Proberos Fishing Tackle CO., LTD

Proberos är ett varumärke under vilket en mängd kinesiska fiskeprylar av varierande kvalitet säljs. Var umärket ägs av företaget Proberos Fishing Tackle CO., LTD. Vem eller vilka som äger det har jag ingen aning om. En av de absolut uslaste rullarna i mitt lågprofilrulletest såldes under namnet Proberos. Den är sedan länge förpassad till återvinningen men nu har en ny proberosrulle fått chansen.

Rullens fullständiga namn är Proberos DW130PR. Exteriört utmärks den av den oljehinneskimrande finishen (som var vad som fick mig att falla till föga). Under skalet finner man en generisk kinabyggd rulle med magnetbroms och en angiven utväxling på 7,2:1. På kartongen rullen levereras i står det visserligen "Centrifugal anti-backlash control" men jag har lärt mig att man inte ska ta det som står på förpackningarna (eller i annonserna på temu, wish etc) särskilt allvarligt. De som säljer de här rullarna verkar inte alltid veta vad de säljer, något som antagligen hänger samman med att de inte varit inblandade i vare sig i konstruktionen eller tillverkningen...  Utväxlingen har jag inte kollat. På samma kartonggavel anges att stativet är i ett stycke aluminium men när jag tittar och känner på det uppfattar jag att materialet är någon slags plast. Så vad i övrigt står på förpackningen lämnar jag, saklöst, därhän.

Eftersom jag är en vidsynt man så ska även den här rullen få sin chans men mitt förtroende för Proberos Fishing Tackle CO., LTD är... begränsat.

Oppesittarfilm

I kväll handlar det om gamla spinnrullar (dvs Ambassadeur) och den första rullen (förlåt...) är från en grabb som kommit över en ny, fast gammal, rulle. Sedan blir det rena oppesittarkvällen så ladda med en kanna te eller litet mumma och en trave mackor om du tänker se allt i en sittning.

 

Filmens sensmoral är att sådana här rullar är gjorda för att fiskas med och att de mår bäst när de används. Ofta. Precis som du mår bättre om du ger dig ut - i ur och skur - än om du sitter hemma i soffan...

Men det räcker inte med att använda rullarna, man måste även sköta om dem. Eller så kr man tills det tar stopp. Om det handlar nästa (förlåt!) rulle.

 

Bättre är att (1) hålla sin rulle ren, särskilt från salt, sand och annat skit,(2) låta den torka mellan turerna och (3) smörja den regelbundet. Med regelbundet menas att de delar som ska smörjas med olja (de sk högfartsdelarna) smörjas ofta och de delar som ska ha fett (dvs drev och slirbroms) åtminstone årligen.

 

Jag valde den här filmen eftersom den handlar om en man som ägt sin rulle länge (sedan åttiotalet) men uppenbarligen aldrig skruvat isär den. Själv skruvar jag isär även fabriksnya rullar (dels av nyfikenhet och dels eftersom de sällan är korrekt smorda från fabrik). Här kommer snabbversionen. På svenska.

Är du lycklig nog att äga en Ambassadeur så kan du ju i helgen ta hand om den... Eller kanske trimma den?

 

Om du inte har en så finns de att köpa, begagnade eller sprillans nya.

 

Ingen ål på julbordet!

 

Att inte, ens till jul, äta ål är en självklarhet. Men hur länge kommer vi att, med gott samvete, kunna njuta av strömming och sill? Och laxen? Den norska odlade varianten bör man inte ta i med tång och den dioxinstinna vilda östersjölaxen hänger på en allt skörare tråd. Eftersom våra överbetalda makthavare uppenbarligen saknar såväl intresse av som förmåga att rätta till vad de låtit gå fel så blir vi väl tvungna att ändra våra traditioner. Rökt flundra är god. Och man kan lägga in mört.

 

GOD JUL!

Fredagsfilm

 I kväll flyger vi till Skottland.

 

 

Just nu...

