Ambassadeur 5500C Synchro

De svängstabyggda (en gång i tiden, förr då mycket var bättre, tillverkades det faktiskt fiskerullar i Sverige) ambassadeurrullarna har en trogen skara följare. Att kalla dessa följare en kult vore överdrivet, men inom skaran finns det en minoritet som svär vid den typ av slirbroms rullen på bilden intill har. Synchro. Synchrokulten...

Synchro kom till på den tid (förr...) då sportfiske innebar att drilla (trötta ut) en stor fisk på lätta redskap så att den kunde landas. Det moderna "sportfisket" går, som jag förstått saken, ut på att så snabbt och brutalt som möjligt wincha in fisken innan den krokas av, vägs, fotas, läggs ut på instagram och släpps åter. O tempora, o mores.

Men mittåt! Synchro. Synchro var (är) samma fina slirbroms som på andra ambassadeurrullar med den finessen att den (med stjärnhjulet) inställda bromsverkan kan, steglöst reduceras genom att föra veven bakåt. Detta låter en bångstyrig fisk rusa tills den tröttnar. En stor gädda kan efter sådan drillning även på lätta don snabbt och relativt enkelt tröttas ut så att den ligger på sidan i vattnet och kan håvas (eller landas med nack- eller gälgrepp). Det var, förr - då man ännu åt gädda - helt i sin ordning. Nu, då "sportfisket" går ut på att helt i onödan dra upp och släppa åter helt duglig matfisk, är det anatema. Möjligen är det därför synchro inte längre är en grej? Själv äter jag gädda men synchrokulten är nog på utdöende...

 
 

Rogivande spänning

Få saker är på en och samma gång så fullkomligt rogivande och intensivt spännande som att sitta och stirra på ett flöte. Jag inbillar mig att det är en sysselsättning som är mycket välgörande för ens själsliga hälsa och välbefinnande. Som fiskemetod är flötmetet inte alltid den mest effektiva men ofta nog så är den även det.

Hur som helst så är flötmete något jag rekommenderar alla er som bara kastar och vevar, kastar och vevar och kastar och vevar med era drag att ge en chans. När jag härom dagen kikade in på DollarStore köpte jag på mig ett set "färdiga" metrevar från Fladen Fishing för det facila priset 40 kr. Setet består av tre revar med olika flöten monterade på 5 meter 0,16 mm nylonlina med ett litet bly(?)hagel på varje rev och krok #8.

Flötena ger jag godkänt och det är, för ett sådant här set, ett ovanligt vettigt sortiment. Linan är också bra så länge man metar mört och abborre eller annat liknande och är rimligt lätt på handen. Skulle man ge sig på mer krävande arter så är det ju lätt gjort att flytta flötet till en starkare lina. Även kroken ger jag godkänt. Storlek 8 är användbar till det mesta.

Med "färdiga" syftar jag på att man (rimligen för att spara kostnader) inte försett revarna med sänken anpassade efter flötenas bärighet. I det avseendet är revarna att betrakta som halvfabrikat. Ett sortiment kluvna hagel, en lämplig tång och några minuter av sin tid får man alltså sätta av för att de ska duga att fiska med.

Revarna är väl tänkta att användas till metspön för toppknuten lina och ett sådant på 3, 4 eller fem meter får man för runt hundralappen (och uppåt). Reven bör dock inte bara knytas fast i spöets ögla utan samtidigt kapas till hanterlig längd (vilket, som utgångspunkt, är 2-3 dm kortare än spöets längd. Det går även alldeles utmärkt att, med till exempel en dubbel UNI/Grinner-knut skarva linan till den man har på sin haspelrulle. Rullen bör helst sitta på ett spö avsett för mete, idealiskt ett sk matchspö, men även andra spön funkar. De bör dock vara hyfsat långa (vill man meta med ett kortare haspelspö är sk glidflöte att rekommendera) och inte alltför kraftiga med hänsyn till att det ät en tunn lina det handla om.
 

Avgjort

Så är då årets familjemästerskap i abborrfiske avgjort. Yngste grabben - Helles pappa - vann överlägset huvudtävlingen med tävlingens enda borre. Som han påstod att han dragit upp och släppt åter innan vi övriga ens plockat ihop våra utrustningar. Men jag såg i alla fall hur han låg på mage på bryggan och plaskade i vattnet som om han tvättade sina händer så... Man skulle i och för sig kunna ifrågasätta om det var en tjuvstart men vi kör inte med protester i den här tävlingen. 

Helle vann, ohotad, junior-, dam-, barn-, barnbarn- och meteklasserna.

Mina tjockisar gav ingenting men gick fint i vattnet. Annars verkade det vara oroväckande tomt i kanalen. Jag såg flera andra fiskare men inget spöböj. Inte ens gäddan var på plats när jag testade att släpa några annars pålitliga jiggar över bottnen på normalt givande ställen. Möjligen är den 13:e inget optimalt datum om man hoppas på en smula fiskelycka?

Den på vedeldat fältkök stekta korven var god och så även det kaffe och de bullar som intogs som eftermiddagsfika. 

 

För min del var den största behållningen att vi var tre generationer av samma familj som fiskade tillsammans. Sådant är stort och något man får vara tacksam att få uppleva. Abborrar har jag ju under det senaste dryga halvseklet dragit upp hur många som helst och blankdagar kan jag leva med, särskilt när sällskapet och kaffet är gott

(Och om några av de förbipasserande flanörer som frynte på sina näsor läser det här så kan jag upplysa att farfars ginbutelj - en PET-flaska med exploreretikett - innehöll 100% rent kranvatten. Jag återanvänder men slösar inte vatten eller energi på att skrubba bort etiketter. Det är ju insidan som räknas. För somliga...)
 
 

En liten tjockis

Originalrapalan var/är en mycket slank löjimitation. Vad Lauri Rapala, som täljde originalet i tallbark och klädde det med folie från chokladbitar (så säger i alla fall den legend jag hört att det gick till) skulle ha sagt om den lilla tjockisen i bilden ovan förtäljer inte historien. Hur som helst så bär tjockisen hans namn. Rapala. Med tillägget DT-4. Men vad är namn i dagens samhälle? Och vad säger de? ABU-grejor made in China... Mycket var bättre förr... Mycket bättre.

9 gram väger den i alla fall, tjockisen, och vid normal hemtagning dyker den, så står det åtminstone på asken, ner till 1,2 meters djup. Mitt exemplar minns jag varken var eller när jag köpte men jag gissar på för cirka tio till femton år sedan på Dogger. Då Dogger var Dogger och inte bara ett namn... 39 kr betalade jag tydligen, för på askens undersida sitter en etikett på vilken det står READRAG och just 39 kr. Så förmodligen låg den lilla tjockisen i jollen där det då - förr, när det var bättre - låg allsköns drag och annat till nedsatta priser. Den jollen är nog den dyraste båt jag någonsin varit i kontakt med..

Nå, hur som helst, tycker jag att det nu börjar bli dags att ge tjockisrapalan en chans att visa vad den går för. i det avseendet är jag optimistisk för den har ju samma form som en av tidernas bästa vobblare, Shakespeare S. Om originalrapalan med sin slanka form och sin rörelse imiterade en löja tillräckligt bra för att locka öring och annan rovfisk till hugg, vilket den både gjorde och gör, så fungerar tjockisen på ett annat sätt men minst lika bra. Exakt vad, om något, den imiterar är jag inte klar över och det vet jag heller inte om rovfiskarna är eller funderar över. Om nu fiskar funderar vilket jag inte tror att de gör. Men hugger, på tjockisar, gör de. I alla fall på Shakespeares original och de kopior av det jag fiskat med och jag kan inte se att rapalatjockisen skulle vara sämre.

Finessen med tjockisformen är, inbillar jag mig, att den flyttar mycket vatten (i alla fall mycket mer vatten än en simmande löja eller vad den slanka originalrapalan gör) när man vevar in den. Detta ger upphov till kraftigare tryck/ljudvågor och det gör att rovfisken lättare och på länge håll uppmärksammar vobblaren. Om och varför den sedan hugger är andra frågor. Men det gör den.

Vidare, enligt mina teoretiska funderingar, borde rovfisken (utifrån de nyss nämnda tryck/ljudvågorna) uppfatta en relativt liten tjockis som ett större byte än en lika lång löja (eller en originalrapala). Så om jag på söndag inviger min gamla Rapala DT-4 blir det nog med en tafs (av 0,45 FC) trots att det är abborre jag är ute efter. För det är gott om gädda i kanalen.

*     *     *

När jag skrivit texten ovan besökte jag den lokala fiskebutiken, Doggers efterträdare, för att köpa en burk metmask. Fyndjollen finns inte längre kvar men är ersatt av en fyrkantig låda med reaprylar.

 

 I den hittade jag fler tjockisar. Det blev dyr mask...

Nå, sämre saker än, strängt taget, helt onödiga fiskeprylar kan man belasta sitt nöjeskonto med. Det ska bli kul att se vad (om något) som hugger på mina nya (och min gamla) vobblare (som jag säger istället för crankbaits eller wobblers).

Att jag (och Helle) kommer att få napp på masken är jag säker på. Att fiska med dyra konstbeten är mer ovisst och det ligger ju någon form av spänning i det. Dessutom är vobblarna roligare att titta på än vad maskarna är och man kan ha dem kvar längre.
 

Rovfisk

 

Rovfisk är, för er som inte vet, ett gammalt svenskt ord för predator. Med det menas en fisk som äter andra fiskar och djur. Motsatsen kallas inte vegetarian utan fridfisk. I vart fall hette det fridfisk förr, men det kan säkert ha bytts ut mot någon modernare och mindre svenskklingande benämning. Själv har jag aldrig riktigt köpt den där strikta indelningen utan hävdat att fiskar är opportunister, dvs mer eller mndre äter det de får tag på. Som karpen på videon.

Köp metmask

 

Fiske med barn är roligt. Fiske med barnbarn är ännu roligare och jag ser fram emot att i morgon få ägna mig åt båda delarna. Mina båda grabbar, nu närmare fyrtio än trettio år gamla, och min lilla sondotter Helle ska fiska abborre i kanalen. Några kast med UL hoppas jag att det blir för min del men annars räknar jag med att få passa Helle så att hon håller sig kvar uppe på bryggan. Min plan är att sätta ett metspö i händerna på henne så på listan över saker att göra idag står det: Köp metmask!

Lucky Bait

Alkohol och fiske hör inte ihop. Särskilt inte när fisket, som oftast är fallet för min del, är förknippat med bilkörning men inte heller vid fiskevattnet har alkoholen någon plats. Den sk fiskesupen är bara larv eller en dålig förevändning för att supa under fisket.

Väl hemma är det en annan sak och känner man då att man vill fira en god fångst eller något annat genom att ta sig en whisky eller vad man nu föredrar att dricka så har jag inga synpunkter på det. Själv dricker jag både det ena och det andra.

Och jag inte bara dricker, jag äter också. Gärna fisk och allra helst fisk jag själv dragit upp. En måltid består av både mat och dryck. Till fiskrätter av mer rustik typ, husmanskost, som stekt abborrfilé med färskpotatis och stuvad spenat, pepparrotsgädda, stekta eller rökta flundror och annat liknande är ett lagom svalt ljust lageröl ett förträffligt komplement.

Ölet på bilden vänder sig, uppenbarligen, till oss fiskare. Nu är jag ingen ölsommelier (om det nu finns sådana?) men enligt min gom är det ett gott lageröl av internationell typ. Lättdrucket och törstläckande. Kanske inget för humleesoteriker, hipsters eller ölsnobbar men för oss vanliga, törstiga, fiskare är det helt OK. Även om vi inte skulle ha någon fisk att äta...
 

Legender dör aldrig

På söndag är planen abborrfiske i kanalen. Under det moderna UL.spöt i kolfiber kommer antagligen en ABU Cardinal 33, fylld med 0,16 mm monofil nylonlina, att hänga. En rulle från 1975. Lika bra nu som den var då och bättre än det mesta som har tillverkats senare.

 

Fortfarande tillverkas, men inte av ABU (som ju inte lägre finns annat än som ett varumärke) denna fina rulle. Rullen i videosnutten är ju en Cardinal 33, låt vara moderniserad. Själv föredrar jag originalet som kanske inte är bättre men mycket snyggare.

 

 

Downsizing

När jag, för ett drygt halvsekel sedan, började min karriär som kust- och havsöringfskare vägde de flesta av mina beten 28 gram. 28 gram motsvarar ett ounce. Den andra anledningen var att mitt niofots Daiwaspö var klassat för vikter 20-60 gram och, helt enkelt, krävde runt 28 gram för att jag skulle kunna ladda klingan för optimala kastlängder.

 

Sedan kom kolfiber- och kompositspön ochjag blev (och är) lycklig ägare av ett  niofots ABU Boron Classic klassat för vikter upp till 20 gram och under de senaste decennierna har 18-20 gram varit standardvikten på mina havsöringdrag. Men nu är det dags för ännu en downsizing.

På spösidan äger jag en halv garderob med UL-spön och jag har även några niofotare som kastar upp till 12 gram. Med dessa spön har jag inga problem att få ut ett femgrams drag tillräckligt långt så det får bli standardvikten under den kommande säsongen (jag räknar havsöringsäsongen från höst till vår).

Att grejorna duger till att landa även skapligt stora öringar vet jag av egen erfarenhet. Den största UL-öringen tog jag för några år sedan i Norge (och då blev jag mest besviken när jag insåg att det var en havsöring på några kilo och inte en rekordmakrill jag lyckats kroka...).

I helgen (eller kanske jag firar från jobbet på fredag?) blir det premiär och skulle jag inte hiita någon havsöring så finns det ju alltid abborre.

Ser inte riktigt bra ut

Ännu är det sommarvarmt, men dagarna mörknar minut för minut... Snart är det dags för årets öringlek och som hängiven kustöringfiskare är jag så här års alltid observant på vattenståndet i lekåarna och -bäckarna. Det ser (bilden!) inte bra ut. Det här stenskravlet i Norrtäljeån kan knappast någon fisk forcera och grusbädden närmast till vänster i bild bör vara täckt av några decimeter vatten för att fisk ska leka där. I mindre vattendrag lär det inte vara bättre (eller ens lika illa). Här behövs nederbörd i massor men inget av våra riksdagspartier, som annars ogeberat lovar vad fan som helst de ror kunna ge röster, lovar regn...