Miljövinst?

Sufix (som är ett varumärke som ägs av Rapala WMC Corporation som i sin tur ägs av, bland andra, Pure Fishing som...) har nyligen lanserat en monofil nylonlina - Recycline - som uppges vara tillverkad av återvunnen plast från haven. Det låter ju alldeles förträffligt! Linan marknadsförs som "den enda miljövänliga fiskelinan" vilket väl då, omvänt, innebär att det mesta som Sufix säljer är miljöfarligt. Hur miljövänlig den återvunna linan sedan är beror ju på hur tillverkningen sker och när den hamnar där den inte ska vara (i naturen) är den väl lika förorenande och fågeldödande som andra linor?

Men den är grön (sic) och säljs i en kartong av (förutsätter jag) återvunnen papp, dock inte från haven. Linan är säkert bra för det brukar de linor som heter Sufix vara. Själv använder jag sedan några år tillbaka deras XL Strong som inte är tillverkad av återvunnen plast från haven. Hos Dogger, där jag brukar handla, kostar en 150-metersspole Sufix XL Strong 69 kr. En lika stor spole (nämnde jag att spolen är tillverkad av återvunnen plast) Recycline kostar 119 kr.

Visst, det är behjärtansvärt att försöka rensa haven från plast (oavsett om den är linor från Sufix, plastbeten från Rapala eller av annat ursprung) men det måste finnas mer kostnadseffektiva sätt än att köpa den här produkten. För det kan väl inte vara så illa att Sufix helt enkelt försöker göra sig en hacka genom att vädja till sportfiskarnas klämda miljösamvete?

Jag är i princip för återvinning men när produkter tillverkade av återvunnet material är mycket dyrare än motsvarande produkter tillverkade av nya råvaror är det något som är fel. Själv tror jag därför att det är vettigare - ur såväl ekonomisk som miljösynpunkt - att köpa den billiga linan och sedan skänka den femtiolapp man därigenom sparar in till någon seriös miljöorganisation snarare än till kapitalisterna bakom Sufix. Om Sufix eller någon annan tillverkare erbjöd linor tillverkade av återvunnen plast från haven till ett mer rimligt pris skulle jag naturligtvis välja det alternativet men köpte jag Recycline skulle jag känna mig lurad.

Arter jag ännu inte fångat - Harr

Harr, Wilhelm von Wright

Fiskat har jag gjort nästan så länge jag kan minnas, men till ganska nyligen klarade jag mig från att drabbas av flugfiskebacillen. Eller är det ett virus? Hursomhelst, nu testar jag positivt. 

Att jag hittills aldrig fångat någon harr beror nog mycket på att jag inte fiskat med fluga men även på att den inte förekommer där jag brukar fiska. Harren har dock alltid lockat mig och nu har jag ju lämplig utrustning, så det är väl bara att pallra sig iväg till något vatten där man kan fiska på den. Och lyckas jag fånga en så lovar jag att smörsteka den pinfärsk på stranden och att äta den varm, med fingrarna, med kokkaffe till! Det vore en fin fiskeupplevelse.

Och förresten så går det väl alldeles utmärkt att ta harr på UL?

Sagarra Super

Spanien (som om några timmar förhoppningsvis ska få däng i EM-finalen i handboll) är ett stort europeiskt land med ett rikt sportfiske, men det hör man inte mycket talas om här i landet och spanska fiskeprylar? Finns de ens? Jodå. 

Den här rejäla spanska kusthaspeln - Sagarra Super - är ett fint exempel och här finns mycket att gilla. Formgivningen är funktionell och elegant. Jag gillar runda vevhus och eftersom spolrörelsen är långslagig så sticker det ut som en fena i aktern. Spolen har stor diameter och en avfasad framkant vilket gerererar långa kast. Pickupen är manuell, dvs rullen har ingen bygel utan när kastet är utfört får man med fingrarna lägga linan runt den roterande linförare,. Detta gör att man vågar ta i för kung (Spanien är ju också en monarki) och fosterland även när man kastar tunga sänken utan att riskera att bygeln tjuvfäller (med i bästa fall en förstörd utrustning och i sämsta fall allvarliga personskador som följd). Utväxlingen är låg men spolens stora diameter gör att hemtagningen ändå är snabb. Veven är rejält tilltagen. Det här är en rulle för tungt fiske snarare än LRF.

Shakespeare Sigma 2200 CK 025

1982 kom Shakespeare Sigma 2200 CK 025, en riktigt fin UL-rulle som står sig gott än idag. Sigmaseriens större modeller, som släpptes 1980, fick snabbt ett tvivelaktigt rykte bland annat då Shakespeare (antagligen för att jaga gram) valt att tillverka spolaxeln av aluminium. En skev spolaxel är ingen höjdare utan sätter tämligen omgående stopp för fisket. Dessbättre fick minstingen i serien en axel av stål men är trots det lika lätt som den är nätt.

När jag ägnar mig åt "riktigt" UL-fiske blir det gärna min Sigma 025 som får plats under spöt.

Arter jag ännu inte fångat - Färna

Färna, Wilhelm von Wright

En av de många arter jag hittills inte fått på min krok är färna. Nu är jag inte direkt någon artjägare, men just en färna vore kul att fånga. Den förekommer i Mälaren och Fyrisån så jag behöver inte resa alltför långt för att komma i kontakt med den. En vacker fisk är det, hur som helst, men det är ju å andra sidan nästan alla när Wilhelm von Wright avbildat dem.

Om färnan står att läsa att "arten är en allätare, men är främst en rovfisk som vuxen". och "äldre färnor äter även fisk, kräftor och ibland även groddjur" så om jag inte skulle välja metspöt som vapen så känns det ju som en fisk man skulle kunna utmana med UL-grejor eller på fluga. Att större exemplar av olika vitfiskar är - helt eller delvis - rovfiskar är väl (?) känt men tycks ha gått de flesta predatorfiskarna förbi. Hur som helst så hör man sällan någon spinn- eller haspelfiskare som säger att han ska ut och fiska id. Iden är ju annars såväl en glupsk och huggvillig rovfisk som en god kämpe. Det tror jag att färnan också är och till sommaren ska jag försöka ta reda på hur det förhåller sig med den saken.

Gädda på UL?

Gädda, Wilhelm von Wright

Abborre på ultralätt haspelutrustning är fin sport och detsamma gäller andra, inte alltför storväxta, rovfiskar. Min favoritfångst vid UL-fiske är makrill men eftersom jag bor på ostkusten är makrillfiske ett för min del alltför sällsynt nöje.

En gädda på dryga kilot. Ingen 

troféfågst men en fin matfisk och, 

tagen på UL, god sport.

Men gädda på UL, går det? Och är det försvarbart? Tänk om fisken sliter sig och får gå med ett drag i munnen? Och blir inte drillningen så utdragen att fisken drar på sig så mycket mjölksyra att den inte klarar återutsättning?

Min erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att fiska gädda med ultralätt utrustning. Dessutom är det bra mycket roligare och mer spännande än att wincha in fisken med grov utrustning. De flesta gäddor jag landat med UL-grejor har varit bifångster vid abborrfiske men jag har även gjort många fina fångster vid fiske riktat efter gädda. Jag brukar kalla UL-fisket för sportfiskets judo och precis som i den japanska kampsporten handlar det om finess snarare än kraft, att vinna genom att ge vika och att använda motståndarens kraft mot honom snarare än att låta honom använda den mot dig. Det må te sig kontraintuitivt men de fungerar, i dojon och vid fiskevattnet. 

Ultralätt utrustning ger ultralätt packning.

Drillningen av större gäddor på UL-utrustning är vanligen förvånansvärt stillsamma och sällan långdragna. Jag får ofta intrycket att gäddan inte är riktigt medveten om att den sitter fast eftersom motståndet är så mjukt och ofta lyckas man utan större problem lirka in den så att den kan håvas. Rimligen har den då, eftersom den inte tvingats arbeta särskilt hårt, dragit på sig avsevärt mycket mindre mjölksyra än om den hade kämpat mot en grövre utrustning. I varmt vatten kan gäddan ibland bli onödigt medtagen av drillningen men det gäller generellt , dvs även vid fiske med kraftigare utrustning, och är inte ett till UL-fisket kopplat problem. Tänker man släppa åter sin fångst så bör man helt enkelt låta bli att fiska under årets varmaste del. Svårare än så är det inte.

Vad linbrott beträffar så är min bestämda uppfattning att det, när det inträffar, är fiskaren och inte fisken som orsakat det. Här kan man synda på mångahanda vis från att fiska med en gammal eller skadad lina via slarvigt slagna knutar till att helt enkelt dra hårdare i linan än vad den håller för. Fisken kan inte dra ut lina med större kraft än vad man tillåter den att göra. Det är fiskaren, inte fisken, som ställer in slirbromsen. Det är i alla fall min erfarenhet. Så om man går in för det är det naturligtvis ingen svårighet att slita av en tunn lina mot det motstånd en tung gädda erbjuder, men varför ska man göra det?

Ett kapitel för sig vid UL-fiske efter gädda är tafsen. De tafsar som vanligen används vid spinnfiske efter gädda är väl klumpiga men det finns en uppsjö av tunna, knytbara, tafsmaterial som lämpar sig väl för det ultralätta gäddfisket. Pafex Fortress och Sandertress med 5 kilos brottstyrka har fungerat bra för mig. Även fluorocarbonlina i dimension 0,40-0,45 mm kan användas.

Eftersom jag är old school (men inte bara därför) så använder jag helst monofil nylonlina till UL-fisket. Särskilt när man fiskar med klena linor är det en avgjord fördel när de ger efter istället för att gå av. Krokningen är inget problem så länge man, vilket man bör göra vid allt UL-fiske, använder små (tunna) och vassa krokar, helst enkelkrok.

Stora beten är bara att glömma om man håller i ett spö som inte kastar mer än några få gram men ganska snart inser man att även förvånansvärt stora gäddor kan frestas av ett pyttelitet skeddrag, en miniatyrspinnare eller vad man nu använder för bete. Med små link heads (cheburaschka) eller andra lämpliga sänken kan man snabbt och enkelt förvandla flugaskens streamers till potenta UL-gäddbeten av jiggmodell.

Och, handen på hjärtat: De flesta gäddor vi fångar är inte alltför storväxta utan av mer beskedligt format. Även dessa snipor ger spöböj och spännande fighter på UL-grejorna och det är väl vad sportfiske handlar om? I vart fall var det så när jag började... Och nog blir fisket mer givande när i stort sett varje hugg leder till en spännande kamp än när nästan alla fångster är besvikelser i jakten på tioklubbaren/metergäddan? Och vi som ibland äter fisk skattar de små gäddorna högst.

Fiskar man med målsättningen att fånga den svenska rekordgäddan är inte UL det lämpligaste utrustningsvalet och det är det heller inte om man deltar i de så populära (eller i var fall rejält hypeade) gäddfisketävlingarna. Är man, däremot, realist och bedriver ett mer normalt nöjesfiske efter abborre och gädda är UL definitivt ett alternativ.

Vissa vatten är mer lämpade än andra för UL-fiske och i vatten som små åar och kanaler är UL det optimala. Generellt lämpar sig UL bäst i små vatten och på ställen där det är trångt och finlir krävs för att komma åt fisken. Med UL upptäcker man möjligheter och fiskeplatser som annars hade passerat en förbi. 

Fiskeplatser som den här är som gjorda för UL.

Den som vill veta mer om UL-fiske kan klicka på tagen/etiketten ul så kommer det jag skrivit om fiskeformen här i bloggen upp. Jag vill även slå ett slag för det jag kallar QUL (quasi UL) vilket väl, strängt taget, det mesta som här i landet passerar som UL är. QUL kan vara en väg in i UL-fisket för den som tycker att det verkar litet läskigt att kasta efter gädda med "riktiga" UL-grejor. Ett sexfots spö för tolvgrammare och en rulle i 2000-storlek med 0,20 mm monofil nylon (eller 0,10 PE lina) kan i så fall kännas litet tryggare och är en bra mycket sportigare (och sportsligare) utrustning än multirulle med 50 lbs PE-lina och ett 8`6``fots spö för betesvikter upp till 180 gram.

En QUL utrustning för kul gäddfiske.

edit.

Den som inte kan föreställa sig att man kan landa en såpass liten och beskedlig fisk som en svensk rekordgädda på UL kan ju meditera ett tag över nedanstående.

Saxat från marlinmag.com:

Men’s 4-Pound-Test Line-Class Atlantic Blue Marlin

Light-Tackle Blue Marlin World Record Courtesy IGFA

Who: Leo Cloostermans Species: Atlantic blue marlin Record: men’s 4-pound-test line-class Weight: 573 pounds Date of Catch: August 10, 1995 Caught Off: island of Faial in the Azores

Uppdatering

Jag har lagt upp en del nytt, fast gammalt, på den popuäraste sidan, den om vintage haspelrullar, här på bloggen så du som är intresserad  kan ju gå in och titta. Är du inte intresserad så kan du ju alltid bli...

Den sista torsken

Att torsken i Östersjön är så gott som utrotad känner jag till. Senast jag drog upp en var för åtta år, två månader och två dagar sedan vid Visby Havsbad och den fina lilla rackaren krokade jag av i vattnet och lät simma åter. Vad jag inte kände till är att nu allt riktat fiske, dvs även sportfiske, efter torsk i Östersjön är förbjudet. För yrkesfisket gäller en nollkvot. Jag har väl egentligen inga synpunkter på det, men hade det inte varit vettigare att införa fiskestopp innan man lyckats utrota fisken? Men då satt politikerna, år efter år efter år, och beslutade om kvoter som översteg vad vetenskapen sade var hållbart så det är ju inte något direkt mysterium att det gick som det gjorde.

En torsk fångad vid Helgumannen på Fårö för cirka fyrtio år sedan.

Äta braxen?

Braxen, Wilhelm von Wright

Vad vi äter och inte äter är en märklig historia. Vårt land är begåvat med fler sjöar än vad vi kan räkna, otaliga vattendrag och en lång kust mot brackvattenhavet Östersjön och överallt simmar fiskar som id, mört och braxen. Utmärkta matfiskar. Högvärdiga proteinkällor. Men äter vi dem? Icke! Vi fortsätter hellre med utfiskningen av Östersjöns torskbetånd eller importerar fisk från andra överfiskade vatten. Vi föredrar odlad hajmal (pangasius) och lax.

Jag fann den här intressanta artikeln https://fiske.zaramis.se/2020/10/11/braxen-som-matresurs/ och i den här fina lilla publikationen hittade jag ett användbart recept som jag, för den goda sakens (och den goda smakens) skull, kopierar:

Idsmäcka, 4 portioner. Idfilé 350 g, salt 6 krm, morot grovriven 0,75 dl, gul lök 1 st, grädde 0,8 dl, ströbröd eller kokt potatis 2,5 msk, ägg 1 st, svartpeppar grovmalen 2 krm, smör smält 1,5 msk, rå potatis skalad 1 liten. Skala morot och lök. Mal eller mixa idfilén fint två gånger, andra gången med salt, lök, morot och potatis. Tillsätt resten av ingredienserna och blanda mycket väl. Låt smeten vila minst 1 timme innan du formar smeten till burgare och steker dem, gärna i smör på medelstark värme tills de är genomstekta och har lätt gyllenbrun färg. Serveras i burgarbröd eller med potatis samt en god dressing eller sötsur sås. 

Utan att ha hunnit testa så påstår jag att idfilén utan vidare kan bytas ut mot mört, braxen eller annan vitfisk. Så var litet djärv! Våga smaka på egenfångad vitfisk i år.

Här är bonusrecept!

edit.

I Richards kommentar nedan finns den här länken som förtjänar att lyftas upp!

Inspiration!

Mitt studium av nederländska fiskebloggar har inspirerat mig att fresta kustöringen med UL. Jag kastar ju minst lika långt med de grejorna som jag gör med flugspö och de flesta havsöringarna hugger för övrigt förvånansvärt nära land, åtminstone så länge man inte börjat sitt fiske med att vada ut och skrämma bort dem...

Spöt är ett Daiwa GF-19, ett odelat femfots grafitspö från andra halvan av sjuttiotalet försett med fyrbenta (!) spöringar med keramiska inlägg, gissningsvis första generationens Fuji eller motsvarande. De rejäla ringarna och den odelade klingan gör spöt förtroendeingivande tufft. Klingan har helaktion och någon kastvikt står inte angiven. Spotant skulle jag säga att spöt är lämpat för beten upp till 7 gram men naturligtvis bör det gå att svepa ut en tiogrammare om man tar det vackert.

Först tänkte jag para ihop spöt med en SS Tournament 700 men valde istället en Mini-Mite, även den en sjuttiotalare, som jag fyllde med 0,16 mm Tubertini Gorilla monofil nylon. Linan är i grövsta laget för UL men jag räknar Östersjön som hav och hoppas få kontakt med en skaplig fisk och om inte annat lär jag få tångkontakt...

I betesväg blir det nog i första hand små skeddrag men jag lurar också på att "fiska fluga" med streamers och blyhagel.

Idag ska det bli någon plusgrad, sol och måttlig vind mitt på dagen och jag har en tjänsteförrättning som tar mig från kontoret så kanske man skulle kunna stjäla sig en timme för en rask promenad längs stranden med daiwaspöt?

edit.

Prognosen höll vad plusgraderna beträffar men det blåste mer än utlovat och solen doldes av en gråmulen himmel.

Min skattning av spöts kastvikt var nästan spot on. Med ett 7-grams Salar kändes det som om jag funnit maxvikten för normala kast. Sedan är det närmast en smaksak om man vill klassa den som en fem- eller sjugrammare. En liten 3 grams spinnare kastade det  utan problem. Hade det varit ett modernare spö så hade det haft lättare spöringar men lindningarna är så fina att jag behåller det i originalskick.

En intressant priskurant

Den här prislistan skulle ha värmt salig Jan Olssons fiskarhjärta. Kanske inte för priserna men för att de spön i densamma som räknas som ultralätta har rekommenderade kastvikter upp till som högst 5 gram. Sedan kommer ett gäng spön som kallas lätta men som här i landet utan vidare skulle, av de flesta, betraktas som ultralätta. Hengels lyckas jag inte få google att översätta men rimligen så bör det väl betyda spön. Handbyggda spön för strax under femtusen svenska pengar. Man blir onekligen frestad...

Angler Scout B-80

Angler Scout B-80 är en japansk centerpin-rulle från sextiotalet. Dessutom är den en sk side cast-tulle, dvs att rullen kan vridas ett kvarts varv så att linan hasplas av vid utkast för att sedan vridas åter så att linan kan vavas in. I övrigt är den utrustad med en frånkopplingsbar backspär och en knarr som kan kopplas in och ur. Rullen saknar slirbroms och är avsedd för högerhandsvevning utan möjlighet att ställa om detta.

Centerpinrullar är avsedda för flötmete men av någon anledning ser man rätt ofta den här rullen använd som flugrulle. Det fungerar förstås men en rikyig flugrulle är bättre på flugspöt oxh en centerpinrulle gör bättre nytta på ett metspö.

Hartelijk dank, Hans!

Ik spreek geen Nederlands men Hans van der Pauw (som ofta kommenterar inlägg på den här bloggen och som - på engelska - skrivit flera intressanta artiklar om bland annat UL-fiske) har fått mig intresserad av vad som i sportfiskeväg händer där i landet med väderkvarnar, tulpaner och kanaler.

Överhuvudtaget så är det nyttigt att någon gång då och då sticka upp huvudet ur den svenska ankdammen, tillräckligt högt för att kunna se över muren av USA-inspirerad marknadsföring, för att se hur man fiskar på andra håll.

 Holländarna (eller heter det nederländarna?) fiskar efter i stort sett samma arter som vi gör här i Sverige så deras sportfiske bör ju vara mer relevant för oss än vad det amerikanska bassfisket är. Hur som helst så har jag nu, tack vare Hans och med hjälp av google translate, börjat läsa holländska fiskebloggar och funnit att man där inte växlat in på blindspåret med överdrivet tunga don och beten för gäddfisket utan att den fina kontinentala UL-traditionen där lever och frodas. Ur sina poldrar och kanaler lirkar de upp fina gäddor med utrustningar som är avsevärt mycket klenare än vad svenska abborrfiskare kallar "finesse". Det är vad jag kallar sportfiske.

Hatten av! Och än en gång: Hjärtligt tack, Hans!

Centaure Pacific

Vackert men livsfarligt med is på klipporna.

Så här års är det ofta knepigt med fisket. Vädret idag var i och för sig inbjudande men så inte, när jag väl kom fram, den tilltänkta fiskeplatsen. De klippor från vilka jag brukar kasta mina drag var efter veckans  väder glaserade och omöjliga eller i vart fall livsfarliga att beträda. Så det blev ett mycket kort bompass från den någorlunda halkfria kvadratmeter jag lyckades hitta, Sedan åkte jag hem och ägnade mig åt en fransk kusthaspel - en Centaure Pacific - från, uppskattningsvis, sextiotalet.

Notera smörjnippeln på vevaxeln.

En fantastiskt fin rulle! Vad den kostade när det begav sig vet jag inte men jag hoppas att den var dyr för den är oerhört välgjord och står sig väl i jämförelse med motsvarande rullar från Mitchell, Pezon & Michel (LuXor), Bretton och Ru-Mer.

Det första man lägger märke till är den utanpåliggande spolen (som alltså Daiwa inte var först med).

Notera smörjporten.

När man sedan tar i rullen och känner på den slås man av den gedigna byggkvalitén. Bygeln har inte manuell fällning men är friktionsbromsad för att förhindra tjuvfällning vid det kustbottenmete rullen är avsedd för. Slirbromsen känns, liksom drev och övrig mekanism, förtroendeingivande. Den här rullen kommer att trivas på ett av mina kustmetspön och jag med den.

Daiwa 275

Tittar man i en engelsk ordbok så är betydelsen av verbet mooch på brittisk engelska, att hänga på ett håglöst sätt. På amerikansk engelska är betydelsen ungefär densamma som för det svenska slangverbet bumma, dvs att tigga eller försöka få något utan motprestation. Så finns det en fiskemetod som kallas mooching och som, såvitt jag lyckats utröna, är en slags mete från drivande båt. Metoden härstammar från Nordamerikas stora sjöar och fisket efter de insjölaxar som simmar där men den idkas även i salt vatten. Rimligen borde mooching fungera lika bra i våra svenska laxförande stora sjöar liksom, för den delen, i Östersjön. Ur miljösynpunkt ter sig fiske från drivande båt mer tilltalande än bränsleslukande trolling och bör även vara mindre kostsamt.

Hur som helst så finns det rullar som är särskilt konstruerade för just mooching. En av dessa är Daiwa 275 som i Europa även såldes och användes som flugrulle till laxfiske. På den internationella marknaden har den kallats Ocean Fly Reel och marknadsförts som en rulle för Big Game flugfiske.

Daiwa 275 är ett monster till rulle. Definitivt ingen lättviktare. Allt på den är överdimensionerat, linkapaciteten enorm och även slirbromsen är en, för sin tid, rejält tilltagen historia. Spolens diameter är 5 1/2 tum. På vevsidan finns reglaget för slirbromsen som bör kännas bekant för alla som fiskat med Daiwa haspelrullar från sjuttio- och åttiotalen för det är samma mjukt triangelformade ratt med texten "COIL SPRING LOADED DRAG" på en blank dekal i mitten. På baksidan finns ett reglage som kopplar i eller ur den knarr med vilken rullen är försedd.

Daiwa 275 hör till den kategori fiskeredskap som är tillfredsställande bara att hantera. Man kan inte hålla en sådan här rulle i sina händer utan att börja fantisera om väldsamma, utdragna, fighter med enorma fiskar. Åtminstone fungerar min hjärna på det viset. Jag kommer definitivt att ta med den till Älvkarleby när vattenföringen är hög och om jag kommer upp till Torneälven i sommar. Sedan är det bara att hoppas. Ibland slår ju drömmar in och fantasi blir verklighet.

Bygelfällning

Förr (innan Daiwa 2500C) hade så gott som alla haspelrullar automatisk bygelfällning och det fungerade alldeles förträffligt. Höll gjorde de också, rullarna, och slets något ut eller på annat sätt gick sönder så inte var det bygelfällningsmekanismen. Inte heller verkade dreven, som då på kvalitetrullar vanligen var skurna i stål och kopparbrons snarare än gjutna i någon gråmetallegering - påverkas. Däremot kunde man få lov att emellanåt byta bygelfjäder. Vindknutar eller annat trassel orsakade den automatiska bygelfällningen inte heller eftersom allla på den tiden hade monofil nylonlina på sin rulle. Om man skulle fälla bygeln manuellt eller låta automatiken sköta fällningen var en icke-fråga eftersom  bara det senare alternativet stod till buds.

