Om färgen på de drag vi använder och dess betydelse har jag skrivit flera gånger genom åren. För att färgen har betydelse talar att rovfisken har visst färgseende och att synen är ett av de sinnesorgan genom vilka den lokaliserar sina byten. Vi vill ju därför att gäddan eller öringen ska, för det första, se vårt drag och, för det andra, uppfatta det som något värt att gapa över. Med den lina vi oundvikligen måste använda för att kunna fiska med drag förhåller det sig precis tvärtom. Den vill vi helst att fisken inte ska se och om den ser den inte uppfatta den som något att ta sig i akt för.
Om det teoretiska idealet alltså är att fisken överhuvudtaget inte uppfattar linan är det i många situationer önskvärt, för att inte säga nödvändigt, att vi kan se den. Eftersom syn, åtminstone på det stora hela, är samma sak för oss som för fisken föreligger alltså här en intressekonflikt. Detta sagt så är det lättare att med någorlunda säkerhet avgöra hur pass väl vi ser en lina och vilken betydelse det har för vårt fiske än att veta hur det förhåller sig med fisken och linan.
Fiskat har människan gjort i alla tider och man behöver inte gå alltför långt tillbaka för att hamna i en tid då våra diskussioner om nylon-, copolymer, FC- och PE-linor skulle ha tett sig som science fiction. Ändå fångade man fisk. Grova linor av lin eller tagel var vad man hade att tillgå i det förindustriella samhället (och på den tiden åt man verkligen fisk). Jag har själv sett linor som den på vindan här till vänster användas, med framgång, vid pilkning efter torsk. En sådan rev är uppenbarligen synlig för fisken. Lika uppenbart synliga är de ståltafsar som allmänt används vid gäddfiske och om man har en sådan närmast draget så spelar det, rimligen, mindre roll hur pass synlig linan mellan tafsen och spöt är för fisken. Själv växte jag upp - började fiska under sextiotalet - med monofil nylonlina och de var antingen klara, ofärgade, eller svagt gröna eller blå. Dogger kom jag först i kontakt med som namnet på en lina (som importerades av det norrtäljebaserade företag - Wennerströms - som senare bytte namn till just Dogger). Namnet ska ha valts utifrån sjörapporten som fiskare förutsattes lyssna på och där Dogger återkommande nämndes. Gratis radioreklam i public service, inte illa!
|
Salig fars gamla Mitchell 304 fylld med rubinröd Dogger nylonlina. |
Den första doggerlinan var svagt ljusgrön men någon gång (jag minns inte om det var i slutet av sjuttiotalet eller senare) kom en starkare, stummare och rubinröd variant. Den började jag använda och har jag fångat mycket fisk på. Jag har för mig att det röda nylonet först användes i fiskenät och sådana vill man ju inte att fisken ska lägga märke till och simmar den rakt in i ett rött nät lär den knappast skygga inför en röd lina. Färg är ju inget annat än reflekterat ljus och den våglängd som först försvinner när man dyker ner i vattnet är den det röda ljuset har. Ett rött föremål blir, eller uppfattas som, svart på några få meters djup. Svart nylonlina har jag också, med framgång använt och de spunna linor som innan nylonet uppfanns användes var ofta just svarta.
Om man nu inte tror att fisken reagerar på linans färg så kan man ju välja densamma utifrån vad man själv, utifrån estetisk, praktisk eller annan utgångspunkt föredrar. I många situationer är det viktigt att se sin lina bra och därför använder många olika starka eller fluorescerande färger. När jag själv gör det brukar jag dock, försiktigtvis, antingen skarva på en lång tafs av ofärgad monofil nylon- eller FC-lina. Alternativt färgar jag de yttersta metrarna av linan svart med tuschpenna. Som så ofta när det handlar om fiske grundas även detta mitt handlande mer på tro och gissande än på empiriskt verifierad kunskap. Men det är ju en del av charmen med det hela, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar