Jag får väl säga som Dennis Bergman, att det är tragiskt på något vis men samtidigt positivt att det äntligen är något som händer. Men det hade onekligen varit mer positivt om fråga varit ett fiskestopp, eller vettiga fiskekvoter, för att hindra att fisken tar slut än därför att den gjort det.
Man behöver saker att se fram emot!
 |
| Utsikt över Hardangerfjorden från piren utanför Rosendal hyttetun |
GLAD PÅSK!
Förvisso är det så, att man behöver olika drag till olika fisken, men om man vet var och vad man ska fiska så brukar man ganska snabbt komma fram till vilket eller vilka drag som kan bli aktuella.
 |
| En simmare, en plumsare och en bananvobblare. Mer än nog för en eftermiddags gäddfiske. Men vill man vara bombsäker så kan man ju smuggla med en spinnare och ett skeddrag också och de ryms i samma ask... |
Själv har jag under ett drygt halvsekel samlat på mig fler drag än vad jag kan räkna men när jag ger mig ut på fiske har jag sällan med mig fler än vad som ryms i en jackficka.
Det finns många sätta att rigga sina mjukisar. Här är ett sätt som är nytt för mig.
Som grabb funderade jag förstås inte över sanningshalten i dessa påståenden utan greppade blixtsnabbt min fiskeutrustning och trampade iväg på min gamla Hermes mot närmsta brygga. Senare år grenslade jag, samma dag och i samma ärende, min Mustang Cross Special och i år sätter jag mig i min Skoda Fabia. För traditioner måste man vårda.
I vuxen ålder har jag forskat en smula i saken och kommit fram till att det faktiskt fanns fog för vad min mor sade. För att ytterligare öka sitt lidande åt man, åtminstone på sina håll, just gädda på långfredagen och i den norra delen av landet tycks det finnas en tradition att sätta angeldon på just långfredagen. Själv tycker jag inte att det är förknippat med något lidande vare sig att fiska eller äta (bara den är vettigt tillagad) gädda och trots att det nu finns underhållning i alla kanaler och medier även denna dag så gör jag som mamma sagt åt mig. Annars är det väl, såvitt jag kan förstå en kvarleva från tiden före Gustav Vasa, dvs när vi löd under påven, för de katolska fastereglerna förbjuder kött (men tillåter fisk) under fredagar i fastan och på långfredagen.
.jpg)
Fladen Eco Deep Diving heter de och fanns i två bra färger. 14 cm långa och vägandes 37 gram, enligt vad som anges på förpacningen, eller 45 gram, enligt Fladens hemsida, där priset anges till fortfarande billiga 39:-. oavsett vilken uppgift som är korrekt ett helt OK kilopris. På hemsidan beskrivs vobblaren med: "Flytande djupgående wobbler med snabba sidorörelser. Den är perfekt vid gös- och gäddtrolling." Trolling ägnar jag mig inte åt eftersom jag helst bedriver mitt fiske från land men vobblaren bör vara lättkastad och väl lämpad för vanligt gäddspinn när man vill nå litet större djup.
Det enda jag har att anmärka är att de krokar som sitter på från fabrik är, i vart fall om man tänkt fiska gädda, ett (dåligt) skämt men dessbättre en brist som är lätt avhjälpt.
 |
| Den undre vobblaren är extrautrustad med vettiga krokar. |
...här kommer en rapport.
En stor del av testobjekten har om inte kasserats så i alla fall lagts åt sidan och får inte längre vara med. De har helt enkelt befunnits inte hålla måttet. I ett slag försvann således de billigaste rullarna och kvar är rullarna från ABU Garcia, 13 Fishing, Daiwa, Scout, Lixada och Sougayilang.
Om och hur fisken upplever smärta är oklart men klart är att krokar kan skada den. Att tala om catch and release och skonsam behandling av den fisk som ska släppas åter är en sak men att i praktiken befria en gädda från en Cisco Kid med trippla trekrokar som sitter långt inne i dess svalg är en helt annan.
 |
| Glefs |
Bäst fungerar enkelkrok på beten där den kan monteras så att krokspetsen, precis som på en jigg, är orienterad uppåt. Så har jag i tiotals år gjort med de kustvobblare jag använder vid fiske efter havsöring. Detta montage är uppenbarligen inte möjligt på beten som roterar runt sin axel men, precis som fallet var med mina torskdrag, även här ger enkelkrok betydligt färre och lindrigare bottennapp men fångar fisk lika bra som trekrok gör.
Eftersöket var koncentrerat till källarförrådet och kröntes med framgång, dvs tvättmedlet återfanns, men dessutom hittade jag ett gäng gamla gäddvobblare. Två av dessa syns på bilden ovan men jag fann även likadana i färgerna papegoja, gädda och abborre. En skatt, med andra ord, och en glädje jag inte fått uppleva om jag hade haft perfekt ordning på mina ägodelar. Av detta lär vi oss att även odygden kan få sin belöning.
Inte heller mina övriga vobblare av banantyp - OK Doke och Heddon Tadpole -har ögon. Vilken, om någon, slutsats man ska dra av detta är oklart men aggressivt vibrerande bananvobblare är bland de mest dödliga beten som finns för ytligt sommarfiske.
*Jag har definitivt ruttnat på inblandningen av engelska i sportfiskesvenskan. Även om låneordet wobbler kan sägas ha vunnit burskap i vårt språk så kommer jag i fortsättningen att försöka använda det svenska vobblare.
Men en premiär är en premiär och nu är det här årets begången. Förutsättningarna var tämligen hopplösa så nollresultatet kom inte som någon överraskning. Mest var det faktiskt en rekognosceringstur för att kolla isläget och det var som förväntat. Längs den öppna kusten ut mot Ålands hav är det isfritt men på insidan av Väddö ligger isen kvar på Ortalaviken och större delen av Bagghusfjärden. I kanalen är det mer eller mindre isfritt men där finns det knappast någon fisk i det iskalla vattnet.
Men kommer bara värmen (och det gör den) så går det snabbt, nästan för snabbt...
När jag var grabb och i mitten av sextiotalet, med pappas smäckra Arjon Super Six haspelspö och hans Mitchell 304 fick jag förstås grundläggande instruktioner i utförandet av det han förklarade för mig hette over head-kastet och förmaningar att vara rädd om grejorna (och de är fortfarande hela). Pappas färdigheter som kastare var något begränsade, men i hans exemplar av Fiske som hobby fanns såväl skrivna instruktioner om som illustrationer av hur såväl överhandskast som diverse andra kast, pendel- och katapultkast mfl, skulle utföras och jag ägnade åtskilliga sommarlovsdagar åt att lära mig dessa. I boken fanns även en artikel om casting.
Att öva sig i kastandets ädla konst är fortfarande en god idé. De flesta tänker nog när jag skriver detta på att kasta långt men mer givande är att kunna kasta med precision och att kunna utföra tjänliga kast från knepiga lägen utan att knäcka spöt mot en stolpe eller fastna med draget i något grenverk. Tankeväckande är att det i precisionsgrenarna med spinn- och haspelutrustning handlar om kast från 10 till 16 meter. Och längre än så behöver man sällan kasta för att kunna få fisk men för den som säkert kan landa sin spinnare mellan två näckrosor några meter bort öppnas möjligheter som är stängda för den mindre skicklige kastaren.
Det är nu länge sedan jag kastade på torra land men fortfarande roar det mig, när jag är ute och fiskar, att pröva mina färdigheter. Oftast sker det spontant som när jag kastar mot en vakring (och ofta nog, som det ju brukar vara när man agerar instinktivt, träffar mitt i densamma). Underhands- och katapultkast är för övrigt mycket användbara när man fiskar från vegetationsrika stränder. Visserligen kan man med dessa tekniker inte kasta lika långt som med ett vanligt överhandskast men man KAN få ut sitt bete och det är den helt avgörande framgångsfaktorn för hittills har inget bete fångat fisk utan att vara i vattnet.
Så leta fram en kastplugg (eller montera av kroken på ett drag) och lägg ut några mål på marken och vässa dina färdigheter eller - ännu bättre! - lär ett barn eller någon annan nybörjare att kasta. Tycker du att det är roligt, kanske rentav roligare än att fiska, så kan du kontakta Svenska Castingförbundet och höra efter om det finns någon aktiv klubb i din närhet.
Skulle man råka ut för att få två fiskar på samtidigt kommer de att om inte kämpa mot varandra så i alla fall att ibland simma åt motsatta håll. Därför bör ett tackel med en upphängare vara hyfsat robust.
När man vill använda upphängare knyts tacklet, som en tafs. i lekandet till huvudlinan.
Tacklen förvaras i små plastpåsar/kuvert eller i en sådan där "plånbok" för tackel.
Globalt sett så har vi i Konungariket Sverige det ganska bra. Riktigt bra, faktiskt, om än inte alla av oss. Men eftersom vi delar globen med resten av dess befolkning så finns det sådant vi måste hantera tillsammans med dem. Och naturligtvis finns det bland våra folkvalda de som tycker att till exempel Sveriges utsläpp av växthusgaser utgör en så försvinnande liten del av hela jordens att de inte är något att bråka om. Det är, för dem, viktigare att hålla väljarna på gott humör genom att inte låta bensinpriset bli för högt. Åtgärder som är nödvändiga och brådskande vägs mot vad dagspolitiken anses kräva.
Att agera så är att göra ungefär som Hitler gjorde i sin bunker. Precis som våra EU-politiker konsekvent bortsett från och fortsätter att bortse från verkligheten, sådan den kommer till uttryck i de vetenskapliga rådgivarnas rapporter när de fastställer fiskekvoter vägrade Hitler att inse att han inte längre hade någon armé att kommendera. Det är alltid lättare att vara efterklok än att vara klok när det gäller och det är lättare att inse Hitlers vansinne men besluten om fiskekvoter är lika förryckta.
Nu har vår regering fått bakläxa på sitt klimatpolitiska handlingsprogram av sitt eget klimatpolitiska råd. Det ska bli intressant att följa hur man hanterar det. Kommer man att hantera den bistra verkligheten och samla sig till adekvata åtgärder eller kommer man att följa Herodes exempel och låta halshugga budbäraren? Eller gör man ett damoffer men inget åt klimatproblemet?
Vi behöver beslutsfattare av Churchills kaliber snarare än av hitlertyp. Men dagens yrkespolitiker ser nog Churchill mer som ett avskräckande exempel än som ett föredöme. För hans belöning efter att ha räddat sitt land, genom att vidta hårda åtgärder och inte lova guld och gröna skogar, blev ju en massiv valförlust strax efter det att fredsfirandet ebbat ut sommaren -45. Vad är det för vits med att rädda världen om man sedan får sparken? Nej, det blir nog business as usual och vi kommer varken att behöva oroa oss för bensinpriset eller ställa in våra thailandsresor.
100 meter är, av hävd, den längd i vilken fiskelinor vanligen säljs. Visst, det finns större spolar och 100-metersspolarna är ofta seriekopplade, men 100-meter är något av en standardlängd. Det finns säkerligen en rad skäl till detta men vad jag tänkte att det här inlägget ska handla om är hur långt 100 meter lina räcker i praktiken, dvs vid sportfiske i svenska vatten.
De av oss som flugfiskar vet att en fluglina är runt 30 meter (eller yards) lång. Resten av flugrullens spole är fylld med sk backing och där är standardlängden 50 meter (eller yards). Kort sagt så har flugfiskaren sällan ens 100 meter till sitt förfogande. Fluglinans längd räcker för de allra flesta. Själv klarar jag inte att kasta ut hela linan. Och kriteriet på en riktigt häftig batalj är när den fisk man fått på kroken är såpass stor och stridbar att "den började dra ut backingen"!
Gäddan kan göra våldsamma rusher som kan upplevas som långa men sällan är längre än några meter. Dessa meter brukar man kunna återvinna innan gäddan samlat sig till sin nästa rusning. Även om det skulle komma att bli en långdragen kamp med många rusningar så är det sällan mer än kanske tio meter av linan som används. Abborren och gösen är inte lika extrema sprinters som gäddan men inte heller de några långrusande fiskar och dessutom, typiskt sett, mindre än gäddor. De torskar jag haft på kroken har ibland varit starka men mest kämpat genom att vägra lämna bottnen och alls inte gjort några långa rusningar (eller rusningar överhuvudtaget).
De mer rusningsbenägna arter jag själv varit i kontakt med i våra vatten är näbbgädda, makrill och havsöring men ingen som skulle ha tömt min rulle ens om jag bara hade haft 100 meter lina på den. Så 100 meter lina är så gott som alltid mer än nog för det fiske de allra flesta av oss ägnar sig åt. Undantagen är laxfiske i strömmande vatten, extremt distansfiske och andra nischföreteelser och de som håller på med dessa vet förhoppningsvis vad de sysslar med och vilken utrustning de behöver.
Att det sedan faktiskt finns bestar som det knappast vore betryggande ens med en kilometer lina på rullen är en sak för sig.
Abborren är en fin fisk. Fin, rentav vacker, att beskåda, fin i stekpannan och alls ingen oäven sportfisk. Visst, de allra flesta pinnar man får på kroken är små, för små att göra annat med än att varsamt kroka av och slänga åter, men det finns riktiga klunsar och vem vet när storabbarn slår till?
Tillvaron som sportfiskare vore bra mycket fattigare om abborren inte fanns. Och finns gör den. Överallt. Året runt. I alla väder. När mina barn var små brukade jag läsa för dem och till favoriterna hörde Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus och min favorit bland dessa var den där gubben är sur men Findus lyckas få honom på gott humör genom att lura honom ut att meta abborre i gråvädret "en vanlig sketen tisdag".
Men det här inlägget handlar inte om mete utan om en väldigt fin liten, svensk (!), wobbler (eller crankbait som det tydligen heter nuförtiden). Spigg är namnet och modellen som kallas Spigg Original väger 10 gram. Den mindre modellen, kallad Lil Spigg väger 6 gram. Det finns större modeller också men nu var det ju via abborren vi kom in på ämnet så vi håller oss till de mindre storlekarna som passar bäst till det fisket och gärna då kombinerade med en UL-utrustning.
Naturligtvis fångar Spigg även annan rovfisk och finns det gädda där man fiskar är någon form av tafs en vettig, för att inte säga nödvändig, försäkring.
Wobblers av rapalatyp finns hur många som helst och redan de första wobblers Lauri Rapala täljde lär ha varit mer eller mindre kopior av en amerikansk förebild. Spigg är ett original (men man kan skönja likheter med Jorma Turunens wobbler Turus Ukko). Turus Ukko försvann från marknaden någon gång i slutet av förra seklet men lär åter vara i produktion. Hur det förhåller sig med Spigg känner jag inte till men jag tror att tillverkningen har upphört. I så fall är det synd, för det är ett förbaskat fint litet crankbait.
För oss fiskare är ännu den ljusa delen av dygnet den som bjuder på bäst fiske. För oss som jagar kustöring i grunda vikar kan eftermiddagen en solig dag med måttlig pålandsvind ge högvinst. Men snart gör vi klokt i att vända på dygnet och i det varma sommarvattnet söka rovfisken under de ljusa sommarnätterna.
 |
| Jika rig |
De senare decennierna har vi lärt oss vad Texas- och Carolinariggar är och särskilt populärt har dropshotfisket blivit. Det som kallas Jika rigg kan se ut som på bilden ovan och är ett slags mellanting mellan den traditionella jiggen och dropshottacklet. Istället för beteslås kan en fjäderring användas och lekande är mer eller mindre onödigt. Sänket kan vara ett vanligt päronbly/bombsänge. Finessen är att kroken/betet kan röra sig fritt i förhållande till sänket. Är den metalltråd sänket hänger i något längre blir Jikariggen en Tokyorigg (men fråga mig inte var gränsen går).
