Klippor

 

Visst händer det att man som kustfiskare har sand eller gräs under fötterna och ibland trä eller betong. Oftast står man dock på sten.

Flottskärs brygga

Ofta, allför ofta, har jag anledning att gnälla över hur tillgängligheten för oss icke båtburna fiskare försvåras. Därför är jag glad över att idag få berätta om ett lysande undantag.

Gåsviks bryggförening, en vad jag förstår ideell organisation, har satt den gamla ångbåtsbryggan i skick och gjort området intill den attraktivt med bland annat möbler och öppningar i vassen genom vilka en sportfiskare kan kasta ut sitt bete.

Huvudnumret är förstås själva bryggan från vilken man kan kasta såväl längsmed vassarna på ömse sidor som ut mot djupare vatten. Flottskär ligger vid Bagghusfjärden, strax söder om Väddö kanals mynning, på fastlandssidan. På bryggan finns en skön bänk.

Nyttjar man bryggan kan man om man så vill (eller ser det som en hederssak...) bidra med en slant till föreningens swish eller bankgiro. Själv ska jag sätta mig och betala månadens räkningar i kväll och självklart (trots att det inte nappade) blir det en hundring till bryggföreningen.

Snart har vi facit

Att inte skjuta upp till morgondagen det du lika gärna kan göra nästa vecka tycks vara det förhållningssätt som hittills styrt våra (och då menar jag globalt) politikers agerande när det handlar om att lindra den kommande klimatsmällen. Det sk Parisavtalet gick ju, på det stora hela, ut på att skarpa åtgärder ska komma senare och hittills så har man kört på ungefär som innan avtalet. Men har man inte haft viljan och kraften att vidta några som helst effektiva åtgärder hittills lär man knappast ha det framöver när det kommer att krävas bra mycket mer ingripande beslut än om man agerat tidigare. Eller så har de insett att det kommer att gå åt helvete och låtsas bara klimatpolitik medan de kör på som vanligt så länge det går och hoppas att de är i opposition när Stockholm och andra huvudstäder (Quito och Mexico City undantagna) ställs under vatten, för att skylla ifrån sig är de i alla fall bra på. Hur som helst så släpps det ut mer växthusgaser nu än när avtalet skrevs och politiker som är klimatförnekare eller -skeptiker skördar framgångar eftersom väljarna inte tål att höra sanningen och oroar sig mer över bensinpriser och skatter. Så vi har väl de politiker vi förtjänar.

Det verkar som det inte bara är mina barn och barnbarn som kommer att få uppleva de effekter av vår vanskötsel av planeten forskarna siar om. Chansen att jag själv ska få göra det tycks öka med varje ny rapport, dvs ju mer vi lär oss och ju fler data som kommer in. Och snart, förmodligen snarare än vi tror, har vi alltså facit.

Favorit i repris - D.A.M. Quick 330

Den här rullen (men inte det här exemplaret) har jag skrivit om förut men just den här (det här exemplaret) är så fin att jag kände för en fotosession. Titta och njut!

Top-of-the-line för femtiofem år sedan men lika bra idag. Tänk om man kunde säga detsamma om sig själv... Fylld med Daiwa Tournament Monofil 0,35 mm sitter den väldigt fint under ett åttafots grafitspö. Förhoppningsvis ska den i morgon få brottas med höstgädda och visa vad den (fortfarande) går för.

Och så snygg!

edit221030

Pike Beast

Den här wobblern - Pike Beast - från Fladen Fishing ser onekligen bekant ut. Kan det röra sig om en kopia? Men, i så fall, av Swim Whizz eller Believer?

(OBS! Wobblern på bilden är extrautrustad med vettiga ringar och krokar.)

Old School

Uppifrån och ned: Swim Whizz, Cisco Kid och The Believer

Det är bara att inse att när man fiskat tillräckligt länge så är det som var i ropet när man var ung plötsligt Old School. Som till exempel att fiska efter gädda med niofotare och wobblers som Swim Whizz och Cisco Kid. För det var ju vad vi som

drog våra gäddor på Atom och Utödrag på sjuttiotalet fick lära oss av "gäddprofessorn" Leif Engström (vars bok "Gäddfiskarens specialknep kom ut -72).

Swim Whizz var en av den legendariske muskyfiskaren Homer Leblancs skapelser. Leblanc hade, i mindre skala, tillverkat wobblers av trä vilka lär ha varit så eftertraktade att han kunde hyra ut dem (!) för två dollar per dag när han, någon gång i andra hälften av femtiotalet, bestämde sig för att låta masstillverka en wobbler i plast. Plastwobblern - Swim Whizz - blev en succé men det bar sig inte bättre än att en klåfingrig person vid det företag som svarade för tillverkningen stal några formar för att börja tillverka och sälja den närmast identiska wobblern The Believer. Detta tilltag lär ha renderat honom några år i fängelse men tillverkningen av The Believer fortsatte.

Cisco Kid tillverkas sedan ungefär trettio år sedan av Suick Lure Company, men det är inte Frank Suick som är upphovsmannen. Suick köpte rättigheterna från Cisco Kid Tackle (Wallsten Tackle) sedan det företaget upphört med sin verksamhet. Vem som designat wobblern och när den kom till har jag inte lyckats utröna men den var etablerad (i alla fall på USA-marknaden) som ett säkert kort för storfisk redan i början av sjuttiotalet.

Det som fungerade 1972 fungerar precis lika bra idag, femtio år senare och har man inga gamla wobblers kvar så finns det nytillverkade Swim Whizz och Cisco Kid att köpa. Värre är det med Leif Engströms bok...

Winter is coming

Läste just att vi kan komma att få en riktig vinter. I vart fall en hyfsat kall sådan. Hur det blir med det där vita eländet är ju en annan femma. Risken är emellertid uppenbar att det inte blir så mycket fiske i öppet vatten som de senaste åren bjudit på (och nu talar jag om kusten i mina trakter) så det gäller att trotsa gråvädret och se till att komma ut de dagar man har möjlighet innan man blir infrusen/insnöad.

Men kanske blir det pimpelis? (Och nu snackar jag om insjöarna.) Vintern som var vågade jag mig inte ut (och det var ju också ovanligt många gubbar som strök med så det kändes helt rätt att fega) men blir det rejält kallt så att isen fryser till ordentligt och sedan måttligt med snö så får jag väl plocka fram skryllan och borren. OM fiskeabstinensen blir för svår...

Kaffetåren den bästa är

Varför vi fiskar? Den frågan finns det många svar på. Själv gillar jag att komma ut, till kusten, några timmar varje vecka. Att se en obruten horisont, kanske en havsörn, och slippa stress och buller. 

Mitt fiske är ganska ineffektivt, eller kanske snarare lågintensivt, eftersom jag ägnar mig åt så mycket annat än att försöka fånga fiskunder den begränsade tid jag har lyckan att få vara på stranden. Inte minst viktigt är att med alla sinnen insupa omgivningen. Dagens höjdpunkter var att se en silverblank öring hoppa en halvmeter över vattenytan, att se en havsörn glidflyga in mot sitt bo och att göra upp eld.

För visst är det något visst med att elda? Termoskaffe är en nödlösning i paritet med snabbkaffe, dvs drickbart men knappast njutbart. Och har man så bråttom när man är ute att man inte har tid att koka kaffe, ja då kan man lika gärna stanna hemma.

Hittills har jag kokat mitt kaffe på Trangia och på gasolbrännare. Ibland över öppen eld. Men idag invigde jag mitt nyligen (från rodastjarnan.com) införskaffade vedeldade fältkök. Jag eldade med ved/pinnar jag plockade på plats (och en bit torrt näver jag hade i fiskeryggan) och visst var det litet pyssel med att få fyr på den inte snustorra veden men... sådant är ju roligt!

Kaffet hade jag malt för hand i min japanska kvarn innan jag gav mig ut. Godare kaffe har jag aldrig druckit. Och det har nog ingen annan heller gjort.

edit 221024. Fältköket är tillverkat i Kina och av rostfritt stål. Det består av fyra delar som ryms i varandra (plus ett litet fat som kan fyllas med sprit eller i vilket man kan lägga en bränseatablett typ Esbit) och levereras i en liten nätpåse med dragsko i vilken det hela ryms. På kartongen mitt kom i står namnet Fox men letar man på nätet tycks Ohuhu vara det vanligaste namnet (eller snarare det namn det säljs under i USA) och söker man på det så får man snart mer information än vad man behöver. 

Köket verkar vara väl ihopkommet och av god kvalitet. Det är enkelt att använda och verkningsgraden imponerade i alla fall på mig. Har man bara torrt bränsle så att man får igång det hela kan man sedan fylla på med surare pinnar. Ett tips är att köpa träpellets och ha en påse sådana i bilen så är man garderad för regniga dagar. Annars är ju litet av grejen med ett sådant här kök att man plockar bränsle i naturen.

Gas är kanske bekvämare och snabbare men det här är ju riktig eld och det må vara inbillning, men precis som en vedeldad bastu känns bättre än en elektriskt uppvärmd och vedungsbakad pizza är godare så smakar kaffe kokt över öppen eld bättre än annat kaffe.

Det här köket är en ny fiskekompis och aldrig mer kommer jag att behöva svära över en tom gastub.

Jigghuvuden 2

Tillverkarna av fiskeredskap är pigga på att förbättra (eller åtminstone försöka övertyga oss som köper deras produkter att de förbättrat) i stort sett allt som kan användas för fiske. Ingen detalj är för enkel eller fungerar redan tillräckligt bra för att inte kunna "utvecklas" och varje är tycks, om man ska tro marknadsföringen, enorma framsteg göras som gör de grejor vi redan köpt och betalat mer eller mindre obsoleta.

Det runda jigghuvudet är en suverän liten pryl som fungerar alldeles utmärkt till allt jiggfiske. Här skulle jag kunna sluta och ingen behöver egentligen läsa längre, men eftersom det ju faktiskt finns ett (närmast oändligt) antal andra varianter av jigghuvuden än det runda så är det väl lika så gott att jag behandlar även (åtminstone några av) dessa huvuden.

Det klassiska sättet att fiska med en jigg är att låta den sjunka till bottnen och sedan låta den hoppa eller studsa fram över densamma. Från början var jiggen ett redskap för vertikalfiske men samma princip används även när man kastar sin jigg. Ett annat sätt är att ta hem sitt bete mer horisontellt, dvs att veva in det som ett vanligt drag. Det kan man göra med exakt samma kombination av jigghuvud och mjukisbete man kastet innan lät studsa fram över bottnen och man kan själv välja om det ska få simma djupt eller ytligt men plötsligt så fiskar man med ett swimbait, eller simbete som jag föredrar att säga.

Det fungerar alldeles utmärkt att montera tex en shad (ett fiskliknande mjukisbete) på ett runt jigghuvud och fiska det som simbete men det finns jigghuvuden som är särskilt framtagna för att användas till detta. De kan se litet olika ut men har det gemensamt att de ser ut att vara tänkta att lättare glida genom vattnet. Själv har jag aldrig upplevt vattenmotståndet som begränsande när jag fiskat med runda jigghuvuden men förstår intuitivt att det kan vara skillnad. Om den skillnaden har någon praktisk betydelse? Tja, där är jag tveksam för att inte säga skeptisk.

Det översta betet på bilden - Storm Ultra Eel - säljs endast komplett, dvs huvud och mjukisbete färdigmonterade och här handlar det om en helhet, ungefär som om man köper en wobbler och jag ska inte säga annat än att betet har en fin gång. Sedan kan man ju, om man vill, testa att montera den extra mjukiskropp som följer med på ett runt jigghuvud i lämplig vikt och se om inte det fungerar lika bra...

Ergonomi

När man ägnar sig åt något man verkligen gillar går det lätt till överdrift. Risken för att man överanstränger sig är betydligt större då än när det handlar om något man gör högst motvilligt. I mitt fiske utsätter jag mig för ansträngningar och risker som jag i andra sammanhang är tillräckligt bekväm och klok för att undvika.

Men det ska, som Galenskaparna uttryckte det, va gött å leva och så även att fiska. Så förutom att se till att man inte blir genomvåt, nedkyld, uttorkad och svulten under sina fiskepass är det en god idé att undvika arbetsställningar som ger alltför ensidig belastning. När jag var ung var detta inget problem men i år fyller jag sextiofem och kroppen är ganska snar att säga ifrån om jag dummar mig mot den.

Ett längre pass med haspelspöt brukar inte bara ge trevliga minnen utan kan även göra sig påmint genom att det gör ont i korsryggen dagen efter. Detsamma gäller långa pass med spinnutrustning. Därför brukar jag, i förebyggande syfte, när jag ska stå länge och kasta (vilket ofta är fallet när jag fiskar efter havsöring vid kusten) ha såväl ett haspelspö som ett spinnspö upptacklade. Eftersom jag är traditionalist i den meningen, att jag vevar mina haspelrullar med vänster hand och mina multiplikatorrullar med höger har jag helt olika arbetsställning beroende på vilken utrustning jag fiskar med. Kan jag sedan bara komma ihåg att växla mellan de båda fiskesätten brukar min kropp om inte direkt tacka mig så i alla fall jävlas litet mindre med mig efteråt.

Ett annat sätt att vara snäll mot sig själv är att ta det litet lugnare och tänka på att ens fiske inte är något ackordsarbete. Man får ta hur många och hur långa pauser man vill.

Den ultimata slingerbulten

Savage Gears Real Eel är ett bete som hängt med ett tag nu och som utvecklats under tiden. Såpass att originalversionen  blivit svår att få tag på (och jag antar att den inte längre tillverkas?).

Även om jag generellt har svårt för stora beten så gillar jag den stora modellen av ålen. Den ser, i mina ögon, mycket naturtrogen ut. Om gäddan också tycker det eller om det är av någon annan anledning den gärna gapar över den är en annan femma.

Det egentligen enda problemet med designen är betets längd. Större delen av denna längd utgörs av den slingrande svansen och i den kan man inte sätta någon krok utan att förstöra betes gång. Det finns därför en ovanligt stor träffyta där även en tämligen bredkäftad en gädda kan hugga utan att fastna.

Det finns många sätt att tackla Real Eel. Själv gillar jag Savage Gears Punch jigghuvud som jag kombinerar med en egentillverkad stinger av rostfri ståltråd. Denna placeras på ålens ryggsida så att trekroken hamnar där den tjocka delen av kroppen slutar.

Plastpåsar är bra

När jag är ute och fiskar vill jag ofta ha med mig så litet grejor som möjligt. Idealet är att inte behöva någon ryggsäck eller väska och naturligtvis vill jag inte ha jack- och byxfickor fullproppade. 

Mer än så här i betesväg behöver man sällan bära med sig om man vet var och vad man ska fiska.

Till mycket av mitt fiske använder jag mjukbeten och de har bland andra de fördelarna att de är mjuka och att de inte skramlar. Vissa beten levereras i kraftiga, förslutbara, plastpåsar. Påsarna är så kraftiga att man utan vidare kan lägga beten tacklade på vanliga jigghuvuden i dem och sedan ha dem i fickan utan problem. Lika liten plats tar en påse lakritsbåtar som också är bra att ha med sig.

Även de skeddrag och kustwobblers jag använder vid mitt kustspinn efter havsöring kan, förutsatt att man bytt ut eventuella trekrokar mot enkelditon - förvaras i samma sorts påse. 

Ett charmant ekipage 2

Min fiskebroder Håkan och jag brukar, när det sk livet inte lägger hinder i vägen, göra några kampanjer per år. Han bor i Vadstena vid Vätterns östra strand och vi ligger nu i startgroparna för ett allvarligt försök att dra upp en (eller gärna flera) lax från klipporna vid Omberg.

Min primära utrustning kommer att utgöras av ett handbyggt 9'6'' RST-spö med M5 sle-klinga klassat för betesvikter 20-50 gram kombinerat med en LuXor Mer-Saumon Leger fylld med Sufix XL Strong 0,30 mm och idag var jag ute på mer närbelägna klippor för att testa denna kombination.

Ni som känner till RST vet att M5 sle-klingorna har en progressiv helaktion som är, det är i alla fall min bestämda uppfattning, gör det befogat att använda det missbrukade ordet, magisk. Så nära ett självkastande spö man kan komma. De flesta moderna grafitspön, åtminstone de som står att finna på den svenska marknaden, tävlar om att vara lättast och snabbast och ett spö klassat för betesvikter upp till 50 gram brukar vara alldeles för styvt för så lätta beten som 20 gram men så inte det här. Gissningsvis skulle de flesta unga fiskare som fick förmånen att kasta med ett sådant här spö snabbt döma ut det som "svampigt" men det skulle i så fall säga mer om dem än om spöt. Samma fiskare skulle antagligen aldrig heller drömma om att frivilligt fiska med annat än en stum PE-lina. Det är skönt att vi är och tycker olika och att inte alla av oss ligger i mittfilen.

LuXor Saumon-Mer Leger tillverkades 1957-2002 och såldes de första tio av dessa år av Pezon & Michel under just namnet LuXor och från 1967 under namnet Crack 200. Den är en av de absolut finaste haspelrullar som någonsin konstruerats såväl tekniskt som estetiskt. Den sitter under RST-spöt som om den var gjord just för det och jag kommer definitivt att använda de här grejorna inte bara i Vättern utan även när jag kastar efter havsöring från kusten hemmavid och på Gotland.

Sufix XL Strong är en av de bästa monofila nylonlinor som någonsin gjorts. Inte den starkaste men tillräckligt stark, lagom stum/elastisk, mjuk och med minne som en alzheimerpatient. Ypperliga kastegenskaper och mycket knutsäker. Enligt min åsikt den mest prisvärda linan på marknaden (och köper man den på bulkspole nästan gratis...). Att jag valt en såpass klen dimension som 0,30 mm trots att det är lax som ska fiskas beror på att dagens 0,30 mm har en brottstyrka (i det här fallet 7,7 kg) som motsvarar vad en lina av god kvalitet i dimensionen 0,45 mm hade när Saumon-Mer Leger, som ju är avsedd just för laxfiske, kom till och grövre lina än så tror jag inte att någon hade på sin rulle då ens om det handlade om älvfiske.

Skit i Östersjön

Skiter i Östersjön, det är vad våra makthavare gör.  Det visste vi ju redan, men att det här är tillåtet... Fy fan! Men det är ju, å andra sidan, helt typiskt för hur ansträngningarna för att "rädda" Östersjön ser ut i praktisk tillämpning. Jag citerar Kristoffer Ahonen Appelquist: "Idioter! Ja på havet är det ännu fritt fram att svina sig på ett sätt som inte skulle tolereras på land."

Jag kan ge mig den på att flertalet av de där jävla kryssningsbåtarna och svensk-finska fyllepråmarna som helt i onödan trafikerar Östersjön har den här typen av "avgasrening". 

Die Daiwa Silver Serie - ein kompendium versuch

Daiwa 2600X Black Diamond

Daiwas Silver-serie var när den kom i mitten av sjuttiotalet de mest åtråvärda haspelrullar som fanns. Själv motstod jag då (vilket med en fattig students ekonomi var lätt) alla impulser att köpa en 1500C eller en 2500C för att istället lägga mina pengar på några ABU Cardinal 66 när dessa reades ut. Det var en god investering, men daiwarullarna fortsatte att fascinera mig och i början av åttiotalet slog jag till på två stycken Black Diamond 1300X till mitt lätta fiske. De rullarna fungerar fortfarande perfekt och är en fröjd att fiska med.

Black Diamond är generation tre av Daiwas haspelrullar med utanpåliggande spole och avsevärt förfinade jämförda med de ganska råa rullar som kom först. De fanns även i silver och hette då "bara" 1300X osv. Fortfarande bara ett kullager men huvuddrevet är lagrat i teflonbussningar. Bygelfällningsmekanismen och framförallt slirbromsen är bättre än hos föregångarna 2500C och 2600C När jag inför en förestående tur ned till Vättern för att göra ännu ett försök att fånga en lax frän klipporna satt och pysslade med en 2600X gick jag ut på nätet och fann få detta, en tysk fiskebroders utkast till kompendium om Daiwas silverserie. Den som inte kan läsa tyska får använda google translate.

De följande stegen i dessa rullars utveckling är Gold- och Black Gold-serierna men då har vi definitivt lämnat Silver-serien.

Fisk och fusk

Det där med att väga, mäta, fota och skryta med sin fångst är jag kluven inför. Visst, att runt lägerelden eller vid kaffepannan berätta om och försköna sina bedrifter hör fisket till, men därvid bör det kanske få stanna? Det blir lätt osunt när ens fiske börjar handla om att imponera på andra.

Fisketävlingar i vilka det handlar om att dra upp flest, längst och störst är en tveksam företeelse och tävlingar med penningpriser eller priser av ekonomiskt värde har inte med sportfiske att göra. I alla sammanhang där pengar står att vinna kommer, som ett brev på posten, fusk och lurendrejeri in i bilden. Det är så vi människor fungerar. Även om det säkert fuskades i fotboll även förr i tiden så är det med de stora pengarna som den sporten kommit att bli synonym med filmningar och korruption

Hur det kan gå - eller hur det går - när sportfiske får handla om pengar illustreras av fusket i amerikanska fisketävlingar. De två gösfiskare som nyligen blev påkomna efter att han lämnat in fiskar med stora blyvikter i magen till invägning har väl inte undgått någon? Och den som googlar på Mike Long får sig en sedelärande berättelse till livs. Vi behöver faktiskt inte importera allt de hittar på over there...

En gäddkiller

ABU Killer 50 g BGL.

När det svenska gäddfisket, åtminstone det riktade fisket efter stora gäddor, tog fart på sjuttiotalet var det wobblers som gällde. Stora wobblers, vilket på den tiden betydde 15 centimeter eller längre. Wobblers som Cisco Kid, Swim Whizz och Bomber. ABU tvangs (med frångående av sitt Fiske 1-4-koncept där gäddan sorterats in under Fiske 2 med beten upp till 30 grams vikt) tillverka (eller snarare importera, för som jag förstått det så är det amerikanska Rebel som stod för produktionen) en större version av sin wobbler Killer. Eller snarare två versioner, båda 17,5 cm  långa men en flytande (40 g) och en sjunkande (50 g). Den sjunkande modellen var även försedd med en rasselkula.

Betet var (är) riktigt giftigt, särskilt i färgen BGL (silver med blå rygg) för skärgårdarnas strömmingsgäddor. Kanske skulle man damma av ett gammalt Atlantic (eller kanske ett Sportex) och en Cardinal 66 och ge sig ut och fiska höstgädda "old school"?

Mina "överlevare" från när det begav sig.

Jigghuvuden 1

Några varianter av runda jigghuvuden. Längst ned till höger ett sk link head (cheburashka).

Jigghuvud (jiggskallar, jiggkrokar, jig heads etc) finns i alla möjliga former. Den vanligaste (och mest användbara) är det runda huvudet med linöglan placerad mitt ovanpå huvudet. Med den typen av jigghuvud klarar man i stort sett alla typer av jiggfiske från rent vertikalfiske till fiske med simbeten (swimbaits).

Det är viktigt att välja ett jigghuvud i rätt storlek till sitt mjukbete. Storleken mäts i två olika storheter, nämligen huvudets vikt och krokstorleken. Vad som är "rätt" är, som alltid, beroende av omständigheterna.

Cheburashka med enkelkrok

Vad gäller krokstorleken är betets längd det man i första hand får ta hänsyn till (och här har Dogger en användbar tabell på sin hemsida). Knepigare är det med vikten eftersom den påverkar hur betet kommer att uppföra sig i vattnet. Vad som i detta avseende är rätt beror på hur djupt man vill fiska, hur snabbt man vill få ner sitt bete till detta djup, hur snabbt eller långsamt man vill fiska betet, om vattnet där man fiskar är strömt osv. Jag har sett tabeller även för vikt relativt fiskedjup men dessa uppfattar jag som mer eller mindre meningslösa. Likaväl som att söka ledning i sådana kan man hålla sig till färdigtacklade beten (och låta det bli som det blir).

Lek

För dig och mig är fisket en lek men för fisken är leken en fråga om liv och död. För vår lek är vi beroende av att deras lek lyckas. Därför blev jag, när jag på min väg hem från kontoret i går gick över Stora bron såg och hörde en stor fisk välva i ytan, varm om hjärtat. Det har sett litet dåligt ut med vattenståndet i ån och även rätt igenväxt men tydligen är de här nu. Igen.

Havsöringens reproduktion är inte beroende bara av hur förhållandena är under leken. Det är naturligtvis en god början att lekmogen fisk stiger och att det då går att leka i ån men sedan är det mycket som kan hända innan smolten slutligen kan simma ut i Östersjön för att mest troligt bli föda åt säl och skarv.

Varje blank, vild, havsöring man lyckas få på kroken är en enorm högoddsare, för att inte säga snudd på ett mirakel. Men som fiskare slutar man aldrig att hoppas, inte ens när man fiskar i Östersjön.

Drag eller agn?

Lördagens bompass vid kanalen var visserligen ett bompass i den bemärkelsen att jag inte fick någon fisk men jag gick ändå plus. En av sönerna till kastnätmannen gav mig nämligen spinnaren på bilden. Han frågade om den var min och jag svarade att jag inte tappat någon sådan så hade han hittat den så var den hans. Då log han och sa att han inte använde sådana. Så jag tackade och lade den i draglådan.

Jag funderar över det där leendet. Kanske var han bara glad och vänlig men med tanke på hur målmedvetet och effektivt hans far först fångade en hink med löjor till agn för att sedan meta upp en grann abborre (säkert följd av flera men då var jag redan på väg hemåt) så kanske det var ett roat och medlidsamt leende?

Visst är den fin, spinnaren, och säkert fångar den fisk. Precis som alla konstbeten. Men innerst inne vet jag ju, lika bra som grabben och hans pappa, att mete är mycket mer effektivt. Fast så minns jag mitt försök i somras att meta upp en sutare som visserligen gav både braxen och abborre men hur den enda sutare som kom upp hade nappat på Joels jigg...

Man blir nog aldrig klok på det här. Det är väl därför man håller på.

Lågpris

Lämpliga jigghuvud till de mjukisar jag skrev om senast kan man naturligtvis köpa på samma ställe, i vilken sportfiskebutik som helst eller på... Dollarstore. Eller på Ö&B. För så är det att man i dessa lågprisbutiker alltid kan hitta grejor från Fladen Fishing medan de är mer sporadiskt (om alls) förekommande i reguljära sportfiskebutiker.

Varför det förhåller sig så vet jag inte. Kanske handlar det om en marknadsstrategi från Fladens sida eller så är det den övriga sportfiskebranschen som ser märket över axeln. Hur som helst så ar Fladen en lågprisstämpel vilket väl är både bra och dåligt.

Lågt pris är i sig ingen nackdel, åtminstone inte för konsumenten, och de flesta grejor av Fladens sortiment som jag kommit i kontakt med har varit helt OK. Andra har varit riktigt bra. Så finns det en del bottennapp men de kan man ju, som van fiskare, se till att undvika.

Riktigt bra är deras jigghuvuden, tillverkade i okänt blyfritt material och målade i olika färger. Krokarna är riktigt bra och huvudena finns i vikter från 10 till 80 gram (fast på Dollarstore och Ö&B har jag inte sett tyngre är 20 gram). Varje vikt kan väljas i olika krokstorlekar.

Vill man inte handla sin fiskeutrustning på Dollarstore eller Ö&B kan man naturligtvis besöka någon av Fladens egna butiker - Fladen Store - på västkusten eller handla via fladenfishing.se. Fast då blir det genast mindre lågpris.

Behöver man 10 grams jigghuvuden och vill man göra ett litet klipp så köper man på Dollarstore den förpackning som ses på bilden till höger. För den får man betala 40 kr. Man kan även beställa den från Fladen. För fullt rimliga 89 kr.

En liten språklektion

Franska Delalande gör fina mjukisar och här i Sverige kan man hitta dessa bla hos likaledes franska Decathlon.

Likaväl som man kan, vilket sportfiskare tycks vara benägna att göra, välja engelska snarare än svenska ord så kan man väl vara litet mer sofistikerad och tala franska, hein?

Är det rovfisk - gädda, gös och/eller abborre - man vill fånga tar man förslagsvis en box märkr Carnassiers.

Så istället för att säga predator när det är rovfisk man menar kan man använda det franska carnassier som betyder köttätare. I plural blir det carnassiers och det uttrycket betecknar på sportfiskefranska trion gädda (brochet), gös (zander) och abborre (perche).

Boxarna är fullproppade med beten men jiggskallar/krokar får man köpa separat.

Oktoberlördag vid kanalen

 

För det mesta ser jag inga andra fiskare när jag är ute men idag valde jag att fiska i Väddö kanal där den rinner genom Älmsta. Där hade jag sällskap av ett drygt halvdussin andra fiskare. Jag morsade på en när han gick förbi men kunde konstatera att svenska inte var hans språk. Även de övriga föreföll vara invandrare, gissningsvis från Balkan.

Jag var ensam om att fiska med jigg. Mina fiskebröder bottenmetade. En pappa med två söner kom med hinkar och kastnät och började sitt fiskafänge med att med nätet fånga några dussin löjor och när metet väl började så hade han inom några minuter dragit upp en abborre på dryga halvkilot.

En annan gentleman metade med handlina men jag kunde inte se om han fick något. Samtliga - åtminstone de som efter vad jag kunde se fick något - tog hand om sin fångst. Här var det Catch and Cook och inte Catch and Release som gällde.

Ofta när jag fiskar i Älmsta ser jag (infödda) svenska sportfiskare men då oftast glidande förbi i välutrustade båtar. Några sådana såg jag inte idag men jag mötte några trailerekipage med stora aluminiumbåtar både på dit- och hemvägen. För dessa fiskare är kanalen en transportsträcka snarare än ett fiskevatten.

Jag tror att jag ska köpa mig ett kastnät...

D.A.M. Quick 331S

1968 fick ABU:s nya (den kom 1965) flaggskepp Cardinal 66 ytterligare en tuff konkurrent. Tyska D.A.M. var ju redan tidigare med sina Quick Finessa marknadsledande (utanför Skandinavien) i segmentet haspelrullar med precisionsskurna snäckdrev och nu släppte man en vässad version av sin Quick 330 (som släppts året innan).

Vässningen bestod i en högre utväxling - High Speed - vilket betonades med en röd dekal med ett S, vilket ju kan stå för såväl "schnell" som "speed", på vevhuset. En intressant rulle för bla havsöringfiskare när den kom (och om man så vill så kan man ju spola på ny lina och ta med den på en tur nu, ett drygt halvsekel senare).

Exemplaret på bilderna är väl använt (och lika väl omhändertaget). Utsidan är skamfilad men det handlar bara om avskavd färg. I övrigt är (och fungerar) rullen perfekt.

ABU kom meden högutväxlad version av Cardinal 66 - Cardinal 66X - först i mitten av sjuttiotalet.