OK, men om inte downsizing så vad?

Den nybörjare som tänker börja fiska efter gädda och frågar vad som är en lämplig utrustning för detta fiske kan få väldigt olika svar och, beroende på vem han frågat, bli rekommenderad allt från en utrustning som strängt taget bättre lämpar sig för abborrfiske eller en som han skulle kunna ta med sig om han får för sig att åka till Norge och fiska hälleflundra. Inte för att något av dessa råd eller de råd som ligger någonstans däremellan är felaktiga, men vet man inte mer om vad man ska ha sin utrustning till än ”att fiska gädda” blir de rekommendationer man får därefter.

Förr var det enklare. Då hade den helt dominerande redskapstillverkaren, dvs ABU, gäddan som symbol för vad man kallade för Fiske 2. Köpte man ett set Fiske 2-grejor, typiskt sett ett enhandsspö på 6-7 fot som kunde kasta beten upp till 30 grams vikt, en rulle med 0,30-0,35 nylonlina, en förpackning Måste-beten (bestående av ett 18 grams Flamingo Giller, ett 20 grams Atom, en 18 grams Reflex och en 18 grams Hi-Lo) och ett trepack färdigknutna 15 cm långa ståltafsar så var man klar. Så fanns det förstås de som metade efter gäddan och de som börjat fiska djupare och med enorma (tyckte vi på den tiden) wobblers som Cisco Kid eller ABU:s 17 centimeters version av den klassiska Killer. Dessa mer extrema gäddfiskare använde tvåhandsspön på 9-10 fot, oftast Ambassadeur multiplikatorrullar och ibland spunnen dacronlina. De använde också dubbelt så låmnga ståltafsar, ofta egentillverkade.

Den som inte själv var med på den här tiden (sjuttiotalet) måste förstå att internet ännu inte fanns. Inte heller hade vi mobiltelefoner och de första sk persondatorerna dök upp under decenniets andra hälft men sådana var det bara riktiga nördar som befattade sig med. TV fanns och vi hade då två kanaler att välja på. Ingen av dem sände några program om sportfiske (men 1980 kom ”Visst nappar det” med Bengt Öste). På den här tiden läste man fortfarande böcker och 1972 kom Leif Engströms ”Gäddfiskarens specialknep” i vilken redogjordes för det gäddfiske med tvåhandsspön och stora wobblers jag nämnde ovan men den ojämförligt största genomslagskraften hade ABU:s årligen utkommande katalog, dvs Napp och Nytt, i vilken alltså Fiske 2-grejor var vad som rekommenderades för gäddfiske.

I det följande gör jag ett försök att tydliggöra vilken kaliber på utrustningen som är lämplig beroende på vilket spinnfiske efter gädda man avser att bedriva. Det sk jerkfisket ställer delvis specifika krav på utrustningen och hamnar därför utanför systematiken (men får ett eget litet avsnitt), Jag snor, skamlöst, idén med numrerade klasser från ABU och börjar således med

Gädda 1

Även om det går alldeles utmärkt att fiska gädda även med lättare grejor är den lättaste utrustningen jag vill rekommendera för riktat gäddfiske ett spö som klarar betesvikter på 15-50 (+/-10) gram, en haspelrulle i storlek 2500-4000 eller en multirulle (lågprofil eller typ Ambassadeur 5000) med PE-lina 0,18-0,24 mm eller monofil nylonlina 0,30-0,35 mm. Även en inkapslad haspelrulle (typ Abumatic) kan fungera om inte långa kast är nödvändiga). Spölängden kan man välja utifrån hur fisket ska bedrivas, från land eller i båt. En lämplig utgångspunkt är ett spö på 8-9 fot.

Den här utrustningen är en modernare eller om man så vill uppgraderad version av den gamla Fiske 2-utrustningen och uppgraderingen är en konsekvens av att dagens spöklingor (i kolfiber) är lättare och har andra egenskaper än dåtidens glasfiberklingor samt av att dagens linor – oavsett om man föredrar de stumma PE-linorna eller de mer elastiska nylonlinorna – är mycket bättre än de nylonlinor som fanns att tillgå på sextio- och sjuttiotalen.

Med den lätta utrustningen står hela den klassiska gäddragsarsenalen – skedspinnare som Reflex och Super Vibrax, skeddrag som Atom och Professor, wobblers som Hi-Lo och Rapala Magnum – till buds liksom relativa nymodigheter som mjukplastbeten och annat i lämplig vikt. 50 gram är vad en 20 cm Pig Shad Jr väger origgad och bör, riggat ”weedless” med en oförtyngd offsetkrok, kunna kastas med ett spö (korrekt) klassat för beten upp till 50 gram. En sådan här utrustning är, strängt taget, allt vad de flesta ”semesterfiskare” behöver och den fungerar även när det ska fiskas efter gös, grövre abborre, havsöring, torsk, makrill mm.

I den här lätta klassen fungerar en öppen haspelrulle minst lika bra som en multiplikatorrulle och är, det är i alla fall min uppfattning, att föredra men ytterst är valet av rulle naturligtvis en smaksak.

Inom ramen för Gädda 1 ligger vad som för kallades Fiske 2, dvs spö 10-30 gram etc, och har man redan en sådan utrustning som fungerar väl för det lättare gäddfisket så finns naturligtvis ingen anledning att dubblera genom att skaffa sig ytterligare en, något grövre, som i stort sett överlappar den man redan har utan då är det kanske klokare att komplettera med en Gädda 2 (eller en Gädda 1 ½…).

Gädda 2

Nästa steg för den dedikerade gäddfiskaren är en utrustning som klarar att hantera tyngre beten, upp till ca 100 gram. Därmed täcker man upp de flesta större wobblers, tailbeten, swimbaits och gummibeten som är aktuella för gäddfiske. Den utrustningen består av ett spö som klarar beten från runt 40 gram och upp till 100 (+/- 20) gram med lämplig haspel (4000) eller multirulle (5000/6000 eller motsvarande lågprofilrulle). Lindimensionen bör för PE-lina vara 0,24-0,32 mm och för nylonlina 0,35-0,40 mm. Beträffande spölängder gäller samma rekommendationer som för Gädda 1 och haspel- eller multi är fortfarande en smaksak även om multirullens fördelar nu gör sig mer gällande än i den lättare klassen.

Klassningen av spön, dvs de betesvikter som står angivna på spöt, kan man förhålla sig ganska fritt till. Det gör tillverkarna. Se siffrorna som, i bästa fall, en rekommendation eller vägledning snarare än som en sanning. Kan du kasta 20-gramsbeten med ett spö märkt 40-100 gram så är det 20 och inte 40 gram som är relevant. Om ett spö inte klarar av att kasta ett 130-gramsbete så hjälper det inte att tillverkaren skrivit -150 gram på klingan. Dessutom kan man sätta samma spö i händerna på två olika fiskare och dessa kommer ofta att ha olika uppfattning om vilka kastvikter spöt är användbart för.

En utrustning i den här klassen täcker, tillsammans med en Gädda 1-utrustning, alla rimliga behov för de allra flesta gäddfiskarna. Den som nöjer sig med två utrustningar kan med fördel välja ett spö som är klassat för beten upp till 120 gram.

Gädda 3

Här handlar det främst om fiske med stora och tunga gummibeten. Sk bulldawgs, handgjutna swimbaits på 30 cm eller längre eller andra monstrositeter man har fått för sig ska locka gammelgäddan, 15+:aren eller vad man må kalla henne till hugg. Det rör sig alltså om de allra tyngsta betena och, förhoppningsvis, de allra största gäddorna. Därför sätter jag ingen viktgräns utan man få helt enkelt välja spö efter vad man fått för sig att kasta. På det spöt bör sitta en rejäl multiplikatorrulle med relativt grov PE-lina. Som Gädda 3 betecknar jag de utrustningar som är grövre än Gädda 2.

Utan att gå in på diskussionen om huruvida dessa tunga beten är mer effektiva i jakten på storgädda än vad den något mer hanterliga betesvikter jag sorterat in under Gädda 2 så vågar jag påstå, att det är jobbigt rent fysiskt att kasta tvåhektosklumpar. En lång fiskedag riskerar att bli plågsam snarare än njutbar. Dessa tyngsta gäddutrustningar bör därför användas med urskillning. Detta för oss in på frågan vilken utrustning man ska använda när.

En gammal tumregel för sportfiske är att man ska använda de lättaste grejor som fungerar i en given situation, dvs inte ta till mera våld än vad nöden kräver.

Men jerkfisket då?

Ett jerkbete är en wobbler som mer eller mindre saknar egen (inbyggd om man så vill) rörelse och därför, för att fiska effektivt, måste ges sådan genom att man gör hemtagningen av betet så att det rör sig på ett fiskligt sätt i vattnet. Detta kan ske genom att man gör små ryck (jerks) med spöt men även genom att man vevar hem det ryckvis (vevjerkar). Ett jerkbete saknar ofta haksked men kan ha en mindre sådan. Sedan får man ha klart för sig att det är en glidande skala mellan renodlade jerkbeten och den traditionella wobblertyp (crankbait) som är avsedd att tas hem i tämligen jämn takt och då ändå rör sig på ett (förhoppningsvis) för fisken lockande vis. De wobblers som ligger i mellanskiktet brukar benämnas ripbaits, slashbaits, twitchbaits eller något annat liknande. Ytterst är det inte tillverkaren utan fiskaren som avgör hur ett bete ska hanteras och man kan jerkfiska med en traditionell wobbler precis lika gärna som man kan välja att spinna hem ett jerkbete som vore det en spinnare.

Det finns många, otaliga, olika sätt att jerka på och jag tänker inte ens gå in på grunderna här. Vad jag däremot vill framhålla är att jerkfiske är en teknik och att ett jerkbete kan ha i princip vilken vikt eller storlek som helst. Det finns små jerkbeten som bara väger några gram och det finns stora jerkbeten som kan väga 200 gram eller mer. Naturligtvis måste utrustningen dimensioneras efter vilka betesvikter som är aktuella. Detta sagt så är den jerkfiskeutrustning som kom att slå igenom i det svenska gäddfisket den utrustning som ”over there” användes (och används) för att fiske efter maskalung (musky, esox masquinongy) snarare än efter dess släkting gädda (northern pike, esox lucius). Till fisket efter maskalung används traditionellt stora, ofta hemsnickrade, träbeten i vikter upp till 6 oz och det var det som kom att här i landet avses med ”jerkutrustning”.

För att fungera som ”dirigentpinne” bör ett för jerkfiske lämpligt spö vara relativt kort. Sex fot (180 cm) är en lämplig utgångspunkt, möjligen några tum eller en halvfot längre. Ska man jerkfiska med någotsånär tunga beten – de här i landet mest populära jerkbetena väger mellan 60 och 120 gram – måste spöt samtidigt vara styvt. Däremot finns det ingen rimlig anledning att det ska vara styvare (eller tyngre) än vad som behövs. Vet man att man kommer att fiska tex med 15 cm Buster Jerk, som väger ca 70 gram, så räcker det ju gott och väl med ett spö som klarar betesvikter upp till 80 eller 90 gram.

Även om det går att jerkfiska med en öppen haspelrulle så är en rulle av multiplikatortyp definitivt att rekommendera. Om denna rulle sedan ska vara av traditionell, rund, modell eller en sk lågprofilare är en smaksak. Detsamma gäller på vilken sida veven ska sitta. Det finns här inget rätt eller fel utan handlar om vad som känns bäst. Väljer men en lågprofilrulle, som av många upplevs som mer ergonomisk när man greppar spöt genom att hålla även om rullen, bör man undvika de mindre, lättare och klenare modellerna. Dessa rullar, som är avsedda för fiske efter bass, har ofta marknadsförts som jerkrullar men till det är de illa lämpade. Rullen bör i storlek (linkapaciteten är en ledtråd) vara jämförbar med tex Ambassadeur 5000. Oavsett vilken typ av rulle man väljer bör den vara av god mekanisk kvalitet, ha IAR-lager (och gärna även en traditionell backspärr) och ett robust stativ.