Om mitt fiske handlade om att få så mycket fisk som möjligt skulle jag antagligen ägna den mesta tiden åt bottenmete eller köpa en båt med ekolod och jag skulle definitivt inte lägga större delen av min fisketid på kustfiske efter havsöring. I vart fall inte när jag fiskar hemmavid längs den av säl och skarv härjade roslagskusten. Så vad gör jag? Jo, istället för att nöta på med mina, relativt framgångsrika, kustwobblers och genomlöpare så tar jag numera oftast med ett flugspö när jag ger mig ut. Det är inte det att jag inte vill få någon fisk, för det vill jag, utan det är för att min idé om sportfiske är att det i princip handlar om att göra det svårt för sig. När man sedan lyckas lura oddsen och fånga en fin fisk är den så mycket mera värd än dussin- eller hundratals lättköpta segrar.
Hur långt jag faktiskt kommit som flugfiskare (eller åtminstone kastare...) fick jag klart för mig när jag förra helgen gav min äldsta grabb en lektion. idag fick jag ytterligare ett kvitto på saken. Jag hade gett mig ut till Kapellskär (Skär-, Själ-, Sälholmen) mest för att få några timmar ute i solen och för att testa en nyförvärvad utrustning. När jag vadat ut och gjort några inledande kast så slog det mig att jag gjorde det, kastade, mer eller mindre utan att tänka på vad jag gjorde. Till och med dubbeldrag gjorde jag instinktivt och mina kast var, trots vindbyar, problemfria och hyfsat långa.
Naturligtvis fick jag ingen fisk. Det hade jag heller inte räknat med eller ens hoppats på. Vädret var alldeles för bra (strålande sol), platsen mest vald för att den var ett bra ställe att stå och kasta på och fortfarande är det väl varmt i vattnet. Visst, chansen fanns (det gör den alltid när man har en krok i vattnet) men nu handlade det alltså om att kasta. Det är inte så litet av zen över flugfisket - man måste vara totalt närvarande och som ett med sin utrustning för att utföra ett bra kast - och jag mediterar hellre utvadad i vattnet med ett spö i näven än sittande på knä.
Med totalt närvarande menar jag inte att man ska tänka på vad man gör, snarare tvärtom, utan att man ska gå upp i det man gör. När jag var yngre höll jag på med judo, en annan zenaktivitet, och där handlade det om att vara så inne i vad man gjorde att man aldrig behövde tänka. Om man i en match plötsligt, under någon hundradels sekund, började att tänka istället för att köra på autopilot ledde det oftast till att man efter en kortare luftfärd hamnade platt på mattan. Här är parallellen med flugkastandet uppenbar. Måste man tänka på vad man gör - är man inte totalt närvarande och ett med sin utrustning - kommer trasslet som ett brev på posten. I vart fall blir det inga långa och vackra kast. Uppnår man den totala närvaron så kan man ägna sitt medvetna tänkande åt annat som att spana efter fisk eller att njuta av omgivningen.
Som jag skrivit tidigare, idag gjorde jag ännu en insättning på mitt öringkarmakonto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar