En krok

Jag äger visserligen några stycken textiltrasor som är tänkta att användas istället för krok vid spinnfiske efter näbbgädda och har ett minne av att någon gång på sjuttiotalet (?) ha läst om en holländare som använde gasbinda på ett liknande sätt när han metade gädda men på det stora hela taget behövs en krok när man vill fånga fisk på spö. Man skulle kunna säga att kroken är ett nödvändigt ont. Att den är ett ont, eller i vart fall kan göra väldigt ont, vet alla vi som någon gång fått en krok i tummen, örat eller någon annan kroppsdel. Själv har jag lyckats  att, barfota, trampa på en 2/0 trekrok...

Om och hur fisken upplever smärta är oklart men klart är att krokar kan skada den. Att tala om catch and release och skonsam behandling av den fisk som ska släppas åter är en sak men att i praktiken befria en gädda från en Cisco Kid med trippla trekrokar som sitter långt inne i dess svalg är en helt annan.

                                                                                                                                          Alldeles oavsett om jag fiskar efter matfisk eller avser att släppa min fångst åter
föredrar jag att minimera antalet krokar. Det minsta möjliga antalet är en krok. En enkelkrok. Faktum är att krokningen oftast blir bättre och krokfästet säkrare med en enkelkrok än med en eller flera trekrokar.

Glefs

Det var jiggfisket som fick mig att inse enkelkrokens överlägsenhet. För mig, som upptäckte jiggfisket på sjuttiotalet, var det inte främst abborre utan torsk som stod på menyn. Torsken hölls på bottnen bland sten och tångruskor och standardmetoden var att mer eller mindre släpa ett 28-grams Elbe Torsk längs samma botten tills något fastnade. Oftast, men långt ifrån alltid, höll den 0,35 mm nylonlina jag använde för att dra loss draget men något eller några fick man räkna med att förlora. Så upptäckte jag ett annorlunda, trots att det var målat i rött eller gult oansenligt, norskt bete som hette Glefs. Det var en av de första och definitivt den simplaste jigg jag fiskat med men den var minst lika effektiv som blankdragen. Dessutom kastade den längre, sjönk till bottnen/torsken snabbare och fastnade nästan aldrig och när den gjorde det aldrig värre än att den kunde dras loss. Beviset för det senare är att av de sex Glefs jag köpte då fyra fortfarande finns kvar (och de bär tydliga spår av användning).

Nästa steg blev inköp av enkelkrok i lagom storlek. Dessa fick ersätta trekrokarna på blankdragen. Fångsterna blev lika goda efter krokbytet men jag fick behålla mina drag. Dels fastnade de mer sällan och när de gjorde det gick de så gott som alltid att dra loss. Faktum är att jag fortfarande har bortåt ett halvkilo sådana drag trots att torsken och kustfisket efter torsk i Östersjön nu bara är ett minne.

Bäst fungerar enkelkrok på beten där den kan monteras så att krokspetsen, precis som på en jigg, är orienterad uppåt. Så har jag i tiotals år gjort med de kustvobblare jag använder vid fiske efter havsöring. Detta montage är uppenbarligen inte möjligt på beten som roterar runt sin axel men, precis som fallet var med mina torskdrag, även här ger enkelkrok betydligt färre och lindrigare bottennapp men fångar fisk lika bra som trekrok gör.

Men för att återgå till frågan om avkrokning av gäddor så är det här som enkelkroken och, framförallt, jiggkroken, regerar. Har man dessutom kommit ihåg att nypa in hullingen på kroken så kan man ofta nog kroka av gäddan utan att behöva göra annat eller mer än att ge litet slacklina när man fått in den till båt- eller strandkanten. Ofta sitter kroken i överkäken i mungipan och ramlar ut när linan inte längre hålls sträckt. Enkelt, skonsamt och elegant.