Så ska det se ut!

D.A.M. Quick Microlite är en av de finaste UL-rullar som någonsin gjorts. Tysk kvalitet rakt igenom. Så även om det är den kanske tuffaste UL-rulle man kan tänka sig och praktiskt taget outslitlig så bör man, om man är lycklig nog att äga en, vårda den väl.

Om det fodral den här rullen med dess extraspolar och reservvev (!) bor är ett originaltillbehör vet jag inte, men det passar perfekt och är ett bra sätt att skydda rullen mellan fisketurerna. Att det i vart fall är avsett för en fiskerulle tyder ventilationshålen på.

Extraspolar och ett bra fodral - det borde följa med varje ny rulle som säljs. Reservvev känns mer oumbärlig.

 

Boone

Under  min gäddfiskarkarriär var skeddrag vad jag oftast förlitade mig på, men en wobbler vann mitt förtroende (och blev slutet för många, grova, östersjögäddor). Den wobblern - Boone - fanns tillgänglig på den svenska marknaden under en ganska kort tid. Kanske importerades den ett år (någon gång på åttiotalet) och aldrig mera och försvann i takt med att den såldes slut?

Själv hann jag i alla fall köpa på mig några stycken och flera av dem finns fortfarande kvar. Nu fiskar jag inte så mycket gädda och det är rätt länge sedan någon av mina wobblers fick simma, men nästa gång någon av dem får göra det är jag säker på att den kommer att visa sig vara lika effektiv som den var för 40 år sedan. Några av dem har visserligen förlorat ett antal av de spegelglasbitar som pryder wobblerns sidor och som, åtminstone enligt den dåtida reklamen, genererar för rovfisken omåttligt lockande reflexer, men jag tror att den detaljen kan åtgärdas efter ett besök på Panduro. 

Förutom speglarna har den här wobblern ett antal fina egenskaper. För det första en livlig gång och ett för det fiske jag bedrev alldeles lagom djupgående. Den väger någonstans runt 25 gram, vilket också var alldeles lagom när man fiskade med ett "Fiske 2"-spö, och kastar väldigt bra. Sedan gillar jag utseendet och min smak verkade delas av de gäddor jag var ute efter.

Nästa gång jag blir sugen på gädda kanske jag ske ge Boone en chans till come back?

Bompassäsongen inledd

Nu har - äntligen! - i alla fall lufttemperaturen sjunkit till en höstliknande nivå. Hur det är med vattentemperaturen är mer tveksamt och längst in i viken var det ett gäng som badade medan jag inledde höstens havsöringfiske. Eller bompassäsongen.

Dagen till ära vädrade jag ett RST M5 SLE Spinn och en ABU Cardinal C4X. Fina kast blev det men inte mer än så. Det kändes ändå gott att få ägna sig åt favoritfisket och det var en vacker skymning.

Mitchell Club 10

Jag är inte överdrivet bekymrad över hur mycket mina rullar väger, särskilt inte när de handlar om rullar som sitter på tvåhandsspön, men när det kommer till UL-fisket är det en annan femma. Bland annat därför gillar jag Mitchell Club 10. Rullen på bilderna - med lina och gummisnodd - väger in på exakt 153 gram vilket är mer eller mindre perfekt för en UL-rulle tänkt att sitta på ett lätt fem- eller femochenhalvfotsspö. 

Trots sin låga vikt ger rullen ett rejält intryck och den är hanterbar även för en karl med fullvuxna arbetarnävar och normal finmotorik.

Linkapaciteten är 150 meter 0,18 mm monofil nylonlina, vilket är mer än tillräckligt och om man väljer den för UL-fiske lämpade dimensionen 0,15 mm torde spolen svälja mer än 200 meter (och så mycket lina har åtminstone jag aldrig behövt). Slirbromsen har teflonbelägg och en jämn och mjuk funktion. Hur många kilo den bromsar är i sammanhanget - UL - ointressant.

Tillverkningsåret är (tror jag) 1995. Exakt var (i Asien) den är tillverkad har jag inte lyckats utröna (och Frankrike hade ju många kolonier...) men Mitchell hade ju cirka ett decennium tidigare slutat göra rullar i Frankrike. Fortfarande såg man det angeläget att framhålla att rullen var "engineered by Mitchell", dvs att det var förmodligen franska ingenjörer som designat den och att kvalitetskontrollen utfördes i Frankrike. Marignier, namnet på etiketten är inte (som på de gamla D.A.M.-rullarna) kontrollören utan den ort där Mitchell hade sitt säte och, antar jag, när det begav sig även tillverkningen.

Mitchell Club 10 är hur som helst en mycket trevlig rulle till det lättaste haspelfisket, som naturligtvis bedrivs med monofil nylonlina, och skulle du hitta en för några tior (mer behöver man sällan betala) så är den väl så bra som eller bättre än många mer moderna UL-rullar.

 

HUGG UPP DEM! 2

Att de sk industritrålarna som fiskar ut Östersjön och våra hav bör, och det med det snaraste eller omedelbart, huggas upp har jag redan skrivit. Men det finns fler idiotiska företeelser man borde behandla på samma sätt. Till exempel de stora kryssningsfartyg som är en av massturismens mer extrema yttringar.

Till ingen som helst nytta förorenar de haven och släpper ut tonvis med växthusgaser för att frakta turister - som bor "all inclusive" på fartyget - från hamn till hamn där de sedan lallar runt utan att ens i beaktansvärd mån gynna det lokala näringslivet. I städer som Venedig, Amsterdam och Barcelona har man reagerat mot eländet och själv mår jag illa när jag, från min mors balkong i Visby, kan beskåda fenomenet. Där har idioterna som styr och ställer investerat skattemedel i en stor kaj enkom för kryssningsfartygen...

Nej, en får inte vara blöt int´, det är bara att bunta ihop dem och slå ihjäl dem! Eller åtminstone sluta med dumheterna. Varför tillåts så mycket idioti? Varför insåg inte de som bestämmer redan på sjuttiotalet - oljekrisen - att man borde förbjuda eller straffbeskatta onödigt bensinslukande bilar? Istället har vi idag en vagnpark av tvåtons SUV-monster med motorer på hundratals hästkrafter där det, rent logistiskt, skulle ha fungerat precis lika bra med fordon på 650 kilo och med kanske 50 hästar.

Om Hitler finns inte mycket gott att säga men med sin folkvagn var han inte helt fel ute. Tänk om bilindustrin fortsatt att utveckla det konceptet. Då hade vi idag haft mindre klimat- och miljöproblem och billiga bilar med rena bensinmotorer som var betydligt mer klimat- och miljövänliga än Tesla och alla tunga, eldrivna och svindyra elbilar som politikerna idag, tydligen, anser vara lösningen. Men sådan är kapitalismen och den - kärleken till pengar - är, har jag läst någonstans, roten till allt ont. Vilket magnifikt underbetyg åt våra beslutsfattare att Hitler - världshistoriens värste och mest avskydde politiker - för mer än åttio år sedan, var mer på rätt spår än vad de varit och är...

Vad man borde göra med våra folkvalda vill jag inte skriva. Men man får inte vara blödig... Fast så är de ju det här med källsorteringen och vad man ska göra med avfallet.

 

Fredagsfilm

Det första mjukisbete jag kom i kontakt med var Vibrotail men det andra var Creme´s viftstärt, mörkt orange, som jag hittade på Husbergs (R.I.P.) butik på Svartbäcksgatan (Uppsala) hösten -77, köpte något dussin av och fångade dussintals torskar och abborrar på.

(Och där ljög jag, för det första mjukisbete jag kom i kontakt med var de gummimaskar som följde med det tredelade metspö i tonkinbambu jag fick när jag fyllde fem (?) år och som sommaren därpå demonstrerade sin oduglighet som just metmaskar. Möjligen hade de fungerat som spinnbeten.)

Kinesiska kräftor och svenska abborrar

Kräftor gillas inte bara av berusade svenskar i fåniga papphattar utan även av abborrar. Kräftabborre är - precis som krabbtorsk - ett begrepp och i båda fallen blir rovfiskarna välnärda, vackert färgade och tar smak av sin skaldjursdiet. Dessvärre har flodkräftan, till följs av den fruktade kräftpesten, kommit att bli relativt sällsynt. På gott och ont sattes signalkräfta - numera klassad som en invasiv art - ut i många pestdrabbade vatten. Kort sagt är emellertid tillgången på svenska kräftor mindre än vad motsvarande efterfrågan är. Därför importeras kräftor från. bland annat, Kina.

Själv har jag nu direktimporterat några kräftor från det stora landet i öster men mina kräftor är av plast. De största (bilden ovan) har ingjuten jiggskalle med krok medan de mindre (nedan) är tänkta att monteras på lämplig krok/jiggskalle.

Nu återstår att söka upp någon av de sjöar i omgivningen där det ska finnas kräftor och abborre. Eller så testar jag mina kinakräftor i kanalen, för det lär finnas kräftor även i Östersjön och om borrarna tar mina korvjiggar så tar de säkert de här betena också...

 

Vaccinium vitis-idaea

Lingon är gott. Och nyttigt. En definition av husmanskost är sådant man äter med rårörda lingon till. När jag var barn plockades det hinkvis med lingon som mamma gjorde sylt på och ibland rårörde. Hon gjorde även något jag vill minnas heter vattlingon och som man, helt enkelt, gör så att man fyller en butelj med först lingon och sedan vatten (som man kokat och låtit svalna) varefter man skruvar på kapsylen. Köpt lingonsylt eller rårörda lingon förekom inte i mitt föräldrahem.

Nu är det länge sedan jag plockade några lingon. Eller bär överhuvudtaget (om man inte ska räkna en näve vinbär jag norpade från en buske i somras). Tranbär har jag aldrig plockat. I vart fall tror jag inte det, men de är ju förvillande lika lingon så på den tiden man fyllde hinkar kan förstås ett eller annat ha slunkit med. 

Vaccinium vitis-idaea är det vetenskapliga namnet på lingon men jag har fastnat för det norska, tyttebär. Nu är bären på de så effektiva tyttebärskrokarna förvisso inga lingon utan rödlackerade plastpärlor, men ser ut som lingon gör de. Och jag är övertygad om att en tyttebärskrok är perfekt till dropshot-fiske på abborre, med eller utan något extra bete. om den teorin stämmer tänker jag ta reda på i helgen.

PB!

Äldste grabben med nytt PB för gädda.

GRATTIS!

 

Tillbaka till framtiden

Min första egna, seriösa, sportfiskutrustning bestod av ett 6 1/2 fot långt ABU 272 haspelspö med klinga av massiv glasfiber och en ABU 333 haspelrulle. Med de grejorna fiskade jag... allt. Nu, ett drygt halvsekel senare, håller jag i mina labbar en uppgraderad version av vad jag började med. Ett 6 fot långt spö med klinga av massiv kolfiber, Fladen Maxximus Shadow Light, och en Kinetic Battler 3000 FD haspelrulle. Jag känner mig redo för... allt!

Då kastade jag 28 grams Elbe Torsk när det var torsk som stod på menyn. Annars var betet ofta, när jag var ute efter gädda, ett 23 grams Utö eller en 18 grams Mörrumspinnare. Ville jag ha abborre var Reflex och Droppen i 12 gram säkra kort. Naturligtvis användes utrustningen även till såväl botten- som flötmete.

Shadowpöt är klassat för kastvikter -50 g och på rullen sitter 20 lbs PE-lina. Det är alltså en något kraftigare utrustning än den jag började med men den kastar lättare beten minst lika bra som glasfiberspöt gjorde. Strängt taget skulle jag inte behöva mer utrustning än så för avspänt semesterfiske efter gädda och gös eller på västkusten efter torsk, bleka och makrill. Faktum är att utrustningen skulle duga väl även till en norgevecka vid någon trevlig fjord. 

I samma spöserie finns även en femfotare klassad -20 gram (som på kort tid blivit något av ett favoritspö för mitt fiske i kanalen) och ett spö på sex och en halv fot klassat -80 gram. Vill man ha stöddigare don finns tre stycken sjufotare klassade -80 gram, 50-120 gram respektive 80-200 gram.

Kinesisk korvlåda

Från Kina, via Temu, kom härom dagen  en plastlåda innehållande korta plastmaskar, eller - som jag kallar dem - korvar och några 3,5 grams jigskallar av ned-typ. Korvarna känns lätta så jag antar att de är flytande. Dock är det knepigt att trä upp dem på de medföljande jiggskallarna så jag tror att jag blir tvungen att nypa av den hake som är avsedd att hålla masken på plats. Men det finns ju superlim.

Vid mitt första test kunde jag snabbt - på fyra kast - konstatera att såväl abborre som gädda äter kinesisk korv.

HUGG UPP DEM!

Nu tar jag bladet från miunnen. Hugg upp de industritrålare som ödelagt och fortsätter ödelägga Östersjön. Staten/staterna får helt enkelt lösa in dem och sedan hugga upp dem. Spelar ingen roll vad det kostar, det är - i kombination med ett evigt förbud mot sådant fiske - den enda möjligheten att rädda vårt innanhav. OCH GÖR DET NU, I MORGON ÄR DET FÖR SENT!

Det enkla sambandet mellan det vettlösa rovfiske våra politiker tillåtit och tillåter visas lättbegripligt i nedanstående film från Deep Sea Reporter, så lättbegripligt att till och med politiker borde kunna begripa det. Om de sedan har stake nog att samla sig till något vettigt beslut är en annan femma (och där är jag inte optimistisk).

Krönika: "Fiskepolitiken - ett katastrofalt misslyckande" - Deep Sea Reporter
 

SKRÄCKFILM

  SVT Play

Ron Thompson Aeris

Ron Thompson är ett märke jag frekvent stöter på när jag rotar i mitt förråd av fiskeprylar så jag antar att de gör bra grejor. Det här bortåt ett decennium gamla spöt - Aeris - är i alla fall det. Bra.

Det mäter sju fot i längd, väger (enligt min elektroniska våg) 128 gram och är klassat att kasta beten i vikt 5-24 gram, en såvitt jag kan bedöma korrekt skattning. På gott och ont är det bestyckat med de på den tiden så populära (eller åtminstone hajpade) MicroWave spöringarna.

Korkgreppet är snålt tilltaget och delat, även detta i enlighet med vad modet då dikterade. Klingan är känslig, aktionen relativt snabb och spötoppen känslig. Sammantaget gör spöts design och egenskaper att det, enligt min uppfattning, lämpar sig väl för jigg- och dropshotfiske och det är också vad jag använder det till.

Daiwa US40

När det, för cirka 35 år sedan, började bli aktuellt att lära mina barn fiska inställde sig problemet att hitta för små händer och barns ovarsamhet lämplig utrustning. Själv hade jag några UL-utrustningar som uppfyllde det första men inte det andra av dessa kriterier. Dessutom bedömde jag att det skulle leda till en massa trassel med en öppen haspel i händerna på en femåring.

I butikerna fanns färgglada set med korta spön och inkapslade haspelrullar med, vill jag minnas, mumintroll men dessa bedömde jag som leksaker snarare än fiskedon.

165 gram med lina - 80 m 0,20 mm eller 60 m 0,22 mm - påspolad.

I spöväg hade jag några korta, typ tre fot, massiva glasfiberspön av den modell som butikerna brukade ha sina skyltexemplar av de ABU-rullar de sålde monterade på. De bedömde jag vara lämpliga, men kvar att lösa stod rullfrågan. Lösningen kom att bli den fina lilla rulle som ses på bilderna - Daiwa US40. US står för UnderSpin vilket väl ska beteckna att det rör sig om en under spöt hängande haspelrulle. Den är inkapslad och försedd med en spak som manövreras med pekfingret på samma sätt som man håller och släpper linan med en öppen haspel. Detta tyckte jag var ett genialt sätt att vänja ungarna med den detaljen så att övergången till öppen haspel skulle gå sömlöst (vilket den gjorde).

Eftersom det rör sig om en japanbyggd Daiwa är rullens kvalitet utmärkt och den fungerar (efter fyra barn och tre och ett halvt decennium) lika bra idag som när jag första gången provkastade den.

För att förvissa mig om att rullen fortfarande fungerar perfekt tog jag med den till kanalen idag. Fastskruvad under ett femfots Fladen Maxximus Shadow trivdes den gott med att brotta trind höstborre.

Ståuppare

En tretums Storm Largo Shad (5 gram) monterad på en tiograms ståuppskalle.

Nu är det inte Fredrik Andersson och hans kollegor det här inlägget ska handla om utan om jiggshallar av ståupptyp. Sådana kan, precis som komiker, se väldigt olika ut och i begreppet inbegriper jag alla typer av jiggskallar som är tänkta att, när ens jigg når bottnen, hitta ett viloläge så att betet står upp, antingen vertikalt eller i vinkel mot bottnen. Tanken är att betet då ska ge rovfisken intryck av en bytesfisk eller något annat som letar föda på bottnen. Den här typen av jiggskalle är alltså tänkt för främst långsam hemtagning med pauser.

Naturligtvis kan även en traditionell, rund, jiggskalle fiskas hem på det sätt som beskrivs ovan, men i så fall kommer betet, i vart fall om det inte är flytande, att lägga sig på sidan när jiggen nått bottnen. Detta kan också ge napp och man kan tänka sig att en skadad/döende bytesfisk skulle kunna uppföra sig på det viset. Dock ökar, jämfört med om man använder et ståuppskalle, risken för att kroken ska fastna i något på bottnen liggande sattyg.

De sk nedskallarna är en typ av ståuppare. De är tänkta för mask(eller korv)formade beten. Till beten av shadtyp fungerar, enligt min erfarenhet, skallar av den modell som ses på bilden bättre.

Intensiv period

Hösten - tiden mellan det att badisar och isar hindrar fisket för oss som föredrar att fiska från land - är en intensiv period för oss sportfiskare. Det är nu fisken söker sig in på grundare vatten igen och kommer inom räckhåll. Till intensiteten bidrar de allt kortare dagarna som, för oss som jobbar normal kontorstid, hindrar fiske after work och tvingar oss att klämma in eventuella fiske pass på lör- och söndagar i den mån de ryms mellan körningar till återvinningscentralen och annat som ska hinnas med och om vädret tillåter.

Idag, det är inte bara fisket som kan vara intensivt, hann jag inte med något fiske, men nu är bilen fullpackad med skräp och returförpackningar och planen är att hänga på låset när återvinningen öppnar i morgon förmiddag och sedan dra till kanalen. Där hoppas jag sedan kunna ägna några timmar åt att lirka upp en eller annan abborre, dricka kaffe, röka pipa och meditera över tillvarons mysterier. Eller, som jag brukar kalla dessa avbrott från vardagens stress och krav, fiska.

Mitchell 2140 RD

 

Det var 1986 det hände. Då upphörde tillverkningen av Mitchell 300, Samma år introducerades en serie rullar innehållande bland annat modellen 2140 RD.

De nya rullarna hade utanpåliggande spole, aluminiumstativ och var tillverkade i Taiwan. Mitchell 2140 RD är en välfungerande, helt OK liten (140 m 0,30 mm, 285 gram) rulle men... någon Mitchell 300 är den inte, men vilken annan rulle är det? Den tiden är oåterkalleligen förbi och var väl så redan då... Detta sagt så är den - åtminstone för oss som fiskar med nylonlina och gillar enkla, trygga, rullar med bakbroms - inget dumt alternativ och detta särskilt som man inte behöver, om man skulle hitta en i någon prylbod, räkna med att behöva slanta upp särskilt många kronor för en.

Jika-rigg

Ett enkelt sätt att rigga en shad eller liknande mjukisbete för jiggfiske är den tackling som kallas Jika-rig. Det som behövs är det som ses på bilden ovan, dvs ett lämpligt bete, en lagom stor krok, ett beteslås (eller, som på bilden, ett sådant i en wiretafs) och ett bombsänke (det på bilden 10 gram och med beteslås). Så kopplar man ihop delarna ungefär som på bilden nedan och sedan är det bara att fiska.

Fredagsfilm

OK, det här är en lång film men det är en väldigt smart kille (bland annat lärde han sig, precis som jag gjorde, att spela tennis från en bok men till skillnad från mig har han fått Nobelpriset) och det finns viktigare saker än gamla vobblare. Så om du frågar mig skulle jag bli förvånad - glatt överrasked - om du har något bättre att ägna en och en halv timme av ditt liv, denna fredagkväll, än att kolla. Men vad vet jag?

Har du ont om tid så börja titta vid 42:25 och kolla den följande dryga kvarten.

Uppdatering

Bloggens sida om dropshot har uppdaterats.
 

Zoarces viviparus

 

                                                                                                      Tånglake - Wilhelm von Wright

Tånglaken sägs vara en alltjämt livskraftig art i vår allt sämre mående Östersjö. Är man artjägare och/eller LRF-fantast utgör den därför ett byte att rikta in sitt fiske på. Byte är den också för de gäddor som fortfarande simmar i vattnet längs vår östra kust. Beten som i någon mån liknar denna fisk är - förmodligen därför - effektiva beten vid kustfisket efter gädda.

Eftersom tånglaken hålls vid bottnen är beten som kan fiskas på eller nära densamma att föredra så även om det kan fungera med brunsvarta vobblare föredrar och föreslår jag mjukisar riggade på någon form av jiggskalle.

Penn Slammer 260 & 360

 

En av mina favoriter på youtube är den danska videon "Penn Slammer anmeldelse af fiskehjul". En av mina rullfavoriter är Penn Slammer, särskilt i storlekarna 260 och 360. Slammerserien släpptes av Penn 2006 och tillverkningen upphörde, efter bra precis ett decennium, 2015. Därefter har namnet återanvänts och jag tror att de rullar som nu bär det är generation IV, så ingen av efterföljarna har blivit lika långlivad.

Det jag gillar är samma sak. Hos rullen och videon. Nämligen enkelheten. Eller avsaknaden av finesser. Eller, om man så vill, tjafs.

För precis såhär ska fiskerullar vara. En urstark konstruktion som gör vad den ska. Fungerar och håller. Slammer konstruerades med tre mål. Det första var att den skulle klara att fiskas i saltvatten. För det andra skulle den vara tillförlitlig och lättservad. Det tredje var att den skulle klara och fungera tillsammans med de PE-linor som, när rullen kom till, kommit att alltmer ta över marknaden. Den uppfyller samtliga dessa mål.

Stativet är i rejält dimensionerad aluminium och känns hur stadigt och starkt som helst. Här är det inget som kan gå snett... Den minsta modellen i serien, Slammer 260, väger in på ca 345 gram. Inne i rullen gömmer sig rejält dimensionerade drev, en likaledes rejält dimensionerad spolaxel, fem kullager och ett IAR-lager. IAR-lagret är alltid engagerat (dvs man kan inte lossa backspärren, det finns inte ens något reglage för det = en sak mindre som kan krångla eller gå sönder).

En sak som Penn tryckte på var rullens slirbroms som bygger på en rejält dimensionerad (börjar det bli tjatigt) skiva av Penn´s HT-100 (dvs ett grafitmaterial). Med dagens mått kan bromsen tyckas vara lågt specad. För 260:n anges den till 11 lbs, dvs i runda slängar 5 kilo, men den räcker till.

Med 0,15 PE-lina rymmer Slammer 260 strax under 300 meter, säg 275, och det räcker mer än väl (så väl att vi snåljåpar grundar/fyller med billig nylonlina under PE-linan om vi inte ska ut på djuphavsfiske) till det allra mesta den här rullen är lämpad för. Eller så går man helt enkelt upp en bit i dimension. Men se upp med spolens rundade kant och överfyll inte om du använder PE-lina (för då tenderar det att bli trassel). Naturligtvis fungerar slammerrullarna suveränt även med monofil nylonlina.

De två minsta rullarna - 260 och 360 - har samma stativ och drev mm men olika stora spolar. Det skiljer därför marginellt i vikt och en lattjo detalj är att slirbromsen på Slammer 360 är specad ett pound lägre än den på 260:an, något oklart varför men uppenbarligen något som har med de olika spolarna - i vilka ju bromsen sitter - att göra. Går man sedan upp i storlek till Slammer 460 som är byggd på ett större stativ så ökar vikten plötsligt, med två hekto, till 550 gram. Detta, återigen, sammanhängande med materialval och rejäl dimensionering. Slammer är inte några rullar för gramjägarna utan avsedda för oss som prioriterar att grejorna håller.

Kort sagt finns det mycket att gilla och det gör inte bara jag. En sak jag kommit att gilla. efter en tids tillvänjning, är rullens originella utseende.

Arjon

Arjon är ett märke som, jämte Mitchell, har en alldeles särskild plats i mitt sportfiskarhjärta. Orsaken är att pappas Arjon Super Six - med en Mitchell 314 - var vad jag lärde mig kasta med och även vad jag fiskade med de första åren av min "karriär". På samma plats trängs även boken "Fiske som hobby" ur när Var Hur-serien, även den min pappas och, förutom Napp och Nytt, det medium ur vilket jag då, slutet av sextiotalet, inhämtade mina teoretiska rön i ämnet sportfiske.

Men, alltså, Arjon. Arjon står för Arvid Johansson - eller, om man ska vara petnoga - Firma Arvid Johansson, Malung. Malung är en ort i Dalarna, kanske mest känd för sin tillverkning av skinnkläder. När jag var grabb fanns det (som jag vill minnas) en kedja som hette Malungsboden men den verkar ha gått ur tiden. Dock finns det i min hemstad, Norrtälje, en affär som heter Malungsbutiken där jag regelbundet brukar köpa nya handskar när kylan gör sig påmind och jag inte kan hitta de fina handskar jag köpte i fjol...

Men nu var det inte skinnhandskar utan fiskegrejor det skulle handla om. Arjon, alltså. Förutom det nyss nämnda spöt, som numera bor i min garderob, är de arjonprodukter jag själv kommit i kontakt med främst olika beten. Den lattjo vobblaren Bassy (som jag tror skulle vara giftig för havsöring) och spinnarna Kvidd och Same är de namn som spontant kommer för mig.

En kort historik över företaget finns här. Det som fick mig att börja tänka på Arjon var annars att jag, när jag googlade efter spösilke, snubblade över den här hemsidan. Arjon.nu? Arjon.då, snarare... Bläddra gärna i den här fina katalogen från 1946.
 

Ekocid

"Vanuatu, Fiji and Samoa want international criminal court to class environmental destruction as crime alongside genocide."

Om hur dessa i klimatförändringens spår snart utplånade ö-stater i dagarna lämnat in ett förslag om internationell kriminalisering av grov miljöförstöring kan man läsa i The Guardian. Ekocid - ekomord - skulle brottsrubriceringen bli, och varför inte? 

Idén är långt ifrån ny men kanske finns det de som kämpar emot? Som tycker att det är självklart att man ska få plundra och ödelägga? Eller finns det några beaktansvärda (dvs rimliga och vettiga) invändningar mot att realisera förslaget? Att det kan verka omtumlande att det som varit vedertagen praxis blir straffbelagt är en sak, men knappast ett godtagbart skäl att fortsätta som hittills.

2000

I går chansade jag på att de som förra helgen körde fram och åter i kanalen tills jag och grabben fann för gott att ge upp alla försök till fiske var på väg hem till Stockholm framåt söndag kväll och det visade sig vara ett korrekt antagande. Tät mötande trafik hela vägen till Älmsta (och två vansinnesomkörningar som tvingade mig att tvärnita FiskeSkodan).

Väl framme blev utdelningen två timmars fiske, ensam på bryggan och inte en enda båtpassage.                                                                                                                                                                              

Höstlöv.

Och, jodå, abborrarna var där men ännu tror jag inte att de stora klunsarna letat sig in. De korvriggar/jiggar jag förberett kammade noll men när jag bytte till löjliknande viftstjärtar blev det napp. Bytte åter till korv - Inget napp. Löjliknande viftstjärt - fisk.

Den gröna smärtingväskan är en definitiv fiskeklassiker. Just den här, med skinndetaljer (som är av läder och inte vinyl) är en av mina favoriter. En annan favorit ät Fladens Maxximus Shadow, här femfotsversionen med en gammal Mitchell Club 10 UL-rulle.

Egentligen var det inget mysterium eftersom kanalen formligen kokade av löja (och hade jag inte snöat in på det här med korvjiggar så hade jag inte ens testat något annat än löjliknande beten).

Visst finns det vackra vyer i Norge men man ska inte gå över ån, Kölen eller kanalen efter vatten.

Östersjön

En välgjord och sevärd film om Östersjön men jag kan inte låta bli att hänga upp mig på att de enda två fiskarter man får se i avsnittet om Gotland är storspigg och svart smörbult...

 

Bränningsfiske

En bränning är (som väl alla vet?) en havsvåg som bryts mot ett grund eller land. Det engelska ordet för samma fenomen är surf och tyskarna säger brandung. Alla tre språken har även uttryck för fiske i den landnära zon där bränningar förekommer. På engelska säger man surf fishing, på tyska brandungsangeln och på svenska... surf fishing.

Alltså, allvarligt talat, vad är det för fel på oss? Hatar vi vårt modersmål? Bränningsfiske heter det. Bränningfiske, för helvete!

Vad ska jag ha?

En 3000-rulle - Kinetic Battler FD - byggd för fiske i salt vatten. Tung och tuff och fungerar naturligtvis även i sötvatten.

Vilken rulle ska jag ha? Jag vet, frågan är ungefär lika begåvad som: Hur långt är ett snöre? Men många ställer den och redan det gör den relevant. Man kan naturligtvis ställa motfrågan: Till vad ska du ha rullen? Svaret blir då vanligen: Att fiska med. Men man behöver inte göra det onödigt svårt för sig. Den som frågar på det sättet vill antagligen ha en utrustning han kan just fiska med om andan faller på och tillfälle yppar sig. Så vad han/hon behöver är, med åtminstone 95 % sannolikhet en haspelrulle i vad som kallas 3000-storlek.

En typisk lågprisvariant - Ron Thompson Razor XP.

Om rullen sedan ska vara av det ena eller andra märket liksom om den ska kosta några få hundralappar eller flera tusen är av mindre betydelse eftersom funktionen och användbarheten är desamma. En billig rulle kan klara mycket och hålla förvånansvärt länge om den handhas kompetent och vårdas väl (men kan på lika förvånansvärt kort tid förvandlas till skrot om den vansköts). Generellt kan man förvänta sig högre kvalitet och bättre livslängd om man betalar litet mer.

Så här borde det alltid se ut. ABU Garcia Oceanfield 3000H/3000SH levereras med två fullvärdiga spolar med olika linkapacitet.

Vad alla rullar borde levereras med är åtminstone en extra spole men det är få rullar som gör det och att köpa lösa extraspolar är oftast orimligt dyrt. I de fall man får en extra spole är det ofta en plastdito vilket förvisso är bättre än ingenting men ändå en smula småsnålt. En extraspole breddar väsentligt rullens användningsområde (vilket förstås kan göra att tillverkarna får sälja färre rullar vilket, gissningsvis, är förklaringen till att rullar vanligen levereras med endast en spole).

Nästa fråga brukar vara vilken lina som ska sitta på rullen. Utgår vi från att det handlar om PE-lina så blir svaret en lina i dimension 0,10-0,20 mm. Har man en rulle med två spolar kan man fylla den ena med 0,10 mm lina (perfekt till det lättare fisket efter till exempel abborre) och den andra med 0,20 mm (som passar bra till gäddfisket). Har man bara en spole tvingas man att välja. Eller kompromissa och välja till exempel en lina i dimension runt 0,15 mm.

ABU 444A - alltjämt fullt gångbar.

Föredrar man monofil nylonlina bör man överväga att gå upp i storlek på rullen till en 3500- eller en 4000-rulle, detta eftersom de grövre dimensioner det då blir fråga om - 0,25 - 0.35 mm - kräver en större spole. Ett uppenbart alternativ blir då att skaffa och/eller renovera en äldre rulle som en ABU 444A eller en Mitchell 300.

De ovan föreslagna rullarna och linorna passar för kast av beten från ca 5 gram och upp till 80 gram. Så brett register har inget spö. En utgångspunkt om man vill ha en allround utrustning är ett sjufots spö klassat för kastvikter 10-30 gram. Med ett sådant och en rulle med 0,15 mm PE-lina eller 0,30 mm nylon klarar man det mesta fiske vårt land erbjuder.