Naturligtvis angavs alltid fiskens vikt. Många gäddor som gav guldnål var nog vägda på ett besman graderat i pund snarare än kilo och andra på mer eller mindre (o)tillförlitliga, ofta rostiga, fjädervågar. Det hela var naturligtvis en mild form av idioti och nog är det märkligt att den fortsätter (i form av Sportfiskarnas storfiskregistrering). Troféjakt, vare sig den bedrivs efter däggdjur, fågel eller fisk, har något fundamentalt osmakligt, för att inte säga sjukligt, över sig och bör definitivt inte uppmuntras.
Inom polisväsendet talar man om daktning, det är den term som betecknar proceduren att ta en gripen persons fingeravtryck och porträtt (framifrån och i profil), sk förbrytarfoton eller, som det heter på modern svenska, mug shots. Många sportfiskare daktar regelmässigt sina fångster, dvs sträcker ut fisken (förmodligen så långt det bara går...) längs en måttsatt linjal för att dokumentera dess art och längd. Även om det här tekniskt sett handlar om fotografering finner jag sådana bilder så ointressanta (för att inte säga meningslösa) att jag lämnar dem därhän. Men så väger jag ju aldrig min fångst och mäter gör jag bara för att försäkra mig om att jag inte tar hem någon fisk i strid mot gällande regler om max- eller minimått. För det mesta klarar man det med ögonmått och annars är det smidigt med markeringar på spöt eller håvskaftet.
Jag varken känner något behov av eller finner något nöje i att dokumentera mina fångster. Däremot skänker det mig glädje att fånga en vacker eller särskilt stridbar fisk och när jag lyckas tillaga min fångst på ett välsmakande vis är tillfredsställelsen för min del total. Och de minnesvärda fångster jag gjort kan jag utan vare sig mått- och viktuppgifter eller fotografier klart se framför mig. Kan jag inte det så var de inte minnesvärda... Men mest njuter jag av och minns sköna stunder på vackra platser med fiskespöt till hands.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar