På svenska borde det heta inflytare (men det ordet har jag ännu inte sett och språkkontrollen rödmarkerar det så det kan omöjligt vara korrekt nusvenska) eller ännu hellre påverkare. Däremot förekommer ordet tyckare men det har onekligen en annan valör. Om ens tyckande inte påverkar någon så är man ju ingen påverkare.
Tycker gör jag och jag ger gärna uttryck för mitt tyckande. Däremot ger jag blanka den i om mitt skrivande påverkar någon. Jag gör det uteslutande för mitt eget höga nöjes skull. Inte heller drar jag in några pengar på mitt bloggande. Så svaret på frågan i rubriken är antagligen ett nej. Men en tyckare är jag.
Förr var vobblare dyra beten. Det är de kanske fortfarande men mindre så. Den fina, djupdykande och ledade, vobblaren ovan är från Fladen Fishing. Den är, gissningsvis, tillverkad i Kina (men det är de flesta, oavsett märke, vobblare på dagens marknad). När och var jag köpte vobblaren i fråga minns jag inte men gissningsvis var det på ÖoB eller DollarStore och, likaså gissningsvis, kostade den mig några få tior. Alltså inte mer än en spinnare eller ett skeddrag.
Vobblaren är flytande. Vikten ligger på 14 gram. Den bulliga kroppen har hög flytförmåga. Den långa skeden gör vobblaren dykande och några snabba vevvarv tar ner den till tre-fyra meters djup.
Finessen med den här typen av vobblare, förutom att man kvickt får ner dem på djupt vatten, är att de dyker med skeden mer eller mindre vertikalt ställd. Detta gör att om de tar i bottnen så är det med skedens framkant vilket skyddar krokarna mot att fastna. När skeden tar i så slutar man veva varpå vobblaren snabbt (OM inte olyckan varit framme och den gått fast) stiger uppåt. Ett varv på veven och ny bottenkänning, vevstopp osv osv. Det hela är som ett slags omvänt jiggfiske.
Naturligtvis kan man fiska även utan (avsiktlig) bottenkontakt och söka av olika djup för att finna fisken.
En amatörfiskare - småbarnsfar och med begräsat med tid för eget fiske - beskriver i sin blogg den tomhet han uppfylldes av sedan en 13-timmars satsning på att kroka en Asp "misslyckades" på följande vis:
"Under resterande kväll känner jag en
enorm tomhet. Med tanke på hur lite tid och möjlighet jag har till fiske
och denna typ av satsningar under nuvarande omständigheter, så vet jag
att det kommer dröja minst ett år innan ett nytt riktat försök kan göras
här. Jag kan rent rationellt inse hur infantil reaktionen är, det
handlar om en fisk, men tomheten är påtaglig."
Själv undviker jag att sätta upp mål för mitt fiske. För har man mål så kommer som brev på posten pressen att uppfylla dem och misslyckandena. Det är som den store filosofen Homer Simpson sagt
Däremot ägnar jag mig ofta åt att bygga luftslott, dvs att planera fiskeresor/turer som ofta inte blir av och att fantisera om de fångster jag kommer att göra. Det är lika roligt som att faktiskt fiska och i min tankevärld drabbas jag aldrig av dåligt väder, utrustning som krånglar eller andra motgångar. När sedan mina planerade fisken blir av så ser jag det som en bonus och blir de dessutom lyckade (och här är det en klar finess att inte ha några konkreta mål att stämma av det faktiska resultatet mot) är min lycka total.
Hittills i år har det just inte blivit något fiske (och just nu är det åt helskotta för varmt) men en tur till Lysekil leker mig i hågen. Skulle jag sedan få sitta i några timmar på något av mina favoritställen vore det lyckat. Skulle jag inte komma dit så skänker mig varje minut jag tänker på det glädje. Var och en ordnar förstås sin tillvaro efter eget huvud och jag vill inte påstå att En amatörfiskare gör fel men själv skulle jag ifrågasätta mitt syn- och tillvägagångssätt om en lång fiskedag fick mig att känna tomhet. Själv ser jag det mer som Karin Boye gjorde dvs att det är vägen som är mödan värd. En tom fiskekorg är en världslig sak, en sådan som lagom tjocka genomkloka män i sina bästa år avfärdar med ett: Pyttsan!
TV-serien Chernobyl är "based on a true story" ochvi är rätt många som följde denna sanna historia live via radio, TV och tidningar. Nu är det tydligen dags för en uppföljare och Strålskyddsmyndigheten vill ha in fisk från vatten i ett antal län för mätning av eventuell radioaktivitet. Tydligen är tanken att man ska frysa in och skicka fisk till myndigheten. Hmmm... Kanske lever man på myndigheten kvar i den tid då olyckan skedde? En tid då vi hade en riktig, fungerande och statlig post? En tid då man kunde räkna med att en försändelse nådde sin adressat följande dag. Om uppmaningen hörsammats lär ett gäng försändelser redan ha skickats denna varma sommar. Jag är inte avundsjuk på dem som ska öppna de väl tinade fiskpaketen...
Häromdagen var jag i Herrvik på östra Gotland. I hamnen finns en inrättning - Herrviks Brygga - som serverar (bland annat) kaffe och våfflor. Herrvik är annars känt från sjörapporten och som fäste för det tynande gotländska yrkesfisket.
Nå, jag köpte och avnjöt en våffla och en kopp kaffe men plockade även på mig den lilla plastasken till vänster. Den är ju som gjord för att rymma de mest nödvändiga fiskegrejorna. Det gör också min ask efter gårdagens besök på Biltema.
Grymhet, får man i Pyttans A-B och C-D-lära veta, är att med en stake knacka puckelryggar rake. Må så vara, men nu har från myndighetshåll utgått en uppmaning att saklöst slå ihjäl puckelryggade laxar -Oncorhynchus gorbuscha - om man skulle råka dra upp en sådan. Puckellaxen är nämligen (i likhet med alla vi som inte fanns här under den senaste istiden) en sk invasiv art och de som bestämmer har, i ett utslag av extremkonservatism, kommit fram till att som det är just nu råder ekologiska balans och alla förändringar är av ondo. Det är naturligtvis en idiotisk uppfattning och att bevara status quo ett hopplöst projekt. Någon beständig balans finns inte och har aldrig funnits. Det enda beständiga är förändringen och systemet (det är själva innebörden av ekologi) är självbalanserande. Att slå ihjäl fiskar och rycka upp växter är bortkastad möda, särskilt som man inte kunnat samla sig till åtgärder som stoppat den globala uppvärmningen. Vi kan gräva upp vresrosor och bonka puckellaxar allt vad vi orkar men Sverige, dess flora och fauna, kommer ändå att se annorlunda ut om hundra år än vad den gör idag. Men det handlar väl om sk signalpolitik (vilket är ett finare ord för skenåtgärder syftande till att ge intryck av att våra makthavare bryr sig och har läget under kontroll).
Fulla med spring lär mina ben aldrig mera bli men nu börjar det i alla fall spritta litet i dem. Av fiskelust. Och eftersom jag kommer att ägna just den här dagen åt att ta mig till Gotland för en tids ledighet så passar det ju bra.
Id, flundra (skrubba/skrubbskädda) och piggvar står på önskelistan men som vanligt kommer några timmar i lugn och ro (var man nu ska hitta det på ön i juli...) med ett spö och en horisont att göra mig mer än nöjd.
Juli är annars den tid på året jag brukar undvika Gotland, detta eftersom ön då är som allra minst just Gotland och istället ett allt mer kommersialiserat sommarland för lallande nollåttor med styrenheterna inaktiverade. Värst är nästan överfarten med Destination Gotlands ockerpriser på all förtäring och ändlösa reklamloopar på hundratals monitorer. Å andra sidan så är det i stort sett lika illa i mina hemtrakter. Man får gilla läget. Eller vänja sig...
