Newbulle Fixe Glisseur

Det som brukar kallas produktutveckling har jag flera gånger uttalat mig förklenande om. Med all rätt. Därför känns det bra att nu kunna framhålla ett gott exempel i genren. För det bubbelflöte Jean Grizaud uppfann 1942 var förvisso genialt i sin enkelhet, men det kunde förbättras. Det har Bonnand gjort genom sitt Newbulle Fixe Glisseur (vilket, översatt av mig med mina sex års kursiv skolfranska, betyder Nybubblan, fixerad eller glidande). 

Det nya bubbelflötet är faktiskt så bra att jag har svårt att se några egentliga skäl - annat än gammal vana eller nostalgi - att köpa originalmodellen (eller kopior av densamma). Har man, däremot, redan ett gäng av den gamla modellen så ska man förstås använda dem för de fungerar lika bra nu som de alltid gjort. Men eftersom det här inlägget riktar sig till nya och presumtiva bubbelflötsfiskare så tycker jag att det är vettigast att gå direkt på den nya modellen.

Jag är själv lycklig ägare till såväl några Newbulle Bonnand Fixe Glisseur som några Fladen Fishing Bubble Float (som är en ogenerad kopia). Anledningen till att jag köpt Fladens piratvariant är att den är lättare att hitta i svenska butiker. Att den fungerar lika bra och är billigare har inte spelat någon roll eftersom såväl originalet som kopian är så billiga att timpenningen för att jaga det billigaste är i princip omätbar, åtminstone så länge man inte förbrukar oanade mängder flöten.

Fixe (fast montage)

Den nya bubbelmodellen saknar de två fnuliga små plopparna i mjukplast med vilkas hjälp man fyller och tömmer flötet. Dessa är ersatta av en genomgående, konisk, stam. Bubblan fylls med vatten genom att men trycker loss stammen, sänker ned bubblan  i vatten och sedan försluter den genom att trycka fast stammen igen. Hur man tömmer bubblan får ni faktiskt lista ut själva (för jag förutsätter att jag riktar mig till en intelligent läsekrets och att ni inte är helt bakom flötet).

Stammen har en kanal genom viken linan ska löpa. I den tjocka änden av kanalen sitter en plugg försedd med en ögla. Används bubblan som glidflöte används inte pluggen. Vid fast montering låser man linan med hjälp av pluggen och linan träs genom öglan för att man inte ska förlora pluggen om den av någon anledning skulle lossna. Den smala änden av stammen ska vara riktad mot rullen och den tjocka änden mot kroken.

Glisseur (glidande montage)

Använder man bubbelflötet som glidflöte använder man ett flötesstopp eller en stoppknut precis som man gör med andra glidflöten och, naturligtvis, någon form av sänke. Man kan även använda bubbelflötet som bombarda (och monterar den då på samma sätt som en sådan även om man naturligtvis kan köra en quick and dirty-variant och helt enkelt montera bubblan som ett fast flöte enligt ovan). 

Använder man bubbelflötet som flöte - fast eller glidande - vid mete med sänke behöver man inte fylla det med vatten. Annars avgör man själv hur mycket vatten det ska fyllas med. Vid traditionellt bubbelfiske (dvs med flugkast eller mete utan sänke) är utgångspunkten att bubblan fylls till hälften.

 

Jag har ingen lust att blogga om fiske idag heller och jag önskar fortfarande Putin åt helsefyr.

För övrigt anser jag att berörda svenska idrottsförbund borde säga upp sina samarbeten med FIFA, UEFA och IOC och ta initiativ till att nya, icke-korrupta, organisationer bildas. Det är förnedrande att se fina idrottsmän förnedra sig genom att medverka i den sportswashing dessa entiteter har som affärsidé. När ryssarna fick tävla i OS som Ryska Dopingkommittén förverkade IOC det sista av sin trovärdighet. Och om FIFA (som verkar ha samma integritet och moraliska resning som på Blatters tid) nu låter ryska fotbollslandslaget tävla som Ryska Angreppskrigs- och Ockupationskommittén så vore det en ren jävla ynkedom om inte de demokratiska nationernas fotbollsförbund satte ned foten. Att idrott och politik inte hör ihop är lika litet sant idag som under Berlinolympiaden -36 och det är skillnad på att vara idealist och att vara nyttig idiot.

Om Rysslands angrepp på Ukraina

Den här bloggen handlar om fiske och politik brukar jag anlägga åsikter på endast när det gäller fiskerelaterade frågor men eftersom Ryssland, under Putins ledarskap, oprovocerat angripit Ukraina känns det konstigt att låtsas som om det regnar. Precis som det när nazityskland började sitt erövringskrig var Hitler som var huvudansvarig så var han inte ensam utan hade många medhjälpare i det tyska folket, många medlöpare utomlands och ännu fler som höll sig passiva. Eller neutrala som vi i Sverige brukar säga.

Ryssland/sovjetunionen har vi levt med i flera hundra år och hotet har varit detsamma även om galningarna i Kreml varierat. Själv växte jag upp under terrorbalansens tidevarv och jag kan min historia. Den nation som senast gick till väpnat angrepp mot vårt land är Ryssland. Man kan tala om rysskräck men det förändrar inte fakta. Det ryska folket är för mig en gåta. De flesta är kanske hyggliga människor men kan det vara bara otur när en nation så regelbundet får så ruttna ledare?

Till Putin säger jag: GO FUCK YOURSELF! Och det borde hela den civiliserade världen göra. Det är dags att isolera Ryssland och det även om det kostar och drabbar oskyldiga ryssar. Till och med våra banker måste avstå från den lukrativa verksamheten att tvätta ryska oligark- och maffiapengar. Det idrottsliga utbytet bör frysas och inga visa utfärdas. Det får räcka nu.

Mina tips för kustspinn efter havsöring

Mitt kustfiske efter havsöring bedrivs i Östersjön (Roslagen, Åland och Gotland) och till 90 % över långgrunda bottnar och i vattendjup från några decimeter till kanske två meter och antingen från land eller utvadad i vattnet. Min teknik och utrustning är anpassade till detta. Fisket kan bedrivas året om (beroende på hur sträng vintern är) men det är så här års det börjar bli som mest intressant. När dagarnas längd ökar och solen värmer är det plötsligt skönt att vara ute och fiska och i det avseendet är havsöringen rätt lik oss. Också den uppskattar att det plötsligt blir litet varmare. Det klassiska (och säkraste) tipset är att söka öringen en fin vårvinterdag med sydlig vind och att göra det i en långgrund, sydvänd, vik med sk leopardbotten. Lyckas man kombinera dessa förutsättningar kan man få ett fint fiske.

Eftersom de bottnar jag fiskar över vanligen är bemängda med vegetation och stenar är kustwobblers mitt förstahandsval när det handlar om beten. Favoriterna är Vicke, Gladsax och Sandgrävling och de färger jag använder mest är tobis- eller strömmingsliknande och röd med svart rygg eller gul med röd rygg. Standardvikten är 20 gram men om det blåser hård motvind går jag upp till 27-30 gram. Jag byter ut trekroken mot en enkelkrok som jag monterar så att krokspetsen pekar uppåt, ett arrangemang som effektivt minskar risken för bottennapp samtidigt som det ger mycket säkra krokningar. 

Den typ av bete som kallas havsöringdrag, tillverkade av plast eller epoxy, är också effektiva och kan tas hem även i långsam takt över grunda bottnar. Genomlöpare har på senare år vunnit många anhängare och är det inte alltför grunt använder jag ofta sådana och, i så fall, alltid med enkelkrok. De gamla beprövade favoriterna som Toby, Salar, Gnosjö och Snaps fungerar lika bra som de alltid har gjort och det gör även det gamla knepet att snabbt byta till en liten, gärna svart, spinnare om man råkar ut för sk följare (öringar som simmar efter ens drag utan att hugga).

Upphängare använder jag sällan eftersom de innebär mer tid som får ägnas åt att plocka bort tång och annat från krokar vilket minskar den tid krokarna fiskar i vattnet. Den minskade effektiva fisketiden är en nackdel som överväger de eventuella fördelar en upphängare ger.

För det mesta använder jag monofil nylonlina i dimensioner från 0,25 till 0,30 mm. Jag anser att nylonlinans tålighet mot nötning och dess elasticitet är egenskaper som överväger PE-linornas högre känslighet. Flätade PE-linor går helt bort för den del av mitt fiske som bedrivs vintertid eftersom problemen med isbildning då blir för besvärande med sådan lina. Nylonlinan ger säkrare knutar och är mindre trasselbenägen. När jag använder PE-lina skarvar jag på en cirka två spölängder lång tafs/slaglina av nylon närmast draget.

Nio fot är den spölängd jag oftast använder. Den ger goda kastlängder samtidigt som spöt fortfarande är lätt och smidigt att hantera. Jag undviker spön som är överdrivet styva/snabba/toppiga i aktionen. Sådana spön må kasta långt och vara känsliga nappindikatorer men en klinga med progressiv 3/4-aktion är bättre när man väl har en skaplig fisk på kroken.

Under spöt sitter en haspelrulle i storlek 3000-4000. Jag har stora labbar och för en fullvuxen karl normal finmotorik. Ofta är det kallt och ibland har jag handskar. Under sådana förhållanden ser jag inga fördelar med att använda minsta möjliga rulle (vilket tycks vara vad de flesta eftersträvar). En överdrivet liten rulle är också alldeles för lätt för att balansera ett tvåhandsspö och en dåligt balanserad utrustning är mer tröttsam att fiska med även om den skulle vara lättare. Kustfiske efter havsöring kallas ofta för de tusen kastens fiske eftersom det ofta är långt mellan huggen. Långa fiskepass med många kast innebär att det är viktigt att ha en utrustning som är vilsam att hantera.

Så om du inte ännu provat på detta fiske och bor vid eller nära ostkusten så kanske det är dags nu? Rätt som det är kommer det en helg med kanonväder och då är det guld att vara ute på stranden vare sig det nappar eller inte, glöm bara inte matsäcken som ju är den kanske viktigaste ingrediensen i en lyckad utflykt vare sig den har med fiske att göra eller inte.

Om du har vadare: Börja inte fisket med att plumsa ut i vattnet! De allra flesta hugg jag fått har kommit inom 15 meter från land där vattendjupet understigit en halv meter. Står det fisk där så är det en god idé att ge den chansen att hugga snarare än att skrämma bort den.

Hemtagningen av draget bör, som regel, vara långsammare i kallt och snabbare i varmt vatten men alltid göras med korta avbrott, sk spinnstopp, på någon sekund under vilka betet (beroende på vilket drag man använder) får sväva i vattnet eller singla ned mot bottnen. Ofta(s)t kommer hugget just då.

Var uppmärksam på om linan plötsligt slackar! Det är ofta en havsöring som stöter på draget med sin nos.

Bretton 400

Om Bretton 804, ofta med tillägget "De Luxe" har jag redan skrivit. Bretton 400 är en snarlik rulle byggd på samma fina snäckdrevsmekanik, som (såvitt jag kunnat utröna) kom något år efter 804:an, alltså runt 1960. De skillnader jag kunnat hitta är för det första färgen. Bretton 400 är svart medan 804:an är lackerad med en silvergrå hammarlack och har bara ett kullager medan 804:an är bestyckad med två. Sedan saknar Bretton 400 möjligheten att enkelt ta bort bygeln. 

Den fjärde skillnaden är vevens utformning och här blir det extra intressant eftersom veven är snarlik den ABU försåg sin Cardinal 66 med. I mitt inlägg om Bretton 804 har jag redan konstaterat att brettonrullen hade den servicevänliga finessen att gaveln till vevhuset öppnas med en (1) skruv som endast kräver ett mynt eller liknande som verktyg, dvs ännu en sak ABU kopierade.

Arter jag ännu inte fångat - Sarv

Sarv

Här måste jag reservera mig. Jag tror inte att jag fångat någon sarv. Fast det är nog, med handen på hjärtat, övervägande sannolikt att jag gjort det. Men jag vet inte. Det är inte så att demensen redan satt in utan förklaringen till att jag svävar

Mört, Wilhelm von Wright

på målet är att jag under de ungefär 55 år jag fiskat, särskilt när jag metat efter abborre, fått, krokat av och slängt tillbaka otaliga små blanka fiskar som jag kallat mört. De allra flesta har säkert också varit mörtar, men det är väl bara att erkänna att jag varken varit särskilt intresserad av små karpfiskar och heller inte ens känt närmare till alla de olika arternas särdrag. Så några sarvar kan säkert ha (och har förmodligen) av mig, felaktigt, klassificerats som mörtar. Nu vet jag, eller håller i alla fall på att lära mig, bättre. 

För rätt lika är de, mörten och sarven, och de förekommer också i samma vatten. Dessutom är de benägna att hybridisera, så om en mer taxonomiskt bevandrad fiskare än jag någon gång skulle ha svårt att bestämma sig för om det är en mört eller en sarv han just fångat så kan han ha alldeles rätt. Nästa gång den ickeabborre som fastnat på min metkrok är en mörtliknande individ så lovar jag att vara mer noggrann i min artbestämning.

Mörten, som jag är mer än säker på att jag fångat om inte oräkneliga så betydligt fler än vad jag själv kan hålla räkning på, är en trevlig fisk. Min allra första egenhändigt fångade fisk var (och det är jag säker på) en fet mört som jag metade upp på bröd och med handlina nedströms Islandsfallet i Fyrisån. En jäkel på att vittja krokar, en pigg rackare och vacker är den, mörten. Dessutom - om man ger den chansen - en alldeles utmärkt matfisk. Efter som jag hittills knappt kunnat skilja de båda arterna åt så utgår jag ifrån att detsamma gäller sarven.

Inga dåliga kläder

Det finns, hävdas det, inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Nu kan jag inte skylla ens på det för alldeles nyss när jag tittade in på Doggers butik för att köpa mask och maggot inför helgen försåg jag mig också med en vackert orange sydväst av Grundéns tillverkning. Huvudbonaden kompletterar den lika eleganta som robusta ensemble vars första byggsten var den jacka i samma färg och av samma märke jag köpte i Lysekil i höstas för att under vintern även beställa ett par lika orangea Grundéns hängselbyxor. Så nu ser jag fram emot ihållande uppehållsväder den kommande säsongen...

System Two, igen

I ett tidigare inlägg presenterade jag Scientific Anglers System Two 1011 och 1213, de två största rullarna i serien (eller om man ska säga systemet), lämpliga för laxfiske. Men det vore inte mycket till system om det inte också täckte in det lättare flugfisket. Vilket det naturligtvis gör.

Själv var jag på jakt efter en bra rulle till mina klass 5-spön och fastnade för System Two 67-L. 67 betyder att SC tänkt sig att den är lagom för linklasserna 6 och 7 men själv tycker jag att den är alldeles perfekt till klass 5 om man, som jag, är ute efter en rulle som tar rejält med backning och har en bra broms, för det är ju inte alla som bara fiskar harr och småöring med klass fem. En fin dag (eller natt) när havet ligger stilla och man frestar havsöringen med lätta don så kan det ju slå till...

