Skarvar

Nej, det är inte om de svarta fåglarna som rensat kustvattnen på fisk det här ska handla utan om holkar. Inte holkar till fåglar utan sådana man delar och sätter ihop spön med. För precis som de svarta fisksväljande fåglarna så har spöskarvarna blivit fler. Det är märkligt hur det svänger. För cirka ett decennium sedan var odelade spön det hetaste. Skarvar, hette det, försvagar spöklingan och dödar aktionen. Nu tävlar tillverkarna istället om vem som kan dela sina spön flest gånger. Plockepinnspöna är legio och ingen höjer längre på ögonbrynen över ett fyrdelat spö. Själv har jag ett niofots #5 flugspö med sex holkar, dvs spöt delas i sju delar. Smidigt när man vill ha ner det i ryggsäcken men en smula meckigt när man ska tackla upp.

Att jag kom att reflektera över ämnet spöskarvar beror på att jag i går hanterade några tvådelade flugspön från sjuttio- och åttiotalen. Det slog mig då att tvådelat på den tiden var normen. Sedan, runt millennieskiftet, var de flesta flugspön tredelade och idag är fyrdelat det normala. Haspelspöna kommer litet efter men även dessa är nu allt oftare delade i fler än två delar.

Vad, frågar jag mig, är det som driver utvecklingen mot spön med allt flera skarvar? Och har de nackdelar som för bara något decennium sedan var förknippade med delning av spöklingor plötsligt försvunnit? Odelade spön är, så snart de är längre än runt metern, opraktiska men det är även spön som består av löjligt många delar. Personligen anser jag att transportlängder runt metern, dvs tredelade nio- och tiofotsspön, är en rimlig kompromiss mellan transportvänlighet och smidighet i hanteringen. Och naturligtvis så påverkar holkarna fortfarande klingans aktion liksom de utgör försvagningar och även om man lyckats minimera dessa negativa effekter så ser jag ingen anledning att vi ska ha fler skarvar än nödvändigt (och åtminstone när det gäller de som äter fisk betydligt färre än vad vi har för närvarande).