Naturligtvis är det inom bassfisket dessa olika tackel/riggar utvecklats men de kan användas även för vårt svenska abborrfiske. Eller varför inte om man är ute efter torsk? Det har ju sedan man avlyste Gullmaren börjat bli gott om småtorsk i vattnen runt Lysekil och tagna på abborrspö bjuder dessa krabater på god såväl underhållning som middag. En av de få positiva följderna av det svenska kustfiskets kollaps är att man, utan större risk, kan fiska med lätta don från kusten (fast en gång, för bara några år sedan, hade jag under ett antal andlösa minuter något som var för stort och starkt för den utrustning jag använde på kroken vid Stångehuvud...).
 |
| Cheburaska/link head |
I likhet med dropshottekniken är Jika/Tokyoriggen lämplig för precisionsfiske om man hittat en djuphåla eller brant där (man hoppas att) det står fisk. den är lättkastad ocb betet sjunker snabbt med nosen mot bottnen och stjärten i vädret. Men det funkar lika bra att fiska Jika/Tokyo som en vanlig jigg, på samma vis som man gör med ett cheburaskasänke. Cheburaska (även kallat link head) är ett sänke som kopplas på (offset)kroken men som inte, så att säga, hänger ner som Jika- och Tokyoriggarnas sänken gör i varierande (men något oklart hur mycket) utsträckning. En fördel med denna tackling är att man, givet att man har försett sig med ett sortiment clip-on/quickchangesänken, utan att behöva knyta om kan använda samma krok och bete men snabbt och enkelt byta vikt på sänket.
Vill man inte hålla på och mecka själv (men vem vill inte det?) finns det förstås ett stort utbud av fabriksfärdiga riggar med offsetkrok och ledat jigghuvud.
fotnot.
Vi, som var med när det begav sig, minns Drutten och Krokodilen. Drutten hette på originalspråket Cheburaska så själv kallar jag tacklingar med cheburaska/linkheads eller andra varianter där kroken är ledad till huvudet för druttjiggar. Då behöver man inte hålla reda på allt vad importörer och förståsigpåare får för sig att kalla dem...
.jpg)
Titellåten till den bondfilmen sjöngs av Sheena Easton, men det finns andra ögon man aldrig glömmer.
Just ögonen är en av de detaljer betestillverkarna lägger ned stor omsorg på och nog fångar de våra ögon, men har de någon betydelse för hur fisken uppfattar draget. Kort sagt, drar ögonen hugg?
Teorin - om man vill använda ett såpass anspråksfullt ord - är att bytesfiskens öga är vad rovfisken riktar sitt hugg mot. Den teorin är nog tveksam. Gäddan brukar ju hugga sina byten tvärs över och ganska mitt på för att sedan vända dem med huvudet in mot svalget (fiskar tuggar ju inte maten...) och havsöringen tenderar att angripa bytet bakifrån. Det gör även abborren (som, för övrigt, inte hugger utan suger i sig bytet).
Men OM nu ögat utgör en riktpunkt för hugget så borde det ju placeras nära kroken vilket det oftast inte gör. Själv har jag fångat mest fisk på skeddrag och spinnare som saknat ögon. Kanske är det - oklart varför - viktigare med ögon på wobblers och mjukisbeten? Fast jag har tagit mycket fisk på ögonlösa mjukisar riggade på omålade jiggskallar. Någon wobbler utan ögon har jag inte men på en av mina bättre gäddwobblers föll det ena ögat bort utan att det tycktes minska dess attraktionskraft.
Tror man att ögon på betet är viktigt och har tillverkaren inte satt dit några sådana så finns de att köpa separat. Sedan kan man "pimpa" sina drag av hjärtans lust.
I veckan som kommer har jag ärende i huvudstaden. Då åker jag förbi och kollar.
BT - BBL + FR = BBT
(BT står för billig tafs, BBL för billigt beteslås, FR för fjäderring och BBT för bra billig tafs). En lämplig fjäderring sitter i nio fall av tio redan i betets nosögla. Den som tycker att det är för jobbigt att joxa med matte kan fuska genom att titta på bilderna som visar facit.
