Strandskydd

I Sverige har vi ett lagfäst strandskydd. Syftet med dessa regler är att hålla de ännu oexploaterade stränderna fria från bebyggelse och tillgängliga för det rörliga friluftslivet. Detta innebär inskränkningar i äganderätten såtillvida att den som äger en strandtomt inte får göra som han vill med den, åtminstone så länge den inte redan är tagen i anspråk på ett sätt som gör att en sk hemfridszon tillskapats där strandskyddet annars skulle gälla.

Naturen har ett inbyggt, mycket brutalare, strandskydd. Har man byggt för nära en älv som ter sig inbjudande vackra sommardagar kan man få se sitt bygge översvämmat eller bortfört av ismassorna när vårsmältningen kommer. Här daltas det inte med vites- eller rivningsförelägganden. 

I och med klimatförändringen och den globala uppvärmningen (ni som inte tror på den får väl kalla det otur, Guds straff eller vad ni nu må inbilla er) har den låglänta del av vårt land i vilken den stigande havsnivån inte motverkas av landhöjningen (dvs Skåne) kommit att ligga skrynkligt till. Falsterbonäset kommer att antingen återtas av havet eller så får man bygga höga (dyra) vallar som skymmer den havsutsikt som gjort det så attraktivt att bygga där. På andra ställen riskerar illa placerade byggnader att helt enkelt spolas ut i havet när vädrets makter flexar sina muskler.

För den enskilde som förlorar hus och hem är det naturligtvis en tragedi men åtminstone förr hade man vett att inte bygga för nära vattnet om man inte var absolut tvungen. Inte heller byggde man, om man hade möjlighet att välja, i sänkor eller på annan mark som riskerar att översvämmas. Vid stränderna fanns i princip endast bryggor, båthus och sjöbodar. De byggnader som inte måste ligga nere vid vattnet förlades på betryggande avstånd från detsamma. Att bo intill stranden var inte attraktivt och lä skattades högre än havsutsikt när höststormarna gnydde.

Men det var, som sagt förr. Då det var annorlunda och mycket (var) bättre. Sedan började folk flytta in till städerna och tappade kontakten med naturen. Därigenom blev de på ett sätt dummare samtidigt som de inbillade sig vara smartare än lantisarna (den sk Kinberg Batraeffekten) och när de bättre bemedlade stadsborna började skaffa sig sommarnöjen gjorde det så ofta i närheten av vatten. Och för all del, under några sommarveckor kan det vara skönt att bo så för de som kan tillbringa de bistrare delarna av året i sin stadsvåning. När vi sedan fick tillgång till bättre isolering, treglasfönster, effektiv uppvärmning mm mm började folk (förmodligen stadsbor) inbilla sig att man nu utan problem kan bygga och bo var som helst. Vissa funderar, har jag hört, på att kolonisera planeten Mars (men något planetskydd tror jag inte att vi kommer att behöva införa). Även om planeten Mars fått vara i fred så bor folk numera även under månades mars i tidigare sommarstugor eller permanentbostäder byggda där ingen vettig människa förr skulle ha byggt sitt hus.

Mest effektivt kommer nog det ekonomiska strandskyddet att visa sig vara för nuförtiden tycks ju pengar vara vad vi bryr oss mest om. När byggnader och anläggningar som inte har kritisk betydelse för vår infrastruktur spolas bort eller översvämmas kostar det pengar. När man kan identifiera en ökad risk för att så ska ske reagerar räknenissarna på försäkringsbolagen och det blir dyrare eller omöjligt att försäkra sådana objekt. Att försöka kränga en på grund av den imminenta översvämningsrisken icke försäkringsbar kåk med magnifik havsutsikt och stor brygga lär bli svårt.