Tja, när man ändå sysslar med rena idiotier som att testa billiga lågprofilare och PE-linor så varför inte löpa linan ut och slänga in en felhängd rulle i leken? Så måste jag ha tänkt när jag gjorde beställningen. Eller så är det jag eller någon annan som gjort ett feltryck på tangentbordet...
Nå, den felhängda rullen - en Proberos DW130L (versionen med veven på rätt sida heter DW130R) - ska naturligtvis också testas. Den har fyllts med 0,40 mm monofil nylonlina och kommer att få sitta på något av mina gäddspön.
Den rulle jag hunnit fiska, eller åtminstone kasta, med sedan den förra rapporten är samma Sougayilang som jag tidigare gett goda vitsord, men i en annan färgvariant och med vevgrepp av gummikork. Något av en favoritrulle och om den inte plötsligt och utan anledning går sönder, vilket ännu inte hänt, mer än prisvärd.
Eftersom rullen redan, låt vara i en annan färg, med bravur passerat nålsögat att kasta poblemfritt med PE-lina fyllde jag den grön/svarta versionen med 0,28 mm Trilene XL. Med den linan och fastskruvad på ett tiofots ABU Garcia Veritas -32 g är rullen i sitt rätta element och med ett 22 grams Smelt i linänden vågar jag riktigt trycka på i kasten. Undrar just vilka varvtal spolen kommer upp i då?
Dagens bompass bedrevs från en av badbryggorna i den sk Snäckviken norr om Visby. Så här års med rimlig vattentemperatur, avsaknad av badisar och innan man hunnit rensa bottnen från tång en bra fiskeplats, dessutom gubbanpassad då man inte behöver klättra på hala stenar, gå längre än hundra meter från parkeringen och det finns en bänk att sitta på mellan kasten.
På den andra bryggan stod en gubbe från Belgien. När han fiskat färdigt kom han över för en pratstund.
Den absolut bästa linan för sportfiske är den monofila nylonlinan. Den är billig. Den är stark. Den är elastisk. Den är knutsäker. Den tål nötning. Den finns i alla regnbågens färger (och flera därtill). Den kastar bra med såväl spinn- som haspelrullar och trasslar sällan.
Nylonlinan revolutionerade sportfisket efter det andra världskriget och under de snart åttio år som gått sedan dess har den förbättrats och förbättrats och förbättrats. Idag har vi tillgång till monofila nylonlinor som, relativt diametern, är dubbelt så starka som de som först kom ut. Vi kan välja hur pass mjuk eller styv och hur pass stum eller elastisk lina vi vill ha. För nörden finns ett helt universum att grotta ner sig i. För nybörjaren och semesterfiskaren räcker det med att veta att nylon är bra. Bäst. Och att 0,30 mm är en till det mesta användbar dimension.
Själv är jag i grunden en haspelfiskare och vill därför ha mjuka linor med litet sk minne. Senast jag bytte lina på de rullar jag använder mest noterade jag att mina bulkspolar med Sufix XL Strong (stark rekommendation!) var på upphällningen så jag beställde nya linor och den här gången blev det klassikern Trilene XL (rekommenderas också). XL betyder, i sammanhanget, inte detsamma som när man köper T-tröjor utan står för eXtra Limp, dvs extra mjuk. En annan klassiker är Stren (ytterligare en rekommendation). Men alla nylonlinor är bra. Även om de kallas co-polymer. Abulon, Biltema eller Fladen Vantage. Det spelar ingen större roll.
PE-linor har en brottstyrka som, relativt diametern, är betydligt högre än nylonlinas. Vad diametern beträffar så är PE-linorna betydligt grövre än vad som anges på förpackningen såtillvida att de tar betydligt mer plats på rullens spole än vad en monofil nylonlina med samma angivna dimension gör. Varför det är så begriper jag inte men att det är så är ett faktum. Vad gäller brottstyrkan är skillnaden att PE-linan smäller av direkt när densamma överskrids. Nylonlinan reagerar genom att töjas (15-30 %) vilket innebär att en nylonlina som har en brottstyrka på 5 kilo kan belastas momentant med 50 kilo utan att gå av. Det är därför en PE-lina som ska hålla för 15 kilo går av om du får en vindknut eller ett backslag i utkastet medan en nylonlina med halva den brottstyrkan i samma läge håller (och dessutom får du aldrig vindknutar och sällan backslag med nylon...). I praktiken är därför nylonlinan ofta starkare än PE-linan. Den är även mer effektiv när det handlar om att suga musten ur en stor och stark fisk. Kort sagt är den ett bättre fiskeredskap än vad PE-linan är. Det är i alla fall min uppfattning. Eller erfarenhet.
Visst, det finns lägen där PE-linans egenskaper kommer till sin rätt men till det mesta fisket är nylonlinan att föredra.
Den här norska 40-grams kastpilken (Sölvkroken Jensen) hade nyss en trekrok. Nu har den en krok fler. Och en krok färre. De tidigare tre krokspetsarna är ersatta med två.
Jag kan inte få in i mitt huvud annat än att den här riggningen ger betydligt större chans att kroka en fisk som intresserar sig för pilken än vad den ursprungliga trekroken gav. Att en enkelkrok ger ett bättre krokfäste när en fisk väl fastnat på den ids jag inte ens diskutera. Det är ett faktum.
Återstår gör att nypa in hullingarna men sedan är pilken klar att, ånyo, tas i bruk.
Naturligtvis finns det, med den här tacklingen, en viss risk att en fisk som fastnat på en av krokarna skadas av den andra kroken. Jag får se om det i praktiken är något problem. I så fall kan det enkelt åtgärdas...
Jag kan inte påstå att den här youtubaren är sponsrad av de företag vilkas produkter han rekommenderar men åtminstone en cyniker som jag är övertygad om att det just nu pågår en marknadsföringskampanj som vill få oss etiska sportfiskare att köpa enkelkrokar i svindyra småförpackningar.
Det är naturligtvis, som de flesta alltför uppenbara yttringar av kapitalism, för jävligt. Hade de som äger företagen som tjänar grova pengar på vår hobby något som liknar ett samvete så skulle deras betebn säljas med hullinglösa enkelkrokar och de som lever på att sälja krokar sälja hullinglösa enkelditon i storförpackningar till rimliga priser. Men istället - misstänker jag - "skänker" de några dussin krokar till olika influencers och hoppas att tjäna grova pengar på att sälja samma krokar till oss som betalar med skattade pengar för våra fiskegrejor.
Kommentarsfältet är, som alltid, öppet för de som känner sig orättvist påhoppade. avsaknaden av bemötande kommer jag att tolka som medgivande av att jag har rätt...
Nyligen postade jag ett inlägg med en länk till ett videoklipp i vilket den knut som kallas the Four Turn Waterknot förordades för att sammanfoga en PE-lina med en tafs av monofil nylon eller FC-lina. Jag har inte tidigare använt den knuten till just det men kommer att testa. Annars är den knut jag använder (och har använt i drygt ett decennium) den som visas i videon nedan, the Slim Beauty. Själv knyter jag den med fler varv av PE-linan runt nylonet, detta eftersom den PE-lina jag mest använt är Berkleys Nanofil som kräver litet extra omsorg när man knyter den.
Anledningen till att jag använder Slim Beauty-knuten är att det är den av de knutar jag testat som smidigast löper igenom spöringarna, dvs ger minst problem med vad som felaktigt kallas vindknutar. Vad tafsmaterialet beträffar föredrar jag nylon framför FC. Jag upplever inga fördelar med den dyrare FC-linan och knutarna PE till nylon sitter mycket säkrare än knutarna PE till FC.
Ett av de få glädjeämnena vad fisket i Östersjön beträffar är att det fortfarande simmar vild havsöring runt Gotland. Men beståndet har fått sina rejäla smällar av säl och skarv. Dessutom har de senaste årens torra somrar försvårat leken som mestadels sker i blygsamma vattendrag, ofta bäckar snarare än åar. Dels krävs det tillräcklig vattenföring för att öringen ska stiga när den ska till men även om leken skulle lyckas blir resultatet spolierat om bäcken torkar ut innan smolten vandrat ut i havet. Men kolla själv och se vad Sportfiskarna gör.
Den franska tobisimitationen Raglou används oftast med Bombarda eller som upphängare men det fungerar också att montera den på ett jigghuvud. När jag gör det brukar jag kapa huvudet på Ragloun så att kroken kommer upp precis framför ryggfenan.
De omutliga Intelligensaristokrater som bestämmer över oss anser att det är fritidsfisket som utarmat och fortsatt hotar torskbeståndet i Östersjön. Därför har de bestämt att i den del av sagda innanhav där det fortfarande finns torsk - delområdens 22-26 - helt förbjuda sportfiske efter torsk men fastställa fångstkvoter för yrkesfisket på hundratals ton. Nu har jag redan slutat att rösta i våra allmänna val, helt enkelt därför att jag de senaste valen inte kunnat identifiera en enda politiker eller ett enda parti jag känner förtroende för (och när jag växte upp hette det att när man ställde upp i ett val vädjade man om allmänhetens förtroende).
Tragikomiskt är det att läsa vår (med artbrottsmisstänkta statssekreterare bestyckade) regerings motivering till beslutet:
"Situationen är allvarlig för flera fiskbestånd i Östersjön. Mot den bakgrunden såg Sverige behov av beslut i restriktiv riktning.
Överenskommelsen medför både fortsatt förbud mot riktat yrkesfiske på torsk i hela Östersjön och förbud mot riktat fiske av sill i västra Östersjön. Överenskommelsen innebär också ett fortsatt skydd av torskens lek. För fritidsfisket på torsk utökas begränsningarna i de delar av Östersjön där fritidsfisket väsentligt påverkar bestånden."
Visserligen innebär ministerrådets beslut att riktat yrkesfiske efter torsk är förbjudet men de trålare som härjar får behålla vad de får i trålen. Skulle en sportfiskare som är ute efter, till exempel, flundra eller havsöring råka kroka en torsk måste han ovillkorligen släppa den åter. Om den så skulle vara död...
Nu bedriver jag mitt fiske norr om den av politikerna fastställda gränsen, dvs i den del av Östersjön där torsken redan är utrotad, så de idiotiska bestämmelser som fastställs är inte något direkt bekymmer för mig. Senast jag fick upp en torsk ur Östersjön var den 25 november 2013 och den fina fisken fick, helt oskadd, simma åter medan jag fortsatte mitt havsöringfiske.
Det som gör mig förbannad är att man inte helt förbjudit fiske av torsk och alltså förbjudit fiske som innebär en uppenbar risk att få torsk som sk bifångst. Att man inte gjort det visar, åtminstone för mig, att man antingen inte begriper vad det är man beslutar om eller att man skiter i hur det går för torsken. Det ena utesluter naturligtvis inte det andra.
Ordet kardinalfel används för att beteckna ett grundfel, något riktigt galet. Ordet Cardinal betecknade en gång i tiden världens då bästa haspelrullar. Därför tycker jag att det är rimligt och litet vitsigt att använda ordet cardinalfel som beteckning på ett av de allra värsta fel man kan begå med en haspelrulle, ett fel som snabbt kan ödelägga ens lina.
Det fel jag talar om är att veva när fisken drar ut lina eller när vevandet leder till att slirbromsen engageras. Ett av skälen till att slirbromsen är försedd med sk knarr är att man ska få en akustisk varning när spolen slirar och därigenom kunna undvik detta cardinalfel. Men ibland tar upphetsningen överhanden, som för denne franske fiskare... Eländet börjar 10:20 in i videon.
Eftersom den helt övervägande delen inte förstått det svenska språkets storhet utan illfänas med att kommunicera på ett oöverskådligt antal mer eller mindre obegripliga rotvälskor missar vi svenskar det mesta om vi inte hjälpligt förstår ett antal andra språk än vårt modersmål. Engelska, tja... men man ledsnar rätt fort på det nordamerikanska bassperspektivet. Britterna är mer intressanta. Tyskarna är... tyskar.
Ett språk jag gärna lyssnar till är franska och ju fler videor på franska jag ser desto mer av min försummade skolfranska kommer åter.
Sverige är ett vackert land. Och rikt. Några av de vackraste platserna är avsatta som sk nationalparker. Eller har i alla fall varit så. Nu har vi tydligen inte råd med det längre. Har vi blivit fattiga? Eller behövs pengarna bättre på andra håll? Som till höga löner åt avdankade partiledares kompisar?
Att vi inte skulle ha råd med våra nationalparker är naturligtvis kvalificerat skitprat. Det är viljan det handlar om och våra politiker har andra prioriteringar än att värna vår natur och miljö. Men det visste vi ju redan.
I tidigare inlägg har jag beklagat mig över de hutlösa priser tillverkarna betingar sig för enkelkrok (sk inline single hooks) avsedda att ersätta de trekrokar ca 99% av alla drag fortfarande har monterade från fabrik. Att det hela är ett geschäft framgår allra tydligast av att de allra dyraste krokarna är de utan hulling. Åtminstone i min enkla värld betyder hullingen ett extra moment i tillverkningen och är alltså en hullinglös krok billigare att tillverka. Men dyrare att köpa eftersom det finns ett växande antal sportfiskare som - till skillnad från de kapitalister som tjänar pengar på vår hobby - belastas av etiska betänkligheter och, för att skona fisken, inte bara är angelägna att använda krokar utan hulling utan till och med beredda att betala för att lugna sitt samvete. Kapitalister (och eko-brottslingar) resonerar likadant oavsett om de verkar i försäkrings- eller fiskebranschen.
Nå, hur som helst så finns det nu ett växande utbud av sådana enkelkrokar jag talar om och jag kommer inom kort att köpa in ett representativt urval för att byta ut trekrokarna på mina gäddvobblare (man måste ju börja någonstans) mot enkelkrokar och sedan betrakta mitt fiske med dessa vobblare som ett test.
Det ovan skisserade upplägget innebär att redovisning - eller åtminstone en delredovisning - är att vänta först mot slutet av året. Men... den som väntar på något gott...
Dessbättre tycks det vara en trend - åtminstone på youtube - att byta ut trekrokarna mot enkelditon. Vem vet? Just nu är tillverkarna säkert nöjda med att sälja dyra enkelkrokar som eftermarknadsalternativ, jag menar för räknenissar måste det ju vara GULD att först få sälja ett bete med trekrokar för att sedan med ännu högre vinstmarginal få sälja enkelkrokar till samma bete. Att vi får ett globalt trekroksberg liksom andra i vinstmaximeringsperspektiv ovidkommande effekter tror jag inte att de ens funderar över. Men på tio års sikt så kanske enkelkrok är det normala även direkt från fabrik?
Här är en video från The Ginger Fisherman som visar att enkelkrok fungerar även på småvobblare (vevbeten eller crankbaits) vid fiske efter bla öring och färna. Jag är inte förvånad.
Att det är fullt möjligt att fiska ihjäl även rikliga bestånd av fisk är väl belagt. Visst, det finns andra faktorer än fisketryck som har/kan ha påverkan men att fisketrycket är den stora "boven" och att fiskestopp en verksam kur visar exemplet Nordnorge.
Mest fiskar människan men i vissa vatten har predationstrycket från arter som säl och skarv stor betydelse. Helt klart är att vi, vad gäller det allt sämre fisket längs Gotlands kust och i Roslagens skärgård, kan dela skulden med dem. Huruvida säl och skarv är "naturligt förekommande" saknar i sammanhanget betydelse. Vill vi ha ett gott fiske efter abborre, gädda, gös och havsöring måste åtgärder för att minska predationstrycket från säl och skarv vidtas. Eftersom det inte är möjligt att göra dem till veganer innebär detta, i praktiken, att bestånden av säl och skarv måste reduceras och hållas nere. Kort sagt så måste vi välja mellan mycket säl och skarv eller ett bra fiske.
Intressant video från Tobias Fränstam!
När det gäller oss sportfiskare lär såpass drastiska metoder som avskjutning inte bli aktuella. Däremot krävs utökade fredningstider och -zoner. Här ligger Gotland i framkant och en total fredning av de vårlekande rovfiskarna likande det gotländska förbudet mot abborr- och gäddfiske under tiden mars-maj borde vara en självklarhet även i skärgården.
Ett intressant försök vad gäller fredning är det fiskestopp för bla torsk som i ett antal år rätt i Gullmaren. Nu kryllar det av småtorsk i kustvattnen runt Lysekil. Mera sådant är vad vi behöver om vi ska få tillbaka ett bra fiske! Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, åtminstone inte samtidigt.
* * *
De gotländska fredningsbestämmelserna i sammandrag:
Havsöring
Fredningen omfattar 25 olika områden (se separata kartor) utanför sammanlagt 34 vattendrag, där totalt fiskeförbud råder under perioden 1 september - 31 januari. Fiske är som regel inte heller tillåtet i själva vattendragen, men under perioden 1 oktober - 31 december.
I de vattendrag som utgör fiskekortsområden på Gotland så kan fiske efter andra arter än havsöring vara tillåtet under samma period, men havsöringen är fredad. Det innebär att du omedelbart ska släppa tillbaka den om du skulle få en på kroken av misstag.
Dessutom gäller en fångstbegränsning på 1 vild havsöring per dag vid fiske med spö eller ryssja på havsöring över minimimåttet på 50 cm. Odlad havsöring omfattas inte att fångstbegränsningen och känns igen på att den saknar fettfena. Minimimåttet på 50 cm gäller dock även odlad havsöring.
Gädda och abborre
Gädda och abborre är fredade i kustvattenområdet (ut till 4 sjömil) runt hela Gotland under perioden 1 mars - 31 maj. För gädda gäller dessutom att vid fiske med handredskap under övrig tid får högst tre gäddor per fiskare och dygn och endast gäddor med en storlek mellan 40 och 75 cm behållas.
Sik
Sik är fredad runt hela Gotlands kust under perioden 1 november - 15 december.
Skrubbskädda
Skrubbskädda (flundra) är fredad runt hela Gotlands kust under perioden 15 februari - 15 maj.
Den gångna veckan har det varit för litet värme kombinerat med för mycket nordliga vindar och jobb för att motivera mig att ge mig ut med mina testobjekt. Men till Valborg verkar det som om något som åtminstone påminner om vår ska infinna sig så det finns hopp.
Vad jag gjort hemma i stugvärmen är att fundera över multi/lågprofilrullar och linor. Att de lågprofilare jag hittills testat fungerar bättre med 0,30 mm monofil nylonlina än vad de gör med 0,23 mm PE-lina har jag redan konstaterat men eftersom jag hellre fiskar med nylon än med PE-lina så upplever jag inte det som något egentligt problem. På några rullar har jag i experimentsyfte spolat på PE-lina i grövre dimensioner men till gäddfisket tror jag annars mer på 0,40 mm nylonlina. Med sådan hanterar man ju utan problem betesvikter upp till 100 gram och fullt så tunga grejor tänker jag varken utsätta mig själv eller lågprofilrullarna för. Till spinnfisket efter gädda har jag några åttafotare som kastar upp till 50-60 gram och det inte bara räcker gott och väl utan är precis vad som behövs för att kasta min arsenal av gäddbeten. Åtminstone de drag jag använder, dvs från spinnare i 18-gramsklassen till mjukisbeten runt just 60 gram. Sweetspoten är mina favoritvobblare som väger in i intervallet 28-45 gram.
På de rullar som inte krånglar med PE-linan får den sitta kvar men annars är det nog så att monofil nylonlina är framtiden!
Det finns en mental gymnastik jag inte lyckats få ihop. Eller ja det finns rätt mycket mental gymnastik jag inte kan få ihop. Men en sak ter sig väldigt konstig för mig. Som jag förstått det så är det väldigt få som fiskar gädda för att ta upp och äta. Varför säljs då inte betena med enkelkrok direkt? Det hade ju kunnat vara hullinglöst också för en bättre chans att få loss djupa krokningar.
Det är en bra fråga. Man skulle ju vilja hoppas att det inte handlar om att trekrokar ger fler bottennapp och därigenom genererar ökad försäljning. Dessbättre är det lätt att själv byta ut krokarna på en vobblare. Lätt, med dyrt. Orimligt dyrt, faktiskt. Bulkförpackningar av enkelkrok i vettiga dimensioner och till rimliga priser är ett önskemål.
Att jag föredrar att fiska med enkelkrok är ingen hemlighet. Därför gillar jag de här hjälpkrokarna (assist hooks) som blivit på modet. Till dessa kan kan förhålla sig på olika sätt. Antingen hänger man på en (eller två) hjälpkrokar på sin pilk och låter trekroken sitta kvar eller så skippar man trekroken och litar på att enkelkroken ska göra jobbet.
Min låda med förtidspensionerade trekrokar blir allt tyngre...
Den svenska vobblaren Zalt är ett mycket bra gäddbete, ett av de allra bästa. Men vobblaren på bilden är ingen Zalt och inte heller svensk. Den är ett no-name bete tillverkat i Kina men mycket välgjort och hade det stått Zalt på den så hade jag utan vidare gått på bluffen. För hur ska man kunna se var något är gjort? Åtminstone kan inte jag med bara ögonen avgöra om en vobblare är gjord i Sverige eller i Kina. Inte heller har jag någon aning om vem/vilka som tjänar pengar på att jag köpt vobbaren. Eller var de bor och, eventuellt, betalar skatt. Och förresten kan jag inte se att det står Made in Sweden på de Zalt jag har i redskapsboxen. Inte heller på Zalts hemsida står det att deras vobblare tillverkas i Sverige. Eller var de görs. Jag har heller ingen närmare uppfattning om var de pengar jag betalar när jag köpt en Zalt hamnar.
I dagens globalkapitalistiska samhälle existerar inga nationsgränser eller lojaliteter. Som konsument - och det är vad man som individ är reducerad till - har man, oavsett vad man må tycka, att se till sig själv och vad man får för sina pengar. Skulle det visa sig att denna zaltkopia, som kostade mig en bråkdel av vad jag betalat för mina Zalt originalvobblare, fungerar lika bra så är jag att gratulera. Och kommer jag att sova gott (eller så gott man nu kan sova när världen håller på att gå åt h*lvete på en tallpinnekärra).
Incurvatus in se - inkrökt i sig själv - är något man bör undvika att bli. Med dagens informationsutbud borde vi rimligen bli alltmer vidsynta men ironiskt nog tycks utvecklingen gå dithän, att många av oss lever i våra egna bubblor och hellre tar del av information som bekräftar våra föreställningar och värderingar än av sådan som utmanar oss. Teknikutvecklingen har gett oss närmast obegränsade möjligheter att bli allt mer inkrökta och, därigenom, allt dummare.
Själv är jag intresserad av fiske (!) och när det gäller hållbarheten i det sätt på vilket fisket i Östersjön förvaltats och förvaltas har jag en tämligen bestämd uppfattning som bloggens läsare torde vara väl bekanta med. Jag är vidare av den uppfattningen att det även globalt bedrivs ett marint rovfiske som inte är långsiktigt hållbart. Ville jag så skulle jag kunna läsa hur mycket som helst som bekräftar dessa mina uppfattningar och det gör jag naturligtvis, men alltid med ett kritiskt öga.
Jag läser även - ofta och med intresse - sådant som ifrågasätter min egen bild av verkligheten. Till exempel Anders Svenssons Nyheter. Således har jag med intresse tagit del av hans artikel "Det finns inget överfiske i Östersjön". Det tycker jag att ni också ska göra. Läs även hans "Miljöorganisationer och deras dumheter om sill" (som bla innehåller pärlan: "Beståndet i Östersjön överfiskas inte men är för närvarande något överfiskat").
Det ska bli spännande att se om strömmingen kommer att gå till här i Roslagen framåt sommaren. I så fall tänker jag bidra till överfisket och om det nappar riskera livhanken genom att steka eller halstra min fångst och njuta av den med hemgjort potatismos, rårörda lingon och kall pilsner.
Häcklor, eller Sabiki Rigs som det heter på modern sportfiskesvenska, kan vara ruggigt effektiva när man fiskar jagande stimfisk. Det traditionella sättet att fiska en häckla är att knyta fast ett sänke eller en kastpilk (med eller utan krok) för att sedan kasta ut, låta sjunka till det djup man tror att fisken går (vilket om det är makrill man är ute efter oftast är fem famnar) och sedan veva in. Sitter man i en båt eller fiskar man från en pir eller kaj med djupt vatten intill kan man istället för att kasta helt enkelt släppa ned sin häckla till önskat djup och sedan låta den hänga där tills något händer. Är man ambitiös kan man göra små rörelser med spöt för att få häcklan att röra på sig.
Själv har jag ofta tänkt att man skulle kunna "meta" med en häckla, antingen genom att knyta fast den i en Buldo eller genom att använda ett glidflöte (som när man metar makrill på stagg). Oftast är det ju litet rörelse i vattenytan som räcker för att häcklan ska röra sig där nere.
Nå, nyss packade jag upp litet nyinköpta grejor och bland dessa häcklan på bilden ovan och döm om min förvåning när jag på förpackningens baksida kunde läsa (eller snarare se på bilden) att tillverkaren tänkt sig att häcklan skulle användas på just det sätt jag gått och grunnat på. Hängande under ett flöte.
Nu lär det dröja innan jag får tillfälle att fiska makrill men innan dess ska metoden testas på abborre och nog borde man kunna "meta" strömming på samma sätt. Fälla upp stolen, på med glajorna och halmhatten, kasta ut och sitt sedan i solen och vänta. Låter som ett perfekt sätt att fiska.
Bottenmete med död betesfisk är en beprövad metod om man är ute efter gädda men med det klassiska tacklet med två trippelkrokar blir det kinkigt att undvika så kallade djupa krokningar, dvs att gäddan hinner mer eller mindre svälja agnet (och krokarna) vilket gör det mer eller mindre omöjligt att släppa den åter i oskadat skick. Helst vill jag fiska med (en) enkelkrok och vid bottenmete gillar jag cirkelkrok. Därför blev jag glad när jag hittade den här videon!
De ser väldigt fina ut, mina nya kinabeten. Hur de fiskar och om de håller återstår att se.
Att endast Sverige svenska krusbär har (och att alla utländska krusbär är sämre) är en gammal sanning. Går vi från Almqvist till Aligheri så kan vi till detta visdomsord lägga att det finns grader, eller i vart fall olika kretsar, även i de lägsta av sammanhang. Som utlandet, där allt är sämre än här. Eller nu, då det mesta är sämre än vad det var förr. Men vissa utländer är alltså mindre dåliga än andra.
Riktigt uselt - nu - är det i Kina. Eller från. Sägs det. Förr, när mycket var bättre, var det uselt i Japan. Sades det. Made in Japan översattes till skräp. Nu betyder det högsta kvalitet men grejor från Kina är skräp. Åtminstone såvida de inte tillverkats för eller köpts in av något västerländskt bolag som satt ett västerländskt varunamn på skr... grejorna. Vilket de flesta västerländska företag gör.
Själv har jag börjat roa mig med att via nätet köpa in diverse billiga fiskegrejor från Mittens rike och hittills är jag rätt nöjd. Visst, en del är skräp men det är ju även mycket som kommer från andra håll. Dessutom så finns det ju inte längre mycket att jämföra med. Åtminstone har inte jag kunnat hitta några svensktillverkade beten som de på bilderna ovan och nedan. Vi har slutat odla krusbär här eftersom det är så mycket billigare att importera dem. Snart är det bara kineserna som kan. Då står räknenissarna där med sina tvättade halsar (och vi andra också).
Hur bra som helst ser den här vobblaren ut. Jag hoppas att den också är det.
För tio år sedan såg no-name produkter från Kina ut ungefär som grejor märkta Made in Japan gjorde på sextiotalet. Dåliga kopior av tveksam kvalitet. Nu, sedan decennier, är Made in Japan ett kvalitetsbegrepp och handlar det dessutom om JDM-grejor betalar många av oss gärna litet extra. Idag är det ofta svårt, om ens möjligt att vid ett första påseende skilja på saker tillverkade i kina från sådant som kommer från Japan. Och japanerna har ju rätt länge lagt ut stora delar av sin tillverkning till länder med lägre kostnader.
Var gränserna går för det som "får" kallas ultralätt - UL - är en återkommande tvistefråga men att drag som väger tre gram är UL råder det inga delade meningar om. Det, tre gram, är vad dragen på bilden ovan väger. Tillsammans...
Silver och guld eller rättare sagt silver eller guld. Hade jag fått önska mig något så skulle det vara att de såg ut som på bilden, dvs utsidan (den konvexa) i silver och insidan i guld men man kan inte få allt. Annars så har jag höga förväntningar på mina nya minidrag och jag uppskattar särskilt de fina krokarna.
Det är väl bara att lägga korten på bordet... Inför fisket i Hardangerfjorden har jag laddat ett gäng rullar med (gulp!) PE-lina. Och rullarna är... nya. Det känns... sådär. Hur det känns när jag väl fiskat med grejorna får jag väl se. Men faktum är att jag sedan många år faktiskt använder såväl nya rullar, kolfiberspön och PE-linor. Men inte alltid och inte till allt. Monofil nylonlina är fortfarande vad jag använder till det mesta av mitt fiske och med sådan lina fungerar de fina rullar som under den andra halvan av det förra seklet gjordes för just sådan lina lika bra som de alltid gjort.
Så även om det kommer att bli en del nytt under norgeresan så kommer det även att bli litet enligt den gamla skolan. Någon av mina gamla UL-rullar, laddad med tunn nylonlina, kommer att bli vad jag förmodligen använder mest, för bland det roligaste jag vet är att fiska makrill med sådan utrustning och förhoppningvis blir det åtminstone någon avstickare till vatten där det simmar öring och röding.
Med UL-grejor finns det alltid och i alla vatten något spännande att fiska och åtminstone jag är så funtad att jag utan vidare kan ägna en hel fiskedag åt att jaga småfisk med lätta don trots att det finns grövre fisk inom kasthåll. Men i fjorden simmar, som sagt, mycket som är väl stort för UL-grejorna så åtminstone en litet stöddigare utrustning bör ingå i packningen.
Så kanske får rullarna här intill hänga med till Rosendal? Med en Daiwa GS-9 med osannolikt mycket 0,40 mm eller 300 meter 0,45 nylonlina på ett litet grövre tvåhandsspö eller mitt trygga Ron Thompson Hardcore II båtspö bör jag kunna tvinga upp det mesta och till finliret är det svårt att hitta ett finare instrument än en Mini-Mite med runt 0,15 mm nylon. Sedan kan jag förstås inte hjälpa att de här rullarna för mig framstår som i princip moderna. GS-9, som kom i mitten på sjuttiotalet, är en av märkets verkliga kultrullar och var åtminstone för några år sedan fortfarande i produktion. Femtio år är väl ingen ålder? Åtminstone inte på en rulle.
För att återknyta till det där med PE-linor så har jag börjat intressera mig för varianten att fylla spolen med tunn PE-lina och sedan överst ha ett sk top shot av monofil nylonlina i önskad dimension. Till exempel så skulle jag på någon av mina moderna och (relativt) små rullar kunna grunda med 0,10 mm PE och sedan spola på 100 meter 0,30 mm nylon överst. Då skulle jag kunna fiska efter sej, bleka och annat i fjorden med nylonlinan men samtidigt ha rejält med lina om jag skulle råka kroka något stort, starkt och elakt.
Det kom paket en tidig morgon, grejor hitskickade med a slow boat från Kina. Bland det kineserna skickat var en svensk rulle, för det som förr hette AB Urfabriken är ju svenskt? Det står i alla fall ABU Garcia på rullen som heter Black Max.
Nu är jag ju inte dummare än att jag begriper att rullen inte är gjord i Sverige utan i Kina. Det vore ju en korkad affärsmodell att tillverka grejor i, till exempel, Svängsta och sedan skicka dem till Folkrepubliken Kina för återexport till Sverige. Dyrt skulle det bli och då skulle man knappast, som kineserna gjort, sälja rullen till mig för, vill jag minnas, 175 spänn. Men den är i alla fall "Swedish engineered" vilket väl betyder att den är konstruerad i Sverige eller i vart fall av en svensk?
Nå, den ska i alla fall få chansen att visa vad den går för. Hittills så har ju märkesrullarna klarat sig bra i testen medan de flesta kinesiska lågprismodellerna hamnat i skrot- och reservdelslådan.
Eftersom jag börjat tvivla på kombinationen 0,23 mm PE-lina (vad man over there kallar 20 lbs) och billiga lågprofilare spolade jag den här gången upp den ena testrullen med 30 lbs PE-lina och den andra med 0,40 mm nylon. De kommer inom kort att skruvas fast på några av mina korta spön för lätt jerkfiske och få bekänna färg.
Etik inom sportfisket är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ofta diskuterat på de olika sportfiskefora där jag medverkat. Nu har ju Sportfiskarna, långt om länge, ersatt sina gamla (och från hemsidan borttagna) etiska regler med en uppförandekod och det är väl ett steg i någon riktning. Och en tongivande sportfiskeprofil som Tobias Fränstam lade alldeles nyss ut videon ovan. Att han reagerar på de tilltag han talar om i videon är i sig inget märkligt. Märkligare, men dessvärre inte förvånande, är att sådana dumtag förekommer.
Tobias är nog på rätt spår när han kopplar dumtagen till tävlingsfisket och det amerikanska inflytandet. Själv har jag alltid ifrågasatt fenomenet fisketävlingar och att Sportfiskarna inte styrt upp dessa bättre är svagt liksom det är svagt att de numera bejakar att sportfiske sker för ekonomisk vinnings skull.
Men jag hoppas att man på olika håll och kanter fortsätter att, utifrån etiska överväganden, ifrågasätta olika företeelser inom det vi kallar sportfiske. Det kan inte vara fel och i bästa fall kanske det leder någonstans? Men om det stannar vid avståndstagande från uppenbara avarter som de Tobias mår litet dåligt av sin video, ja då är ribban satt alldeles för lågt.
Rubrikens siffra - 13.128.960 - är det antal rullar Mitchell under åren 1951-1986 tillverkade av sin modell 300 med hel bygel. I densamma ingår alltså inte de tre olika versionerna av samma rulle med halvbygel (klo) som tillverkades 1939-1953 och heller inte versioner som 300 A, 300 C, 300 Pro, 300 DL, 301 (den högervevade) med sina A, C, DL och Pro-varianter. Inte heller modellerna med högre utväxling (410) eller de sk Otomatic-modellerna (330) med sin speciella bygel. Alla tillverkade i Frankrike.
Mitchell 300
Jag vet inte vad som är mest imponerande; den tid under vilken rullen var i tillverkning eller det totala antal rullar som gjorts. Men egentligen ingendera av dessa siffror utan att en Mitchell 300 fortfarande är ett fullt användbart sportfiskeredskap och att den, bara man håller den ren och smörjer den emellanåt, kommer att fortsätta att vara det vem vet hur länge?
Rullens enda svaga punkt är bygelfjädern som har en tendens att mattas över tiden. Hmmm... det måste fortfarande finnas miljontals Mitchell 300 (och övriga varianter av rullen med samma fjäder). Kanske en vettig affärsidé för någon som kan böja till fjäderstål och sätta upp en hemsida? Och det finns ju även andra fina rullar från när det begav sig som har bygelfjädrar som ger upp men som det är lögn i h*lvete att få tag på nya. Undrar just hur svårt det kan vara att böja till en bygelfjäder och vilken utrustning som behövs?
