Mitchell Spool Concept

Min tjugokronorsrulle - Mitchell MC40

Att jag gillar gamla Mitchell haspelrullar - C.A.P., 300, 308, 306 mfl i Frankrike tillverkade modeller - känner alla som läser den här bloggen till. Men jag har även ett gott öga till de kinatilverkade mitchellrullar som hör till familjen Spool Concept. Bakbromsade haspelrullar i grafit (plast) med ett smått genialt spolsystem.

En av mina Mitchell Punch 400

Jag vet inte exakt när de är tillverkade (och det är lögn att hitta vettig information därom på nätet) men förbaskat trevliga rullar för ordinärt haspelfiske och mete är de. Den första jag sprang på låg i en låda i en second hand-butik med en prislapp på vilken det stod 20:-. Bortsett från att den var rejält smutsig verkade den vara i princip i nyskick och när jag diskat den i Yes och ljummet vatten såg den oanvänd ut. Med det fyndet - en MC40 - var mitt intresse väckt och jag har genom åren plockat på mig en rad olika modeller inom familjen Spool Concept, alla i storlek 4 med valfritt antal nollor efter..

Mitchell SCX 400

Storlek 4(00) innebär, har jag lyckats utröna, att rullen är lämpad för (monofila nylon-) linor i dimensioner 0,12 mm - 0,30 mm och det finns en djupare spole som tar 200 meter 0,24 mm och en grundare (match-) spole som rymmer 100 meter 0,16 mm.

Spool Concept innebär att själva spolen är minimal och med bajonettfattning sätts på själva rullen

Glöm inte Abumaticrallyt på lördag!

Själv kommer jag att delta med en  (eller två) Abumatic 120. Den lilla opretentiösa rullen med rödeloxerad kåpa och förinställd Synchroslirning är min favorit bland ABU:s klassiska inkapslade rullar.

Hur man sköter sin haspelrulle

Mycket redigare eller enklare än vad Daiwa framställde det i den lilla trycksak som följde med deras Black Gold (den ursprungliga serien) kan man knappast lära ut vad som krävs för att hålla en haspelrulle i gott skick. Ingen vet ännu hur gammal en BG som får detta minimum av omsorg kan bli.

I översättning handlar det om att efter avslutat fiske lossa på slirbromsen, skölja av rullen i sötvatten och låta den torka. Och skulle man ha lyckats få sand eller annat i rullen så ska den ovillkorligen bort (vilket var lätt på den tiden då rullarna var servicevänliga).

Löpande funktionskontroll av bygeln och lintrissan. Regelbunden smörjning (med tunn olja) av dessa och övriga yttre rörliga delar och någon gång då och då nytt fett till drev och invändiga rörliga delar. Svårare är det inte, eller var det åtminstone inte, men många av dagens rullar är - precis som bilar och annat - konstruerade så att normalanvändaren inte bör hålla på och skruva med dem.

Lost and found

För en himla massa år sedan (10?) köpte jag två stycken billiga UL-rullar på Dogger för, typ, 99 kr/st. För några (5?) år sedan flyttade jag. Den ena rullen har jag alltid haft koll på men den andra har, tills idag, varit förkommen. Kanske (uppenbarligen) borde jag städa oftare?

Det roliga med denna lilla rulle av fabrikat Shakespeare är annars att den är förvillande lik deras Sigma 25, en på sin tid epokgörande rulle som (sigmaserien) alltjämt är stilbildande.

Record?

Jag är, som Karl-Bertils far uttryckte saken, kanske inte den rätte... Men hur mycket jag än uppskattar gamla, välbyggda, rullar blir jag förvånad när andra entusiaster öppnar sina plånböcker och är villiga att betala femsiffriga belopp. Man får väl se det som ett kvitto på att det var bättre förr? 13.900 kr, efter 35 avgivna bud, är rullen till vänster uppe i (på tradera) med över ett dygn kvar av auktionen. Suktar du efter en fabriksny ABU Cardinal 3 i originalkartong och har du bortåt 20.000 spänn som bränner i fickan så vet du... En ruggigt bra rulle är det, även om jag själv tycker att den identiska 33:an är snyggare.

Tänk om kapitalisterna som idag äger varumärket ABU fick för sig att relansera denna kultrulle? Verktygen lär finnas kvar (i japansk ägo). Vad skulle de nya rullarna i så fall kosta? Och hur skulle samlarvärdet på rullar som den på bilden påverkas?

För mig, som värderar rullar och annan utrustning som just utrustning, är frågor som de ovan rätt ointressanta. Detta sagt anser jag att värdet av en rulle som Cardinal 3/33 i nyskick är betydligt högre än nypriset på någon av de rullar som är av årets modell.

Hur var det nu Oscar Wilde sa? "A cynic is a man who knows the price of everything, and the value of nothing.” Det citatet är intressant inte minst eftersom det återspeglar hur man tänkte innan den fundamentalistiska kapitalismen blev världsreligion. Innan det fanns och erkändes andra värden än marknadspriset. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det var bättre förr.

Fiske 3

Minns ni - ni som var med på den tiden då ABU delat in det svenska sportfisket i numrerade klasser - Fiske 3? Den tiden då Napp och Nytt var Bibeln. Fiske 3... Saltstänkta klippor, tunga torskar och långrusande laxar var (och är) de bilder som framkallas för min inre syn. För mig och de allra flesta, vi som fiskade i de lättare klasserna Fiske 1 och Fiske 2, var det något spännande, mytiskt, jag nästan overkligt med den röda etiketten med trean. Spinn- och haspelfiskets tungviktsklass. Tvåhandsspön, grova linor och beten som kunde väga 60 gram eller mer.

För mig, haspelfiskare, var det Cardinal 77 som utgjorde själva sinnebilden för detta tuffa fiske. En fin rulle som fortfarande fungerar lika bra till det den är avsedd för, åtminstone för oss som fortfarande fiskar med nylonlina.

A la francaise

Jag vill inte kalla mig frankofil generellt (även om jag läste franska som B-språk och tyska som C-språk som det hette på den tiden) och grodorna har onekligen lyckats bra med många olika saker från rödvin till haspelrullar och det går inte att bortse från att Frankrike är ett av Europas största och i många avseenden mest betydelsefulla länder. Frankrike (och Europa) är, på det stora hela taget, märkligt förbisedda i denna USA:s 51:a delstat som kallas Sverige. 

När det gäller fisket finns det dock så mycket franskt att gilla att jag skulle kunna acceptera att bli kallad fiskefrankofil. Nyligen har jag hämtat ett paket (från Spanien) med franska (från Indonesien) beten. Sju förpackningar (à 25 st) Ragot Raglou.

Mina Raglou kommer mest att bogseras bakom en lämplig bombarda utom de dagar jag har min franska keps på mig då jag fiskar med Buldo, nynnande La Mer...

Dessa sex färger i storleken 105 mm plus en förpackning av den limefärgade/självlysande i storleken 65 mm är vad jag beställde.

Nu är jag laddad inför inte bara mitt havsöringfiske utan även för en förestående tur till västkusten och (om det ordnar sig med covideländet) sensommarens norgeresa. Förresten räcker nog 175 Raglou längre än så.

En krok räcker

Ibland köper jag några billiga, färdigknutna, tackel för tex plattfiskmete. Dessa brukar regelmässigt vara knutna med sanslöst grov lina (i det här fallet en 0,70 mm lina med minne som en elefant), slarviga knutar och två krokar.  Sedan går jag hem, tar fram en bra lina i lämplig dimension (i det här fallet Trilene Big Game 0,38 mm), slaktar de nyss inköpta tacklen och knyter om dem som jag vill ha dem. Vilket nästan alltid innebär men en (1) krok.

Flundretackel med en krok

Varför beter jag mig på detta, som det kan tyckas bakvända, sätt? Jo, oftast för att det är komponenterna i tacklet jag vill åt. I det här fallet de fina 55 grams zinksänkena.

Olympic Zebra 2000

När Daiwa med sin 2500 C visat världen hur en modern haspelrulle såg ut kom kopiorna snabbt. Snabbast var japanerna som ju byggt upp sin efterkrigssuccé på att just kopiera produkter från USA och Europa, men nu fick man kopiera ett japanskt original. 

En av de mest snarlika efterapningarna var Olympics Zebra, här i 2000-storlek. 2000 betyder inte att det är en rulle i vad som nu brukar kallas 2000-storlek, lika litet som Daiwa 2500 C är i vad som idag kallas 2500-storlek. Det här är rejäla rullar och olympicrullen väger 450 gram och tar 380 meter 0,28 mm eller 230 meter 0,37 mm monofil nylonlina.

Kanske var det för att man skulle kunna skilja den från en Daiwa som Olympic kom på den fräcka zebradekoren?

En bra rulle

Man brukar, när en pryl kommit över alla barnsjukdomar men innan den blivit obsolet (eller åtminstone fallit offer för modets växlingar), tala om mogna produkter. Sådana är bra för oss brukare men ogillas av de som tjänar pengar på att sälja prylar till oss. När någon produkt blivit riktigt bra är det dags att ta den ur produktion och ersätta den med något nytt (och helst något som håller sämre).

Daiwas bakbromsade haspelrullar med stativ i grafit (svart plast) och utan en massa kullager nådde sin fulländning någon gång på åttiotalet. Grymt bra rullar som ingen vill ha idag. 

Rullen på bilderna heter EG 1350X. Fylld med ca 190 meter 0,25 mm nylonlina är den en bra fiskekompis för normalsvenskt haspelfiske och mete. Fås för några tior i en prylbod eller på en loppis nära dig.

Om spön till bombardafiske

Sportfiskeinfluenser från den stora världen utanför Sundbyb... Sverige tar sig hit längs olika vägar. Den bredaste är importen från det stora landet i väster (även om själva prylarna numera oftast är tillverkade i ett stort land i öster) som prackas på oss vare sig de är relevanta för vårt svenska fiske eller inte. Huvuddelen av de svenska butikernas sortiment är avsett för det i USA så vansinnigt populära bassfisket.

Från kontinentaleuropa kommer det en del via Danmark, till exempel bombardafisket som danskarna applicerat på sitt kustfiske efter havsöring. Men det är inte danskarna som uppfunnit bombardan, som då antagligen skulle ha hetat något annat. Bombardan, bombetten eller vad man nu vill kalla denna kastdobb används visserligen längs atlant- och medelhavskusterna på samma sätt som Buldo och andra plastkulor och då handlar det om mycket annat och mera än havsöring. 

Fiske med bombarda och andra typer av kastflöten är även populärt inom det kontinentala öringfisket (och då handlar det om fiske i sötvatten) som väl här i landet har sin närmaste motsvarighet i fisket efter inplanterad regnbåge. (En underavdelning är det sk tremarellafisket.) Till detta fiske, som bedrivs i jämfört med kustfisket skyddade vatten och efter relativt småväxt fisk, används generellt lättare bombardor än i kustfisket och alltså även lättare spön.

De kontinentala sportfiskarna har inte samma mentala blockering som vi svenskar när det gäller företeelsen telespön och det finns ett rikligt utbud av långa och lätta sådana särskilt lämpade för bombardafiske (och därför även passande till lättare flötmete). 

Själv har jag skaffat tre spön som jag använder vid mitt kustfiske med bombarda. Två av dessa är av märket Caperlan (franska decathlons "house brand" för fiskeutrustning) i längderna 390 resp 420 cm och klassade för kastvikter upp till och med 10 resp 20 gram. Det tredje är ett D.A.M. PTS Tremolino, 450 cm långt och avsett för vikter upp till och med 30 gram. Samtliga är teleskopiska.

Rullpapper

Nej, det handlar inte om sådana man gör cigaretter med utan om de små trycksaker som brukar ligga i kartongen en  ny rulle levereras i. Nuförtiden är de oftast inte mycket att ha. Igen förväntar sig att köparen ska serva eller beställa reservdelar till sin rulle.

Annat var det förr. Här är utdrag ur den lilla broschyr som en gång följde med en D.A.M. Microlite UL-haspel.

En sprängskiss ingår naturligtvis. Notera hur få delar som på den tiden krävdes för att bygga en väl fungerande rulle. Ju färre delar desto mindre som kan krångla eller gå sönder. Kombinerat med att samma modell var aktuell i decennier medförde det att tillverkare och återförsäljare faktiskt kunde lagerhålla reservdelar. Hållbarhet, i dubbel bemärkelse, var då en självklarhet.

Intressant är den sida (knappast relevant för en UL-rulle) om vikten av att matcha spinnare och lingrovlek. Tanken att fylla spolen på en Microlite med 0,35 mm Damyl framstår som förfelad.

Eftersom man faktiskt såväl konstruerade, tillverkade och kontrollerade som förpackade sina rullar själva i fabriken i Väst-Berlin visade man även stolt bilder därifrån. Det var sannerligen andra tider.

En skön stol

En skön stol, har jag kommit fram till, är en viktig del av fiskeutrustningen. För några år sedan investerade jag i en väldigt fin och påkostad metestol. Den är mycket skön att sitta i. Faktiskt också att sova i, men åtminstone jag är, om det skulle nappa när jag satt i den, hänvisad att drilla och landa fisken i en halvliggande ställning. Den är, helt enkelt, för låg. För låg för att jag snabbt ska kunna ta mig ur den.

Min stol

När jag - och det gick rätt snabbt - insåg mitt felköp ersattes den av en campingstol jag hittade på Decathlon. För mindre än en tredjedel av vad jag betalat för sovstolen... Avgörande för mitt val var att den var den av deras dåvarande (tre år sedan) modeller som hade högst sitthöjd. OK, man sitter mer upprätt i den så att sova i är den mindre lämpad till, men som fiskestol är den suverän. Nu har min några år yngre fiskekompis Håkan, som drabbats av en krånglande rygg, köpt sig en likadan (eller i vart fall den modell som förefaller ha ersatt "min" stol).

Håkans stol

Efter tre års användning är min stol lika skön som när den var ny och den visar inga tecken på att den tänker ge upp inom en överskådlig framtid. Rejäl, bekväm, stabil, lätt att fälla ihop för transport och försedd med en bärrem så att man kan hänga den över axeln vid förflyttning. Väger några kilo gör den men det får man ta.

VSBP, ett underskattat fiskesätt

Bryggor, kajer och pirar är fina fiskeplatser. De är ofta någorlunda plana och bekväma att gå och stå på. De utgör vidare, och nu talar jag om de delar av dem som finns under vattnet, sk strukturer som lockar till sig fisk. Att sitta på en brygga och släppa ned ett bete i vattnet, mycket enklare kan fiske knappast bli. Eftersom detta fiske inte kräver några långa kast klarar man sig med en enkel utrustning.

Min första sportfiskefångst var en fin mört som jag tog på en krok agnad med en degkula och redskapen i övrigt var en spunnen nylonlina (handlina) och med litet rullbly virat om strax ovanför kroken. Det skedde en sommardag i mitten av sextiotalet precis nedströms Islandsfallet i Fyrisån.

När jag tänker efter så har det genom åren blivit åtskilliga lyckade fiskafängen, med olika redskap, just från bryggor, kajer och pirar. Ett vanligt pimpelspö fungerar lika bra från bryggan som från isen, men de lätta isfiskespön (efter amerikansk förebild) som blivit populära under senare år, gärna i kombination med en haspelrulle av minsta modell, är som klippta och skurna för det här fisket. Här var jag, när jag skulle inviga mina nu vuxna barn i fisket, något av en föregångare. Jag hade nämligen
fått tag i två korta (under metern i längd), mjuka, massiva glasfiberspön som jag tror var avsedda att användas när man i butikerna skulle demonstrera rullar. Till dessa små inkapslade sk underspin haspelrullar av Daiwas fabrikat. En enkel jigg kompletterade paketet och sedan var det bara att parkera ekan över ett abborrstim så att ungarna bara behövde släppa ner jiggen för att få napp. Men hade vi inte haft ekan så hade en brygga fugerat minst lika bra.

Så varför inte köra litet avspänt BryggPimpel den här säsongen?

edit. Jag har, efer en del vridande och vändande, fastnat för förkortningen VSBP (Vanligt Simpelt BryggPimpel) och benämningen bryggpimpel. Återstår att se om det kommer att vinna samma genklang som LRF och UL...

Smågodis 2

Om vi ska tala små, för att inte säga minimala, beten så går det inte att komma längre än att låta kroken vara även betet. De flesta av oss har kanske fiskat strömming med häcklor knutna med nakna, blanka krokar och det fungerar. Det mytiska franska abborrtacklet består av en röd trekrok med sänke.

Lyskrokar är bevisat effektiva. Vanligen består de av en enkelkrok med en bit självlysande plastslang trädd på krokskaftet. Det finns även en variant där krokskaftet är inbakat i självlysande plast. Nu har jag hittat en krok där allt utom spetsen är doppad i lysfärg. Skulle det inte räcka för att intressera fisken kan man ju alltid agna med en räkbit.

Smågodis

Det blir allt mindre med fisk och fisken blir allt mindre, åtminstone i de östersjövatten där jag fiskat sedan barnsben. För att locka de små firrarna krävs finess. En liten lysräka på en 1,5 grams jigghuvud borde kunna fungera. 

Räknas bryggpimpel som LRF?

Är detta (Håkans) en legitim utrustning för Light Rock Fishing eller duger den bara till vanligt, simpelt bryggpimpel?

Se där en brännande fråga! Åtminstone är den det för Håkan och mig som snart ska doppa våra krokar någonstans vid landets västra kust. Inte för att det har någon livsavgörande betydelse, men man vill ju liksom veta vad man sysslar med när man sitter där på bryggan. 

Overlegen fiskeevne

Ämne är ett ord som ännu i min barndom, fast mest av äldre personer, användes i uttryck som "inte ämne till". Det kunde användas om en person om vilken man kunde säga "han är inte ämne till snickare" vilket betydde att han inte var särskilt händig, dvs saknade den förmåga som krävs för att bli en duglig sådan. Det kunde även användas om annat, tex "det är inte ämne till tjäle" om man ville få sagt att det inte fanns förutsättningar för att marken skulle vara tjälad. Mina mor- och farföräldrar är sedan långe borta och det är lika länge sedan jag hörde uttryck som de nyss nämnda, men idag blev jag påmind när jag öppnade en förpackning norska små skeddrag. De ska nämligen enligt bipacksedeln (för att använda ett modernt ord som jag tycker är gräsligt) ha "overlegen fiskeevne"

Evne betyder på norska förmåga och jag antar att det i grunden är samma ord som ämne. På svenska skulle vi säga att dragen har överlägsen fisklighet i betydelsen förmåga att fånga fisk. Var det fråga om värdelösa drag hade mormor och hennes jämnåriga kanske ha dömt ut dem med att "de är inte ämne till att få fisk på". Fast hon fiskade såvitt jag vet inte. Nå, det är bara att hoppas att det där om fiskeevne (som antagligen är skrivet medan min mormor var i sin krafts dagar, inte bara är norskt skryt utan verkligen stämmer.

Chocktafs?

Att man måste vara varsam när man ägnar sig åt distansfiske - bottenmete/surfcasting - med tunga sänken och kraftfulla spön hoppas jag att alla har klart för sig. Ett sänke som frigörs om linan brister i utkastet blir en dödlig projektil om den skulle träffa någon illa. Men hur tunga sänken vågar man kasta med, säg, en 0,35 mm nylonlina? Det beror naturligtvis på hur stark linan är och hur säkra knutar man använder men följande brittiska formel ger god vägledning.

Eftersom det är en brittisk formel bygger den på ounces och pounds snarare än på gram och kilon, men här är den. Ta sänkets vikt i ounces, multiplicera med 10 (litet överraskande att det inte är 12...) och du har brottstyrkan, i pounds, på den lina som krävs. Busenkelt och lätt att komma ihåg! Vill man översätta till svenska/metriska så ersätter man oz med 30 gram, använder 5 som multiplikator och får resultatet uttryckt i kilogram. Det blir tillräckligt exakt.

Eftersom man ganska snart kommer upp i lindimensioner som är ohanterliga så brukar jag ha en klenare lina på rullen och skarva på cirka två spölängder av den grövre linan som en chocktafs.

2oz = 2 x 10 = 20 lbs leader eller 2 x 5 = 10 dvs till ett 60 grams sänke behövs en lina eller tafs som håller 10 kilo

6oz = 6 x 10 = 60 lbs leader etc

Påminnelse!

Vårdagjämningen är sedan länge passerad och vi har redan, återigen, ställt om våra klockor och vant oss vid det administrativa påfund som kallas sommartid. Åtminstone här i Roslagen är snö och is vaga minnen blott och gatukontoret har tillochmed hunnit sopa upp den sand som spreds ut under vintern. Fåglarna väcker en allt tidigare och vattnet blir allt varmare. Och nu är det bara två veckor kvar till den första maj och det första abumaticrallyt. 

Har du inte redan letat fram och sett över din gamla inkapslade haspelrulle är det dags att göra det nu. Kanske hinner du då rentav göra en funktionskontroll, gärna ute vid något fiskevatten, innan det är dags.

Garderobsröjning

Det finns en företeelse som heter vårstädning men att jag just nu håller på och röjer i garderob och andra utrymmen har inget med årstiden att göra utan beror helt enkelt på att jag låtit röran bli alltför stor. Det blir lätt så när man har en tendens att samla på sig grejor... I förlängningen finns en tanke att exponera några av dyrgriparna i en hylla som inte är längst inne i garderoben, men man ska ju hinna fiska också.

Columbian No. 63

Snarlik men snäppet vassare än No. 62 är den modell som fått namnet No. 63. Spolhuset har en extra puckel som hyser ett drev för den nedväxlade spolrörelsen. Dessutom har 63:an en lyxigare vev med grå knopp.

Columbian No. 62

Columbian No. 66 har jag tidigare presenterat och om den vet jag inte mycket annat än att den är en japansk sextiotalare som ska tåla fiske i saltvatten. Ungefär lika mycket vet jag om Columbian No. 62, en läcker liten sak med snäckdrev. Jag gillar att det enda som inte är av metall är vevknoppen.

Ose-sluk nr 106

De flesta använder bombarda för att nå långt med fluga, några använder gulp! eller andra mjukbeten och vissa metar med mask eller räka och flytande eller sjunkande bombarda. Men man kan även använda drag - skeddrag, spinnare  eller wobbler - som bete när man drar nytta av bombardans långkastegenskaper.

Dragen bör i så fall vara lätta vilket vanligtvis även innebär att de är små. Själv har jag upptäckt tunnplåtiga norska drag tänkta för dörjning. De är lätta men har stor profil. Lätta nog att fungera väl tillsammans med en bombarda på 20 gram eller tyngre och stora nog för att attrahera hungrig rovfisk.

Ose-sluk nr 106 verkar modellen heta och på den kartong innehållande tio sådana jag kom över står det Nyheter, men det var nog för ett halvsekel eller mer sedan...

Vårvindar friska

Glitter i sjön

Påskafton och påskdagen bjöd, åtminstone längs roslagskusten, på ett strålande solsken kombinerat med frisk och byig vind. Blåsten består även idag men nu piskar regnet mot balkongdörrens glasruta så inomhusaktiviteter (eller inaktivitet) känns mer lockande än ännu ett försök att lura någon havsöring.

En trepack Raglou och en 20 grams bombarda

Mitt fiske i helgen var kontinentalt inspirerat. Jag fiskade med lätta telespön på 14 respektive 15 fot, bombarda och Raglou. Raglou är det franska namnet på den tobisimitation i mjuk vinyl som är förvirrande lik den brittisktillverkade tobisimitation som heter Red Gill. Fast Ragot Raglou är alltså fransk. Jag kom i kontakt med båda någon gång på sjuttiotalet och då använde jag dem som upphängare vid torskfiske, men nu bogseras de (105 mm-versionen) alltså efter en bombarda. Eller bombette.

Vinden fisk spöt att vibrera och då var det ändå lä i viken

Just den här helgen lockade min lilla plastfisk inget hugg. Vinden var nog fel. I vart fall var det fel vind att försöka hantera såpass långa spön i... Annars är konceptet långt telespö att rekommendera till detta fiske. Det går naturligtvis att kasta ett bombardatackel med ett ordinärt haspelspö på 10-11 fot, men en meter extra gör det hela så mycket enklare.

Lillauren

Norska Sölvkroken tillverkar flera kastvänliga och välfiskande små skeddrag. Lillauren (12 gram) är ett av dem. I likhet med Spesial och Möreungen är det gjort i ganska tjockt gods men ändå bärigt, dvs kan trots att det är kompakt tas hem i måttlig hastighet även över grunda bottnar. Det fungerar, liksom dessa, till all rovfisk i såväl sött som salt vatten.

Mitt reseset

För några år sedan (som ett led i mina förberedelser inför en resa som inte blev av) köpte jag tre stycken fyrdelade resespön av Fladen Fishings tillverkning (Warbird Travel) och i storlekarna 7 fot 2-12 g, 7 fot 5-30 g och 8 fot 10-40 g. Mycket trevliga och bra spön som jag haft glädje av trots den inställda resan. Nu har mitt reseset blivit komplett sedan jag köpt tre stycken Shimano Alivio RC i storlekarna 1000, 2500 respektive 4000 vilka matchar de tre spöna perfekt. Den som vill slimma sin utrustning/packning kan klara sig ned en 2500-rulle som funkar till alla tre spöna och minimalisten nöjer sig med en sådan och mellanspöt.

Alivio är kanske inte Shimanos sexigaste rulle men den är en mycket vettig och robust modell som uppfyller alla krav jag har på en haspelrulle och är en fröjd att fiska med. Det verkar som om modellen är nyligen utgången vilket innebär att man just nu kan hitta den billigt. Bla på Dollar Store (390 kr) men säkert även på andra ställen om man letar litet.

Naturligtvis behöver man inte resa långt (eller alls) för att ha nytta av transportvänlig utrustning. Ett spö som går att stoppa ned i en liten ryggsäck eller axelväska är smidigt även om det tilltänkta fiskevattnet ligger bara en kort cykel- eller busstur bort och underlättar även när fiskegrejorna ska transporteras i bilens baklucka.