstående livstid och jag ska försöka att inte köpa på mig flera. Däremot funderar jag på att använda en del av den tid jag hoppas få när jag definitivt pensionerar mig till att tälja egna vobblare och då med Kalles träbit och Fyns Kustwobbler som utgångspunkter. Jag gillar att sitta med en kniv och en bit trä och begrunda mina hyss. Och mitt ärliga svar på frågan i början av inlägget, när jag tänkt igenom saken, är att det inte spelar någon roll. Alla de vobblare jag nämner fångar fisk och gör det, såvitt jag kan bedöma, iika bra. OM de är i vattnet OCH det finns fisk där.