Visst, snabbt och smidigt är det att fotografera digitalt och bra bilder blir det också (om man anstränger sig litet och bryr sig om att titta på dem). Samtidigt blir det på något sätt inflation i fotograferandet. De flesta bilder kasseras eller blir ittade på något minneskort utan att någon bryr sig. Med en analog kamera och riktig film blir fotograferandet mer omsorgsfullt och oavsett om bilderna rent tekniskt är bättre eller sämre så blir det mera av hantverk över bildskapandet och tillfredsställelsen när framkallningen är klar och man ser att bilden blev som man tänkt sig den är, i alla fall upplever jag det så, större än vad den är när man scrollar genom dagens bilder i digitalkamerans (eller mobiltelefonens) display. Så precis som jag illfänas med att använda gamla rullar och spön så håller jag även liv i ett gäng analoga kameror.
Asahi Pentax (Spotmatic) SP1000 är en trevlig sådan kamera. Den tillverkades 1973-76 och är i princip samma kamera som klassikern Spotmatic som kom redan 1964. Allt är mekaniskt utom den inbyggda (TTL) ljusmätaren vilket gör att kameran fungerar även utan batteri, åtminstone om man klarar av att fotografera utan ljussmätare. Eftersom min första "riktiga" kamera var en ärvd Yashica mätsökarkamera med defekt ljusmätare fick jag lära mig detta redan från början. Nu fungerar visserligen ljusmätaren i min SP1000 men med svartvit film, vilket är vad jag föredrar, distaherar den ofta mer än vad den hjälper.
Idag skiner solen och jag kände att det var dags att vädra kameran så på vägen till kontoret blev det en del snöfoton. Perfekt för svartvitt... När jag idats framkalla får jag se hur de blev. Kanske skulle man växla ner tempot och gå över till analogt fotograferande och att posta blogginlägg litet glesare? Att ta det lugnt är sällan fel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar