Alla som jagat silver längs våra kuster - även de allra grönaste nybörjarna - vet att man ska söka efter sk leopardbottnar, dvs grus- eller sandbottnar som är fläckvis (likt leopardens päls) bevuxna med tång och annat. Där, har de läst, hört eller på annat sätt lärt sig, "står" havsöringen. Och så är det, kanske.
Min uppfattning är att kustöringen är en väldigt rörlig fisk. I vart fall när den jagar, dvs aktivt söker föda och det är ju då den är "på hugget". När den gör det kan även en till synes steril sandbotten vara givande. Det enda skälet för en öring att uppehålla sig över en sådan botten är att jaga. Till exempel tobis (en fisk som på grund av sin förkärlek för just sandbottnar av danskarna kallas sandgrävling och av britterna sand eel). En annan trevlig sak med sandbottnar är att man aldrig får bottennapp där, så känner man något i linan behöver man inte fundera...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar