Det sista fisket blev ett metepass med Håkan. I ungefär tre timmar satt vi och stirrade ner i gravens djup. Inte någon av våra egna, dessbättre, utan vallgraven runt Vadstena slott.
Som så ofta när man metar var det något som snodde masken men inte ville fastna på kroken. Mört, sade jag tvärsäkert bara för att en stund senare lyfta upp en kräfta som inte hunnit släppa sitt klogrepp om masken.
När så Håkan fick napp så var det en... mört. Men hans andra masktjuv visade sig även den vara av skaldjurssläktet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar