RuMer 401

Ännu en av de franskbyggda haspelrullar för kustfiske jag har en sådan svaghet för, denna en RuMer 401 från mitten av sextiotalet. Det kanske börjar bli dags att ta med samlingen, ett gäng lämpliga spön och ge sig ut på en road-trip ner till kontinentens långgrunda stränder och leva på solsken, egenfångad fisk och lokalt vin några veckor? En plan till pensioneringen, kanske?

Mer troligt får den här rullen hänga med nästa gång jag beger mig till Västkusten eller Norge, någonstans där man kan slänga ut ett bottentackel, sätta spöt i en hållare och sig själv i en stol, halvsomna och sedan väckas av slirbromsens ringsignalsliknande knarr. För en sådan har naturligtvis RuMer 401.

Multi, trimning och långa kast

             Rickard Gustafsson7 september 2022 14:03

Som i snacket som länkas i det här inlägget: https://oldschoolsportfishing.blogspot.com/2018/03/nattradio.html
Där sägs det att en Ambassadeur är bra nog. Behöver du trimma något så är det troligtvis din kastteknik.

Ovanstående kommentar (till det här blogginlägget) rymmer en stor sanning. Visst kan man, på marginalen, vinna något på att börja byta ut delar i sin Ambassadeur men att göra så innan man sett till att man kan ta ut maximalt av vad den kan ge i standardskick är en tveksam affär. Inom golfen är det ett känt fenomen med tämligen odugliga spelare som försöker att köpa sig ett spel istället för att lära sig spela (och det förhållandet är väl, strängt taget, vad golfindustrin lever på) och samma fenomen förekommer i alla tekniksporter. Visst har materialet betydelse men först om man kan tillgodogöra sig det.

Det första man bör göra är att se till att den standardrulle man har är i gott skick. Man måste oftast plocka isär den och tvätta delarna (i kemiskt ren bensin), återmontera och smörja. Hur man ska smörja beror vad man har för prioriteringar. Litet som med en bil. Hur och hur ofta man servar den skiljer sig rätt mycket mellan en familjebil och en racerbil. Talar vi om maximal prestanda får man ge avkall på bekvämligheten och serva sin rulle, i vart fall högfartsdelen (spolens lagring, mellanhjul och linspridarmekanismen), rätt ofta, med rätt avpassade smörjmedel och minimal smörjning. Vill man behöva serva den högst en gång per år (eller mer sällan än så) kan man tjoffa i så mycket  olja man vill men för mycket olja i ett lager bromsar. Det gör även för tjock olja. På gott och ont är rullar från fabrik oftast översmorda. Köper man en gammal rulle kan smörjmedlen vara lika gamla och har ofta förlorat mycket av sina smörjande egenskaper.

Här - på trivsamma Stocklycke vandrarhem - får sig högfartsdelen i kamrat Håkans Rocket en expertmässig översyn.

Nästa steg bör vara att hitta ett lämpligt spö till sin rulle och det fiske man tänker bedriva. Man kan naturligtvis kompromissa men gör man det så kommer det att gå ut över, bland annat, kastlängden. Bortsett från vad spöt får kosta (dyrare är, på det stora hela, bättre) så handlar det om längd och vilken kastvikt spöt är optimerat för. Längden är enkel att mäta men vid vilken betesvikt spöt kastar bäst litet knepigare att få grepp om. Optimum är ett tämligen exakt värde, tex 45 gram, men så stär det sällan på spöt (och det som står där är ändå bara siffror). Har tillverkaren märkt spöt med "casting weight 20-60 grams" så betyder det inte att spöt kastar lika bra med alla vikter inom intervallet utan, i bästa fall, att det är användbart för att kasta dessa vikter. Eftersom olika kastare har olika teknik och fysik tillkommer ytterligare variabler. Det spö som för mig är perfekt till en viss vikt kan en annan kastare tycka passar bättre till en något lägre eller högre vikt. Som nästan alltid måste man själv testa , men det kan man inte göra innan man är en hyfsat kompetent kastare. Därför kan gamla tumregler som (1) att optimum ligger på ca 75% av den maximala kastviket eller (2) att man får den optimala kastvikten om man adderar den lägsta och den högsta angivna vikten och delar summan med två. För ett spö som är klassat 20-60 gram skulle optimum alltså ligga runt 40-45 gram.

Til sidst og syvende så hänger dock kastlängden på hur bra man kastar. Här finns det inga genvägar. Man måste helt enkelt träna. Dessbättre är det ju något man gärna gör. Men det handlar inte bara om kvantitet. Gör man tiotusen kast med usel teknik och utan eftertanke blir man inte ett dugg bättre (utan nöter bara in en felaktig teknik).

Thomas6 september 2022 18:31

Håller med...Skulle vilja se när du lägger ut ett kast lika långt (eller längre) med rätt spö, lina, bete och kastteknik som de yngre inte har en aning om.

Lågprofil, styft spö med toppaktion, tjock flätlina. Lycka till boys!

I helgen hade jag kastfest med en Ambassadeur SM 5600 CL (i  standardskick men väl infiskad och korrekt smord) på ett tiofots ABU Baltic (dvs en nittiotalsutrustning). Nu fiskade alla andra jag såg (utom nyss nämnde Håkan som är absolut nybörjare när det gäller multirulle men med sin nysmorda Rocket kastade överraskande - inte minst för honom själv - långt och problemfritt) med haspelgrejor men vem/vad som kastade längst är det ingen tvekan om. Jämrans vad amban ylade!

Äventyrets hjältar

 

Tidig frukost i Borghamn

Spön, rullar, håv, drag, bombardor, flugor... Det är många prylar som (mer eller mindre) behövs för ett lyckat fiske men viktigast för en lyckad fisketur i november (och de flesta andra månader) är kaffe och varm mat. I helgen hade jag klarat mig med en bråkdel av den fiskeutrustning jag hade med mig, men utan fältköket, kaffepannan och stekjärnet hade det nog blivit en tämligen trist upplevelse. Nu förvandlade dessa hjältar pauserna i fisket till äventyrets höjdpunkter. Till detta bidrog i viss mån fiskens bristande samarbetsvilja (en eller annan lax hade förmodligen flyttat uppmärksamheten) men under en tvådagarstur så avstår jag nog hellre från fisk än från varm mat och kaffe.

Mitt nya lilla vedkök har jag nu hunnit använda tillräckligt mycket för att amse mig kunna avge ett omdöme och det får bli med beröm godkänt. Det fungerar som avsett med såväl på plats ihopsamlade pinnar/kvistar som med Biltemas tändved (kapad i vettiga längder). Pellets har jag ännu inte testat (och det lär dröja eftersom den påse med tändved jag impulsköpte på Biltema och som nu ligger bak i bilen nog lär räcka över vintern) som med sprit. Även spriten jag använder är från Biltema och kallas spisbränsle. Det fungerar utmärkt att mer eller mindre fylla den lilla skålen med bränsle och tända på. En nästan full skål räcker till ett kok kaffe. Skulle jag gå in för att elda med sprit så vore en liten brännare typ Trangia antagligen mer effektiv men nu använder jag mest ved och tar till spriten bara när jag är för bekväm eller har för bråttom för att hållas med det pyssel vedeldning innebär. En fördel med att elda med sprit är att man då kan placera köket på eventuellt tillgängligt bord utan problem. Skulle man göra det när man eldar med ved skulle bordet fatta eld eller ätminstone bli brännskadat (så det gör man alltså inte!). Vid vedeldning måste köket stå på ett underlag som varken kan börja brinna eller ta skada av värmeutvecklingen.

"Cowboykäk" - kryddig korv stekt i skivor, en burk vita bönor i tomatsås (gärna varianten med chili) och en burk hela tomater. Tilllsätt salt och peppar. Guld när man stått ute några timmar och slår vilken kall macka som helst med hästlängder. Uunder stekjärnet skymtar några bitar av den tändved jag använder att elda med.

Landfiske

Så har då jag och Håkan försökt oss på landfisket efter lax i Vättern. Någon utdelning, i form av landad fisk, gav inte helgens insats men vi hade två fina dagar och är bättre rustade, kunskapsmässigt, inför vårt nästa försök. Just det där med fina dagar är tydligen en del av problemet. Det milda novembervädret var förvisso skönt att vara ute i men är samtidigt en starkt bidragande orsak till att vattnet fortfarande är en tre-fyra grader för varmt för det här fisket. Men man kan säkert bli utan fisk även när det är svinkallt så det vore synd att klaga.

Ett charmant ekipage 3

Ibland blir man förvånad. Eller snarare positivt överraskad. Det här tiofots ABU Baltic spinnspöt är förvisso snyggt. Brun klinga med vinröda lindningar, diskreta guldaccenter, de nordiska flaggorna och korkgrepp. Men, visade det sig, det har inte bara en snygg yta utan är en veritabel kastkanon. Klingan har en rapp 3/4-aktion och svarar verkligen när man laddar den. Rullen - en Ambassadeur SM 5600 CL - fick verkligen bekänna färg när jag tryckte iväg en 40 grams Vicke men dess egenskaper matchade spöts perfekt. En väl balanserad utrustning.

Landlax? Allvarligt...

2022 var året jag skulle bli laxfiskare. Nu blev det inget av i somras men året är inte riktigt slut än. Det är visserligen för sent att ge sig ut till någon av våra laxälvar men säsongen för att fiska lax från land i Vättern har just startat. Så det får bli ett försök i trakterna av Ödeshög i helgen. Jag och min fiskebroder Håkan har bokat övernattning på vandrarhem mellan en lör- och en söndag som helt ska gå i fiskets tecken. Vilket väl, i vanlig ordning, innebär att större delen av tiden kommer att ägnas åt pipökning, kaffedrickande och snack.

Men ordet landlax har jag svårt för. Laxen finns väl i sjön? På land kanske den hamnar men när den gjort det är ju fisket, definitionsmässigt, över? Jag antar att det gräsliga ordet kommer sig av att fisket bedrivs från land och att vi är för lata för att säga laxfiske från land. Istället säger vi landlaxfiske eller, i värsta fall, att vi fiskar landlax. Ibland behöver man inte ens importera uttryck för att fördärva vårt vackra modersmål...

Fiskeblogosfären

Världen är, heter det, full av tappade sugar och detsamma kan sägas om blogosfären. Letar man litet på nätet så finner man snart många fiskebloggar som startats med pukor och trumpeter för att sedan dö efter några få inlägg. Vissa håller ut, kanske i något år men, sedan tappar bloggaren orken eller intresset. Eller sugen. Vissa kanske växlar över till facebook (men det är väl snudd på lika ute som det verkar vara att blogga)? Visst, rent statistiskt är det förstås några som dör, drabbas av sjukdom eller olyckor, slutar fiska eller av någon annan anledning inte har möjlighet att fortsätta sitt bloggande (och några startade säkert en blogg för att skryta om fångster som sedan uteblev) men frekvensen av övergivna bloggar är för hög för att förklaras, huvudsakligen, av annat än just tappade sugar.

Just nu noterar jag att det råder stiltje på några av de bloggar jag med intresse följer (se länklistan) och jag hoppas att det bara är tillfälligt och att allt är väl med er som skriver dem. Eller är det så att ni bara postar inlägg när ni tycker er ha något vettigt att säga? Hmmm... Hur f*n skulle man då hålla liv i sin blogg?