Just denna tid är den absolut värsta på året, isen ger sig inte och man kan inte bedriva sin kära hobby! Ena dagen är det milt och storm och man hoppas att vinden river upp isen. Det sker inte, bara lite större öppning och natten efter så fryser allt igen och omöjliggör fiske.
Jag brukar inte kolla runt bland bloggar, men jag blev lite förvånad över hur illa det faktiskt ser ut! Man håller inte bloggarna vid liv, väldigt många startar en blogg och sedan skrivs det inget eller väldigt lite! Dem finns kvar, men man har inte skrivit på 5-7 år!
Att vintern är vår skapares sämsta idé behöver vi inte orda om. Intressantare då, varför så många bloggar startar (ofta med storstilade ambitioner) för att ganska snart (eller omgående) avstanna. Nu är det ju en gammal sanning att tillvaron är full av tappade sugar, men vi fiskare ska väl höra till den mer tålmodiga och uthålliga delen av befolkningen? Eller så har de där bloggstartarna börjat med bloggandet ungefär samtidigt som de börjt fiska, upptäckt att det inte är så lätt och gett upp med både och. Det sägs ju att vi som tillhör min och Luis generation fick lära oss att ha det litet långtråkigt medan yngre generationer vill ha mer eller mindre omedelbar behovstillfredsställelse. Eller så ligger det kanske något i Luis teori att det handlar om ett behov av att skryta med sina fångster och när dessa uteblir så dör bloggen i brist på material.
Själv har jag fiskat länge och, strängt taget, dragit upp tillräckligt med fisk och
jag är mer intresserad av fisket än av fångsten. Något behov av att skryta har jag inte och det gäller i ännu högre grad Luis som var en legend redan när vi var unga. Ni som inte känner till honom rekommenderas att ta del av hans bloggar eller att försöka få tag i hans utmärkta bok "Så fångar du storgäddan".
Nu tittar solen fram! Jag drar ut till väddökusten och har det litet långtråkigt i några timmar. För nappa lär det knappast göra idag heller.
edit.
Problem med isen kan man ha även om den inte ligger på vattnet. Förra helgen försvårades mitt fiske av att de klippor från vilka jag tänkt fiska var en no go-zone. Idag tvingades jag med stor försiktighet att i mina på det underlaget hala stövlar stappla fram över glanskis från parkeringen till stranden ca 200 meter därifrån (och samma väg tillbaka). Utan min vadarstav hade det nog blivit en eller annan marksyning. Väl på stranden var underlaget halkfritt, sand, grus och tång.
Nappade gjorde det inte men det spelade mindre roll eftersom jag mest var ute för kastträning och för att testa en spö/lina-kombination som jag hade hoppats mycket på, men det gör jag inte längre utan sökandet får fortsätta. Vackert var det och jag hade i alla fall roligt där jag stod och jäklades med ett flugspö och en lina som inte ville vara kompisar och skönt hade jag också när jag väl satt mig med ryggen mot vinden på en stock och pipan stoppad och tänd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar