Superlinor?

När jag började fiska var heldragen (monofil) nylonlina det enda som stod till buds. Det var ingen dålig lina. Relativt osynlig i vattnet, knutsäker (när man lärt sig hur man skulle göra knutarna), stark, smidig och töjbar. Mest använde man (inte bara jag) 0,30 mm och en sådan lina höll (om den hette Abulon och man litade på angivelsen på spolen) drygt 4 kilo (4,4 kg vill jag minnas att det stod). Damyl var ungefär lika stark, läckert grönaktig jämfört med Abulons isblå färg, och något smidigare. Damyl 0,35 mm blev den första lina jag skaffade till min ABU 333 när jag köpte den 1971. Jag köpte även två extraspolar som småningom fylldes med 0,30 mm respektive 0,25 mm Dogger (jodå, varumärket användes först av Wennerströms till de perlonlinor de saluförde). Utöver dessa minns jag den tyska (dyra) Platil som var något kilo starkare än alla andra linor (men den var  inte att tänka på med min budget).

Flätade linor? Jo, de fanns men såg man dem så satt de ofta på en gammal (pre Ambassadeur) multirulle. Den heldragna nylonlinan var det moderna alternativet och de flätade linorna sågs som antikviteter.

Med tiden utvecklades nylonlinorna. Det kom nya märken och nya varianter av de gamla. Jag minns en brunfärgad lina som såldes av Elbe under namnet Expert. Den var stark och relativt stum och i 0,35 mm blev den min lina för gäddfisket jag bedrev med sexfots glasfiberspön med snabb aktion och i linänden satt oftast ett 23 grams Utö. Bete och en annan tillverkare gjorde sina 75 mm långa Utödrag i den vikten. De hade (har) bättre gång än de 2 gram tyngre drag med samma längd som ABU mfl kom med. Dogger kom med en röd lina som såldes under namnet Rubin. Den var starkare och mindre töjbar än den gamla doggerlinan och kastade mycket bra. ABU kom med en dyrare premiumlina och en billigare variant (som faktiskt var helt OK och även såldes på bulkspole).

Så började det dyka upp sk co-polymerlinor som påstods ha diverse, fantastiska, egenskaper vilka väl skulle motivera det högre priset och många av dem var i och för sig bra. DuPont kom så med sin Prime, en lina med en stum kärna överdragen med någon slags nylon. Den marknadsfördes med stumheten som argument. Stum var den men också tämligen styv och inte särskilt rolig att ha på en haspelrulle.

Sedan kom de första av dagens flätlinor, som de ju kallas även om långt ifrån alla är flätade, stumlinor eller superlinor. Kärt barn har många namn. Även beträffande dessa har en utveckling skett och pågår alltjämt. En sak de nya linorna skapat är förvirring. På spolarna anges nämligen, precis som för nylonlinorna, linans diameter och brottstyrka. Exakt hur dessa storheter mäts har jag inte klart för mig (och det tror jag det är få andra som begriper) men klart är att dessa uppgifter avseende flätlinor inte är direkt jämförbara med motsvarande uppgifter för en heldragen nylonlina.

Vad diametern beträffar så brukar ju på haspelrullens spole finnas uppgifter om hur mycket lina av olika dimensioner spolen rymmer. Dessa uppgifter avser (om inte annat anges) heldragen nylonlina och brukar stämma rätt bra. Tänker man fylla spolen med flätlina får man gissa eller försöka uppskatta hur mycket flätlina av en viss, angiven, dimension spolen rymmer. Min erfarenhet är att man ofta får rum med ungefär samma längd om man halverar dimensionen, dvs att spolen rymmer lika mycket 0,15 mm flätlina som den rymmer 0,30 mm nylon. Det är en mycket grov tumregel men användbar som utgångspunkt. Detta medför att en del av flätlinans påstådda fördel framför nylonlinan - dess överlägsna brottstyrka i förhållande till diametern - ter sig något tveksam. 

I luften och i vattnet är det något annorlunda än på spolen. Där märker man, när man använder flätlina, att man har en tunnare lina. Jag är inte man att förklara hur detta hänger ihop men så är det. Detta ger naturligtvis längre kast och medför att linan skär lättare genom vattnet (vilket tex gör att det går snabbare att få ned sitt bete på ett givet djup och underlättar att håll bottenkontakt i strömmande vatten eller vid fiske från drivande båt).

Även uppgifterna om en flätlinas brottstyrka får man ta för vad de är (och riktigt vad de är är inte lätt att bli klok på). I vissa fall tycks de stämma men många linor håller för närmare dubbelt så mycket som angivet och andra för knappt hälften. Varför det är så är, som sagt, oklart men så är det och det har inte blivit bättre trots att vi nu haft flätlinor rätt länge.

En observation jag gjort är att kvaliteten är mer varierande när det handlar om flätlinor än beträffande heldragna nylonlinor. Detta gäller såväl mellan olika märken som inom ett och samma märke. Olika sk batcher verkar bli olika bra och hur det är med kvalitetskontrollen kan man ju undra. Klart är att vi är många som erfarit, när vi ersatt en gammal flätlina med en exakt likadan - samma sort och samma märke - att den nya linan inte alls har samma egenskaper. Den kanske börjar fransa sig tämligen snabbt eller bra går av utan förvarning vid måttlig belastning. Man får, kort sagt, se upp och sådant känns litet obehagligt när det gäller en i fiskeutrustningen så avgörande detalj som linan. Den måste man helt enkelt kunna lita på!

Fortsättning följer...