Mekanismerna bakom den först nu så uppmärksammade klimatkrisen - uppmärksammad i bemärkelsen att politiker snackar om den, inte att de faktiskt gör något verksamt och relevant för att avvärja eller åtminstone lindra den - var väl kända när jag föddes i slutet av femtiotalet. Miljögifterna uppmärksammades av Rachel Carson i hennes "Tyst vår" som kom ut i början av sextiotalet. När jag i slutet av samma årtionde gick i mellanstadiet minns jag att vi besökte en utställning på Upplandsmuséet om den skenande befolkningsutvecklingen och de förödande konsekvenser den förutspåddes få. Vi var då närmare fyra miljarder, dvs hälften så många som nu, människor på planeten.
Vissa miljögifter, de som hade de mest uppenbara och akuta effekterna, har man minskat men i övrigt och på det stora hela har inte mycket hänt utan vi glider allt närmare kanten av det sluttande plan mänskligheten befinner sig på. De som bestämmer ser mera till börskurser och valresultat än till de större realiteterna. Därför är det så illa som beskrivs i den här filmen. Och värre lär det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar