Leta i den här bloggen

tisdag 17 april 2018

Om tafsar, chockspetsar, slaglinor, skarvar och knutar.

En tafs är en kortare eller längre bit lina av annat slag än huvudlinan (dvs den lina som är uppspolad på rullen) som sitter mellan huvudlinan och själva betet. Vid flugfiske använd alltid en (rätt lång och oftast taperad) tafs eftersom fluglinan inte lämpligen kan knytas direkt i flugan. Vid fiske efter gädda (eller andra fiskar med ett tandgarnityr som kan skada en nylon- eller flätlina) använder den kloke en tafs av stålwire eller något annat  liknande material. Vid mete är det vanligt att använda en sk hooklength, dvs en tafs med påknuten krok. Vanligen är denna tafs av nylon och något klenare än huvudlinan, detta för att - om olyckan skulle vara framma - undvika att förlora hela tacklet och för att fisken som slitit sig ska slippa bogsera ett sänke eller ett flöte.

Vid fiske med bombarda eller annan kastdobb (eller Buldo) används ofta (och alltid om huvudlinan är flätdito) en tafs mellan dobben och betet. Hur lång denna tafs bör vara (allt mellan en knapp meter och nio meter förekommer) hör till de esoteriska saker fiskenördar kan ägna timmar åt att fundera över och diskutera. Även här är det fluorocarbon och nylon som är de oftast använda materialen.


Att skarva en grov lina till en tunnare kan ge upphov till en knut som bromsar (och väsnas) i spöringarna. För att slippa detta finns taperade tafsar. På bilden en som är 0,26 mm i den tunna änden och 0,57 (mer eller mindre standard vid sk surf casting) i den grova. Skarvar man den tunna änden i en huvudlina med liknande dimension  (med tex en blodknut) så märks knappast skarven när man kastar. Den tjockare änden håller utan vidare som chockspets för sänken upp mot 250 gram och  fullt ställ med ett stöddigt 14 fots spö. För svenska förhållanden duger ett sk karpspö på 12-13 fot om man vill testa denna typ av kustfiske, ett slags bottenmete på distans. Ett spö med en sk testkurva på 2,5 lbs lämpar sig för sänken på 50-80 gram. Går man upp till 3,5 lbs så har man ett spö som hanterar kastvikter en bit över 100 gram. Om inte annat så är det ju rätt kul att se hur långt man kan kasta...


Vid långdistansmete (vid kusten eller karpsjön) med tunga sänken används ofta en relativt tunn huvudlina (för att ge maximal kastlängd) och ca två spölängder grövre lina som sk chockspets (för att linan inte ska brista vid utkastet med ett kraftigt spö och ett tungt sänke). Vid kustfiske eller annat fiske över bottnar där stenskravel och annat kan nöta på linan är det också klokt att ha ca två spölängder grövre och mer nöthärdig lina än den man har på spolen. Detta gäller särskilt om man fiskar med tunn flätlina (eller liknande) eftersom nöthärdighet inte hör till sådana linors bästa egenskaper. Vid mitt kustfiske efter havsöring har jag alltid, när jag inte använder monofil nylon som huvudlina, en slaglina av nylon eller fluorocarbon i dimension (beroende på omständigheterna) 0,25-0,40 mm. Det har jag förresten nästan alltid när jag fiskar med flätlina. Den transparenta linan syns (inbillar jag mig åtminstone) inte lika bra i vattnet, den ger litet elasicitet vilket är viktigt när man har fisken på kort lina (tex när den ska håvas), den ger en liten extra marginal vad gäller nötning (och det är alltid metrarna närmast betet som nöts mest) och man vågar dra i den hed handen utan att behöva riskera skärsår.

Det enda problemet med en slaglina är skarven mellan densamma och huvudlinan. Knuten måste vara såpass smal att den löper genom spöringarna utan att bromsa så att man får sk vindknutar på huvudlinan. Dessutom måste den vara pålitlig. Under nylontiden (och fortfarande om jag skarvar nylon till nylon och det inte rör sig om alltför stora skillnader i dimension) använde jag blodknuten. Numera (med flätlina till nylon/FC) använder jag oftast UNI till UNI knuten. Jag lägger flälinan 10 varv runt och nylonlinan 5 varv runt. Fuktar noga med saliv, drar försiktigt och sedan hårt. När jag kapat linändarna provdrar jag alltid min knut så hårt jag vågar. Det är bättre att den, om den inte skulle vara 100%-ig, ger upp hemma än ute vid vattnet med en stor fisk på kroken. När jag använder grov (0,40 mm) tafs använder jag en knut som kallas Slim Beauty som, med så grov tafs, löper lättare genom spöringarna. Hur man slår dessa knutar finns det så många bra beskrivningar av på nätet att jag inte ids bidra med ytterligare en utan ni får googla. Det viktigaste oavsett vilken knut det gäller är att man verkligen kan den. Man ska i princip kunna slå den om inte i sömnen så med förbundna ögon. Det klagas ofta på att flätlinor (för att inte tala om Nanofil) har dålig knuthållfasthet. Sanningen är att de obönhörligt avslöjar slarvigt slagna knutar. Vet man vad man gör och gör man rätt så är det inga problem (och är det problem så har man inte gjort rätt).

Jag skriver ofta om att man bör ha extraspolar till sin haspelrulle och när man använder slaglina är det bra mycket smidigare att ha en eller flera reservspolar med färdigpåknuten sådan att byta till än att behöva stå där på stranden, kanske i blåst och/eller kyla och försöka få till det om olyckan varit framme.


När du verkligen behöver ett lekande så måste det göra jobbet. De enda lekanden som effektivt hindrar lintvinning är kullagerlekanden. Dessutom är det sämre än värdelöst att använde lekanden och beteslås som inte håller. Så köp bra grejor om du måste använda dem. Även dyra lekanden och beteslås är, i vart fall jämfört vad med de beten man blir av med kostar eller hur man värderar en förlorad fisk, billiga. Det är i vart fall inga stora pengar. Billigast och oftast bäst är att använda pålitliga knutar istället för metallskrot. För pengarna man spar kan man kosta på sig kvalitetsgrejor när man behöver dem.


Alla bör lära sig säkra skarvknutar. Många verkar tro att man måste använda ett lekande mellan lina och tafs men det är en missuppfattning. Lekanden är till för att minska risken för att linan ska tvinna sig. I övrigt tillför de ingenting. De flesta enkla (billiga) lekanden är dessutom tämligen värdelösa när det handlar om att reducera lintvinningen. Billiga lekanden (och beteslås) kan dessutom vara rätt opålitliga ur hållbarhetssynpunkt. Att knyta att billigt lekande med beteslås mellan lina och bete är ofta att helt i onödan lägga till två svaga punkter. Sådana beteslås kan dessutom påverka presentationen av betet negativt, särskilt om det handlar om små (lätta) wobblers. Ofta är det bättre att knyta betet direkt i linan. Man måste då göra en ny knut när man byter bete men det är knappast någon nackdel (och i den mån det är det så uppvägs den nackdelen av nyttan med att kapa en liten bit nött lina och få en fräsch knut). Bland det värsta jag vet är när fiskare låter sina beteslås sitta kvar på linan efter avslutat fiske för att slippa knyta på igen nästa gång de ska fiska. I värsta fall får beteslåset sitta där tills linan går av (och det gör den, garanterat, förr eller senare). Tappar en sådan, lat eller dumsnål, fiskare sin drömfisk på grund av att knuten går upp eller den yttersta delen av linan brister så handlar det inte om otur.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar