Att forska om gammal fiskeutrustning, om vi med gammal menar äldre än internet, är knepigt. I vart fall om det är internet man använder som forskningsverktyg. Det finns förmodligen någon helt rimlig förklaring till att det förhåller sig så. Ett fynd jag gjorde i går lämnar mig med några obesvarade frågor.
Mitt fiske efter havsöring tog fart när jag under första halvan av åttiotalet bodde dryga två år i Visby. Jag införskaffade då mina första vadare och kom i kontakt med Vicke. Kustwobblern Vicke, som snabbt kom att bli ett av mina favoritbeten. Jag vil minnas att jag köpte såväl vadarna som mina Vicke i en sportfiskebutik som låg mellan Söderport och tingsrätten.
När jag i slutet av åttiotalet hamnade i Norrtälje blev det hos Wennerströms (numera Dogger) jag kom att köpa mina fiskegrejor. Vicke var alltjämt favoriten. Fortfarande var wobblern då från fabrik monterad med en dubbelkrok vars spetsar var orienterade mot ryggsidan. Detta var närmast genialt eftersom arrangemanget tillät en att fiska wobblern extremt nära, ja faktiskt på, tången utan att fastna samtidigt som det gav väldigt bra krokningsegenskaper. Riktigt hur lysande denna finess var kom jag att inse först när jag, någon gång på nittiotalet (?) köpt mina första Vicke med trekrok. De blev inte långlivade...
Med trekrok hade Vicke visserligen samma fina gång och kastegenskaper men kunde inte, åtminstone inte ostraffat, fiskas på samma sätt som tidigare så det blev till att det första jag gjorde när jag gjorde när jag köpt en ny wobbler ta bort trekroken (och fjäderringen) för att byta ut den mot en dubbelkrok. De gången jag glömde eller inte hann med detta (eller hade slut på dubbelkrokar) blev det mycket svärande under fisketuren och i avsaknad av dubbelkroken kom Vicke att förlora sin favoritstatus.Det var först för cirka tio år sedan, när jag på Åland kom i kontakt med Owners Siwash (5171 Open-Eye) enkelkrok med öppen ögla (son man fäster genom att med tång nypa ihop öglan om krokfästet), som Vicke återtog tronen. Med enkelkrokens monterad med spetsen på ryggsidan blev mina Vicke om möjligt ännu bättre än vad de varit med dubbelkroken. Jag bad Dogger att ta hem krokarna (men möjligen var det bara jag som köpte dem för efter några år försvann de ur sortimentet). Dessbättre finns det finns andra som säljer den.
I går var jag i Solna tingsrätt och när förhandlingen var klar såg jag att jag hade tid att svänga förbi Sundbybergs Sportfiske, vilket jag gjorde. I en fyndlåda fann jag där en Vicke med dubbelkrok. För 29 spänn! När jag uttryckte min glädje över detta fynd sa grabben bakom disken att "jag har en hel låda sådana där på lagret" och det hade han. Urvalen av färger och vikter var begränsade, Alla dragen vägde 30 gram och alla utom två var silvergrå med grön rygg. Å andra sidan hade de alla dubbelkrok och var märkta med röda prislappar som det stod 29:- på så jag lämnade butiken med 290 kr mindre på mitt konto och ett leende på mina läppar.
Att Vicke skapades av en Lennart Hamrin och att betet introducerades 1983 känner jag till. Att "Vicke Original" (men alltså, till skillnad från originalversionen, försedd med det undermåliga trekroksmontaget) säljs av Wiggler vet jag också. Min minnesbild är vidare att Vicke förr i tiden saknade sk rasselkula men de "Vicke Original" man nu kan köpa är försedda med sådan. I vart fall skramlar det om dem.
De wobblers jag fick med mig från Sumpan ser precis ut som jag vill minnas de jag först kom i kontakt med i mitten av åttiotalet. Två av dem är märkta "Adexa", ett namn jag förknippar med spön. I övrigt saknas andra märkningar än viktangivelsen. Så frågetecknen hopar sig. Vem är/var Lennart Hamrin? Är mina nyförvärv original eller kopior? Var kommer Adexa in i bilden? Eller, för den delen, Wiggler? Och när började Vicke skramla? Finns det någon vänlig läsare av denna blogg som sitter inne med kunskap så hjälp gärna en undrande nörd genom att dela med dig därav i kommentarsfältet!
Som i snacket som länkas i det här inlägget: https://oldschoolsportfishing.blogspot.com/2018/03/nattradio.html
Där sägs det att en Ambassadeur är bra nog. Behöver du trimma något så är det troligtvis din kastteknik.
Ovanstående kommentar (till det här blogginlägget) rymmer en stor sanning. Visst kan man, på marginalen, vinna något på att börja byta ut delar i sin Ambassadeur men att göra så innan man sett till att man kan ta ut maximalt av vad den kan ge i standardskick är en tveksam affär. Inom golfen är det ett känt fenomen med tämligen odugliga spelare som försöker att köpa sig ett spel istället för att lära sig spela (och det förhållandet är väl, strängt taget, vad golfindustrin lever på) och samma fenomen förekommer i alla tekniksporter. Visst har materialet betydelse men först om man kan tillgodogöra sig det.
Det första man bör göra är att se till att den standardrulle man har är i gott skick. Man måste oftast plocka isär den och tvätta delarna (i kemiskt ren bensin), återmontera och smörja. Hur man ska smörja beror vad man har för prioriteringar. Litet som med en bil. Hur och hur ofta man servar den skiljer sig rätt mycket mellan en familjebil och en racerbil. Talar vi om maximal prestanda får man ge avkall på bekvämligheten och serva sin rulle, i vart fall högfartsdelen (spolens lagring, mellanhjul och linspridarmekanismen), rätt ofta, med rätt avpassade smörjmedel och minimal smörjning. Vill man behöva serva den högst en gång per år (eller mer sällan än så) kan man tjoffa i så mycket olja man vill men för mycket olja i ett lager bromsar. Det gör även för tjock olja. På gott och ont är rullar från fabrik oftast översmorda. Köper man en gammal rulle kan smörjmedlen vara lika gamla och har ofta förlorat mycket av sina smörjande egenskaper.
Nästa steg bör vara att hitta ett lämpligt spö till sin rulle och det fiske man tänker bedriva. Man kan naturligtvis kompromissa men gör man det så kommer det att gå ut över, bland annat, kastlängden. Bortsett från vad spöt får kosta (dyrare är, på det stora hela, bättre) så handlar det om längd och vilken kastvikt spöt är optimerat för. Längden är enkel att mäta men vid vilken betesvikt spöt kastar bäst litet knepigare att få grepp om. Optimum är ett tämligen exakt värde, tex 45 gram, men så stär det sällan på spöt (och det som står där är ändå bara siffror). Har tillverkaren märkt spöt med "casting weight 20-60 grams" så betyder det inte att spöt kastar lika bra med alla vikter inom intervallet utan, i bästa fall, att det är användbart för att kasta dessa vikter. Eftersom olika kastare har olika teknik och fysik tillkommer ytterligare variabler. Det spö som för mig är perfekt till en viss vikt kan en annan kastare tycka passar bättre till en något lägre eller högre vikt. Som nästan alltid måste man själv testa , men det kan man inte göra innan man är en hyfsat kompetent kastare. Därför kan gamla tumregler som (1) att optimum ligger på ca 75% av den maximala kastviket eller (2) att man får den optimala kastvikten om man adderar den lägsta och den högsta angivna vikten och delar summan med två. För ett spö som är klassat 20-60 gram skulle optimum alltså ligga runt 40-45 gram.
Til sidst og syvende så hänger dock kastlängden på hur bra man kastar. Här finns det inga genvägar. Man måste helt enkelt träna. Dessbättre är det ju något man gärna gör. Men det handlar inte bara om kvantitet. Gör man tiotusen kast med usel teknik och utan eftertanke blir man inte ett dugg bättre (utan nöter bara in en felaktig teknik).
I helgen hade jag kastfest med en Ambassadeur SM 5600 CL (i standardskick men väl infiskad och korrekt smord) på ett tiofots ABU Baltic (dvs en nittiotalsutrustning). Nu fiskade alla andra jag såg (utom nyss nämnde Håkan som är absolut nybörjare när det gäller multirulle men med sin nysmorda Rocket kastade överraskande - inte minst för honom själv - långt och problemfritt) med haspelgrejor men vem/vad som kastade längst är det ingen tvekan om. Jämrans vad amban ylade!