Namnet Basshunter förknippar jag med sommarplågan för femton år sedan: Boten Anna av och med just Basshunter. Hon kunde banna en hårt och rensade upp i våran kanal. Det senare hoppas jag ett det bete Fladen valt att kalla just Basshunter kan göra. På gäddor, närmare bestämt. För bass, havsabborre, kan jag inte hoppas på där jag vanligen fiskar.
Jerkhysterin verkar ha lagt sig. För tio år sedan var fiskebutikernas hyllor överfyllda med stora jerkbeten och jerkspöna stod i knippen. Fortfarande kan man köpa jerkgrejor, men de är långt ifrån dominerande. Naturligtvis fungerar de lika bra idag som de gjorde förr. Precis som wobblers och skeddrag fortfarande fångar gädda.
Langley, Virginia, är mest känt som platsen för CIA:s högkvarter men där tillverkades en gång även rullar. Det företag - Langley - som gjorde det köptes småningom upp av Zebco, men innan det skedde, närmare bestämt 1955, gjorde man denna fina rulle för det salta haspelfisket: Spinator 870.
Rullen vann snabbt anseende. De främsta konkurrenterna var den franska Mitchell 302 och den västtyska D.A.M. Quick Super.
En viktig sak är att det är barnet - inte du - som fiskar. Helst bör du inte ens ha något eget spö med dig utan helt koncentrera dig på barnets fiske och vid behov hjälpa till
Mitchell 302, ofta med tillnamnet Saltwater, är den klassiska mitchellhaspeln för tungt kust- och laxfiske. Den började tillverkas någon gång i skarven mellan fyrtio- och femtiotalen och var kvar i modellprogrammet till och med 1977. Ett decennium tidigare - 1968 - lanserade Mitchell en serie nya rullar i samma storlek, bland dessa föremålet för detta blogginlägg, Mitchell 486 som var i produktion till och med 1986.
Även om 486:an mfl var tänkt att ersätta 302:an så hade den gamla modellen en stor skara trogna anhängare som inte utan vidare lät sig övertygas om att de nya modellerna var bättre (eller ens lika bra) så dessa och den gamla Mitchell 302 kom alltså att tillverkas parallellt i ungefär ett decennium (vilket är bra mycket längre än vad någon modell överlever i dagens av kvartalskapitalism präglade sportfiskeindustri).
Tänker du fresta storlaxen i någon av våra strida älvar eller bege dig till Norge för att försöka dra upp tunga fiskar ur någon fjord är en rejäl multirulle ett gott val, men är du en inbiten haspelfiskare så är en kaffekvarn som Mitchell 486 en trygg följeslagare. Det är, för övrigt, även Mitchell 302.
Glöm det där med flätlina om du väljer den här rullen. Ladda den istället med 0,40 mm monofil nylonlina av god kvalitet. Runt 300 meter sväljer spolen utan vidare. En begagnad 486:a i gott skick kan du köpa för några hundralappar. Då får du en kvalitetsrulle. Som vanligt med mitchellrullar från den gamla goda tiden innebär 4:an i modellnumret hög (med den tidens mått) utväxling och vill man ha motsvarande rulle (andra skillnader finns) med låg utväxling så väljer man Mitchell 396.
Visst, måste man av någon anledning absolut ha en maximalt stum lina så väljer man en PE-lina men annars finns det goda skäl att noga väga de olika lintypernas för- och nackdelar innan man väljer.
Idag läste jag på ett diskusionsforum det här inlägget:
"Tack för svaren, men jag blir inte klokare för det. Kanske jag är för korkad 
Kvarstår faktum, så länge rullens angivna rymd inte är en bluff.
Om jag inte får mer plats med flätlina på rullen och motsvarande dimension nylon är lika stark (0.12 vs 0.35) varför ska jag då köpa en flätlina för mer pengar?
Att flätlinan bygger mer, ok, men 3 gånger mer?
Den enda vettiga anledningen till att ha flätlina är då att den är stummare, samt att ev. kastlängden ökar, men det diskuteras det ju också om.
Stora nackdelen med flätlina är att den tjorvar mer, nöts mer, spontan går av utan anledning, är mycket dyrare.
Har jag fattat fel?"
Nej, du har inte fattat fel utan verkar ha rätt bra koll. Återstår bara att göra ett intelligent val. Som nästan alla val blir det fråga om en kompromiss och till sidst og syvende är det mycket en fråga om vad man trivs bäst med. Vilken lina det är beror, åtminstone för mig, till stor del på vad det är för fiske jag ska använda den till.
Jag vet inte hur de där programmen som genererar prognoserna ser ut, men program som spår sol på midsommarafton är, åtminstone i mina ögon, suspekta. Nå, nu hade jag inte tänkt fjanta runt någon lövad stång heller denna midsommar men frågan är hur det blir med fisket...
Den här wobblern tror (eller i alla fall hoppas) jag på! Rapala Saltwater X-Rap Twitchin´ Minnow. Den är skedlös, långsamt sjunkande och avsedd att fiskas hem i små ryck med spötoppen som får wobblern att röra sig i ett oregelbundet zick-zack-mönster.
Vikten är 26 gram och längden 12 cm. Den är relativt långkastande (inte som en kustwobbler typ Gladsax men längre än en traditionell wobbler med haksked). Framförallt gillar jag att wobblern levereras med två rejäla enkelkrokar.
Jag tänker använda wobblern vid mitt kustfiske efter havsöring men även när jag fiskar gädda från land. Den lär också få hänga med vid kommande norge- och västkustresor och skulle jag ge mig på vinterfisket efter lax från klipporna längs Vättern så ska jag ge den chansen även då.
Än är det mycket sommar kvar men hösten nalkas. En trösterik tanke för oss som inte är bekväma med den extrema sommarvärme vi tydligen måste vänja oss vid.
Väderprognoserna pekar hittills mot en solig midsommarhelg men rent erfarenhetsmässigt vet jag att chanserna till regn och rusk ändå brukar vara goda.
Så idag, när jag återigen flytt hettan och istället satt på en sten i dimman vid kanten av Ålands hav i behaglig temperatur sände jag en tacksam tanke till Etiopien där kaffedrickandet lär ha börjat.
Hemma dricker jag oftast kaffe tillrett i en cafetiere de piston (eller pressobryggare) men ute vid fiskevattnet är det kokkaffe som gäller. Ibland kokat över öppen eld men oftast på min lilla gasolbrännare.
Själva den utrustning vi använder intresserar många av oss nästan mer än vad själva fisket gör. Vissa börjar bygga spön, andra binder fler flugor än vad de rimligen kan hinna med att använda i sin livstid. Många samlar olika prylar och vissa, mekaniskt intresserade, går ner sig i rullträsket.
Här är länken till en blogg en kille - Kibitz - i Tunisien skriver om rullar. Han plockar isär dem fullständigt och ni som inte kan läsa franska kan njuta av bilderna.
Visst, dagens haspelspön är i många avseenden bättre än de jag fiskade med för några decennier sedan, men mycket i dagens spömode är jag kritisk till. En av dessa saker är hur de främre greppen är utformade. De har generellt blivit mindre, ofta så små att de knappast fyller annat än en dekorativ funktion. Som grepp, dvs att hålla i, är de inte funktionella. Därför blev jag glad när jag hittade Fladen Fishings Nano Plus. Att det är ett toppenspö (suverän klinga, SIC-spöringar och välbyggt) och att jag hittade det på deras hemsidas lagerrensningsavdelning (dvs till halva priset) gjorde mig inte mindre glad.
Det främre greppet är generöst tilltaget, precis som det bör vara, och verkligen något att hålla i. Jag har ett nytt favoritspö.
Strängt taget så är det ju deras problem att de inte förstår sig på det här med fiskelinor men det är ändå åtminstone en liten aning förvånande att döda ting kan orsaka sådana känslosvall. Själv har jag just, med en FG-knut, skarvat en slaglina av 0,35 mm Sufix XL Strong på en med Nanofil fylld haspelrulle. Nanofil och monofil nylon - det bästa av två världar.
Här har ni en länk till en diskussionstråd för nanofilhatare (och de som förstår bättre).
Så kom, på sjuttiotalet, High Speed-versioner av rullarna (för på den här tiden bytte man inte hela modellprogrammet vart eller vart annat år utan höll en modell i produktion i vissa fall i decennier under vilken tid man successivt förbättrade olika detaljer). High Speed-modellerna hade utväxlingar på fyrakommanågonting till ett och tog hem kanske bortåt 75 cm lina per vevvarv.
 |
| En Mitchell 300 av sextiotalsmodell med utväxling 3,75/1 |
Vid det laget var jag en tämligen rutinerad fiskare och jag hade lärt mig att den fisk jag sökte - mest torsk och gädda - oftast fanns någonstans nära bottnen och att de ogillade såväl att lämna desamma som att behöva jaga alltför snabba byten. Det var bara när jag var ute efter näbbgädda och när abborren jagade i ytan som jag behövde veva på litet extra för att presentera mitt drag så att de såg och högg på det. Men det var inga problem ens med en gammal Mitchell C.A.P. Däremot upptäckte jag, när jag blivit med en nyare och "snabbare" rulle att jag fick lov att veva sjukt långsamt för att hålla bottenkontakt när det var torsk jag var ute efter.
 |
| En Cardinal C4X - X:et står för hög utväxling - från åttiotalet |
När jag så läser specifikationerna för haspelrullarna i årets Napp och Nytt förefaller det som normal utväxling är sexkommanågonting till ett och vissa modellers utväxling börjar med en sjua. Jag frågar mig varför? När behövs denna extrema utväxling vid fiske i svenska vatten? Eller handlar det om den olyckliga kopplingen mellan siffror och försäljningspsykologi, dvs att en högre siffra - oavsett om det handlar om megapixlar, antal kullager eller hästkrafter - automatiskt uppfattas som bättre?
Själv har jag tydligen inte hängt med i denna utveckling för jag upplever fortfarande att det är ett större problem att kunna ta hem betet tillräckligt djupt och långsamt än tillräckligt snabbt och ytligt. Men vad vet jag? Våra fiskar kanske har muterat? Eller så fiskas det efter nya, invasiva, arter från söderhavet som jag inte ens kan namnet på, men snabbsimmande är de tydligen. Eller kan det vara så att de rullar som idag tillverkas i Kina eller var nu produktionen är billigast, inte är särskilt anpassade efter vårt svenska fiske?
Man ska inte ha bråttom när man fiskar.
Hur svårt kan det vara? Vi. åtminstone alla vettiga och insatta, VET att industritrålare och bottentrålning är katastrofrecept. Förbjud bottentrålning generellt och hugg upp schabraken. Sedan får väl de politiker och byråkrater som inte agerat i tid krypa till korset och (med våra pengar...) ta notan för denna angelägna strukturrationalisering.
"I stället för att gynna det småskaliga kustfisket fångas nästan hela den svenska strömmingskvoten av jättelika industritrålare som vid ett enda tillfälle kan landa över 1 000 ton strömming. Det är mer än vad det lokala kustfisket fångar på ett år."
I förlängningen skulle jag gärna se någon slags subventionering av det småskaliga insjö- och kustfisket men eftersom såväl högern som sossarna är lierade med storfinansen och det inte finns något parti som värnar småföretagare ät det förstås en utopi.
...och så förstår jag varför det är så svårt att få tag på orensad strömming i butik i Norrtälje. Våra politiker prioriterar produktionen av fiskmjöl och alltså, indirekt, pälsdjursuppfödning och laxodling. Mitt politikerförakt bara växer.
 |
| Fladen Fishings version (piratkopia) av Kastmaster |
Konstbeten (drag) kan göras hur märkvärdiga (komplicerade, tillkrånglade, bjäfsiga, dyra etc etc) som helst. De kan också vara enkla. Själv uppskattar jag enkelhet och, allt annat lika, är det enkla överlägset det komplicerade.
Om ett enkelt och billigt drag kastar och fiskar lika bra som ett tillkrånglat och dyrt så föredrar jag det enkla. Enklare än det klassiska Kastmaster (som är märkvärdigt svårt att få tag på här i Sverige) kan ett drag knappast vara.
Det rör sig om en på diagonalen skuren skiva, dubbelt så tjock i bakänden som i framänden, ur en metallstång. Vanligen är den förkromad men även andra "färger" finns. OM man vill krångla till det...
Krom/silver fungerar nästan alltid och metallskivan har två plana ytor som reflekterar infallande ljus. Den kompakta formen gör draget extremt lättkastat/långkastande samtidigt som formen ger relativt god bärighet och livlig gång. Och ja, det fångar fisk.
En definitiv klassiker i övriga världen men - oklart varför - relativt okänt här i landet. Synd, för det är ett av världens absolut bästa drag (trots att det inte ser särskilt märkvärdigt ut).
Mycket av det jag skriver i min blogg handlar om fiskeprylar. Oftast, förvisso, ganska gamla sådana som inte länge finns att köpa annat än på begagnatmarknaden men ibland även helt ny och modern utrustning. Det jag skriver är vad jag tycker, inget annat.
På min blogg förekommer ingen reklam och den är inte sponsrad. Den utrustning jag skriver om har jag köpt själv och för egna surt förvärvade pengar.
Den tinade staggen verkade förvånansvärt fräsch. Jag saltade den och delade upp den i fyra plastpåsar som åkte tillbaka in i frysen. Det återstår ännu många gryningar innan säsongen är förbi.
Idag hittade jag den här videon vars upphovsman funnit att en modern flätlina är för mjuk (dvs inte tillräckligt vridstyv) för att lekandet ska fungera. Linan tvinnas därför ohämmat av lekandet. Det köper jag (och det kan säkert vara en av förklaringarna till att dessa linor så ofta trasslar). Däremot köper jag inte hans slutsats som är att inte använda lekande. Ligger det inte, om man fiskar med drag som är benägna att tvinna linan (tex skedspinnare) att undvika flätlinan?
Uppdaterad 9 juni 2021
Landets gränser är fortfarande stängda för utländska medborgare från länder och regioner med hög smitta, så kallade "röda" länder.
Ett av de första inläggen jag skrev på den här bloggen handlar om det klassiska skeddraget Kaleva, ett drag åtminstone jag främst förknippar med gäddfiske (och som alltjämt och förmodligen för alltid är det drag jag tagit min största esox lucius på). Det draget var 50 mm långt och vägde 15 gram, dess konvexa sida var försilvrad och insidan förgylld. Nu hör jag inte till den skola som predikar stora beten för gäddfisket och jag har tagit gädda på pyttesmå skeddrag vägandes runt 2 gram, men det här lilla draget av Leidesdorfs tillverkning lämpar sig nog ändå bäst till abborrfiske. Eller så får det ligga bland luxorrullarna i skrythyllan...
Kort sagt så upplevde vi inte denna initiala motgång som nedslående eller, strängt taget, ens som en motgång. Mätt efter den måttstock som är eller i vart fall borde vara den enda relevanta för oss nöjesfiskare, nämligen den glädje vårt fiske skänkte oss, vill jag snarare påstå att dagen var en smärre succé.
Vi hittade en vettig plats att fiska från, något som inte är snutet ur näsan längs den bråddjupa klippkusten på Vätterns östgötasida och när vi var på hemväg recognoscerade vi en ytterligare intressant möjlighet.
Eftersom det här var ett första försiktigt försök fiskade vi med bara ett spö var. Då och då stack vi emellan med litet spinnfiske.
Om själva fisket är annars inte mycket att säga. Vi betade av olika djup från 3 till 15 meter och tittade på våra flöten.
Kaffet och piptobaken var, liksom sällskapet, goda. Och så hade vi tur med vädret och en bra mycket angenämare tillvaro på vår klipphylla än vad vi skulle ha haft en kall decemberdag (och jag hart hört att man kan bli utan fisk även då...).
När vi gör vårt nästa försök är inte bestämt, men fler försök blir det, den saken är
Löjligt är vad det är att sportfiskebutiker inte tillhandahåller agn men så är vi svenskar också ett folk av oförbätterliga spinnfiskare. (När jag nu rantar om sakernas i största allmänhet och när det gäller tillgången på löja i synnerhet bedrövliga tillstånd så ska Sportfikeboden i Täby ges ett varmt känt hedersomnämnande, för de säljer vacuumförpackad fryst benlöja, dessutom till ett humant pris. Vackert!)
Dessbättre lyckades Håkan, boendes i Vadstena, på tredje dygnet av sina ihärdiga försök, få kontakt med en laxfiskare som kunde avvara två tjog av vårt eftertraktade agn. Kanske är det enklare att få lax än löja?
Men, allvarligt, nog är det märkligt hur svårt det blivit att köpa betesfisk i butik? Själv bor jag i Norrtälje men inte ens där kan man räkna med att kunna köpa färsk, orensad, strömming om man inte specialbeställt den (och inte ens då kan man vara säker på leverans). Löjligt är vad det är och det är bara förnamnet...
Är det en optimal plan? Ingen aning. Kommer vi att få fisk? Vet ej. Däremot vet jag att vi kommer att ha en oerhört mycket angenämare fiskeupplevelse - oavsett resultatet - än om vi tillbragte samma tid på samma klippa i december...
Planen (om man vill kalla den så) är att medelst flötmete med löja som agn (och emellanåt några kast med jigg eller drag/pilk) försöka locka Vätterns pelagiska rovfiskar, dvs lax och/eller röding till hugg. Skulle det hela "misslyckas" såtillvida att vi (hemska tanke) får lov att äta biff eller pizza till middag är ingen skada skedd. För att parafrasera hr Lundell: "Ett bompass är också ett pass." En dag vid vattnet, i gott sällskap och med spö i hand är en vinst, hur jag än räknar. Att andra räknar annorlunda är deras problem Det finns, som Peps konstaterade, falsk matematik. Själv ser jag fram emot en dag i lätta kläder.
Däremot avskyr jag att släpa på onödig utrustning så när jag packar inför en fisketur är jag minimalist. Idag var det mete i kanalen som stod på programmet så jag tog ett (1) metspö och en (1) rulle, en burk mask, några krokar och sänken. Det lät inte bra när jag vevade in lina. Förklaringen visade sig vara att det spö jag valt hade en defekt toppögla. Keraminlägget hade hoppat ur och de som var kvar var vasst som ett rakblad. Ganska snart var min 0,25 mm nylonlina nedhyvlad till cirka 0,10 mm och då bestämde jag mig för att ge upp.
Att grejor går sönder visade sig vara dagens tema och när jag kom till bilen såg vänster framdäck tämligen platt ut. Så jag fick för första gången använda den utrustning som på min Skoda ersatt reservdäcket, dvs hälla i en flaska med någon slags lim i däcket och sedan pumpa upp det med en liten kompressor som fick ström via det som förr hette cigaretttändaruttaget. Funkade suveränt! Det ska bli intressant att se hur däcket ser ut i morgon...
Så, kanske, Vättern, sommaren och landlax? Det borde kunna fungera.