Flugspinnare

Min "samling" gamla flugspinnare.

Flugspinnaren är ett gammalt konstbete som, typiskt sett, består av en eller två små spinnarskedar monterade på en stomme av metalltråd och en fluga eller dunkrok. Kan fiskas med flugspö, med UL-spö (med eller utan sänke), med lätt haspel (och sänke eller kastdupp). Eller så låter man en flugspinnare släpa efter ekan eller kanoten när abborren jagar ytligt en sommarkväll.

En flugspinnare borde, slår det mig, fungera suveränt med bombarda när havsöringen föredrar smågodis. Det måste testas.

Budgetriggning av gummibeten

Man kan köpa färdiga riggar och/eller stingers. Man kan göra egna av (dyr) wire, wirelås, lekanden och fjäderringar. Man kan rigga med shallowskruvar, ringar och trippellekanden. Eller så köper man 1,2 mm rostfri ståltråd, eventuellt fjäderringar (10-12 mm) och trekrokar (1/0-3/0). 

En fjäderring underlättar krokbyte så det kostar jag på mig.

Sedan tar man fram lämpliga tänger och kapar och böjer tråden tills den ser ut ungefär som man vill ha den. Tycker du att det ser litet billigt ut? Det är det. Snorbilligt! Och fisken bryr sig inte.

Tycker du att gummifisken ser intressant ut så kan jag berätta att det är en Paxillum från Billow.

Arga gösen

Den här tror (=hoppas) jag på. Angry Zander från Egna Beten. Jag har tidigare haft framgång med Rapalas Angry Bird-beten men det är inte därför. Den här gummigösen står på sina egna ben, tror och hoppas jag. Det är alltså som vanligt med oss sportfiskare. Jag tycker helt enkelt att den ser bra ut. Och tror man på något så brukar det fungera.

edit. Arga gösar får rivet skinn, eller hur det nu var. Hur som helst så tyckte jag att något rött skulle pigga upp. Eller fungera som riktmärke för gäddorna när de ska hugga min gummifisk. Så jag tog en röd penna, en Savage Gear särskilt avsedd för ändamålet och med vitlöksdoft (WTF?) och ritade dit några streck ungefär som om gösen just kommit undan en attack (av en tydligen vitlöksstinkande gädda).

Den mjuka vägen

I min gröna ungdom tränade jag och tävlade i judo. Jag höll på med det tillräckligt mycket och länge för att få en förståelse av sportens grundprinciper. Dessa är att man inte ska sätta hårt mot hårt  eller försöka att med sin styrka bryta ned motståndaren utan tvärtom ge vika och låta hans kraft och tyngd arbeta mot honom. Låta honom falla på eget grepp, kort sagt. Därför kallas sporten judo som betyder den mjuka vägen. The harder they come, the harder they fall.

Man kan förhålla sig till drillningen av en stor och stark fisk på samma sätt som till problemet att övermanna en motståndare på land. Man kan sätta hårt mot hårt eller man kan använda judo. Med ett riktigt styvt spö som klarar att kasta beten runt 250 grams vikt, en stark rulle och, säg, 0,32 mm flätlina så kan man wincha in de flesta fiskar om hugger och sätta rejäl press på och göra matchen kort med de andra. Med en lätt utrustning, kanske rentav en sk UL-utrustning, är förutsättningarna annorlunda. Försöker man med sådant i händerna sätta hårt mot hårt när gammelgäddan huggit blir man tämligen omgående besegrad. man måste istället drilla fisken. Drillningen ansågs för inte så länge sedan vara en fundamental del av det som kallas sportfiske.

Här kommer vi osökt in på skillnaden mellan stumma (PE) och elastiska (nylon) linor. Fiskar man med stum lina så sätter man i princip alltid hårt mot hårt. När en stor och stark fisk drar i linan så får den full utdelning. Med en elastisk lina får samma fisk lägga mycket energi på att bara töja lina och tröttas därigenom effektivare. Judoprincipen igen. Ge efter och låt motståndaren jobba åt dig.

Angående den språkliga betydelsen av att "drilla", se nedan.

2) (i sht hvard.) för att beteckna att ngn skickligt o. oförmärkt, med användande af (små) knep o. finter o. d. lyckas genomdrifva ngt l. få ngt till stånd; lirka (med ngn); (listigt) manövrera l. sköta om (ngt) l. ställa (så) till (att ett åsyftadt resultat uppnås); i sht ofta i uttr. drilla saken så l. drilla det drähän att … 

4) (†) plåga, trakassera; besvära. Rosenfeldt Vitt. 197 (1686). Emedan dhe (dvs. polackerna) af Ryssarna och Saxarna blifwa jämmerligen drillade. KKD 5: 162 (1710). Klockarn .. blir nog drillat med enrollerings wäsende. OfferdalKArk. N I 1, s. 102 (1717).

Pendelspinnare

Mörrumspinnaren är ett för de flesta, åtminstone de flesta som växte upp innan gäddfiske blev liktydigt med jerk, swimbaits och annat liknande, välkänt drag. 18-gramsversionen (som var den tyngsta som då fanns)  lockade sommartid upp många hundratals gäddor från det vsla djupvatten där de parkerat, oåtkomliga för Atom och Utö eller, för den delen, Hi-Lo. Mörrums blyhuvud tog den snabbt ned i djupet och på vägen spann skeden. Inte sällan kom hugget på vägen ned. I skärgården och längs gotlandskusten var färgen BGL den kanske mest fångstgivande.

Den här typen av bete (som faktiskt inte uppfanns av ABU) heter pendelspinnare. Franska Mepps har några olika varianter på sitt program och nyligen hittade jag den här från Blue Fox. Inte BGL utan snarare Fire Tiger, men den kommer säkert att bli den sista måltiden för flera gäddor den kommande säsongen. 

Här är några av de gamla Mepps Lusox jag har kvar av de jag köpte på Husbergs någon gång under sjuttio- eller åttiotalet. De sålde ut dem så de betraktades antagligen som hyllvärmare redan då men jag köpte, åtminstone som jag minns det, hela deras (inte alltför stora) restlager och det har visat sig vara en god affär. Framförallt har jag haft glädje av att de här spinnarna, till skillnad från den annars förträffliga Mörrumspinnaren, är delbara. Huvudet kan lätt bytas mellan olika stora skedar eller så kör man med själva skedspinnaren oförtyngd om man vill fiska på grundvattnet. Blue Fox-spinnaren ovan fungerar på samma sätt och jag har även andra (franska) pendelspinnare som gör det. Kort sagt så kan man genom att plocka med några spinnardelar i olika färger och storlekar och några huvuden olika vikter skapa ett litet system som gör att man är rustad för en mångd olika situationer men som samtidigt ryms i en byx- eller jackficka. Jag är osäker på om denna förträffliga spinnare längre är i psoduktion.


Även Suissex, som tillverkar många fina spinnare och som på den svenska marknaden hittas hos Decathlon, har en mycket trevlig pendelspinnare. Det är bara att blanda och ge och alltid ska man väl hitta någon kombination som passar det vatten man fiskar i och lockar rovfisken till hugg.

Att fiska och att fånga fisk

I går fångade jag en fin matgädda. Det tog ungefär tio minuter men kunde ha tagit halva den tiden. Jag hade den nämligen på i mitt första kast men då satt inte kroken som den skulle så jag fick lov att göra ytterligare fyra kast innan den satt ordentligt fast och efter litet krumbuktande kunde håvas. Visst fiskade jag. Och visst  var det sportfiske (jag tog trekilosfisken på ett lätt sjufots haspelspö med en 2500-rulle och 0,14 mm PE-lina).

Idag fiskade jag. Efter havsöring. Fick ingenting. Ändå var jag (minst) lika nöjd med dagens bompass som med gårdagens, mätt i fångst, mer produktiva fiske, Att fiska är så mycket mer än att bara fånga fisk.

Ikoníska haspelrullar 10 - ABU Suverän

Personligen så anser jag att de japanbyggda Cardinal C-rullarna är de bästa haspelrullar ABU någonsin gjort men vem är jag att säga emot en auktoritet som Alan Hawk som utnämnt den svängstabyggda Suverän till den bästa haspelrullen någonsin? Helt klart är det en oerhört fin rulle och ett äreminne över svensk rullbyggnadskonst. Uttrycket "sådana här rullar görs inte längre" är helt på sin plats. 

Min enda egentliga invändning mot Suverän är att den är rätt ful. I vart fall är den ingenting att vila ögonen på. annars är den... suverän. Hög kvalitet in i minsta detalj, snäckdrev, IAR, evighetsfjäder till bygelmekanismen, tät och jämn linuppläggning, mjuk och jämnt verkande slirbroms. 

Suverän gjordes, beroende på hur man vill se på saken, i en, två eller fyra storlekar. Rullhuset är gemensamt för alla fyra storlekarna, rotorenheten finns i två storlekar - en som tar de två mindre spolarna och en för de två större - och spolarna finns i storlekarna 1000, 2000, 3000 resp 4000. Detta innebär att viktskillnaden mellan de olika modellerna är minimal och för gramjägarna (dagens klena sportfiskare) går antagligen de mindre modellerna bort av denna anledning. 

Hur som helst så är Suverän eftertraktad, något av en kultrulle, och exemplar i gott skick får man vara beredd att betala en hel del för (men knappast i närheten av vad en motsvarande ny svenskbyggd rulle skklle kosta om sådana fanns).

PE-linor

PE- polyeten (eng polythylene) är den plast av vilken så gott som alla super/flät/fused/fusion-linor är gjorda av. Dyneema och Spectra är två olika varumärken för PE-fibrer. Kanske är det dags att börja kalla linor av polyetenfiber för just PE-linor? Vi kallar ju linor av nylon för nylonlinor.

En PE-lina består av ett stort antal mycket tunna PE-fibrer. Dessa kan sammanfogas till en lina i önskad diameter på ett antal olika sätt. Det vanligaste är att de flätas ihop, därav namnet flätlina. Det som flätas ihop är inte enskilda fibrer utan trådar spunna av ett (stort) antal fibrer. Dessa trådar kallas för kardeler. 

Den första generationen PE-linor var flätade av fyra kardeler. Nu är det vanligt med åtta kardeler. Vilket, frågar sig sportfiskaren genast, är bäst? Svaret är, som så ofta, att det beror på. Det är dyrare att tillverka en åttakardelers lina än vad det är att tillverka en med fyra, så naturligtvis finns det fördelar med den åttatrådiga linan. Men även nackdelar, den mest uppenbara det högre priset. Den åttatrådiga linan är också känsligare mot nötning så om man ägnar sig åt bottenmete eller om man fiskar i vegetationsrika vatten är en fyrakardelers lina att föredra.

Fördelarna med åttakardelerslinan är att den är rundare, jämnare i ytan och något tunnare i diameter än en motsvarande lina med fyra kardeler. Översatt till praktiskt fiske innebär detta att den kastar något bättre och är något tystare i spöringarna.

Eftersom siffror säljer finns det redan linor med ännu fler än åtta kardeler och oavsett om det är någon fördel att ha fler kardeler så är det oundvikligt - enligt den enkla logiken fler är bättre - att vi kommer att få se linor med, säg, 16 kardeler och att man kommer att lägga ner mer pengar på att försöka övertyga oss om fördelarna med sådana linor än på produktutveckling och kvalitetskontroll.

En lina med ett givet antal kardeler kan vara mer eller mindre tät, dvs mer eller mindre hårt flätad. En lösare flätning ger en mjukare lina, en tätare flätning gör att linan håller sig mera rund. Sedan finns det naturligtvis skillnader i kvalitet och kvalitetskontroll. Här kan man välja mellan att köpa dyra märkeslinor och bli negativt överraskad när de inte håller vad de lovar eller att köpa billiga no-namelinor och bli positivt överraskad när de visar sig vara helt OK. Oavsett om man köper dyrt eller billigt så ska man varken stirra sig blind på eller ens lita på de sifferuppgifter om diameter, brottstyrka etc som står på spolen. De är i bästa fall närmevärden men ofta saknar de på det stora hela verklighetsförankring. Varför det är så med just fiskelinor är en smula oklart. Förmodligen har det med tradition att göra. Men vet  man att siffrorna saknar betydelse och kan man bortse från dem så blir det hela åtminstone en smula enklare. Själv har jag alltid litat mer på mina sinnen och mitt omdöme än på numeriska värden men för alla sifferfetischister måste det vara ett litet helvete...

Utöver flätlinor så finns det PE-linor där fibrerna sammanfogats på annat sätt. Exempel på sådana linor är Fireline och Nanofil. 

Utöver hur de är flätade (eller på annat sätt sammanfogande) skiljer sig olika PE-linor åt främst i fråga om ytbehandlingen. Nästan alla flätlinor är försedda men åtminstone någon slags färgskikt ochg ofta någon slags teflonliknande ytbehandling som ska göra dem glattare och öka kastlängderna (samtidigt som det blir svårare att slå pålitliga knutar med dem).

Crivit FreeSpool 5000-S

Är du bekant med märket Crivit? Om inte så kan jag avslöja att det är Lidls sk House Brand för diverse fritidsartiklar och bland dessa, ibland, även fiskegrejor. För fem år sedan eller så var jag inne på Lidl i annat ärende och snubblade då över en haspelrulle med baitrunnerfunktion av just märket Crivit. Den kostade löjligt låga 179 kr men kändes, när jag tog upp den ur kartongen, förvånansvärt förtroendeingivande. En extra spole (aluminium) låg i kartongen. Så den fick följa med hem och har gjort god tjänst vid mitt kustmete.

I helgen var jag i Nynäshamn och behövde köpa något att dricka. Ett Lidl ligger alldeles intill vägen man kör till hamnen (dit jag skulle) så jag sprang in där. Crivitrullen var tillbaka! Den nya såg likadan ut, kändes lika bra och kostade fortfarande 179 kr. Men nu ingick ingen extraspole... Ändå prisvärt. Och om du tycker att det känns väl vågat att riska 179 skattade kronor på en lågprisrulle så kanske det kan lugna dig att den säljs med tre års garanti för material- och fabrikationsfel?

Så nu har jag lågprisbaitrunners till mina starka spön. Eftersom jag på Lidls hittade även en ny håv (min nuvarande har tre hål efter att jag blivit tvungen att skära loss krokar och det är nu en tidsfråga när den kommer att ge upp) för 129 kr och ett smidigt spöstativ av trebensmodell (kostade runt 200 kr) är jag nu ordentligt "kitad" inför helgens planerade metepass. 

Så det finns en del bra fiskeutrustning att köpa till lågpris på Lidl, men det finns mycket skräp också. Använd ditt omdöme, chansa eller håll dig till det jag rekommenderar. Rullen, som ska finnas även i en mindre (3000) storlek rekommenderar jag. Beträffande håven och spöstativet ber jag att få återkomma.

edit. Det knepiga med Lidl som butik för annat än livsmedel, hushållspapper etc är att man aldrig vet vad som finns där. Antagligen kan man hålla koll på något vis men på det stora hela tycks det fungera så, att en viss vecka levereras fiskeprylar och så finns de tills de tar slut (vilket antagligen är beräknat att ske på ungefär en vecka eftersom det nästa vecka kommer något helt annat). Nu är det tydligen meningen att fiskegrejorna ska vara borta för när jag i eftermiddags tittade in på Lidl i Åkersberga var de få kvarvarande prylarna nedsatta med 30 %. Bland dessa en 5000-S. Någon som tror att jag kunde motstå den för 125 kr 30 öre?

Världens starkaste spön

Vem vill inte ha ett starkt spö? Själv har jag alltid haft i bakhuvudet att Shakesepare Ugly Stik är värdens tuffaste rörbyggda spö men tuff och stark är kanske inte samma sak? Hur som helst så är Ron Thompson Hard Core "World´s Strongest Rods". Det har jag papper på, i form av en liten trycksak som följde med de gamla hyllvärmare jag köpte på Gårdsservice i Roma på Gotland.

Förvillande lika är de, Ugly Stik och Hard Core. Klingor i, väsentligen, seg glasfiber förstärkta med kolfiber/komposit i krysslagda spiraler på insidan och spötoppar i massiv glasfiber. Mitt gamla Ugly Stik ÄR ett starkt spö, det vet jag, och jag är säker på att även de "nya" spöna är så. Inte lätta, styva och med snabb aktion men pålitliga, näst intill oförstörbara och starka nog att tämja vad som än skulle nappa.

I helgen blir det bottenmete med död betesfisk i kanalen...

Tidig morgon

Utsikt från Ljugarn (östra Gotland) klockan sex på morgonen.

Såhär innan vårdagjämningen så har man ju i alla fall en sportslig chans att vara uppe med solen och idag tog jag den chansen. När solen - åtminstone enligt almanackan - gick upp så hade jag mitt spö upptacklat och stod och blickade ut över vattnet. Mycket sjöfågel såg jag. Några havsöringar varken såg eller kände jag men ändå var jag redan när jag var hemma och åt frukost väldigt nöjd med min dag. Fiske kan ha den effekten. Eller så är det det där med att gå upp tidigt (men där är jag nog mer skeptisk).

"Gamla" godingar - en Shimano Seido 4000FA på ett elvafots ABU Garcia Premium (titanpläterat och en riktig kastkanon).

Händig hemma

Wobblers var förr dyra saker. Om det berodde på att de kostade mycket, på att jag inte hade så mycket pengar eller en kombination av dessa faktorer kan vi lämna osagt men köpewobblers var definitivt lyxkonsumtion. En av de första wobblers jag köpte för egna (vecko)pengar var en south Bend Babe Oreno (fortfarande en av de bästa wobblers jag någonsin köpt). Det var på Forums (Domus för oss i Uppsala) sportavdelning någon gång i slutet av sextiotalet. Det var någon slags rea och priset var 2 kr 50 öre. En aktningsvärd summa men ändå överkomligt när det var lördag och den tioårige jag var stadd vid kassa. Det fick bli mindre godis och ingen serietidning den veckan.

Tio år senare var jag fortfarande en ivrig sportfiskare och fattig. Nu var jag åter i Uppsala men som student. Köpewobblers var fortfarande lyxkonsumtion men  nu konkurrerade de om det finansiella utrymmet med nödvändigheter som härtappat rödvin, kurslitteratur och annat snarare än med godis och seriemagasin.

Ett av de överlevande exemplaren av de kvastskaftswobblers jag förfärdigade som fattig student i slutet av sjuttiotalet. Färgen är klassiska Tiger Stripe. Just det här exemplaret ser ofiskar ut, det bär i alla fall inga spår av gäddtänder, men det ska avhjälpas i sommar...

Men kvastskaft var billiga. Ett sådant kostade en bråkdel av vad en wobbler kostade. Mässingsöglor, trekrokar och fjäderringar var också överkomliga. Träslöjd hade man ju haft. Kort sagt , händig hemma tillverkade egna wobblers och förebilden var den tio år gamla Babe Orenon.

De blev rätt bra, hemslöjdsalstren. Kvastkaften var gjorda av ett tyngre träslag än det South Bend använt till sina wobblers och jag förlängde mina (till en längs motsvarande Bass Oreno) vilket sammantaget gav mig en betydligt mer långkastande wobbler men fortfarande med en väldigt fin gång.

30000

Trettiotusen sidvisningar passerades nyss.

Leka snusmumrik

Idag har jag tvättstuga, vilket innebär att jag arbetar från bostaden och avbryter detta med att springa stafett från högsta våningen (där jag bor) och ner i källaren (där tvättstugan är). Jag kombinerar detta med att bära ner saker som ska till återvinningen eftersom det är slöseri med energi att gå ner tomhänt. Idag hade jag dessutom ett ärende till mitt källarförråd. Där hittade jag detta fina, alldeles oanvända, metspö. Ett fyra meter långt Darts "Bamboo" Pole. De har själva satt bamboo inom citattecken, antagligen därför att det inte är av bambu utan glas/kolfiberkomposit.

Hur som helst så gillar jag att man lackat det så att det åtminstone ser ut (litegrann och om man kisar) som bambu. Antagligen var det därför jag köpte det. Mitt första spö var ett bambumetspö. Jag vill minnas att det var enormt långt så gissningsvis var det kanske tre meter. Det är hyfsat långt för en femårig knatte.

Fyra meter är inte så långt för en sextioårig gubbe, men det räcker. Nu ska det bara knytas en metrev och sedan, när vårsolen slår till på allvar, ska jag smita från kontoret en eftermiddag, ta med mig en burk mask, kanske en liten burk med majs, en termos kaffe, min pipa och min sköna stol och sätta mig vid åkanten eller kanske bege mig upp till kanalen  och ha det gott. Det var faktiskt rätt länge sedan jag metade med toppknuten lina. Alldeles för länge och nu har jag tydligen ett fint spö för just det ändamålet. Undrar just vilka ytterligare skatter som kan gömma sig i källarförrådet. Det är nog hög tid att gå igenom det och att göra sig av med de prylar som hamnade där efter flytten hit för några år sedan och som jag uppenbarligen inte har någon användning för...

Men först kan jag ut och leka snusmumrik. Det känns mer angeläget.

Spölängder och kastlängder och annat

Vi som kustfiskar efter havsöring lägger, trots att de flesta huggen kommer på grunt vatten och nära land, stor vikt vid att våra spön ska kunna kasta långt. Enligt fysikens lagar så borde, allt annat lika, ett längre spö prestera längre kast än vad ett kortare spö gör. Men teori och praktik går inte alltid hand i hand och allt annat är sällan lika. 

Förra helgen stod jag vid Nothamn och kastade en 20 grams Vicke med ett sjufots Shimano Exage. Att jag använde det spöt berodde på lättja. Vi hade stannat vid kanalen och fiskat med jigg efter gädda och eftersom spöt redan var upptacklat så bytte jag bara sandrajiggen mot en kustwobbler. I baksätet låg ett niofots Edge Dynamic (som jag tagit med just med tanke på eventuellt öringfiske men nu iddes jag alltså inte). Möjligen hade jag kunnat kasta några meter längre med niofotaren, men nu hade jag med sjufotaren all längd jag behövde och dessutom utan att ta i. Edgespöt är förvisso lätt men en sjufotare väger mindre än en niofotare och är ännu vilsammare att hantera.

Just det där med att ett längre spö - även dagens lätta kolfiberspön - är tyngre att hantera påverkar, åtminstone mot slutet av ett längre fiske pass kastlängderna negativt. Allt annat lika är det, som jag nyss skrev, sällan. Visst är några extra fot på spölängden ibland guld värda. Man får bättre kontroll när man har lång lina ute och vid bombardafiske underlättar det hanteringen av långa tafsar. Men ofta föredrar jag ett kortare spö, framförallt under förflyttning och vid vadning. När man fiskar utvadad över en slät grundbotten så täcker man ju fiskevattnet även med ett spöl som inte kastar de där sista metrarna, det är ju bara att vada några meter till och ett åttafotsspö är mycket smidigare att hantera än ett tolvfots när man står till midjan i vatten.

När jag skriver det här minns jag ett sjufots grafitspö jag hade för ca trettio år sedan. Det var klassat för beten upp till 30 gram. Jag byggde om underdelen så att bakgreppet blev längre och resultatet blev en lätt och välkastande sjuochtrekvartsfotare som jag ofta - och med framgång - fiskade havsöring med från Väddös klippor. Nu har jag ända upp till fjortonfotare i spögarderoben, men allt oftare finner jag mig stå med en sju eller åttafotare i näven när jag är ute och fiskar. 

Den tasmanska djävulen

Riktigt varför detta bete kommit att få namn efter det lilla grisliknande köttätande pungdjur som finns på ön Tasmanien är jag inte klar över men det är ett namn som sticker ut och som man därför lägger på minnet. Sticker ut gör även själva betet som är en slags enkel genomlöpswobbler med (oftast)  transparenta "vingar" av plast som ger det dess rörelse i vattnet. Själv brukar jag ta bort den där ståltrådsbiten och ersätta den med en genomlöpande tafs av 0,45 mm fluorocarbon.

Nu är det, gissar jag, precis som med termosen, dvs att Tasmanian Devil, precis som Thermos, är ett varumärke som kommit att ge namn åt en pryl och tasmanska djävlar finns av flera fabrikat.

Själv har jag bara använt, eller snarare testat, det här draget på abborre och gädda (och det fungerade alldeles utmärkt). Jag har uppfattat att det främst är bland regnbågsfiskarna det har sina övertygade anhängare men det är ju, oklart varför, få andra än Luis Rasmussen skriver om. Hur som helst så brukar, det är i alla fall min erfarenhet, beten som regnbågen hugger på fungera minst lika bra till havsöring (men hittills har ingen sådan brytt sig om mina  smådjävlar de gånger jag tagit med dem till kusten).

Det är är ett bete det snackas för litet om. Det kan DU avhjälpa genom att lämna din kommentar här nedan.

Traditionellt gäddspinn

Ett mässingsfärgat - guld om man ids putsa upp det - Utö är nog bland de mest klassiska drag man kan tänka sig för det traditionella spinnfisket efter gädda. Och fortfarande ett av de absolut mest effektiva.

I år ska båten - en knappt fyra meter lång aluminiumeka ihopsvetsad i Älmsta för rätt länge sedan - i sjön! Den har legat två år med kölen i vädret så det blir nog till att ägna några vårhelger åt att rusta den. Även om själva aluminiumet är tämligen underhållsfritt så finns det ju en del trävirke som inte är det och vad jag minns fanns det när jag senast lade upp den en del skavanker som bör åtgärdas. Nå, när båten - Tekla heter hon - väl är i sjön så kommer det att bli, det hoppas jag åtminstone, traditionellt gäddspinn i de grunda inre delarna av Furusundskärgården.

Heddon Lucky 13 och Creek Chub Darter är två klassiska amerikanska wobblers som passar perfekt till det traditionella svenska gäddspinnet.

I dessa vatten kommer de klassiska skeddragen, såsom Utö, Atom, Kaleva, till sin rätt men även grundgående wobblers är effektiva.

En av mina - och gäddornas! - favoriter, träwobblern Babe Oreno (den mindre versionen av Bass Oreno).

Med traditionnellt gäddspinn menar jag kastfiske med vad som förr kallades för en Fiske 2-utrustning, dvs ett haspel- eller spinnspö lämpat för beten mellan 10 och 30 gram. Inga ekolod, ingen hets utan en eller kanske två fiskare i en eka i en grund skärgårds- eller insjövik medan sommarskymningen sakta faller.

ABU Flamingo, D.A.M. Eff-Zett och Bete Krokodil.

Tänk hur det var

När jag formades som sportfiskare studerade jag naturligtvis hur andra, framförallt de som räknades som skickliga fiskare, gjorde. Mycket av det jag såg prövade jag, en del tog jag till mig, annat förkastade jag och en del ändrade jag litet på så att det passade mig. På det sättet blev jag en rätt duglig fiskare.

Det var en annan tid då, en annan anda. Vi hade inget internet och inga sociala media. Vi var sociala ändå. Snackade med varandra och utbytte erfarenheter. Gav varandra små tips. Men ingen pekade med hela handen. Ingen tyckte att de som gjorde på ett annat sätt än hur han själv gjorde saker gjorde fel. Kanske var vi, då på sjuttiotalet, fortfarande litet smygmaoister och tyckte att hundra blommor kunde få blomma?

För vi, i viken, fiskade var och en efter sitt huvud. Vi hade våra egna favoritdrag, våra egna idéer om var gäddan skulle sökas och när den nappade som bäst. Trots att viken var en begränsad yta och trots att vi var många entusiaster så var det aldrig någon trängsel. Det var tvärtom sällan man var närmare en annan fiskare än några hundra meter.

Så det var.

En med mig jämnårig D.A.M.

Den här D.A.M. Quick Finessa 285-rullen är ungefär jämnårig med mig, dvs tillbliven mot slutet av femtiotalet. Såvitt jag, med hjälp av den förträfflige Roland Lindenbergh, kunnat fastställa bör det vara 1959 års modell.*

Naturligtvis ska den renoveras, men det får nog bli ett av nästa vinters projekt.

* Här måste jag dock tillstå en viss osäkerhet. Allt verkar stämma utom märkningen på rullfoten som enligt Lindebergh ska vara Germany och serienummer.

 MADE IN WEST GERMANY marking on reel foot (without serial number)                                                            [19??]

-          side covers with smooth black paint

-          foldable aluminium crank arm with ball shaped joint

-          flattened plastic handle grip with relief

-          red plastic brake nut

Ännu en kaffekvarn

Jag gillar kaffekvarnar. Ingenting går upp emot nybryggt kaffe på nymalda bönor. Jag gillar också stora haspelrullar och här är ytterligare en, en D.A.M. Quick 550 i ypperligt skick. Jag ser verkligen fram emot att få ta den med ut på fiske, något den av skicket att döma inte varit med om särskilt mycket (om ens alls). Men först ska innanmätet göras rent (från gammalt fett) och smörjas upp. Sedan ska linan, av okänd men förmodligen betydande ålder, bytas ut mot ny och fräsch.

Fredstid?

Nu gäller följande:

Gäddfiske i Östersjön

Minimimått, maximimått, fredningstid och fångstbegränsningar för fiske efter gädda i Östersjön.

Fredningstider

Under perioden 1 april ‑ 31 maj är det förbjudet att fiska efter gädda inom Gotlands kustvatten, Kalmarsund samt kustvattnen runt Öland.

Minimimått och maximimått

• Minimimått: 40 cm
• Maximimått: 75 cm

Storleksbegränsningen gäller hela Östersjön utom Bottenviken.

Fångstbegränsning vid fiske med handredskap efter gädda i Östersjön

Vid handredskapsfiske får maximalt tre gäddor mellan 40–75 cm behållas per fiskare och dygn.

Fångstbegränsningen gäller hela Östersjön utom Bottenviken.

I skärgården finns smärre fredade områden under lektiden men när jag växte upp - 1959-1972 - var gäddan i saltsjön i Södermanlands och Stockholms län fredad 1 maj - 15 juni och jag vill minnas att detta gällde även Gotland. Miljön var knappast bättre på den tiden men gäddbeståndet var ändå bra mycket bättre än dagens. Kanske är det dags att införa en generell fredning i samband med leken längs hela kusten?

Catch and Cook

Så enkelt, så gott! Och säkert också nyttigt! Bättre för mig och klimatet än rött kött eller odlad norsk lax eller vietnamesisk pangasius. Jag har just smällt i mig tre gäddfärsbiffar med kokt potatis, rårörda lingon och en liten pilsner (Pistonhead Haze Lager, rekommenderas). Färsen gjorde jag på fri hand sedan jag skalat och satt på potatisen. Gäddfiléerna skars upp i mindre bitar och slängdes i matberedaren, följda av litet gul lök. Så knäckte jag två ägg, hällde i litet grädde, kryddade - med salt och peppar - slängde i en näve ströbröd och till sist en skvätt grädde till för att få konsistensen lagom. Klickade sedan med en slev ner lagoma klutsingar av färsen i en lagom het panna där smöret redan fräste. Brynte biffarna vackert gyllenbruna på båda sidor, slog sedan av på värmen och satte ett lock över pannan medan potatisen kokade klart.

I går åt jag en perfekt stekt (enligt min smak) ryggbiff med klyftpotatis, bearnaise och franskt rödtjut. Mycket gott, men dagens måltid var vassare! Och i och med den var gårdagens trevliga fisketur fullbordad. Och fulländad. För att åka ut och dra upp fisk bara för att sedan kasta i den igen och åka hem och äta något sämre känns halvt, bortkastat och - faktiskt - dumt.

Dra upp den fisk du/ni vill äta och låt den annars vara i fred. Är det så fel? Är man en köttfiskare, en bonkare, en samvetslös gäddmördare om man har det förhållningssättet? Är det ädlare att bara lattja med fisken, att riskera att skada den enbart för sitt eget höga nöjes skull? Jag har svårt att köpa ett sådant resonemang. Jag är en sportfiskare av gamla stammen.

På egen risk

Moderna haspelrullar är vanskliga att meka med men här är i alla fall en länk som ger viss vägledning när det handlar om ca 10 år gamla Shimano.

Kvalitet och skötsel

Även kvalitetsrullar behöver skötas om men det gäller i ännu högre grad rullar av sämre kvalitet. Nu är förvisso många av dagens haspelrullar inte konstruerade för att kunna skötas om på ett adekvat sätt, åtminstone inte av amatörer (och ofta står det i manualen att man inte bör ens öppna rullen...) utan de är, kort sagt, tänkta att kasseras när de börjar krångla (så att tillverkaren får sälja en ny rulle). Men det finns dessbättre många enklare rullar och dessa kan man, även om de är billiga, både hålla liv i och rädda om man är villig att skruva litet och att bli smutsig om händerna.

Här är en länk till en trevlig, vettig och informativ youtubekanal.

Själv fördrar jag naturligtvis rullar av god kvalitet men jag vill också att de ska vara lätta att ta isär, smörja upp och montera igen. Det är viktigare än att de har en massa kullager, IAR, och annat. Rullar som gamla Mitchell 300 mfl, Cardinal 66 osv är i det avseendet helt överlägsna dagens dyra Daiwa och Shimano mfl o.ch de fungerar lika bra som dessa att fiska med.

Haspel eller multi?

Det behöver inte vara antingen eller. Både och är bättre, sedan kan man tycka att den ena typen av rulle passar bättre till vissa typer av fiske. Här är ett balanserat resonemang. Och ibland behövs ingen rulle alls. Mete med toppknuten lina är en ofta förbisedd gren av sportfisket.

South Bend 725A

OK, men om inte downsizing så vad?

Den nybörjare som tänker börja fiska efter gädda och frågar vad som är en lämplig utrustning för detta fiske kan få väldigt olika svar och, beroende på vem han frågat, bli rekommenderad allt från en utrustning som strängt taget bättre lämpar sig för abborrfiske eller en som han skulle kunna ta med sig om han får för sig att åka till Norge och fiska hälleflundra. Inte för att något av dessa råd eller de råd som ligger någonstans däremellan är felaktiga, men vet man inte mer om vad man ska ha sin utrustning till än ”att fiska gädda” blir de rekommendationer man får därefter.

Förr var det enklare. Då hade den helt dominerande redskapstillverkaren, dvs ABU, gäddan som symbol för vad man kallade för Fiske 2. Köpte man ett set Fiske 2-grejor, typiskt sett ett enhandsspö på 6-7 fot som kunde kasta beten upp till 30 grams vikt, en rulle med 0,30-0,35 nylonlina, en förpackning Måste-beten (bestående av ett 18 grams Flamingo Giller, ett 20 grams Atom, en 18 grams Reflex och en 18 grams Hi-Lo) och ett trepack färdigknutna 15 cm långa ståltafsar så var man klar. Så fanns det förstås de som metade efter gäddan och de som börjat fiska djupare och med enorma (tyckte vi på den tiden) wobblers som Cisco Kid eller ABU:s 17 centimeters version av den klassiska Killer. Dessa mer extrema gäddfiskare använde tvåhandsspön på 9-10 fot, oftast Ambassadeur multiplikatorrullar och ibland spunnen dacronlina. De använde också dubbelt så låmnga ståltafsar, ofta egentillverkade.

Den som inte själv var med på den här tiden (sjuttiotalet) måste förstå att internet ännu inte fanns. Inte heller hade vi mobiltelefoner och de första sk persondatorerna dök upp under decenniets andra hälft men sådana var det bara riktiga nördar som befattade sig med. TV fanns och vi hade då två kanaler att välja på. Ingen av dem sände några program om sportfiske (men 1980 kom ”Visst nappar det” med Bengt Öste). På den här tiden läste man fortfarande böcker och 1972 kom Leif Engströms ”Gäddfiskarens specialknep” i vilken redogjordes för det gäddfiske med tvåhandsspön och stora wobblers jag nämnde ovan men den ojämförligt största genomslagskraften hade ABU:s årligen utkommande katalog, dvs Napp och Nytt, i vilken alltså Fiske 2-grejor var vad som rekommenderades för gäddfiske.

I det följande gör jag ett försök att tydliggöra vilken kaliber på utrustningen som är lämplig beroende på vilket spinnfiske efter gädda man avser att bedriva. Det sk jerkfisket ställer delvis specifika krav på utrustningen och hamnar därför utanför systematiken (men får ett eget litet avsnitt), Jag snor, skamlöst, idén med numrerade klasser från ABU och börjar således med

Gädda 1

Även om det går alldeles utmärkt att fiska gädda även med lättare grejor är den lättaste utrustningen jag vill rekommendera för riktat gäddfiske ett spö som klarar betesvikter på 15-50 (+/-10) gram, en haspelrulle i storlek 2500-4000 eller en multirulle (lågprofil eller typ Ambassadeur 5000) med PE-lina 0,18-0,24 mm eller monofil nylonlina 0,30-0,35 mm. Även en inkapslad haspelrulle (typ Abumatic) kan fungera om inte långa kast är nödvändiga). Spölängden kan man välja utifrån hur fisket ska bedrivas, från land eller i båt. En lämplig utgångspunkt är ett spö på 8-9 fot.

Den här utrustningen är en modernare eller om man så vill uppgraderad version av den gamla Fiske 2-utrustningen och uppgraderingen är en konsekvens av att dagens spöklingor (i kolfiber) är lättare och har andra egenskaper än dåtidens glasfiberklingor samt av att dagens linor – oavsett om man föredrar de stumma PE-linorna eller de mer elastiska nylonlinorna – är mycket bättre än de nylonlinor som fanns att tillgå på sextio- och sjuttiotalen.

Med den lätta utrustningen står hela den klassiska gäddragsarsenalen – skedspinnare som Reflex och Super Vibrax, skeddrag som Atom och Professor, wobblers som Hi-Lo och Rapala Magnum – till buds liksom relativa nymodigheter som mjukplastbeten och annat i lämplig vikt. 50 gram är vad en 20 cm Pig Shad Jr väger origgad och bör, riggat ”weedless” med en oförtyngd offsetkrok, kunna kastas med ett spö (korrekt) klassat för beten upp till 50 gram. En sådan här utrustning är, strängt taget, allt vad de flesta ”semesterfiskare” behöver och den fungerar även när det ska fiskas efter gös, grövre abborre, havsöring, torsk, makrill mm.

I den här lätta klassen fungerar en öppen haspelrulle minst lika bra som en multiplikatorrulle och är, det är i alla fall min uppfattning, att föredra men ytterst är valet av rulle naturligtvis en smaksak.

Inom ramen för Gädda 1 ligger vad som för kallades Fiske 2, dvs spö 10-30 gram etc, och har man redan en sådan utrustning som fungerar väl för det lättare gäddfisket så finns naturligtvis ingen anledning att dubblera genom att skaffa sig ytterligare en, något grövre, som i stort sett överlappar den man redan har utan då är det kanske klokare att komplettera med en Gädda 2 (eller en Gädda 1 ½…).

Gädda 2

Nästa steg för den dedikerade gäddfiskaren är en utrustning som klarar att hantera tyngre beten, upp till ca 100 gram. Därmed täcker man upp de flesta större wobblers, tailbeten, swimbaits och gummibeten som är aktuella för gäddfiske. Den utrustningen består av ett spö som klarar beten från runt 40 gram och upp till 100 (+/- 20) gram med lämplig haspel (4000) eller multirulle (5000/6000 eller motsvarande lågprofilrulle). Lindimensionen bör för PE-lina vara 0,24-0,32 mm och för nylonlina 0,35-0,40 mm. Beträffande spölängder gäller samma rekommendationer som för Gädda 1 och haspel- eller multi är fortfarande en smaksak även om multirullens fördelar nu gör sig mer gällande än i den lättare klassen.

Klassningen av spön, dvs de betesvikter som står angivna på spöt, kan man förhålla sig ganska fritt till. Det gör tillverkarna. Se siffrorna som, i bästa fall, en rekommendation eller vägledning snarare än som en sanning. Kan du kasta 20-gramsbeten med ett spö märkt 40-100 gram så är det 20 och inte 40 gram som är relevant. Om ett spö inte klarar av att kasta ett 130-gramsbete så hjälper det inte att tillverkaren skrivit -150 gram på klingan. Dessutom kan man sätta samma spö i händerna på två olika fiskare och dessa kommer ofta att ha olika uppfattning om vilka kastvikter spöt är användbart för.

En utrustning i den här klassen täcker, tillsammans med en Gädda 1-utrustning, alla rimliga behov för de allra flesta gäddfiskarna. Den som nöjer sig med två utrustningar kan med fördel välja ett spö som är klassat för beten upp till 120 gram.

Gädda 3

Här handlar det främst om fiske med stora och tunga gummibeten. Sk bulldawgs, handgjutna swimbaits på 30 cm eller längre eller andra monstrositeter man har fått för sig ska locka gammelgäddan, 15+:aren eller vad man må kalla henne till hugg. Det rör sig alltså om de allra tyngsta betena och, förhoppningsvis, de allra största gäddorna. Därför sätter jag ingen viktgräns utan man få helt enkelt välja spö efter vad man fått för sig att kasta. På det spöt bör sitta en rejäl multiplikatorrulle med relativt grov PE-lina. Som Gädda 3 betecknar jag de utrustningar som är grövre än Gädda 2.

Utan att gå in på diskussionen om huruvida dessa tunga beten är mer effektiva i jakten på storgädda än vad den något mer hanterliga betesvikter jag sorterat in under Gädda 2 så vågar jag påstå, att det är jobbigt rent fysiskt att kasta tvåhektosklumpar. En lång fiskedag riskerar att bli plågsam snarare än njutbar. Dessa tyngsta gäddutrustningar bör därför användas med urskillning. Detta för oss in på frågan vilken utrustning man ska använda när.

En gammal tumregel för sportfiske är att man ska använda de lättaste grejor som fungerar i en given situation, dvs inte ta till mera våld än vad nöden kräver.

Men jerkfisket då?

Ett jerkbete är en wobbler som mer eller mindre saknar egen (inbyggd om man så vill) rörelse och därför, för att fiska effektivt, måste ges sådan genom att man gör hemtagningen av betet så att det rör sig på ett fiskligt sätt i vattnet. Detta kan ske genom att man gör små ryck (jerks) med spöt men även genom att man vevar hem det ryckvis (vevjerkar). Ett jerkbete saknar ofta haksked men kan ha en mindre sådan. Sedan får man ha klart för sig att det är en glidande skala mellan renodlade jerkbeten och den traditionella wobblertyp (crankbait) som är avsedd att tas hem i tämligen jämn takt och då ändå rör sig på ett (förhoppningsvis) för fisken lockande vis. De wobblers som ligger i mellanskiktet brukar benämnas ripbaits, slashbaits, twitchbaits eller något annat liknande. Ytterst är det inte tillverkaren utan fiskaren som avgör hur ett bete ska hanteras och man kan jerkfiska med en traditionell wobbler precis lika gärna som man kan välja att spinna hem ett jerkbete som vore det en spinnare.

Det finns många, otaliga, olika sätt att jerka på och jag tänker inte ens gå in på grunderna här. Vad jag däremot vill framhålla är att jerkfiske är en teknik och att ett jerkbete kan ha i princip vilken vikt eller storlek som helst. Det finns små jerkbeten som bara väger några gram och det finns stora jerkbeten som kan väga 200 gram eller mer. Naturligtvis måste utrustningen dimensioneras efter vilka betesvikter som är aktuella. Detta sagt så är den jerkfiskeutrustning som kom att slå igenom i det svenska gäddfisket den utrustning som ”over there” användes (och används) för att fiske efter maskalung (musky, esox masquinongy) snarare än efter dess släkting gädda (northern pike, esox lucius). Till fisket efter maskalung används traditionellt stora, ofta hemsnickrade, träbeten i vikter upp till 6 oz och det var det som kom att här i landet avses med ”jerkutrustning”.

För att fungera som ”dirigentpinne” bör ett för jerkfiske lämpligt spö vara relativt kort. Sex fot (180 cm) är en lämplig utgångspunkt, möjligen några tum eller en halvfot längre. Ska man jerkfiska med någotsånär tunga beten – de här i landet mest populära jerkbetena väger mellan 60 och 120 gram – måste spöt samtidigt vara styvt. Däremot finns det ingen rimlig anledning att det ska vara styvare (eller tyngre) än vad som behövs. Vet man att man kommer att fiska tex med 15 cm Buster Jerk, som väger ca 70 gram, så räcker det ju gott och väl med ett spö som klarar betesvikter upp till 80 eller 90 gram.

Även om det går att jerkfiska med en öppen haspelrulle så är en rulle av multiplikatortyp definitivt att rekommendera. Om denna rulle sedan ska vara av traditionell, rund, modell eller en sk lågprofilare är en smaksak. Detsamma gäller på vilken sida veven ska sitta. Det finns här inget rätt eller fel utan handlar om vad som känns bäst. Väljer men en lågprofilrulle, som av många upplevs som mer ergonomisk när man greppar spöt genom att hålla även om rullen, bör man undvika de mindre, lättare och klenare modellerna. Dessa rullar, som är avsedda för fiske efter bass, har ofta marknadsförts som jerkrullar men till det är de illa lämpade. Rullen bör i storlek (linkapaciteten är en ledtråd) vara jämförbar med tex Ambassadeur 5000. Oavsett vilken typ av rulle man väljer bör den vara av god mekanisk kvalitet, ha IAR-lager (och gärna även en traditionell backspärr) och ett robust stativ.