Dessbättre finns det ett antal etablerade tumregler att falla tillbaka på när man ska välja färg på sitt drag. Dessvärre är dessa tumregler motsägelsefulla och dessutom finns det många undantag.
En regel säger att man när tillgången på en viss bytesfisk är god så brukar havsöringen vara inställd just på den menyn och ignorerar andra byten. Det är fallet främst under den varmare delen av året och förklaringen till att man ofta använder bjärt färgade drag under fisket senhöst, vinter och tidig vår. När strömmingen går till så väljer man alltså ett drag som är strömmingsfärgat. En annan regel säger att alla rovdjur (predatorer) som jagar flockdjur (eller stimfisk) inriktar in sig på de individer som avviker från mängden. Den regeln ger då vid handen att ett bete som inte ser ut som just en strömming skulle ha stört förutsättningar att generera hugg. Till råga på eländet (eller kanske lyckligtvis?) så verkar båda dessa regler hålla i praktiken, dvs man kan få hugg intill ett strömmingsstim såväl på ett strömmingsfärgat som på ett gul/rött bete. Naturligtvis, och oftare, så får man inte fisk oavsett vilket drag man knutit på, men det är havsöringfiskets hårda villkor...
En annan regel säger att man i klart vatten och solsken bör använda blanka drag eftersom dessa just under sådana förhållanden genererar de mest förföriska reflexerna. Samtidigt finns det en motsatt regel som under samma förhållanden förordar matta drag eftersom alltför blanka sådana snarare skrämmer än lockar fisken. Så håller det på och det är inte helt lätt att bli klok på denna förbryllande och ofta frustrerande hobby. Det är väl det som gör den så fascinerande att jag fortfarande tycker att det är lika roligt och spännande att fiska som jag gjorde som nioårig grabb med plåster på knäna. Och glöm aldrig den viktigaste regeln för betesval, val av färg på betet och i stort sett allt annat som har att göra med hur, var och när du fiskar: Du måste tro på det, annars kommer det aldrig att fungera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar