Under glasfibereran, då spöna var tyngre än dagens, etablerades längden nio fot som något av en standard för tvåhandsspön. Idag, med lättare och styvare material att tillgå, är trenden mot längre spön. 10-11 fot tycks vara mer eller mindre normen för ett spö ansett för havsöringfiske. Och visst, det finns situationer då en elvafotare är perfekt och vid bombardafiske använder jag ibland ett 14 fot långt spö, men min standardbeväpning vid fiske med drag och kustwobblers är fortfarande en relativt lätt niofotare. Det är mindre tröttande att hantera under långa fiskepass än vad ett längre spö är. och även känsligare och lättare att manipulera gången på betet med. Kastlängderna med en niofotare räcker gott i de flesta lägen och särskilt om man vadar. En av fördelar med en niofotare är att även ett tvådelat spö är tämligen transportvänligt.
Klingan bör vara av rörbyggd kolfiber (vilket så gott som alla på marknaden förekommande spön är). Spöringar och särskilt toppöglan bör vara av högsta kvalitet. Vid få andra fisken vevas så många meter lina in per fångad fisk som vid kustspinn efter öring. Undvik alltför små/trånga öglor. Sådana orsakar problem om man använder sk slaglina och isar lätt igen vid fiske runt fryspunkten. Spöts aktion bör vara rapp men följsam. Undvik klingor med uttalad toppaktion. De må kasta bra men är inte vad man vill ha när en stor öring ska drillas.
Spöt på bilden ovan, ett några år gammalt Westin Edge Dynamic klassat 7-30 g, är ett av mina favoriter. Det hanterar de drag på 18-22 gram som är vad jag vanligen använder på ett förträffligt sätt men kastar helt OK inom hela det angivna registret. Spöt kostade nytt vill jag minnas, runt 1.800 kr. Klingan är byggd av högkvalitativ kolfiber. Spöringarna, rullfästet och korken i handtaget är av motsvarande hög kvalitet. Kork är, för övrigt, det material jag helst greppar om, särskilt när fisket bedrivs i låga temperaturer (vilket havsöringfisket ofta gör). Greppet på det här spöt är utformat så att man med rullen monterad greppar, åtminstone huvudsakligen, om just kork även när man håller spöt i kastposition. Aktionen är inte överdrivet snabb/toppig utan klingan arbetar progressivt. Följsamt men rappt. Det är ett lätt och känsligt spö som samtidigt har sk ryggrad nog att tämja även stora och stridbara fiskar.
De krav jag ställer på en haspelrulle för kustspinn efter havsöring är att den har en säker bygelmekanism (dvs en som inte tjuvfäller), en bra lintrissa, jämn linuppläggning, jämn och mjukt verkande slirbroms och en jämn, vibrationsfri, gång. Den bör också ha dessa egenskaper även efter några säsongers användning. Nästan alla moderna rullar känns fina när de är nya men alltför många blir snabbt trötta. Se upp med billiga rullar. För att en rulle ska hålla i längden krävs högkvalitativa material och hög precision i tillverkningen och sådant kostar. Billiga drev gjutna i någon mjuk legering kan kännas fina när rullen är ny men slits snabbt. Bristande precision i tillverkningen döljs lätt med billiga kullager som ger den nya rullen en lätt och jämn gång men som snabbt slits varpå rullens usla grundkvalitet ger sig till känna. Kullager av den kvalitet man vill se i en fiskerulle är relativt dyra. Om en rulle för några få hundralappar har många kullager är detta en varningsflagga snarare än ett tecken på kvalitet.
Rullen ovan är en Shimano Exage 4000, även den med några år på nacken, som uppfyller mina ovan angivna krav. Många väljer mindre rullar - så liten som möjligt tycks vara ledstjärnan - men det förstår jag inte finessen med. En rulle för kustfiske efter havsöring ska kunna hanteras även med frusna händer och/eller handskar och då är det en avgjord fördel att den inte är alltför liten. Rullen kostade ny någon eller några hundralappar mindre än vad spöt gjorde
Linan är viktig. En modern. monofil, nylonlina i dimension 0,25 mm är i mitt tycke idealisk. Är det mycket sten och annat som nöter linan där man fiskar kan man lämpligen skarva på en slaglina, cirka två spölängder är lagom, 0,35 mm närmast draget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar