Med de rörbyggda glasfiberspöna blev spöbrott en "grej". Vanligast var att en spöklinga klämdes (oftast antingen i en bildörr eller genom att någon råkade trampa på spöt) så att sprickbildning uppkom men även felaktig hantering vid drillning och bottennapp liksom överbelastning (för tunga drag) kunde få ett sådant spö att brista.
Sedan fick vi de tunnväggiga och överstyva grafitklingorna och plötsligt stod brotten som spön i backen...
Visst, de rörbyggda spöna har sina fördelar och så även kolfibern, men inget spö som går sönder är ett bra fiskeredskap, särskilt inte när det gjort det. Enligt Murphys lag inte bara kommer ett ömtåligt spö att gå sönder utan det kommer att göra så vid det absolut mest olämpliga tillfället. När du är på fisketur med bara ett spö eller när du lyckats kroka din drömfisk eller...
Visst, det finns tuffa - i bemärkelsen starka och hållbara - rörbyggda spön i kolfiber som, tex.Ron Thompson Tyran NX Salt och det görs fortfarande spön av (i huvudsak) glasfiber som Shakespeares Ugly Stik, Ron Thompson Hard Core och Fladen Xtra Flexx och samtliga dessa är spön jag gillar. Men ändå, lika tuffa som de gamla solida glasfiberspöna är de ju inte.
Kolfiber lär ju, trots att de rörbyggda kolfiberspöna är så bräckliga, vara ett oerhört starkt material så kanske, ändå, man borde ge det en ärlig chans? Kanske "felet" med de kolfiberspön som är hajpade på den svenska marknaden är att de är felkonstruerade? Kanske en mer intelligent applikation av materialet verkligen skulle innebära ett framsteg?
Att jag gillar Fladen Fishing (ett av de få varumärken som inte ägs av Pure Fishing) är ingen hemlighet. I några år har jag sneglat på deras Solid Carbon-spön och den här sommaren gjorde jag slag i saken. Nu är jag ägare till fem spön i massiv kolfiber, i längder från fem till sju fot och för kastvikter från nästan noll till 200 gram.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar