Det hela tog sin början med Daiwas SS Tournament och har nu lett fram till rullar som den Vercelli Enygma SX som ses på bilderna i det här inlägget.
Vercelli låter italienskt och det är bland annat det bränningsfiske som bedrivs i Medelhavet som drivit på utvecklingen av rulltypen. Detta fiske, som bedrivs på långgrunda sandstränder, kräver långa kast samtidigt som de släta sandbottnarna gör det möjligt att fiska med klena linor, ofta i dimensioner vi annars förknippar med UL-fiske. Det motsvarande fiske som bedrivs på de brittiska öarna eller, för den delen, vår västkust sker oftast på bottnar där det finns gott om sten, tång och annat att fastna i och kräver därför betydligt grövre linor. Rulltypen används även till sötvattensmete på långdistans, tex karpfiske.
Ibland ser man rullar av den här typen rekommenderade till det sk Norgefisket men det är INTE något bra råd. Även om rullarna kan ha rejäl linkapacitet så är de inte tänkta för den typen av pilkfiske eller att brotta kveite. Här kan det gå så illa att spolaxeln - som har en extrem slaglängd och är relativt klen - utsätts för så stor belastning att den böjs eller knäcks. Av samma skäl skulle åtminstone jag inte använda en sådan här rulle till tungt älvfiske efter lax.
På det stora hela taget är de här rullarna ingenting man har särskild stor nytta av i vårt svenska fiske men vill man sätta PB i långkastning så är de helt rätt. Sedan är det naturligtvis fritt fram att experimentera och inget hindrar ju att man prövar att tänja gränserna. Kanske är det möjligt att från bryggan fiska av det där abborrgrundet en hundra meter eller så ute i fjärden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar