En paragraf som det dessvärre ofta syndas emot är 25 §. Själv minns jag (och kommer aldrig att glömma) en vårdag vid Hallshuk. Jag och mina söner hade börjat fiska av grundvattnet, först från land och sedan börjat vada för att successivt närma oss pallkanten. Då hör vi plötsligt motorljud, smällande bildörrar och höga röster. Ur två stora SUV:ar dräller ett halvdussin "sportfiskare", av dialekten att döma 08:or. De joggar ner till stranden, kliver i vattnet bredvid oss för att sedan plaska förbi oss och ställa sig precis på pallkanten. Vårt fiske och mitt annars så jämna humör var helt förstörda. Grabbarna fick mer eller mindre handgripligen hindra mig från att skära upp däcken på SUV:arna (och det grämer mig fortfarande att jag inte gjorde det). Det är bland annat för att hindra sådana (över-)reaktioner som reglerna i 25 § bör följas.
Om förhållandet mellan de fiskande
25 § Den som fiskar skall visa hänsyn till andra som vistas i området. Fiske skall bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras.
Om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, skall de få fiska i den ordning de kommit till platsen.
Det egna fiskeredskapet skall användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap.
Efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande.
Första-fjärde styckena skall även tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser. Lag (1996:1076).
26 § I vatten där varje svensk medborgare har rätt att fiska får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap eller en vattenbruksanläggning, om redskapet eller anläggningen har märkts ut på föreskrivet sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar