Årsmodell -67

Nästa rulle som ska ses över är sex år yngre. Jag har inte öppnat den ännu men den går knappt att veva runt. Ingenting tyder dock på att något skulle vara trasigt utan det handlar antagligen bara om fett som förvandlats till någon kittliknande. Exteriört är den i gott skick bortsett från den repa som syns på bilden (men den kan antagligen maskeras). Notera att veven är annorlunda än på -61:an.

Årsmodell 1961

1961 (av serienumret att döma) lämnade den här rullen fabriken för att hamna hos en svensk sportfiskare. Han tycks ha använt den flitigt men tagit hyfsat väl hand om den (även om hans rullskötsel mest tycks ha handlat om att regelbundet trycka in mer fett i rullen utan att ta isär och göra ren den först). Någon gång verkar rullen ha hamnat i ett garage eller liknande utrymme där den samlat damm och smuts. I samma utrymme målade någon någon gång någonting med röd färg och stänkte på rullen. Småningom lade någon ut den på tradera och jag ropade in den. Förmodligen för en hundring eller mindre. Nu är den genomgången, rengjord, smord, har fått slirbromsen renoverad och försedd med ny lina (Nanofil 0,13) och är klar att åter användas till det den är avsedd för.

Jag undrar vad det skulle kosta att tillverka rullar med den här oerhört höga mekaniska kvaliteten idag. Antagligen skulle de bli så dyra att ingen köpte dem och det är väl därför dagens rullar ser ut som de gör. Nu. Hur de kommer att se ut om 57 år vill jag inte ens tänka på. 

MADE IN FRANCE

En kul detalj är att veven har en inbyggd fjädermekanism som gör att man snabbt kan fälla in vevhandtaget mot kroppen. Man drar bara i veven och vrider den sedan inåt. Senare årsmodeller har genomgående en skruvmekanism (man skruvar på vevens motvikt för att lossa och fälla den). Fjädermekanismen är mycket smidigare.

Gör det själv-tips

Livet är fullt av mysterier, stora och små. Ett av de mindre är: Vart tar bromsskivorna vägen? Det här gäller specifikt rullar av modellen Mitchell 300. Slirbromsen i en sådan är en synnerligen enkel, men väl fungerande, historia som består av en bromsskiva (på de äldre rullarna av något rödaktigt hårdgummiliknande material och på rullar av senare årsmodell en vit bricka av teflon) en stålbricka med fjäder och ett vred. Dessa tre delar sitter fastskruvade på spolen. Eller borde göra så, men på de spolar jag demonterat (och de är ett gäng) saknas i ungefär hälften av fallen själva bromsbelägget.

Man kan säkert, om inte annat så via nätet, få tag på brickor som passar men jag gick förbi sybehörs-och tygbutiken och köpte en bit filt. Den kostade tio kronor. Nu har jag klippt ut två bromsbelägg, oljat in och monterat dem. Filtbiten räcker säkert för hundra till, men säg att materialkostnaden (inkl oljan) är ungefär tio öre per bricka.

Inoljad filt är, det är i alla fall min uppfattning, ett mycket bra material för slirbromsbelägg i rullar för lätt fiske och ger jämn bromsverkan med lågt startmotstånd.

edit. Det är lättare att klippa i filten om man först mättar den med olja.

Det går faktiskt...

...att sportfiska utan att vare sig väga eller mäta sin fångst. Det är - faktiskt! - till och med möjligt att sportfiska utan att ens fotografera de fiskar man råkar dra upp.  Och sportfisket var gammalt redan innan internet kom till. För att inte tala om facebook, Instagram och alla andra liknande  asociala företeelser.

För mycket fett är inte bra!

Den här mitchellrullen från femtiotalet har av sin tidigare ägare smorts regelbundet men aldrig

gjorts ren. Den är full med avlagringar av gammalt fett (och smuts) men drevens kuggar är snustorra...

När man (som jag) pysslar med gamla rullar som använts av andra så ser man hur olika dessa rullar skötts av sina ägare. Många rullar har inte servats alls utan använts tills de börjat kärva (eller krångla på något annat sätt) och sedan lagts undan (och blivit liggande i kanske decennier innan de hamnat i någon second hand-butik eller på tradera). Andra har skötts perfekt men sedan blivit liggande tills fettet härdat så att det knappt går att dra runt veven. Sedan finns de de rullar som regelbundet fått sig en rundsmörjning men utan att plockas isär och göras rena.

WD40 är, till skillnad mot vad många tror, inget smörjmedel utan består huvudsakligen av lösningsmedel. Produkten är perfekt när man ska försöka rengöra rullar som är mer eller mindre igensatta av gammalt fett.

Det är naturligtvis bra att rullarnas ägare försökt att hålla sina rullar i skick, men att bara tryck in nytt fett ovanpå det gamla har ingen annan effekt än att rullen blir fylld av en blandning av fett av olika årgångar.

De är otroligt stryktåliga, dessa gamla rullar, och det här exemplaret fungerar nu lika bra som den gjorde för snart sextio år sedan. Kanske får den komma ut och fiska igen nästa helg? BTW: Ser ni hur suverän linuppläggning Mitchell hade på sina rullar?

Mer fett smörjer inte bättre. Det enda fett som smörjer är den tunna film som finns mellan drevens anläggningsytor och andra rörliga delar. Fett på andra ställen smörjer ingenting. För att nytt fett ska göra någon som helst nytta måste det gamla fettet, som förlorat sina smörjande egenskaper, först avlägsnas. Det finns helt enkelt inga genvägar.

Quick and dirty

Plötsligt är isen borta, våren här och fiskesäsongen (för er som inte håller igång året om) har börjat. Nu kommer en del haspelrullar fram som borde ha servats redan i fjol. Gjorde du inte det så gör ren rullen med en trasa på vilken du sprayat WD40 eller något liknande och ge sedan åtminstone lintrissan (kolla att den verkligen rotererar fritt, annars måste du demontera och göra ren den innan du smörjer), bygelmekanismen och vevknoppen varsin droppe olja. Symaskinsolja eller den olja du har för att smörja cykeln eller gnisslande gångjärn duger. Utan att ta isär rullen kan du även ta bort spolen, veva så att så mycket som möjligt av spolaxeln sticker ut och gnida in den del du kommer åt med lämpligt fett. Känns rullen OK att veva och ger den inga missljud ifrån sig räcker en sådan här snabb underhållsservice långt och det är under alla förhållanden bättre att göra den än att låta bli.

Skitfiske!

HIGH SPEED - hur bråttom är det, egentligen?

1:3,75 i utväxling och 55 cm lina hemtagen per vevvarv. Så var den ursprungliga (300) Mitchell haspelrullen specad och det var ungefär detsamma för andra rullar i samma storlek. Men med tiden gick saker och ting - bilar, flygplan och konsumtion - allt snabbare och snabbare. Mitchell kom 1966 med sin 410, en rulle med röd "HIGH SPEED" dekal på veven. Utväxlingen hade nu vässats till 1:5 och linhemtagningen var hela 75 cm per varv med veven.

En utväxling på 1:5 betraktas idag inte som särskilt hög. Tvärtom. På något sätt verkar det, som det brukar vara när siffror kommer in i bilden, som om tillverkarna vill ha så höga utväxlingssiffror som möjligt. Snabbare är ju bättre, eller?

Men när, frågar jag mig, började fisken simma snabbare? Är inte stress och högt uppdrivet tempo fenomen som mer plågar oss som lever på ytan än de varelser som simmar under densamma? Förvisso finns det snabbsimmande fiskar och situationer där ett snabbt linintag är önskvärt, men för vårt fiske gäller - det är i alla fall min erfarenhet - att vi oftare tar hem betet för snabbt än för långsamt. 

Personligen tycker jag att det fortfarande fungerar alldeles utmärkt med det lugnare tempo i vilket man kan ta hem sitt bete med en Mitchell 300. Mer bråttom än att "fartresurserna" hos en Mitchell 410 räcker mer än väl har jag aldrig haft. Men jag har, å andra sidan, aldrig fiskat i Söderhavet.