...sitter jag och blickar ut över en upprörd Östersjö, närmare bestämt södra vågbrytaren i Visby hamn. Uppankrade i Kopparsvik ligger två LNG-båtar. Eftersom de enda fartyg som trafikerar hamnen och som skulle kunna motivera LNG-båtarnas närvaro är de gotlandsfärjor som drivs med naturgas. Men den officiella versionen är att Destination Gotland, bla som en reaktion mot Rysslands anfallskrig mot Ukraina, redan våren -22 påbörjat en utfasning av gasen till förmån för annat bränsle. Det är inte utan att jag funderar över hur den utfasningen gått och om jag fortfarande indirekt stöttar Putin varje gång jag gör en överfart.
 

Lösningen på Julnöt 1

 ????????????????????????????????????

 

 

 

 

 ????????????????????????????????????

 

På bilden till vänster ses Leif Engström med 14,6 kilos gädda fångad i september på en Rapala Magnum CD18 (Blue/Silver) med svärtad sked utanför Askö, Trosa skärgård. Trosaskärgården var på den tiden Leif fiskade där - under sextio-, sjuttio- och - åttiotalen - ett gott fiskevatten för bla gädda (precis som Furusundsskärgården, Gotlands ostkust och i stort sett alla vikar, fjärdar och sund längs vår östersjökust).

Det var då. Svaret på nöten är att diagrammen visar hur det nuförtiden är med bestånden av abborre och gädda i vattnen runt Askö. Vill du fördjupa dig kan du läsa mera här.

Men åter till bilden! Vilken höstdag! Vilken vacker fisk! Och åtminstone jag blir varm av att se ett gammalt hederligt ABU Atlantic med en röd Ambassadeur påskruvad. Den lilla båten imponerar kanske inte på dagens gäddfiskare men låg på sin tid i det svenska gädd- och sportfiskets absoluta framkant, utrustad som den var med elektrisk trollingmotor och (förutsätter jag även om det inte syns på bilden) ekolod. Det gäddfiske han utvecklade handlade mycket om att identifiera bottenstrukturer som höll grov gädda, dvs vad han kallade topo-fiske, och förutsatte båt (med ekolod).

Vad utrustningen beträffar är att nämna, att Leif gärna spolade spunnen dacronlina på sina rullar, dvs en - precis som dagens PE-linor - stum lina. Med tanke på hur pass relativt mjuka de långa glasfiberspön som fanns att tillgå på sextio- och sjuttiotalen var så krävdes en stum lina för att säkert kroka krokodilerna. Vidare poulariserade han stora beten, vobblare som Cisco Kid, Bomber, Rapala Magnum och ABU Killer i de största storlekarna. Hans bok Gäddfiskarens Specialknep, som kom ut -72, är dessvärre mer eller mindre omöjlig att få tag på idag men han delade gärna och gratis med sig av sina "34 tips som gör dig till en bättre gäddfiskare". De håller än idag. Däremot hjälper dessvärre inga tips i världen när fisken är slut...

Seasir Cast-XZ

 

 

Seasir XZ.

Hur, kanske någon undrar, går det med det där stort upplagda testet av lågprofilrullar? Jo, tackar som frågar, det pågår. Dessvärre är det lättare att köpa på sig rullar än att hinna fiska med dem i sådan utsträckning att man kan göra någon vettig bedömning av hur de håller. Så hittills har jag fått nöja mig med att sålla ut de hopplösa, dvs de som är värdelösa att ens kasta med, rullarna (och det har jag gjort). Däremot krävs det ju, om till exempel rullen Ping Tjing (fingerat namn) kastar lika bra som, säg, en ABU Garcia Revo4 X och ger intryck av att vara av jämförbar kvalitet, rätt omfattande prövning innan åtminstone jag är beredd att säga om rullarna är likvärdiga eller om den ena är bättre eller sämre än den andra.

Ett märke av vilket jag köpte tre olika rullar i somras är Seasir. Den billigaste av dessa - Mercury - imponerade inte särskilt på mig när den fick hänga med till Lysekil i somras men rullen ovan - Cast-XZ - ger, liksom Megacuda, ett betydligt mer förtroendeingivande intryck så de får kanske hänga med till Gotland över de stundande helgerna då det, förhoppningsvis, kommer att ges tillfälle att kasta efter havsöring.

Vad är detta? - Julnöt 1

Vi har redan passerat Lucia och snart är julen här. Till julen hör nötter, både av den ätliga sorten och den som kräver tankemöda och klipskhet. Här har ni en nöt, passande nog i juliga färger. Men vad visar diagrammen? Ditt svar kan du posta i kommentarsfältet.

Fredagsfilm

Den här fredagen ser vi först en svart/vit rulle om bassfiske i Mojaveöknen...

 

 

 

...och sedan en ännu äldre film om öringfiske i Minnesota.

 

 

Vicke, Gladsax eller Sandgrävling?

 

Sandgrävling och Vicke.

 

 

 

Rubrikens fråga kan översättas: Vilken är den bästa kustvobblaren? Eller är det någon helt annan? Eftersom det är jag som ställer frågan så är det min erfarenhet som ligger till grund och enligt den så är det någon av de tre nämnda som, när det handlar om kustspinn efter havsöring, som ligger i topp. Samtidigt vet jag att man bara får hugg på det bete man fiskar med och att det därför kan bero på att de tre i rubriken nämnda vobblarna är de jag oftast ger förtroendet.

 

Gladsax.

Gladsax var en av de första kustvobblare jag kom i kontakt med. De första var Kalles träbit, Jensen Flamingo och Fyns kustwobbler. Träbiten köpte jag i en sportfiskebutik som då, tidigt åttiotal, låg mellan Söderport och tingsrätten i Visby och jag vill minnas att jag även köpte åtminstone mina första Flamingo där. Fyns kustwobbler köpte jag inte utan täljde till själv utifrån en artikel (av Jens Ploug Hansen, vill jag minnas) i FiskeJournalen. Dessa tre vobblare kunde också förtjäna sina platser i rubriken men då hade den blivit väl lång.

Jenses Flamingo.

 

En in vobblare som liknar Sandgrävling men är något fylligare är Kungstobis och jag har i någon låda några kustvobblare av polska Salmos tillverkning som är väldigt lika Kungstobis. Eftersom jag är något av en samlare när det handlar om fiskeprylar så skulle jag kunna göra listan över fina kustvobblare betydligt längre, men här sätter jag streck. Och tre olika är, strängt taget, fler än vad man behöver. inte heller behöver man särskilt många färger och vikter. De allra flesta av mina fiskepass efter kustöring använder jag ett eller möjligen två beten. Fiskar jag med haspel är det oftast en 20-grams Vicke och när jag använder multirulle brukar 30 gram vara utgångsbudet. Oavsett vikt kör jag oftast med en grå/vit (silver?) med grön rygg och/eller en röd med svart rygg. Hugger inte öringen på någon av dessa så hugger den inte alls (och är troligen inte "inne").

Kalles träbit.

 

Nu lär väl de vobblare jag har räcka under min återstående livstid och jag ska försöka att inte köpa på mig flera. Däremot funderar jag på att använda en del av den tid jag hoppas få när jag definitivt pensionerar mig till att tälja egna vobblare och då med Kalles träbit och Fyns Kustwobbler som utgångspunkter. Jag gillar att sitta med en kniv och en bit trä och begrunda mina hyss. Och mitt ärliga svar på frågan i början av inlägget, när jag tänkt igenom saken, är att det inte spelar någon roll. Alla de vobblare jag nämner fångar fisk och gör det, såvitt jag kan bedöma, iika bra. OM de är i vattnet OCH det finns fisk där.

494161

 

En av mina favoritrullar är en vackert röd, fint patinerad, Ambassadeur 5000. Eftersom jag köpte den begagnad så har jag ingen aning om exakt hur gammal den är och rullfotsnumret - 494161 - är inte möjligt för mig att tyda. Eftersom vänstergaveln sitter med fyra skruvar kan den, såvitt jag förstått saken, inte vara tillverkad senare än 1967. 61 i rullfotsnumret skulle alltså kunna vara tillverkningsåret men det vore i så fall ett rent sammanträffande eftersom numreringen av rullarna fram till någon gång, oklart när, under sextiotalet var löpande.

Rullen har den korta enkelvev med motvikt och "anatomiskt" utformat grepp som är min favorit, både estetiskt och ergonomiskt.

 

Hur som helst så är det en väldigt trevlig rulle att titta och klämma på liksom att kasta och fiska med. Bronsbussningarna i vilka spolaxeln är lagrad är precis lagom inslitna så man skulle kunna säga att rullen är i sina bästa år. Trots sin ålder och att rullen använts så är den exteriört fri från skador. Eloxeringen är på sina ställen något nött och hovleverantörsmärket oxiderat men det gör, åtminstone i mina ögon, bara rullen snyggare än vad en ny och blänkande rulle är. 

PE-lina vore fel på en sådan här rulle så jag brukar använda monofil nylon. Förr körde jag med 0,32 mm Stren men när min bulkspole av den linan tog slut så köpte jag Trilene XL i samma dimension (som är lagom till det gädd- och havsöringspinn jag använder rullen till).

Ambassadeur 3600 Pro Max

De runda Ambassadeurerna med plåtgavlar och ihopnitade stativ har blivit kultförklarade och utgör för många sinnebilden av kvalitet. De har trogna anhängare världen över och tillverkas fortfarande av fabriken i Svängsta. Men ABU har tillverkat ännu finare multirullar med namnet Ambassadeur, nämligen de olika serierna . Black Max, Silver Max och Pro Max - med frästa aluminiumstativ i ett stycke.

En av de finaste av dessa är den lilla 3600 Pro Max, dvs en rulle i 2500-storlek med tumtangent. Liten. läcker och solid. Kastar bra och är i lagom storlek till, bland annat, det kustfiske efter havsöring jag helst ägnar mig åt. Precis som plåtambassadeurerna tillverkades dessa rullar, som kom 1992 (dvs fyrtio år efter urambassadeuren), i Sverige.

Rullen har, av någon anledning, hela åtta kullager (+IAR) så det är mycket att hålla rent och smort om inte förfallet ska sätta in. Linspridarmekanismen är kullagrad vilket ju är en vettig trimningsdetalj för Ambassadeurer med synkroniserad linspridare. Vilket 3600 Pro Max inte har (men marknadsföringsavdelningen ville väl maxa antalet kullager?).

 

 

Kastbromsen är av centrifugalmodell med två stift/vikter så enda möjligheten till justering/trimning är att byta vikter. Slirbromsen är mjuk och jämn men, med dagens mått, ganska klen. För mig och till det fiske jag använder rullen till är den helt OK och det finns en potential för trimning. Den som vill trimma kastegenskaperna kan byta ut originalkullagren (rostfria) mot keramhybridditon (men originallagren duger gott för min del).

 

På youtube hittade jag den här videon av en sorgligt vanskött 3600 Pro Max.

 

 

Fredagsfilm

 I kväll blir det nordamerikanskt gäddfiske. Håll till godo!

 

 

 

...och som bonus en brittisk rulle som visar att gamla hederliga, massiva, glasfiberspön fortfarande gör jobbet!

 

 
 

Nytt år, nya insatser

Att fiskeåret 2024 är på upphällningen har jag redan konstaterat liksom att det verkar gå avstannande i mål. För min del har det varit trevligt men fångstmässigt uselt och frågan om jag till 2025 ska ändra på något ligger därför nära till hands. Åt Östersjöns eländiga tillstånd kan jag inte göra mycket men jag skulle kunna söka mig till andra fiskevatten. Såväl i närområdet som en dagsresa härifrån. En annan sak jag lurar på är att mer rikta in mig på UL. Det är ju ändå mest småfisk man får de få gånger det nappar...

UL har många fördelar. Utrustningen är ultralätt inte bara att fiska med utan även att transportera och sedan jag det gångna året skaffat några fyrdelade 140 cm långa spön tar den nästan ingen plats heller. Det ger mer utrymme - såväl i volym som vikt - för viktigare saker i ränseln. Viktigare för en trivsam stund vid vattnet, för fiske är ju så mycket mer än att fånga fisk. En tanke som lekt mig i hågen är att bara ta med UL-utrustning nästa sväng till Lysekil. Grejorna är ju perfekta för makrill, näbbgädda, havsöring (i typisk västkuststorlek), stensnultror såväl som de gyltor och torskfiskar i mindre format som vanligen utgör fångsten. Det är andra tider än det var då, när Fiske 3 var synonymt med västkustfiske...

Men det viktigaste är fisket hemmavid. Av de vatten som omfattas av den lokala fiskeklubbens kort så är ån lättast tillgänglig men, på gott och ont, så även för andra än fiskare och så snart isen gått kommer de första kanotisterna. Dessutom är vattnet näringsrikt och ganska snart är flera av de annars tillgängliga sträckorna så igenväxta av näckrosor och nate att fiske är mer eller mindre omöjligt. I övrigt begränsas möjligheterna av att jag fiskar från land och numera har begränsade räckvidd och terränggående.

Förr, när det var annorlunda och mycket (var) bättre såg jag alltid fram emot att få komma till Gotland och fiska på sommaren men det var länge sedan kustfisket där - efter gädda, abborre och torsk - var något att sukta efter. Numera är det till och med sämre än fisket här i Roslagen. De roligaste fiskena jag haft på senare år har varit i Lysekil med omnejd där makrill, torsk och gylta stått på menyn och en lysekilsvecka är redan inplanerad. Även de små vittlingar som numera verkar vara de vanligast förekommande fiskarna sprattlar roligare på ett UL-spö.

Ett annat projekt är jakten på Vätterns lax. Åtminstone ett försök hoppas jag få till tillsammans med vännen Håkan och kanske blir det -25 som vi spräcker nollan i fångstkolumnen? Sedan finns ju Norge och Hardangerfjorden. Ännu har jag inte bokat någon hytte men det finns ändå med i planeringen, helst med co-driver och fiskesällskap men "i värsta fall" så får jag väl köra och fiska solo.

Innan vi kommit till det nya året ska vi fira jul. Jag köper numera julklappar till mina barnbarn och till min gamla mor. Har jag varit snäll så kan tomten få komma med något till mig också och i år ska han få ge mig en sådan där ihopfällbar trebent jägarpall som ryms i fiskeryggan, för det mesta av mitt fiske bedriver jag numera sittande. Att kunna göra så bekvämt förhöjer upplevelsen av fisketuren (och gör att man/jag orkar genomföra längre pass).

Det är som det är och det blir som det blir, sådan är den verklighet i vilken vi lever. Däremot bestämmer man själv hur man ska förhålla sig till eländet. Själv ser jag fram emot nya äventyr. Nytt år, nya insatser. Nya förutsättningar, nya föresatser.

Kommentera gärna.

Lågsäsong

Som vanligt så här års dippar intresset, både för att fiska och för bloggen. Det tar emot att ge sig ut i novembermörkret och det börjar redan att lacka mot jul. Själv iddes jag varken ge mig ut eller skriva något inlägg i helgen som istället ägnades åt att bevaka vintersportsändningarna på TV och att fundera över vad man ska hitta på att ge barnbarnen i julklapp (och det blir inte fiskegrejor...).

Att det inte bara gäller mig (som egentligen borde gå i ide) utan tycks vara ett tämligen generellt fenomen ger bloggens statistikfunktion stöd för. Novembers "tittarsiffror" är lägre än hälften av de högsta månadssiffrorna under året (och nu har jag ju kört bloggen sedan 2016 och mönstret är detsamma genom åren). Så jag går ner i någon slags viloläge nu och över helgerna, men något sändningsuppehåll blir det inte, bara något glesare mellan inläggen.