L:et i modellbeteckningen indikerar, som jag förstått det, att det är en lättare modell och det är det ju eftersom man borrat hål i spolens utsida och därigenom trimmat vikten med några gram. Bromsen är av samma modell som hos de större rullarna men beläggen är av filt istället för grafit. Och så står det Made in England på rullen. Det känns bra.

Sthlmare och idioti

Signaturen AE gillar inte min sida om landfiske i Roslagen där jag tipsar om ställen där det fortfarande är möjligt för den icke båtburna fiskaren att "komma till". Av skäl som han inte anger tycker han att det är "idiotiskt" att lägga ut platser. Kanske har han sommarstuga vid något av de ställen jag tipsat om och är allmänt folkilsken? Eftersom han inte anför några skäl för sin uppfattning är man ju i det avseendet hänvisad till gissningar. Att han inte gillar sthlmare verkar uppenbart. Kanske är han rädd för att sådana ska leta sig ut och sprida sin lukt?

Själv tycker jag att stockholmare luktar (och smakar!) gott och ibland grillar eller steker jag några under mina fisketurer. Kanske ett tips till AE?

1. 
   AE16 februari 2022 09:52

   Fortfarande idiotiskt lägga ut platser. Luktar sthlmare.

   Radera
2. 
   Herman16 februari 2022 13:26

   Nio gånger av tio är jag(om jag inte åkt dit i sällskap med någon kompis) ensam fiskare när jag beger mig till någon av de platser jag tipsat om och det har inte förändrats sedan jag "lade ut dem". Någon trängsel har mitt outande alltså inte gett upphov till.Men det kanske beror på att jag inte berättar hur, när och exakt var man ska fiska utan bara ger vägledning om var landfiske är möjligt? Resten får läsaren lista ut själv.

   Radera

En pigg åttioåring

Ett av de mest användbara fiskeredskapen firar i år sitt åttioårsjubileum. Det var nämligen mitt under brinnande världskrig, 1942,  den franske sportfiskaren Jean Grizaud tillverkade sitt första bubbelflöte i transparent plast. Det påstås att han inspirerats av sin iakttagelse av hur fisken tycktes attraheras av de bubblor som uppkom i det strömmande vattnet. När kriget var över startade Grizaud industriell produktion av sin uppfinning och redan samma år, 1945, producerades över 100.000 buldoflöten. Namnet Buldo, som är ett inregistrerat varumärke, kommer sig såvitt jag förstår av det franska bulle d´eau som betyder vattenbubbla (vilket väl, rätteligen, borde vara luftbubbla eftersom det ju är vad de bubblor vi ser i en fors eller en vågkam består av). Hursomhelst, uttalar man Buldo som en fransman så låter det likadant som när man (eller han) säger bulle d´eau.

Buldo är, liksom Thermos, ett varumärke som kommit att bli synonymt med en pryl. Precis som vi oreflekterat kallar en vaccumisolerad flaska för termos oavsett vem som tillverkat den kan vi kalla vilket plastkuleflöte som helst för ett buldoflöte. Även om detta är ett ovedersägligt bevis på produktens framgång måste det framkalla blandade känslor hos varumärkets ägare. Som är Bonnand

Originalbuldon är den runda plastkulan i genomskinligt material som kan, helteller delvis beroende på vilken kastvikt och vilka flytegenskaper man vill ha, fyllas med vatten och är försedd med "öron" med hål genom vilka linan kan träs eller i vilka linan kan knytas beroende på om man önskar ett fast eller glidande montage. Produktutvecklingen har sedan gett oss buldoflöten i olika färger, ovala buldoflöten, buldoflöten i mjukare plast, buldoflötet med inbyggd blyvikt och några till varianter. 

I Frankrike är fisket med buldoflöte stort och så även i de flesta länder i den stora världen utanför Sundbyberg. Här i Sverige, där vi vet bäst om det mesta och särskilt om hur man ska fiska, ses plastkulorna av de flesta som mer eller mindre odugliga leksaker. Dessutom är de ju misstänkt billiga. Nej, varför köpa en billig plastkula när en dyr bombarda eller ett riktigt flöte kan göra samma jobb? Till plastkulans vanrykte bidrog under förra seklets andra hälft militanta flugfiskepurister som störde sig på att bli utfiskade av semesterfiskare beväpnade med teleskopiska metspön, buldoflöten och färdigknutna flugkast med två eller tre flugor. Förmodligen överdrev de metodens effektivitet men det var deras insändare och debattinlägg i den dåvarande (tidigt sjuttiotal) fiskepressen som fick mig att skaffa ett femmeters teleskopiskt glasfberspö med ringar (och bidrog till att det kom att dröja innan jag själv hamnade i flugfisketräsket...).

I kommande inlägg ska jag lära er som inte redan vet hur man kan använda olika buldoflöten i olika fiskesituationer.

Arter jag ännu inte fångat - Havsabborre

Havsabborre

Fiske handlar för mig inte i första hand om att fånga fisk. Det må tyckas vara en något bakvänd inställning för en ivrig sportfiskare, men sådan är jag. Jag gillar att vara ute och fiska och jag gillar att planera fisketurer och att pyssla med fiskegrejor men fångsten är inte särskilt viktig. Till dem som har synpunkter på mitt förhållningssätt brukar jag ibland säga, att när jag spelade golf kom jag nästan alltid tomhänt hem men det var ingen som tyckte att det var något konstigt med det.

Finns det ett undantag så är det havsabborren. En sådan vill jag landa innan jag lägger spöt på hyllan. När pandemin är över kan jag tänka mig en portugalresa enkom för att fiska efter havsabborre. Det vore ju heller inte konstigare än att resa dit för att spela golf. Annars så finns ju chansen, även om den är liten, när jag blöter min krok längs svenska västkusten (eller i Norge). Att jag nämner just Portugal beror på att det var där jag, vid ett restaurangbesök, "upptäckte" havsabborren som blivit en av mina absoluta favoritfiskar. På tallriken. Men den ska vara nyfångad och kompetent tillagad. Annars kan man fiska efter den längs hela den europeiska atlantkusten, inklusive de brittiska öarna.

I mina fiskedrömmar är havsabborren en yster kämpe, ungefär som en havsöring fast mer brutal. Jag hoppas att den är det. I annat fall är det kanske bättre att den för min del får förbli en dröm? Drömmar är inte att förakta och utan dem vore livet bra mycket fattigare.

Napp och Nytt på nätet

Tydligen så var Napp och Nytt 2021 den sista utgåvan tryckt på papper och kommer den från och med i år (tills den försvinner helt) endast att publiceras digitalt. Detta upprör många, även de som inte i andra avseenden är traditionalister, men inte mig. Jag bryr mig mer om innehållet, som för länge sedan slutade intressera mig. En tjock lunta fylld av reklam för kinatillverkade grejor försedda med etiketter som ska framkalla minnen från en tid när det var bättre, en tid då rullar som hette ABU var gjorda i Sverige, rullar som hette Mitchell kom från Frankrike och grejor med namnet Penn från det stora landet i väst. Lika så gott att man slutar öda träd på eländet. Däremot skulle jag gärna se att även de gamla årgångarna scannades och lades ut på nätet.

Hardy Ocean Prince

Ett av de mest klassiska varumärkena inom sportfisket är Hardy, förknippat främst med flugfiske och berömt för sina utsökta rullar och spön. En gång (förr, när det var annorlunda och i många avseenden bättre) skedde tillverkningen i engelska Alnwick där bröderna William och John James Hardy 1874 drog igång tillverkningen av fina fiskeredskap under firman Hardy Brothers. Numera är Hardy bara ett, låt vara tämligen exklusivt varumärke och den allra nyaste hardyrullen jag äger är made in China...

Min Ocean Prince Two med spole från en Ocean Prince 3 3/4

Nå, 1984 - innan nästan allt inom sportfisket ingick i konglomeratet Pure Fishing och när ännu rullar tillverkades av europeiska arbetare - kom det från fabriken i Alnwick en tuff rulle tänkt för saltstänkt fiske efter snabb- och långrusande arter som tarpoon men alldeles utmärkt även för lax- och havsöringfiske. Den första versionen av rullen fick namnet Ocean Prince och eftersom det under namnet även stod 3 3/4 (indikerande spoldiametern i tum) kallas den ofta just Ocean Prince 3 3/4 så att man kan skilja den från de två senare modellerna Ocean Prince One respektive Ocean Prince Two. Tillverkningen upphörde i mitten av nittiotalet.

Ocean Prince 3 3/4 och Ocean Prince Two är, förutom en dekor på spolen på Two, såvitt jag (som är lycklig ägare till en av vardera) kan se identiska. One har en smalare spole och är alltså marginellt lättare och har lägre linkapacitet.

Vad som utmärker Ocean Prince-rullarna utöver saltvattenbeständigheten (som enligt ryktet är något tveksam) är att de har en vev med backspärr och alltså inte bara ett i spolen fastnitat vevhandtag. Konsekvensen av detta är att när en fisk rusar så står veven stilla och man riskerar inte att skada fingrarna på ett snabbt roterande vevhandtag om man assisterar den inbyggda slirbromsen genom att manuellt bromsa mot spolens rundade kant. Den inbyggda  slirbromsen är, för övrigt, kraftig och väl fungerade men till följd av reglagets utformning inte alldeles lätt att justera i stridens hetta.

Arter jag ännu inte fångat - Piggvar

Piggvar, Wilhelm von Wright

Ätit den, med största förtjusning, har jag gjort många gånger men trots att den finns i de vatten där jag vanligen fiskar så har jag ännu aldrig fått någon på kroken. Eftersom den är en rovfisk och åtminstone vissa tider jagar på grunda sandbottnar så borde jag, strängt taget, med tanke på hur oändligt många timmar jag vevat hem mina havsöringdrag över sådana ha kunnat få åtminstone någon piggvar som bifångst, men icke. Så tydligen krävs en mer riktad ansträngning för att en egenfångad piggvar ska hamna på mitt middagsbord.

