De två vanligaste typerna av mjuka beten är de jag kallar viftstjärtar (och som på normal sportfiskesvenska heter paddle tails) och slingerbultar (på samma svenska curly tails eller twisters). Vilket av dessa som är mest effektivt kan man ha olika erfarenheter av och uppfattningar om, men klart är att slingerbultarna fungerar vid extremt långsam hemtagning medan viftstjärtarna normalt kräver en högre fart för att svänga på rumpan. Därför använder jag företrädesvis slingerbultar i kallt vatten och viftstjärtar när vattnet är varmare (eftersom fisken vanligen rör sig långsammare i kallt vatten).
Till mitt planerade höstfiske efter gädda har jag laddat upp med de mest slingerbultiga slingerbultar man kan tänka sig, nämligen Savage Gears Real Eel, en tämligen (om man bortser från vissa färgvarianter) realistisk ålimitation som är ett dokumenterat effektivt gäddbete. De är rätt långa, ålarna, men jag föredrar ändå att fiska utan sk stinger och istället rigga med lämplig jiggskalle. Möjligen fastnar färre gäddor med den tacklingen men man slipper fastna i en massa annan bråte också. Framförallt är det lättare att på ett skonsamt sätt kroka av de gäddor som ska sättas åter och i Östersjön gäller det ju, som bekant (?) alla gäddor under 40 cm respektive över 75 cm i längd. En rätt rimlig regel alldeles oavsett vad man tycker om sk C&R eftersom det är så litet mat på mindre gäddorna och de större ofta är mindre lämpliga som föda. Detta inte främst på grund av att de skulle smaka sämre eller vara träiga utan därför att de är gamla och diverse miljögifter, som man bör undvika att få i sig för mycket av, ackumuleras i dem över tiden. En äldre rovfisk innehåller alltså en högre koncentration av sådana än vad en yngre fisk gör.
Hur hälsosamt det är att äta ål vet jag inte, men det verkar inte gäddorna bekymra sig om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar