Inspiration!

Mitt studium av nederländska fiskebloggar har inspirerat mig att fresta kustöringen med UL. Jag kastar ju minst lika långt med de grejorna som jag gör med flugspö och de flesta havsöringarna hugger för övrigt förvånansvärt nära land, åtminstone så länge man inte börjat sitt fiske med att vada ut och skrämma bort dem...

Spöt är ett Daiwa GF-19, ett odelat femfots grafitspö från andra halvan av sjuttiotalet försett med fyrbenta (!) spöringar med keramiska inlägg, gissningsvis första generationens Fuji eller motsvarande. De rejäla ringarna och den odelade klingan gör spöt förtroendeingivande tufft. Klingan har helaktion och någon kastvikt står inte angiven. Spotant skulle jag säga att spöt är lämpat för beten upp till 7 gram men naturligtvis bör det gå att svepa ut en tiogrammare om man tar det vackert.

Först tänkte jag para ihop spöt med en SS Tournament 700 men valde istället en Mini-Mite, även den en sjuttiotalare, som jag fyllde med 0,16 mm Tubertini Gorilla monofil nylon. Linan är i grövsta laget för UL men jag räknar Östersjön som hav och hoppas få kontakt med en skaplig fisk och om inte annat lär jag få tångkontakt...

I betesväg blir det nog i första hand små skeddrag men jag lurar också på att "fiska fluga" med streamers och blyhagel.

Idag ska det bli någon plusgrad, sol och måttlig vind mitt på dagen och jag har en tjänsteförrättning som tar mig från kontoret så kanske man skulle kunna stjäla sig en timme för en rask promenad längs stranden med daiwaspöt?

edit.

Prognosen höll vad plusgraderna beträffar men det blåste mer än utlovat och solen doldes av en gråmulen himmel.

Min skattning av spöts kastvikt var nästan spot on. Med ett 7-grams Salar kändes det som om jag funnit maxvikten för normala kast. Sedan är det närmast en smaksak om man vill klassa den som en fem- eller sjugrammare. En liten 3 grams spinnare kastade det  utan problem. Hade det varit ett modernare spö så hade det haft lättare spöringar men lindningarna är så fina att jag behåller det i originalskick.