Som jag förstått saken så fungerar allt fiske - spinn, rörligt mete och statiskt mete - så länge det bedrivs bottennära där det finns piggvar Jag gissar att det mest kritiska (som vid allt fiske jag känner till) är just att presentera sitt bete på rätt plats så prio ett får bli att luska reda på var (och när), i de vatten där jag fiskar, chansen att stöta på piggvar är störst.

Nå, jag kan tänka mig mycket sämre sätt att fördriva tiden än att sitta vid en strand och vänta på napp och jag har, som bekant, en förkärlek för franska och japanska kusthaspelrullar så i år kanske det är dags att göra något konstruktivt för att, äntligen, få avnjuta en piggvar jag själv dragit upp och tillagat. Fast skulle den nappa när jag är på Gotland så låter jag nog mamma sköta matlagningen.

Skarvar

Nej, det är inte om de svarta fåglarna som rensat kustvattnen på fisk det här ska handla utan om holkar. Inte holkar till fåglar utan sådana man delar och sätter ihop spön med. För precis som de svarta fisksväljande fåglarna så har spöskarvarna blivit fler. Det är märkligt hur det svänger. För cirka ett decennium sedan var odelade spön det hetaste. Skarvar, hette det, försvagar spöklingan och dödar aktionen. Nu tävlar tillverkarna istället om vem som kan dela sina spön flest gånger. Plockepinnspöna är legio och ingen höjer längre på ögonbrynen över ett fyrdelat spö. Själv har jag ett niofots #5 flugspö med sex holkar, dvs spöt delas i sju delar. Smidigt när man vill ha ner det i ryggsäcken men en smula meckigt när man ska tackla upp.

Att jag kom att reflektera över ämnet spöskarvar beror på att jag i går hanterade några tvådelade flugspön från sjuttio- och åttiotalen. Det slog mig då att tvådelat på den tiden var normen. Sedan, runt millennieskiftet, var de flesta flugspön tredelade och idag är fyrdelat det normala. Haspelspöna kommer litet efter men även dessa är nu allt oftare delade i fler än två delar.

Vad, frågar jag mig, är det som driver utvecklingen mot spön med allt flera skarvar? Och har de nackdelar som för bara något decennium sedan var förknippade med delning av spöklingor plötsligt försvunnit? Odelade spön är, så snart de är längre än runt metern, opraktiska men det är även spön som består av löjligt många delar. Personligen anser jag att transportlängder runt metern, dvs tredelade nio- och tiofotsspön, är en rimlig kompromiss mellan transportvänlighet och smidighet i hanteringen. Och naturligtvis så påverkar holkarna fortfarande klingans aktion liksom de utgör försvagningar och även om man lyckats minimera dessa negativa effekter så ser jag ingen anledning att vi ska ha fler skarvar än nödvändigt (och åtminstone när det gäller de som äter fisk betydligt färre än vad vi har för närvarande).

En blivande klassiker?

Plast - den må kallas grafit eller något annat men det icke-metalliska material många rullar de senaste decennierna till stor del består av är plastic fantastic - är inget man förknippar med en klassiker men förr eller senare blir den första plastrullen antik. Rullar för flugfiske är ju tämligen enkla och åtminstone när det gäller flugfiske i de lättare linklasserna efter röding, harr, öring och liknande utsätts de heller inte för några överdrivna påfrestningar så ur hållbarhetssynpunkt duger här plast mycket väl.

En plastrulle som varit med rätt länge är Okuma Airframe. Den finns i storlekarna 4/6 och 7/9, liksom T-Forden kan man få den i vilken färg man önskar så länge den är svart och är, i all sin anspråkslöshet, en synnerligen väl fungerande liten rulle. Plasten den till övervägande delen består av kallas "titanium reinforced graphite" så det förstår man ju att det är en alldeles extra fin plast.

Det som inte är av plast är bland annat det rostfria IAR-lagret som gör att man inte behöver arbeta mot, den för övrigt alldeles utmärkta, slirbromsen vid invevning. Bromsen är en skivdito med teflonskivor. Även spolaxeln är i rostfritt stål. Designmässigt och ergonomiskt finns inget att anmärka på och inte heller i övrigt kan jag hitta något fel på den här rullen. Utom då att den är gjord av plast. Om det nu är något fel. Runt trehundra kronor är vad man får betala för att bli ägare till en möjlig framtida rullklassiker och medan man väntar på att den ska bli det så kan man med fördel fiska med den.

Svineri

https://www.theguardian.com/environment/2022/feb/05/shock-in-france-after-giant-trawler-sheds-100000-dead-fish-off-coast

Hur länge ska våra - nu menar jag internationellt - politiker tillåta industriellt rovfiske? Hur länge ska vi som lever i demokratier tillåta dem att göra det? Eller är det enda vi bryr oss om hur billiga fiskpinnarna är den här veckan?

Menföre och tappade sugar

Luis, gubben som skriver bla bloggen Predatorfishing my way by Luis, har i sitt senaste inlägg skrivit två saker som jag instämmer i.

Just denna tid är den absolut värsta på året, isen ger sig inte och man kan inte bedriva sin kära hobby! Ena dagen är det milt och storm och man hoppas att vinden river upp isen. Det sker inte, bara lite större öppning och natten efter så fryser allt igen och omöjliggör fiske.

Jag brukar inte kolla runt bland bloggar, men jag blev lite förvånad över hur illa det faktiskt ser ut! Man håller inte bloggarna vid liv, väldigt många startar en blogg och sedan skrivs det inget eller väldigt lite! Dem finns kvar, men man har inte skrivit på 5-7 år!

Att vintern är vår skapares sämsta idé behöver vi inte orda om. Intressantare då, varför så många bloggar startar (ofta med storstilade ambitioner) för att ganska snart (eller omgående) avstanna. Nu är det ju en gammal sanning att tillvaron är full av tappade sugar, men vi fiskare ska väl höra till den mer tålmodiga och uthålliga delen av befolkningen? Eller så har de där bloggstartarna börjat med bloggandet ungefär samtidigt som de börjt fiska, upptäckt att det inte är så lätt och gett upp med både och. Det sägs ju att vi som tillhör min och Luis generation fick lära oss att ha det litet långtråkigt medan yngre generationer vill ha mer eller mindre omedelbar behovstillfredsställelse. Eller så ligger det kanske något i Luis teori att det handlar om ett behov av att skryta med sina fångster och när dessa uteblir så dör bloggen i brist på material.

Själv har jag fiskat länge och, strängt taget, dragit upp tillräckligt med fisk och

jag är mer intresserad av fisket än av fångsten. Något behov av att skryta har jag inte och det gäller i ännu högre grad Luis som var en legend redan när vi var unga. Ni som inte känner till honom rekommenderas att ta del av hans bloggar eller att försöka få tag i hans utmärkta bok "Så fångar du storgäddan".

Nu tittar solen fram! Jag drar ut till väddökusten och har det litet långtråkigt i några timmar. För nappa lär det knappast göra idag heller. 

edit.

Problem med isen kan man ha även om den inte ligger på vattnet. Förra helgen försvårades mitt fiske av att de klippor från vilka jag tänkt fiska var en no go-zone. Idag tvingades jag med stor försiktighet att i mina på det underlaget hala stövlar stappla fram över glanskis från parkeringen till stranden ca 200 meter därifrån (och samma väg tillbaka). Utan min vadarstav hade det nog blivit en eller annan marksyning. Väl på stranden var underlaget halkfritt, sand, grus och tång.

Nappade gjorde det inte men det spelade mindre roll eftersom jag mest var ute för kastträning och för att testa en spö/lina-kombination som jag hade hoppats mycket på, men det gör jag inte längre utan sökandet får fortsätta. Vackert var det och jag hade i alla fall roligt där jag stod och jäklades med ett flugspö och en lina som inte ville vara kompisar och skönt hade jag också när jag väl satt mig med ryggen mot vinden på en stock och pipan stoppad och tänd.

Scientific Anglers System Two

British Fly Reels tillverkade, som jag tidigare berättat, flugrullar i sin fabrik i Falmouth (som ligger i England) fram till i slutet av 2004 då amerikanska Orvis, som köpt upp BFR, lade ner fabriken och skeppade maskinerna till Kina. Bland annat tillverkade BFR rullar åt Scientific Anglers och det är deras System Two 1011 och 1213 - de största rullarna i serien, avsedda för laxfiske - det här inlägget handlar om.

Rullarna är vad som kallas single action (vilket betyder att vevhandtaget är fäst i spolen och alltså roterar när spolen gör så) och försedda med en riktigt bra slirbroms av skivbromstyp.

Bromsskivan, liksom bromsmekanismens övriga delar, är av rostfritt stål. Alla delar utom bromsbeläggen som är av någon slags grafit.

Mycket mer är inte att säga om de här rullarna annat än att de är mycket välbyggda, tillförlitliga och hållbara. Det räcker långt för mig och dessutom tycker jag att de är snygga. 

Så om du behöver en flugrulle för laxfiske är en SA System Two inget dumt val. 

Arter jag ännu inte fångat - Sik

Sik, Wilhelm von Wright

Siken har hittills gäckat mig. I mitt fall handlar det nog mest om att jag inte gett den tillräckligt av min tid. När det på våren är säsong för mete efter sik längs kusten är jag visserligen på plats men med siktet inställt på havsöring. Fast sik, särskilt varmrökt sådan, är gott och det är mer vilsamt att sitta i sin metestol och vakta spöt eller spöna än att stå utvadad och vifta med flugspöt eller nöta med haspelditot. Så en vacker vårdag kommer jag att sitta där. Med spöt vilande i sin klyka, kaffepannan puttrande på gasolköket och snuggan bolmande i mungipan... Låter rätt lockande... Jag har en känsla av att sik mycket väl kan bli min nästa art.

Ingen riktig post!

Lasse, i Roy Anderssons klassiska "reklamfilmer" för posten, var och förblir en av mina idoler. "Det här är ingen riktig post!" har jag själv i vredesmod, många gånger, hävt ur mig sedan Kungl. Postverket gick i graven. En annan sak jag sagt många gånger är att "det var bättre förr!" och det gäller i högsta grad för posten.

Jag satt i bilen, som av en händelse inom synhåll från Tomtebodaterminalen, när Maud Olofsson höll presskonferens för att meddela att posten bolagiserats. Först hajade jag till men sedan erinrade jag mig att det var den första april. Så det var inte förrän dagen därpå jag fick klart för mig att det dåliga aprilskämtet inte var något skämt utan bara dåligt. Och det har blivit sämre. Jag vet faktiskt inte om Gunde Svahns "det kunde vara mycket värre" ens längre är tillämpligt men samtidigt är jag övertygad om att det kommer att bli värre.

Själv samlar jag på gamla fiskerullar och även annat köper man ju i dessa butiksdödens och de döende stadskärnornas dagar via nätet så det blir en hel del paket att hämta. Schenker och DHL fungerar klockrent men när jag väntar en försändelse via Post Nord försöker jag att inta en filosofisk hållning. Flera paket har bara försvunnit och andra gånger har jag, som bor i Norrtälje, fått aviseringar om att jag kan hämta mitt paket på ICA i Uddevalla eller på något utlämningsställe i Kode. DET HÄR ÄR INGEN RIKTIG POST! DET VAR BÄTTRE FÖRR!

Som ett led i sin usla service har PostNord ett reklamationssystem som går ut på att de ska slippa direktkontakt med sina offer utan man är hänvisad att sitta som ett flån och knappa in uppgifter på en inadekvat hemsida. Att man på detta vis ödelade en viktig del av landets infrastruktur är bara en av orsakerna till mitt politikerförakt.

Jag, en rulltrimmare

Om kullager vs bussningar har jag redan skrivit. Flera gånger. Däremot inte om keramhybridkullager. Så det kanske är dags? Hursomhelst så besökte jag i eftermiddags (på hemväg från Sollentuna) Sportfiskeboden i Täby för att köpa (bland annat) några UT keramhybridkullager. Detta inte för att jag drabbats av trimningsdjävulen utan, helt enkelt, därför att lagren i min Ambassadeur 6500 C3 CT Elite snurrar dåligt och jag, trots upprepade tvättningar i kemiskt ren bensin, inte lyckats få liv i dem. De är, kort sagt, mogna för utbyte. Och nu är de utbytta. Mot de nyss nämnda keramhybridkullagren.

Är då keramhybridkullagren bättre? Ja, de är definitivt bättre än de trötta lagren som satt i rullen, men om de är bättre än de rostfria lager som sitter som original i de svängstabyggda ambassadeurerna är jag ännu inte klar över. Förmodligen är jag inte heller en tillräckligt kompetent kastare för att bedöma den saken. Men kul att kasta med rullen med de nya lagren ska det bli. Och skulle någon (mot all rimlig förmodan) bli imponerad av de kast jag åstadkommer så kan jag ju, med gott samvete, säga att jag trimmat rullen...

Rekommendabel

Det här är en av mina bästa utrustningar för det kustfiske efter havsöring som är mitt favoritfiske. Dessutom fungerar den ypperligt till det mesta "normala" spinnfisket och kastmetet. Prylsnobbarna och "experterna" fryner garanterat på näsan åt den eftersom den består av hyfsat billiga komponenter med låg eller obefintlig imp-faktor. 

Spöt är ett niofots SPRO Skyvolt med rekommenderad kastvikt 12-25 gram. Andra tillverkare hade utan vidare skrivit 7-30 gram och det hade varit lika korrekt och fortfarande bara siffror. Hur som helst så kastar spöt de drag och kustwobblers jag använder - från 7 grams spinnare till 27 grams kustwobblers utan anmärkning. Klingan består huvudsakligen av glasfiber förstärkt med kolfiber, dvs vad som åtmintone förr kallades komposit och som - i det här fallet och i mina ögon - ger det bästa av två världar. Rullen är en ABU Garcia Oceanfield 3000 och linan Berkley Nanofil. 

Rullen har jag skrivit om tidigare och den blev vederbörligen sågad av ett antal kommentatorer. Själv begriper jag uppenbarligen ingenting om haspelrullar eftersom jag fortfarande fiskar och är nöjd med min. Att ett rimligt prissatt spö med huvudsakligen glasfiber i klingan och en behaglig, progressiv, aktion av internetexperterna betraktas som näst intill oanvändbart tar jag för givet och Nanofil är inte en lina som alla förstår att uppskatta. Eller knyta. Så möjligen är det bara jag som tycker att det här är riktigt bra grejor, men det är de.

Prislappen? Det redan billiga spöt köpte jag för 399 kr när Lundgrens sålde ut dem och för rullen betalade jag Dogger 699 kr. Linan kommer från en av de bulkspolar med Nanofil jag samlat på mig och det som nu sitter på rullen har kostat mig runt en hundralapp. Jag äger moderna spön och rullar som kostat mig åtskilliga gånger om vad jag gett för de här grejorna men knappast är bättre så den här combon är den definitivt mest prisvärda.

Naturligtvis är en Cardinal C4 på ett RST M5 SLE en kvalitativt sett bättre utrustning men då talar vi om en rulle som man för flera decennier sedan fick betala mer för än vad jag gav för Oceanfielden och ett spö med fem siffror på prislappen. Och havsöringen bryr sig inte. Det är inte alltid det kostar att ligga på topp.