Ergonomi

När man ägnar sig åt något man verkligen gillar går det lätt till överdrift. Risken för att man överanstränger sig är betydligt större då än när det handlar om något man gör högst motvilligt. I mitt fiske utsätter jag mig för ansträngningar och risker som jag i andra sammanhang är tillräckligt bekväm och klok för att undvika.

Men det ska, som Galenskaparna uttryckte det, va gött å leva och så även att fiska. Så förutom att se till att man inte blir genomvåt, nedkyld, uttorkad och svulten under sina fiskepass är det en god idé att undvika arbetsställningar som ger alltför ensidig belastning. När jag var ung var detta inget problem men i år fyller jag sextiofem och kroppen är ganska snar att säga ifrån om jag dummar mig mot den.

Ett längre pass med haspelspöt brukar inte bara ge trevliga minnen utan kan även göra sig påmint genom att det gör ont i korsryggen dagen efter. Detsamma gäller långa pass med spinnutrustning. Därför brukar jag, i förebyggande syfte, när jag ska stå länge och kasta (vilket ofta är fallet när jag fiskar efter havsöring vid kusten) ha såväl ett haspelspö som ett spinnspö upptacklade. Eftersom jag är traditionalist i den meningen, att jag vevar mina haspelrullar med vänster hand och mina multiplikatorrullar med höger har jag helt olika arbetsställning beroende på vilken utrustning jag fiskar med. Kan jag sedan bara komma ihåg att växla mellan de båda fiskesätten brukar min kropp om inte direkt tacka mig så i alla fall jävlas litet mindre med mig efteråt.

Ett annat sätt att vara snäll mot sig själv är att ta det litet lugnare och tänka på att ens fiske inte är något ackordsarbete. Man får ta hur många och hur långa pauser man vill.