Mot undergången

Det är genom hur vi förhåller oss till den verklighet vi lever i vi mäts som människor. Vilken lallande idiot som helst kan hantera det kravlösa livet i ett paradis där inga svårigheter finns och stekta sparvar flyger in i munnen på en innan man ens hunnit bli hungrig. De allra flesta av oss framlever emellertid våra existenser under i varierande grad mindre gynnsamma omständigheter. Stora män och kvinnor krävs för att hantera stora problem.

Globalt sett så har vi i Konungariket Sverige det ganska bra. Riktigt bra, faktiskt, om än inte alla av oss. Men eftersom vi delar globen med resten av dess befolkning så finns det sådant vi måste hantera tillsammans med dem. Och naturligtvis finns det bland våra folkvalda de som tycker att till exempel Sveriges utsläpp av växthusgaser utgör en så försvinnande liten del av hela jordens att de inte är något att bråka om. Det är, för dem, viktigare att hålla väljarna på gott humör genom att inte låta bensinpriset bli för högt. Åtgärder som är nödvändiga och brådskande vägs mot vad dagspolitiken anses kräva.

Att agera så är att göra ungefär som Hitler gjorde i sin bunker. Precis som våra EU-politiker konsekvent bortsett från och fortsätter att bortse från verkligheten, sådan den kommer till uttryck i de vetenskapliga rådgivarnas rapporter när de fastställer fiskekvoter vägrade Hitler att inse att han inte längre hade någon armé att kommendera. Det är alltid lättare att vara efterklok än att vara klok när det gäller och det är lättare att inse Hitlers vansinne men besluten om fiskekvoter är lika förryckta.

Nu har vår regering fått bakläxa på sitt klimatpolitiska handlingsprogram av sitt eget klimatpolitiska råd. Det ska bli intressant att följa hur man hanterar det. Kommer man att hantera den bistra verkligheten och samla sig till adekvata åtgärder eller kommer man att följa Herodes exempel och låta halshugga budbäraren? Eller gör man ett damoffer men inget åt klimatproblemet?

Vi behöver beslutsfattare av Churchills kaliber snarare än av hitlertyp. Men dagens yrkespolitiker ser nog Churchill mer som ett avskräckande exempel än som ett föredöme. För hans belöning efter att ha räddat sitt land, genom att vidta hårda åtgärder och inte lova guld och gröna skogar, blev ju en massiv valförlust strax efter det att fredsfirandet ebbat ut sommaren -45. Vad är det för vits med att rädda världen om man sedan får sparken? Nej, det blir nog business as usual och vi kommer varken att behöva oroa oss för bensinpriset eller ställa in våra thailandsresor.