Fiskar man med en modern haspelrulle bör man absolut vika ned bygeln med vänsterhanden (dvs den hand man inte håller spöt med). Samtidigt bör man (med samma hand) se till att sträcka linan och att den ligger som den ska runt linföraren och spolen innan man börjar veva.  Använder man flätlina kommer annars trassel som ett brev på posten, dvs ännu tidigare än vad det hur som helst gör med den typen av lina.

Att automatisk bygelfällning frestar hårt på rullen och, om den används frekvent leder till haveri, är en så ofta upprepad sanning att den förmodligen är just det, dvs sann. Eftersom de gamla rullarna höll för samma behandling kan detta dock inte bero på den automatiska bygelfällningen som sådan utan torde det snarare vara en konsekvens av produktutvecklingen. Decennier av sådan har lett fram till en automatisk bygelfällning som inte tål att användas och linor som trasslar om man gör det.

I England, ja ja

Jag gillar när mina flugrullar pryds av texten "Made in England". Överhuvudtaget blir man ju nästan tårögd när man håller i något som inte är tillverkat i världens största diktatur. För kapitalisterna som styr i den sk fria världen tycks ju inte ha några ideologiska eller andra hämningar så länge det gäller att tjäna en hacka och ser man var de förlägger sin produktion så tycks ju kapitalism och kommunism gå hand i hand.

Men det var inte om politik det här inlägget skulle handla utan om de flugrullar jag oftast använder. Och de är tillverkade i England, ja ja. Närmare bestämt av British Fly Reels (BFR) innan det företaget köptes av amerikanska Orvis som snabbt (strax före jul 2004) lade ner fabrken i England, monterade ner maskinerna och skeppade dem till Kina. De kinesiska rullar som därefter såldes under (bland annat) under namnet BFR - däribland modellerna Lamina och Modula - kom ganska snabbt att ge BFR ett dåligt rykte ungefär som ABU inte länge automatiskt förknippas med kvalitet.

Nå, mina BFR Lamina 95 och Modula 95 är i alla fall tillverkade i Falmouth, Cornwall, England (och har, således, några år på nacken). De är snarlika och spolkassetterna är desamma till båda rullarna. Lamina är den något enklare modellen men jag märker ingen skillnad när jag fiskar med dem. 

Rullarna har kapacitet för linor i klass 6-9 med tillräckligt mycket 20 lbs backng för det kustfiske efter havsöring jag använder dem till. Slirbromsen är helt OK och kan supplementeras genom att man bromsar med handen mot spolens kant. 

Norrtäljeån

För en tio-femton år sedan såg man rätt ofta flugfiskare i och längs Norrtäljeån. Under några år sattes inför det att fiske åter blev tillåtet efter nyår (under oktober-december råder förbud för att freda havsöringens lek) sattes en märkt regnbåge ut och lyckades någon under nyårsdagen fånga den kunde en kontant prissumma, sponsrad av en lokal bank, kvitteras ut. Om det jippot fortlever vet jag inte, men eftersom jag i stort sett dagligen går längs eller över åns flugfiskesträckor tycker jag mig kunna konstatera att flugfiskarna blivit mindre frekventa. Men i går stod en där. Under den tid jag iakttog honom fick han ingen fisk,

Själv är jag inte lockad av att fiska havsöring inne i stan. Skulle man få någon så här års lär det väl vara en överlevare från höstens lek, dvs inte någon blank fisk. Jag föredrar att utmana öringen vid kusten. Ån ser jag som en värdefull reproduktionlokal och även i höstas förekom lek. Kan flugfisket i ån ge ett pekuniärt tillskott som går till fiskevården må det väl vara hänt, men annars är det nog bättre att rikta in fisket i ån efter de öringätandegäddor som simmar där.

Mitt eget fiske i ån har hittills endast bestått i vitfiskmete och det bedriver jag uppströms, nära sjön Lommaren.