Jag är medveten om att det är flera månader kvar till slutet av augusti men halva nöjet är ju att se fram emot det roliga (bygga luftslott som jag kallar det) och att vara väl förberedd är aldrig fel. Det bevisades härom dagen när jag plockade fram en av mina saltvattenrullar, en Penn Slammer 360, och ett av mina kralligare haspelspön, ett ABU Svartzonker 8´6´´ 40-140 gram. Det såg ju, på pappret, ut som en rimlig kombination för tyngre spinn- och lättare pilkfiske i fjorden. Men det var tur att jag inte tog med det spöt för foten på rullen är aningen grov - den är ju tänkt att hålla för hårda tag - och rullfästet på spöt något trångt vilket ju tycks som en tveksam design av ett såpass grovt spö, och dessutom av plast. Plast är i och för sig ett fantastiskt material men inte överallt. Dessutom är det skillnad på plast och plast. Möjligen skulle man kunna sätta ett sådant här fäste på ett spö avsett att användas till lättare fiske och med små rullar men heavy duty andas det inte. ABU påstår säkert att det är något otroligt starkt grafitmaterial men när jag skulle skruva fast rullen uppförde det sig som den billiga skitplast det säkert var. Förfluten tid, dvs det är inte längre. Det sprack! Visst, sett i backspegeln var det kanske inte så smart att tvinga in rullfoten i ett trångt rullfäste men det har jag gjort hundratals gånger utan problem men då har också rullfästena haft en metallring, oftast plastfodrad, som utan problem klarat belastningen. Som ett pålitligt rullfäste ska ha...
När man ser hur klent tilltaget rullfästet var är det uppenbart att plast utan metallförstärkning är en dålig, för att inte säga klart felaktig, design. Särskilt på ett spö klassat för betesvikter upp till 140 gram.
Jag är glad över att det inte hände i Norge, i värsta fall när jag fått min drömfisk på kroken. Men vilket jämrans skräp! Skämmes ABU som tillverkat eller i vart fall satt sitt namn på spöt och Svartzonker som ska ha designat det och i vart fall har hyrt ut sitt namn och goda rykte har heller ingen anledning att vara mallig. Att reklamera ett flera år gammalt (om än mer eller mindre oanvänt) spö känns inte som om det är mödan värt och att laga det förefaller bökigt. Jag får se det som lärpengar. Se upp för plast i detaljer vilkas hållfasthet är kritisk. Lita inte på att de som tillverkat spöt vet vad de pysslar med.
Här är samma rulle, tryggt monterad i ett rejält och korrekt designat rullfäste på ett spö från Fladen Fishing. Kanske inte lika smäckert och elegant som fästet på Svartzonkerspöt men åtminstone i min värld är det primära att man kan lita på sin utrustning, inte att den ser läcker ut.
Tänk förr, när det var annorlunda och mycket var bättre... Då kunde man lita på ABU. I vart fall gjorde man det. Obetingat. "De största och längsta på grejor från Svängsta". Nu gör, eller i vart fall säljer, de grejor som inte ens håller ihop såpass att de tar sig till startlinjen. Det finns ingen anledning att betala extra för ett sådant varumärke. Strunt är strunt och snus är snus. Ett argument för att kinaprylar (för det är väl där snarare än i Svängsta spöt är tillverkat) skulle vara bättre om någon av de gamla, eller snarare före detta, redskapstillverkarnas namn satts på dem är att kvalitetskontrollen då är bättre. Jag säger som Hoola Bandoola: Vem i hela världen kan man lita på? Jo, bara sig själv och sitt eget omdöme.
I rullfästet på ett Penn Overseas Pro är det inga problem.
För oavsett om det handlar om ultralätt haspelfiske efter småöring, vanligt "semesterfiske" efter gädda, gös och abborre eller tyngre fiske i salt vatten så är det ju bara roligt så länge grejorna håller. Det spelar ingen roll hur snygga de är, vilka finesser de har eller hur mycket de kostade. Med en hel utrustning kan man fiska, med trasiga prylar är det bara att gå hem. Att man möjligen edan kan reklamera skiten och kanske få en lika undermålig grej eller pengarna tillbaka spelar ingen roll. Fisketuren är redan spolierad. Dessutom brukar det vara dålig timpenning på att hälla på med sådant tjafs när det handlar om relativt små summor och ofta är det bättre att lägga den tiden och kraften på att istället tjäna nya pengar (eller ge sig ut och fiska). Var och en väljer själv hur han vill använda sin tid. Men kan man inte göra fiskegrejor som verkligen håller bör man inte göra fiskegrejor alls, så enkelt är det och det finns inga ursäkter, och när man drabbas av sådana klåpare bör man säga ifrån.
Här är en Slammer 260 - minstingen i serien - tryggt och säkert fastskruvad under ett Ron Thompson Hardcore Spin Pro, ett otympligt långt namn men ett utmärkt spö med ett adekvat rullfäste.
Inför resan till Rosendal kommer det att vara det helt avgörande kriteriet för vilka grejor jag tar med mig. Det blir bara kompisar jag verkligen kan lita på som får följa med.
Samma Slammer 360 som knäckte rullfästet på ABU-spöt i ett fäste av samma typ, men korrekt
dimensionerat i förhållande till spöts klassning och till synes av bättre kvalitet. Spöt är ett Fladen
Vantage Predator 8' -80 gram.
Skulle ABU eller Svartzonker känna sig påhoppade är kommentarsfältet öppet.
